Här om veckan bloggade jag om intressanta böcker som kommer ut i maj och juni. Men det finns fler intressanta böcker som kommer ut framöver. Här är mina juli- och augustifavoriter bland sommarens böcker:
Utgivningen av Elena Ferrante fortsätter! Jag har hittills ”bara” läst kvartetten om Lila och Elena, men Ferrante har ju fler romaner bakom sig. I augusti kommer kortromanen Skuggan av en dotter i svensk översättning.
Skuggan av en dotter av Elena Ferrante
Isabel Allende har skrivit en av mina favoritromaner: Andarnas hus. Det är en helt otrolig släktkrönika, som också berättar en del av Chiles blodiga historia. I juli kommer en Allende-roman som ser ut som vilken random chick lit som helst. Jag får det inte att gå ihop i min hjärna, men lässugen blir jag! En oväntad sommar heter boken.
En oväntad sommar av Isabel Allende
Damernas detektivbyrå känner du kanske till..? Det kanske rent av känns som en rätt gammal serie..? Exakt! I år är det tydligen 20 års-jubileum och i juli kommer ytterligare en mys-deckare med Mma Ramotswe i huvudrollen: De oväntade systrarnas hus.
De oväntade systrarnas hus av Alexander McCall Smith
Modernista är i full gång med en nyutgivning av barnboksförfattaren Maria Gripe. Gripe har skrivit några av de böcker jag minns bäst från mina tweenie-år (Tordyveln flyger i skymningen och Agnes Cecilia – en sällsam historia t.ex.). I augusti kommer dock tre böcker som jag inte har läst själv: Ellen, Dellen, I klockornas tid och Nattpappan. Kanske dags att läsa!
För många år sedan läste jag och fascinerades jag av Maja LundgrensPompeji, där Lundgren skrev väldigt levande och ”modernt” om livet i Pompeji innan staden gick under. Några år senare var hon aktuell med boken Myggor och tigrar, som jag själv inte har läst, men som såhär i efterhand kan sägas ha förebådat #metoo. Då var det många som tyckte att Lundgrens roman var skandalös eftersom många kulturpersoner är namngivna i den och samtidigt pekas ut som svin. Nu är man mer sugen än någonsin på att läsa den, känner jag! Men kanske är det ännu intressantare att läsa något helt nytt av Lundgren. I augusti kommer SciFi-romanen Den skenande planeten och jag tror att vi kan vänta oss någonting väldigt annorlunda av den.
Den skenande planeten av Maja Lundgren
Håkan Nesser är en av mina favoritförfattare. Det jag framför allt tycker om är hans säregna stil. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men jag tycker att man redan på titeln kan ta att det är en Nesser-roman. I augusti kommer De vänsterhäntas förening. En typisk nessersk titel, eller hur? Jag har främst läst Nessers ”andra” romaner, men för många är han kanske mest känd för böckerna om kommissarie Van Veeteren och böckerna om inspektör Barbarotti. I De vänsterhäntas förening lär dessa två mötas för första gången. Spännande!
De vänsterhäntas förening av Håkan Nesser
Är det någon bok du ser fram emot lite extra i sommar?
Den svavelgula himlen av Kjell Westö är en bok där läsaren får följa ett namnlöst berättarjag genom livet (och kärleken) i Helsingfors. Betyg: 3 sommarstugor av 5.
Den svavelgula himlen av Kjell Westö
Den svavelgula himlen är en bok där läsaren får följa en namnlös berättare genom livet. Jag brukar tycka om böcker där man får gå vid sidan av en person och följa hens utveckling, men att sammanfatta vad den här typen av böcker egentligen handlar om brukar vara knepigt. Ett liv är långt och sådana här böcker tenderar också att innehålla många lager.
Ett drag som går genom boken är i alla fall klassfrågan. Som barn lär huvudpersonen känna Alex Rabell, som kommer från en tjusigare familj, medan berättaren själv kommer från helt andra omständigheter. Att komma från en familj med pengar kan få många konsekvenser senare i livet och ge en självklarhet och trygghet som andra, sämre bemedlade, saknar. Det skiner igenom en del i den här boken och karriärmässigt tar sig berättarens och Alex liv också olika vägar, kan man säga. Berättaren kommer att bli författare, men efter en stor succé stannar framgångarna av och han får istället ta ”vanliga” jobb.
Klass och jobb är alltså två spår i den här boken, men det viktigaste temat är ändå relationer och kärlek. Berättaren kommer så småningom att inleda en relation med Alex syster, Stella Rabell. Det kommer inte att hålla i längden, men trots detta kan de aldrig riktigt frigöra sig från varandra. De kommer att gå genom livet och alltid ha en viss plats i varandras liv.
Vad som är fint med Den svavelgula himlen är att tiden är tydligt närvarande. Boken rör sig från 60-tal in i vår tid. Eftersom jag själv är född 1987 kan jag inte direkt svara för skildringen av de första decennierna, men när det närmar sig nutid känns det att Westö träffar helt rätt, så jag misstänker att även de tidigare åren innehåller tidsmarkörer som känns träffande. Westö plockar även upp många tidsmarkörer och omvälvande händelser i nutid, som flyktingkatastrofen 2015. Han har till och med skrivit in en liknande episod som den när den lille pojken Alan Kurdi hittades död på en strand – en bild om kom att skaka en hel värld och som även kommer att göra det i den här boken.
Vad som också är fint, men som kanske är lite komplicerande för mig som svensk, är att boken utspelar sig i Helsingfors med omnejd. Kjell Westö är en finlandssvensk författare, hyllad för sina skildringar av just Helsingfors. Jag tror säkert att hans skildring är bra, men för mig faller såklart mycket bort eftersom jag saknar de rätta referenserna. Nog kan jag läsa mellan raderna att t.ex. Ehrensvärdsvägen och Ramsvik är speciella platser, men jag vet egentligen inte vad som kännetecknar dessa platser, vilken typ av människor som bor där eller vad de liksom betyder. Jag menar inte det här som kritik alltså. Snarare tycker jag att det är kul att läsa något av en finlandssvensk författare och att påminna sig om svenska faktiskt talas även utanför Sverige.
Den svavelgula himlen är en bok som känns lång, så som ju ett liv är, men den känns inte långsam eller långtråkig på något sätt. Jag tyckte om den och det kändes fint att få ta del av bokens berättares liv. När jag läser en sådan här bok, som spänner över lång tid, så känns det nästan som att lära känna någon på riktigt. Ändå vet jag inte om jag kommer att bära med mig boken någon längre stund. Det var trevlig läsning, men den väckte ärligt talat inga nya tankar eller känslor hos mig, trots allt. Jag kan inte förklara varför, för jag kan absolut inte peka på någonting som skaver i berättelsen eller berättandet. Kanske är jag för ung för att relatera och beröras, kanske är det något annat.
Den svavelgula himlen
Uppläsare: Reine Brynolfsson.
Utgivningsår: 2017 (första finska utgåvan, Schildts & Söderströms), 2017 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2017 (den här ljudboksversionen, Bonnier Audio).
Antal sidor: 475 (ca 14,5 h lyssning).
ISBN: 9789100171636, 9789176517857.
Kjell Westö
Kjell Westö (född 1961) är en finlandssvensk författare som slog igenom stort med romanen Drakarna över Helsingfors, vilken är en del i en serie fristående ”Helsingforsromaner”. Westö har belönats med ett flertal priser, t.ex. Nordiska rådets litteraturpris 2014 (för romanen Hägring 38). Hans senaste roman, Den svavelgula himlen, är just nu nominerad till det folkliga bokpriset Årets bok.
Förlagets beskrivning
”Och jag gick hemåt och tänkte att jag kanske måste skriva en berättelse trots allt. En berättelse inte bara om Stella och Alex och mig och våra föräldrar, utan också om barnen, om Sandi och Amir och Tommi Hjelt. Och jag tänkte att den berättelsen måste bli mycket sannare än de andra berättelserna jag skrivit. För att vi levde i den tid vi levde i. För att det finns mörker, och för att det finns ljus. Och så nästa motvilliga tanke: att i så fall skulle jag också tvingas möta ljuset och mörkret i mig själv.
Den svavelgula himlen spänner från det solblekta 1960-talet till vår mörka tid. En Helsingforspojke växer upp i skuggan av den välbärgade och mäktiga familjen Rabell, som har en ståtlig gård i närheten av hans föräldrars enkla sommarstuga. Pojken blir vän med den självsäkre Alex och får vistas nära familjen, som bär på hemligheter under den polerade ytan. Men han blir också förälskad i Alex lillasyster Stella Rabell. Deras band är starkt men relationen är skoningslös, och genom decennierna kretsar de två ständigt kring varandra utan att kunna välja eller välja bort kärleken, samtidigt som den stora världen förändras och tränger in i deras liv.
Det är en episk Helsingforsskildring om familjeband, kärlek och vänskap, men också en kritisk genomlysning av hur våra drömmar och minnen färgas av kön, klass och tidens gång. Här finns författarskapets alla signum och i romanen hörs ekon från Kjell Westös tidigare verk. Men laddningen är starkare och svärtan djupare än förr.”
Jag var tidigt ute med att skaffa en e-bokläsare (en läsplatta med e-bläck) och det är helt klart en pryl som jag är mycket glad över. Något som jag verkligen har saknat de senaste åren är dock möjligheten att även läsa strömmade e-böcker på min läsplatta. De första åren med läsplatta brukade jag låna biblioteksböcker eller köpa e-böcker, men sedan appar för ljud- och e-böcker exploderade har det känts riktigt synd att det inte har gått att även läsa böcker från de här prenumerationstjänsterna. Jag känner till att de ska finnas någon nyare läsplattemodell med Android som operativsystem och där det också går att ladda ned appar, men att det går att ladda ned en app innebär tyvärr inte att den också är anpassad för läsplattornas skärmar, så jag vet inte hur bra det fungerar i praktiken. Det har därför känts helt utopiskt att kunna läsa böcker från Storytel, BookBeat, Nextory och andra i en platta som är anpassad för e-böcker och som är bekväm att läsa på.
Min gamla trotjänare till e-bokläsare (en Bokeen Cybook Opus från 2010).
Det har känts särskilt hopplöst eftersom känslan länge har varit att ljudboksaktörerna i första hand satsar på specialskrivna berättelser som funkar bra som ljudböcker. Känslan har varit att de pumpar ut följetonger och korta ljudboksanpassade berättelser för att locka till sig kunder som annars kanske skulle ha lyssnat på poddar eller sett en tv-serie. Jag, som är lite mer av en boknörd, har känt mig mer bortglömd och det har inte känts som att någon har försökt att locka kvar mig till sina tjänster. Man har heller inte försökt lyfta fram kritikerrosad litteratur utan har främst presenterat sitt sortiment i form av topplistor med deckare och feelgood och det har inte heller bidragit till att jag har känt att de här tjänsterna har riktat sig till mig. Trots allt.
En gammal topplista hos Storytel…
Men nu! Nu! Ursäkta för det extremt långa inledningen, men det jag skulle komma fram till är alltså att Storytel inom kort lanserar en egen läsplatta! Den kommer att heta Storytel Reader och den lanseras alltså med en inbyggd Storytel-app. I den kommer det gå att läsa Storytels e-böcker, som alltså synkas och kan fortsätta att läsas på andra enheter (telefon eller surfplatta). Det kommer till och med att vara möjligt läsa i offlineläge (men då funkar knappast synkningen). 999 kr kommer den att kosta, men då tillkommer förstås månadsavgiften på 169 kr. När abonnemanget går ut försvinner alla nedladdade böcker.
En sådan här platta är förstås något som jag har väntat på länge, men som jag inte hade trott skulle komma. Det fanns några år när de stora nätbokhandlarna gjorde satsningar för att lansera e-bokläsare, men även om Adlibris fortfarande kränger sina Letto-plattor (i nya versioner faktiskt), så känns det som att mycket av e-bokhandeln dog ut redan innan den hann börja. Den som har varit sugen på en e-bokläsare de senaste åren har verkligen fått leta och det har varit minst sagt knepigt att hitta information om läsplattor eller att hitta en återförsäljare som har en fysisk butik dit man kan gå och klämma & känna på olika plattor.
Det återstår att se om det här blir en återfödelse för nisch-produkten e-bokläsare. Jag tycker såklart att läsplattor med e-bläck är fenomenala:
Ergonomin går inte att jämföra med det surfplattor kan erbjuda – med e-bläck är det lika bekvämt som att läsa på papper och eftersom att skärmarna inte är ljusstarka så går det dessutom att sitta ute i solen och läsa.
Läsplattor rymmer normalt sett över 1000 böcker och det är ju fantastiskt härligt, inte minst när man är på resa och vill slippa packa hela väskan full med böcker.
De är små & lätta (väger bara ett par hundra gram eller så) och därmed väldigt sköna att hålla i när man läser.
Det går att ställa textstorlek och teckensnitt, vilket ytterligare kan förbättra läsupplevelsen.
Läsplattor drar otroligt lite batteri och behöver ”nästan aldrig” laddas, vilket är en klar fördel framför surfplattan.
Men till e-bokläsarens nackdel kan ju sägas att det är en produkt som bara kan användas till just läsning av e-böcker. Läsplattorna började lanseras ungefär samtidigt som massorna började köpa surfplattor och för de flesta kändes surfplattan förmodligen som ett vettigare köp. En surfplatta kan ju, till skillnad från läsplattan, även användas till spel, sociala medier, kolla på videos etc. etc. Det var uppenbarligen inte så många köpare som var intresserade av att lägga pengar på två olika sorters plattor, varav den ena är dedikerad för e-böcker. E-bokläsare har liksom gått mot den lilla målgruppen teknikintresserade boknördar och det har uppenbarligen inte varit tillräckligt lukrativt för att bokhandlare och andra ska ha vågat fortsätta satsa.
Men nu satsar Storytel och det tycker jag är superkul! Sedan kan man såklart vara lite cynisk och se att det här är ett sätt att låsa fast sina kunder. Att locka kunder kan vara lätt, men när det finns flera aktörer som erbjuder liknande tjänster till samma pris krävs det något extra för att hålla kvar dem. Att satsa på exklusivt material i form av serier och följetonger är ett sätt, att lansera läsplattor ett annat. Jag kan inte tänka mig att Storytels plattor kommer att gå att använda till någonting annat än att läsa e-böcker från Storytel och vi kan nog glömma att e-böcker från bokhandeln eller från biblioteket kommer att gå att få in i Storytel Reader. Den som köper en sådan här platta kommer alltså bli tvungen att betala ett par tusen per år för att kunna använda den.
Hur kul det än känns med en sådan här uppfriskande och oväntad läsplattelansering så kan jag ju erkänna att jag inte kommer att köpa en Storytel Reader. Det känns som en alldeles för begränsad produkt för min del och det finns dessutom en uppsjö av olåsta plattor till liknande pris. Adlibris Letto, som jag nämnde tidigare, har en hyfsat ny modell (Frontlight 2), som förvisso kostar 400 kr mer än Storytel Reader, men som kan hantera alla möjliga e-böcker och även funkar med biblioteksböcker. Det blir många pengar över till bokköp om man sparar in på månadsavgiften på 169 kr som krävs av Storytel-plattan…
Män visar kuken för mig av Caroline Hainer är en essäsamling om fenomenet dickpics. Det är en oväntat intressant bok, som paradoxalt nog säger mycket om kvinnlighet. Betyg: 3 reflekterande vattenkokare av 5.
Män visar kuken för mig av Caroline Hainer.
Män visar kuken för mig är en essäsamling av journalisten Caroline Hainer. Idén till boken kom när Hainer dejtade och plötsligt fick sin livs första dickpic skickad till sig. Den som inte har rört sig i dejtingvärlden sedan de smarta telefonernas intåg kanske aldrig har sprungit på fenomenet, men om man får tro Hainer så är det extremt vanligt att dejtande kvinnor får ta emot ovälkomna och oväntade foton på mäns kön (dickpics alltså). Hainer hade en idé om att skriva ett reportage om fenomenet, men det svällde till en hel bok. Det är alltså inte en bok om par som ägnar sig åt ”sexting” (att skicka sexiga meddelanden till varandra) eller en bok som i första hand handlar om sexuella trakasserier eller om den typ av kuk-bilder som skickas för att hota eller demonstrera makt, nej, det är en bok om den mer oskyldiga kuk-bilden, den som närmats naivt skickas i en förhoppning om att mottagaren ska gilla det hen ser. Eller varför män nu skickar dickpics.
Jag och många andra har sluppit detta fenomen och kanske kan man tänka att dickpics är något väldigt nytt och övergående, men jag insåg redan när jag läste baksidestexten att det inte alls är så. Män har visat kuken sedan de för första gången hittade ett sätt att göra detta. Pojkar och män ristar in kukbilder på väggar och ritar kukar i snön. För pojkar och män är det heller inte helt ovanligt att ha ett namn på könet och att prata peppande till det i olika situationer. Detta och det mesta andra i den här boken känns totalt främmande för mig som kvinna och kanske just därför tyckte jag att den här boken var både knäpp, kul och intressant. Det här är också en bok som paradoxalt nog säger väldigt mycket om just kvinnlighet. Varför har inte det kvinnliga könsorganet samma symbolvärde och betydelse? Varför är det så få tjejer som skryter om sitt könsorgan eller skickar nakenbilder på sig själva? Varför är det så få tjejer som tänder på dickpics? Hainer redogör för en hel del tankar och teorier kring detta och annat. Det är tankeväckande och intressant, även om jag ibland undrar hur välunderbyggda alla påstående är. Ibland saknar jag källor, helt enkelt, men överlag är det en riktigt bra bok om ett ämne om ett fenomen som kanske rymmer mer än vad man från första början tror. Jag gillar också att Hainer skriver om dickpic-fenomenet från alla möjliga vinklar och med alla möjliga ingångar och att hon sällan tar ställning till någon slags rätt eller fel. Det här är ingen arg bok om det oförskämda i att män, helt ur det blå, skickar bilder på sina praktstånd. Det är mer en nyfiken bok som försöker svara på varför och helt sakligt beskriva fenomenet utifrån kultur, historia och hur vi tycks fungera som människor. En förvånansvärt intressant bok, som sagt!
Citerat ur Män visar kuken för mig
”Jag ställde lite frågor, undrade vad han gjort under dagen. Jag bad honom nämnda den senaste filmen han sett på bio. Han svarade kortfattat och ointresserat. Han tog lång tid på sig att svara, jag kände hans initiala intresse svalna och försvinna. Synd, det känns alltid som en investering att börja prata med någon över internetkanalerna. Som resultatet av en lång dags – eller veckas – skördearbete. Ett evigt plockande av ogräs. Att hitta en fullgod potatis, alltså en person med till synes attraktivt utseende och någonting i presentationstexten som väcker ett intresse, är något man lär sig ta tillvara på. Så det var ändå med viss besvikelse jag insåg att den här killen gått vidare. Man känner igen en gäspning när man ser den, även i mejlform. Han skrev ”Vill du se en bild jag tog idag” och jag svarade ”okej” och han skickade en bild på sin kuk.
Bilden var tagen av honom själv sittande i sängen, benen särade. Jag kunde se att han behövt hålla mobilkameran i en speciell vinkel. Jag insåg att han måste ha tagit många testbilder för att få till den. Eller så var detta långt ifrån den första dickpic han skickat. Kanske hade han inte ens tagit bilden idag utan hade den på lut och skickade till tjejer som han pratade med på nätet.”
Män visar kuken för mig av Caroline Hainer
Män visar kuken för mig
Uppläsare: Caroline Hainer.
Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Mondial), 2017 (den här ljudboksversionen, Adelphi audio).
Antal sidor: 190 (ca 5 h lyssning).
ISBN: 978-91-88671-02-8, 978-91-88711-30-4, 978-91-88711-29-8.
Caroline Hainer
Caroline Hainer (född 1976) är en svensk författare, kulturjournalist och filmkritiker. Hennes debutroman, Inte helt hundra, kom ut 2013 och hennes senaste bok är essäsamlingen Män visar kuken för mig. Hainer bloggar på bloggen Jazzhands och twittrar under @jaxxhands.
Förlagets beskrivning
”Varför älskar unga killar att rita snoppar i snön? Hur kommer det sig att sju av tio män har ett smeknamn på sin penis? Vad får en man att skicka en dickpic?
I Män visar kuken för mig söker journalisten Caroline Hainer svaren. I fokus står det manliga könet, och inte minst mäns komplexa relation till detsamma. Sökandet leder henne mot såväl en ifrågasatt manlighet som till den antika konsten, lagboken, valkampanjer och de riktigt mörka skrymslena på internet.”
Våren har varit minst sagt segstartad, men det finns ingen anledning att deppa ihop över det. Snart är sommaren här och då kommer också en massa nya, spännande böcker. Bland sommarens böcker har jag hittat några som har väckt lite extra mycket nyfikenhet.Jag har hittat ganska många spännande böcker, faktiskt, så jag delar upp lite. Här kommer ett gäng sommarböcker som finns att köpa/låna redan nu i maj och juni.
Sugen på chick lit? I juni kommer nytt från Marian Keyes. Ibland känns det som att det var hon som ”uppfann” chick lit. Det var ungefär när hon var som mest poppis som ordet började användas i alla fall. Hennes kommande feelgoodberättelse heter På egen hand.
På egen hand av Marian Keyes
I slutet av maj kommer en femte del i serien om Torunn. Den inledes med tre bästsäljare som kom ut i slutet av 00-talet (den första är Berlinerpopplarna) och sedan kom, helt oväntat, en fjärde del här om året. Nu kommer Det är min tur nu, där läsaren får följa Torunn när hon har tagit över den gamla släktgården.
Det är min tur nu av Anne B. Ragde
Modernista är ett förlag som är duktiga på att ge ut läsvärda klassiker i nyutgåva. Under våren och sommaren kommer en hel rad böcker av Tove Jansson. För många är hon kanske mest känd som författaren till Muminböckerna, men hon skrev ju faktiskt väldigt mycket annat, bland annat noveller. I nyutgivningen ingår både separata volymer med Janssons novellsamlingar Lyssnerskan, Dockskåpet & andra berättelser och Brev från Klara och andra berättelser, såväl som en samlingsvolym. Dessutom kommer romanerna Den ärliga bedragaren, Rent spel, Solstaden och Stenåkern. Även romanerna kommer dessutom i en samlingsvolym. Så himla fina! Och jag är supersugen på att läsa, för jag har verkligen stora luckor i min Tove Jansson-läsning!
Jag inser att jag har förskräckligt många olästa Belinda Bauer-deckare, men de jag har läst (Mörk jord och Livets och dödens villkor) har i alla fall varit fenomenala, så därför är det trots allt spännande att det kommer en till nu i juni. De vackra döda är titeln.
De vackra döda av Belinda Bauer
Så fort J.K. Rowling är aktuell så blir det såklart en hype. Hennes böcker om trollkarlspojken Harry Potter har verkligen fått en enorm genomslagskraft och suget efter fler böcker är såklart stort. I slutet av maj kommer en ny bok, som i och för sig är lite annorlunda mot Rowlings tidigare böcker. Då kommer den lilla boken Väldigt bra liv: Om fördelen med att misslyckas och vikten av fantasi. Boken är egentligen ett tal som Rowling har hållit för sistaårselever på Harvard och vad talet handlade om ges av titeln. Jag tror säker att det är en peppig och tänkvärd bok, även om man i och för sig kan tänka sig att Rowlings egna erfarenheter av att misslyckas (refuseras) och sedan plötsligt lyckas (dundersuccén med Harry Potter) är rätt… unik.
Väldigt bra liv av J.K. Rowling
Vi är många som älskar Lars Lerins akvareller (och/eller uppskattar honom som TV-personlighet). I slutet av maj kommer boken Råskinn, som innehåller brev som Lars Lerin och vännen och konstnären Kerstin Högstrand har skickat till varandra mellan åren 2006 och 2009. Det jag uppskattar främst med Lerins böcker är såklart konsten, men det här är alltså en bok med breven i fokus, även om det säkerligen finns en och annan bild i den också. Jag kommer att vilja läsa den. Inte minst är jag nyfiken på vad titeln syftar på. Finns det någon mildare person än Lars Lerin? I min värld framstår han som motpolen till ett råskinn. 🙂
Råskinn av Lars Lerin och Kerstin Högstrand
Trots att det var flera år sedan jag läste något av Joyce Carol Oates så håller jag henne fortfarande för en av mina favoritförfattare. Hon är en produktiv författare och jag har missat flera av hennes senaste romaner. I juni kommer i alla fall ytterligare en roman som enligt förlaget är en roman om ensamhet, forskningsetik, passion, åldrande och minne. Mannen utan skugga är titeln.
Mannen utan skugga av Joyce Carol Oates
Egentligen drömmer jag om en ny roman av den fantastiska Kerstin Ekman, som ju har skrivit så många fina romaner om kvinnor i historien (och många böcker med andra teman). Ekman verkar dock upptagen med annat skrivande och det kanske är nog så bra. I slutet av maj kommer essän Gubbas hage, där hon skriver om landskap och litteratur.
Gubbas hage av Kerstin Ekman
Är det någon bok du ser fram emot lite extra i sommar?
Never let me go av Kazuo Ishiguro är Kathys berättelse om att växa upp på ett väldigt speciellt barnhem och att sakta närma sig sitt öde. Det är en bok som väcker tankar och känslor som få andra böcker. Betyg: 5 kassettband av 5.
Never let me go av Kazuo Ishiguro
Kathy har vuxit upp på ett barnhem och skolgången har skett på en internatskola med andra barnhemsbarn. Nu är Kathy vuxen och är en ”vårdare” som tar hand om ”donatorer”. Hennes liv består till stor del av att jäktat köra mellan olika rehabiliteringscenter för att träffa sina donatorer. På vägen hinner hon fundera över det liv hon levt. Framför allt tänker hon tillbaka på vännerna Ruth och Tommy, som hon växte upp med, men som nu har ”fullbordat” – efter ett antal donationer har de gått bort. Livet fram till nu har till stor del bestått av att prata gamla minnen om platsen där de växte upp, men Kathy börjar mer och mer känna att det inte längre finns någon att dela sina minnen med. Att det är något speciellt med just deras barnhem och internatskola framkommer tydligt, men det är under bokens gång, medan Kathy tänker tillbaka på sitt liv, som det verkligen börjar uppdagas även för läsaren på vilket sätt.
Jag vet inte om det här är en spoiler, men någonstans tycker jag inte att det är det. Det är alltså så att Kathy och de andra barnen har vuxit upp i den här avskildheten för att de är kloner, framställda för att helt enkelt kunna användas som donatorer när andra människor behöver organ. Jag kände redan till detta innan jag började läsa och det framkommer också skapligt tydligt i boken, om än mellan raderna, att det är så det förhåller sig. Det fantastiska med boken är att den ändå är både fängslande och klaustrofobisk. Trots att man som läsare känner på sig hur det är, så håller författaren uppe en spänning, som, trots lågmäldhet och ett lågt tempo, är gastkramande. Genom att skildra Kathys tillvaro, hennes relation till Tommy och Ruth och genom att berätta om deras uppväxt, så byggs spänningen upp, inte genom att hålla läsaren i ovisshet, utan om att låta berättaren gradvis berätta om, och i viss mån själv upptäcka, vilket öde som väntar henne. För inte så länge sedan läste jag Återstoden av dagen av samma författare. Det är en helt annan bok, en helt annan genre, men det finns något i berättandet som känns igen. Precis som i den tidigare boken, där läsaren får följa en butler, som opålitligt berättar om sitt liv och allt han faktiskt har gått miste om medan han var upptagen med att gå helt upp i sitt arbete, så finns det något opålitligt i Kathys berättelse. Författaren låter läsaren gå vid Kathys sida och närma sig det smärtsamma som väntar, men länge är det också en berättelse där berättaren tassar kring det mörkaste och svåraste. Mellan raderna spränger något outsägligt hemskt, men berättelsen rör sig mestadels runt det, vilket verkligen gör att man som läsare sugs in och berörs.
Jag älskar hur boken är uppbyggd och den stämning som författaren effektivt skapar genom berättandet. Never let me go är en bok som väcker tankar och känslor som få andra böcker. Jag blev helt tagen av den här berättelsen och kommer inte att glömma den i första taget.
Citerat ur Never let me go
”När miss Lucy till slut sa något var det som om hon noga vägde varje ord. ”Det var inte bra att jag rökte. Det var inte bra för mig, så jag slutade. Men ni måste förstå att det är mycket, mycket värre för er att röka än vad det var för mig, och det gäller er alla.”
Sen hejdade hon sig och satt tyst. Någon sa senare att hon förlorade sig i tankar, men precis som Ruth var jag ganska säker på att hon funderade frenetiskt på vad hon skulle säga därnäst. Till slut sa hon:
”Ni har ju fått veta en del. Ni är elever här. Ni är… speciella. Därför är det mycket viktigare för var och en av er än vad det var för mig att hålla er friska inombords.”
Hon tystnade igen och betraktade oss på ett underligt sätt. När vi diskuterade saken efteråt var några av oss säkra på att hon inget hellre ville än att vi skulle fråga. ”Varför det? Varför är det så mycket värre för oss?” Men ingen gjorde det. Jag har ofta tänkt på den dagen, och i ljuset av de som hände senare är jag säker på att vi bara hade behövt fråga för att miss Lucy skulle ha berättat alla möjliga saker för oss. Det hade inte krävts mer än en enda fråga till om rökning.”
Never let me go av Kazuo Ishiguro
Never let me go
Originalets titel: Never let me go (engelska).
Översättare: Rose-Marie Nielsen.
Utgivningsår: 2005 (första brittiska utgåvan), 2005 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2017 (den här nyutgåvan, Wahlström & Widstrand).
Antal sidor: 318.
ISBN: 91-46-21094-6, 978-91-46-23476-0.
Kazuo Ishiguro
Kazuo Ishiguro (född 1954) är en brittisk författare med japanskt ursprung. Han har skrivit ett stort antal romaner, i vitt skilda genrer. Hans genombrott kan sägas vara The remains of the day (Återstoden av dagen), från 1989, som också har filmatiserats och för vilken han belönades med Bookerpriset. Även SciFi-romanen Never let me go har filmatiserats. 2017 tilldelades Kazuo Ishiguro Nobelpriset i litteratur.
Förlagets beskrivning
”Kathy, Tommy och Ruth växte upp på ett isolerat internat på den engelska landsbygden. De fostrades till att tro att de var speciella och att deras hälsa var viktig, inte bara för dem själva utan även för samhället. Men varför var de egentligen där? När Kathy i 30-årsåldern tänker tillbaka på sin uppväxt börjar hon minnas saker. Hon minns hur folk som sökte sig utanför internatets grindar inte kom tillbaka och hur människor som kom utifrån verkade vara livrädda för dem. När minnesbilderna fogas samman går sanningen så sakteliga upp för Kathy.
Never let me go är en skildring av tre barns gemensamma uppväxt, men också en skönlitterär kommentar till en vår tids stora etiska frågor: genetik och kloning.”
Jag har inte råd av Marcus Stenberg är en personlig och tankeväckande bok om konsumtion och om en personlig resa från ett liv med ett ohållbart köpbeteende. Betyg: 5 exklusiva parfymer av 5.
Jag har inte råd av Marcus Stenberg
Nyåret närmar sig och Marcus Stenberg är övertygad om att hans lån, lån som tagits för att lösa andra lån och kreditkortsskulder nu ska ha växt till den omfattningen att Kronofogden kommer att göra en utmätning. Så blir det inte, men det blir den varningsklocka som slutligen får honom att bestämma sig för att göra ett köpstopp hela 2016. En gång för alla måste han leva som den skuldsatta person han är och försöka att förändra sitt ohållbara konsumtions- och samlarbeteende. Projektet blev en blogg, som blev en bok. Jag hörde till de som läste bloggen och som ärligt talat blev tagen av att följa Stenberg under hans process och av att få ta del av hans tankar och analyser kring konsumtion. Medan jag läste bloggen slog det mig faktiskt att den kanske var ett skrivprojekt snarare än en verklig person som faktiskt gjorde den här resan. Stenberg skriver också med precision och med en dramaturgi som gör att texterna känns mycket mer som skönlitterära texter än bloggtexter.
Boken är inte på något sätt en blogg i pappersform, utan berättelsen är utökad och säkert till viss del omarbetad. En del av känslan av att följa Stenberg över tid går förlorad när berättelsen har lämnat bloggformatet, men boken är fortfarande indelad i olika kapitel för olika månader, så på sätt och vis kan man fortfarande gå vid sidan av honom under hans personliga resa.
Är det en så stor sak att rätta munnen efter matsäck då? Kan man inte bara skärpa till sig och avstå lyxlir och samlande, när man nu inte har råd med det? Vad är det egentligen med den här berättelsen som berör? Jo, det är ju just det, Stenberg går både djupt in i sig själv och blickar samtidigt ut i (populär)kulturen och dyker ned bland det som andra redan har sagt och skrivit om konsumtion. Han får verkligen ihop det. Även om jag inte själv kan relatera till Stenbergs ständiga önskan om att få samla, att få ge bort fina presenter, att få unna sig bra saker eller att trösta sig genom att köpa fina böcker & prylar, så träffar han helt rätt när han skildrar ångest och destruktiva beteenden som kan följa på att leva med ångest. På någon nivå tror jag att de flesta kan känna igen sig i den här ovanligt skarpsynta skildringen av just ångest och vilken makt den kan ta. Det finaste jag tog med mig från bloggen (och boken) var just skildringen av att våga bryta med ett beteende som faktiskt inte fungerar och att våga ge sig ut i något okänt som ändå måste till. Det är ingen rak väg för Stenberg, även om han ganska snabbt in i boken lyckas lösa en del problem, men det går hela tiden framåt och det är en hoppfull och fin vandring att följa med på.
Utöver att vara en väldigt personlig berättelse om ett ohållbart konsumtionsbeteende så är det också en tankeväckande bok om konsumtion. Stenberg skriver om ”shopaholics” genom historien och berättar genomtänkt och intressant om system som designats för att vi ständigt ska trilla dit och vilja köpa nytt, byta ut, konsumera.
Allt är inte perfekt med den här boken. Jag brukar inte haka upp mig på stavfel och liknande, men här har det smugit sig in förvånansvärt mycket av den varan och anledningen att det störde mig något är väl egentligen att det tydligt framgår i boken att Stenberg har sinne för detaljer och att han är mån om att ständigt leverera högsta kvalitet. Då blir det såklart lite ledsamt att just Stenbergs bok har något stavfel eller snubbel på orden för mycket. Jag vet inte ens varför jag skriver det här. Det är såklart inte så att jag på allvar tycker att några stavfel drar ned på betyget. Det här har verkligen varit en fin och tankeväckande berättelse att få ta del av och jag önskar verkligen att den här boken bara är en början på ett långt och lyckat författarskap. Stenberg skriver precist och med känsla och där mycket utspelas mellan raderna. En del av texterna är längre betraktelser eller mer utlämnade texter, men det finns också en del korta, ofta tragikomiska, små texter, t.ex. några rader konversation mellan honom själv och kunder han möter i sitt jobb i bokhandeln på flygplatsen. Tajmingen och avvägningen är perfekt. Jag ser framför mig att Stenberg skulle kunna skriva många fantastiska romaner. Hoppas han gör det!
Citerat ur Jag har inte råd
”På Arbetets museum frågade de, precis som de alltid gör på offentliga konsthallar och museum, vad mina verk kostade. Men några prislistor syntes aldrig till under själva utställningen. Så är det alltid. Jag ställer upp gratis för att få chansen att sälja något men sedan när det är uppenbart att ingen bemödat sig om att ens kopiera upp en prislista tänker jag istället att på listan över livets lopp kan den här utställningen ändå hamna och någon gång kommer den listan gå att leva på.
Att lära sig vara tacksam för att få ge bort det enda jag har. Om de inte ens värderar arbete på Arbetets museum, vart värderas det då? Livets lopp, det där strecket mellan åren på gravstenar, är det inte väldigt likt ett minustecken?”
Marcus Stenberg är en svensk författare och fotograf som har jobbat med det mesta inom bokbranschen (PR, formgivning, försäljning). Jag har inte råd (2017) är hans debutroman. Stenberg twittrar under @marcusstenberg, bloggar på Bokhora och har en hemsida (han har också haft podden Ett eget rum, som dock inte har utkommit med några nya avsnitt på ett tag och såklart bloggen Sorrow number 5, som är grunden till romanen Jag har inte råd).
Förlagets beskrivning
”Jag hade en deltidsanställning i en bokhandel och var i snabb takt på väg till Kronofogden eftersom jag inte kunde sluta leva över mina tillgångar.
Jag tänkte söka till Lyxfällan och bara ta ett sista sms-lån till kläder för att se bra ut i tv. Den tanken fick mig att inse att jag måste sluta shoppa, börja sälja av de saker jag köpt genom åren och försöka förstå att jag faktiskt inte har råd.
Jag började skriva dagbok om mitt köpfria år och det allra skämmigaste jag kunde tänka mig: min usla privatekonomi.
För att kunna sluta konsumera behövde jag förstå varför vi i den rikaste delen av världen tjänar mer och mer för varje år men samtidigt får större och större skulder. Och varför jag gillar att shoppa så mycket.”
Nu är maj här. När jag gjorde en månadsuppdatering senast så gnällde jag fånigt mycket över snön och vintern. Glädjande nog kan jag konstatera att vi nu har vår även i Umeå (även om det dröjde en bra bit in i april)! 😉 Vad gjorde jag i april då? Ärligt talat så vet jag inte riktigt vad jag sysslade med. Det var ju påsk i början av april, så då var jag ledig och hade det allmänt bra. En helg var det 1-årskalas för sambons yngste systerson. I övrigt har jag mest… vilat? Vilat, sprungit och grejat med min dator, som behövde en del omtanke efter att jag lyckats fylla hela disken med en massa foton med mera. Det enda som väntar mig nu i maj är Eurovision, Mahlers femma och Blodomloppet (tre rätt olika grejer, inser jag nu). Får vad mer som hinns med!
Maj: Vårflod!
Finns det något att läsa i maj då? Jo, den som vill läsa det allra senaste kan t.ex. skaffa eller låna sig ett ex av Norstedts senaste ”true crime”-roman: Sommarstugemordet av Thomas Bodströmoch Lars Olof Lampers. Det kanske intressantaste som kommer ut i maj är annars Rabén & Sjögrens nyutgåva av Astrid Lindgrens barnboksklassiker Bröderna Lejonhjärta. Den här gången är det Jesper Waldersten som har illustrerat och boken kommer också i en begränsad upplaga, där just illustrationerna får särskild uppmärksamhet.
Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren
Själv läser jag vidare i mina påbörjade böcker, däribland Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj, men när den är utläst tänker jag plocka upp en riktig hyllvärmare, som just nu dessutom råkar vara en av böckerna i jobbets bokklubb: En rasande eld av Andreas Norman. Nu var det bra länge sedan jag läste en deckare, så jag är faktiskt riktigt sugen på att börja läsa denna spänningsroman.
En rasande eld av Andreas Norman
I maj känns det annars inte som att det händer så mycket på litteraturfronten. Både författarsamtal, utgivning och allt kring böcker går in i någon slags nedtrappning inför sommaren. Rimligt! Nu kan man våga sig på att vara utomhus och läsa, samtidigt som man får lite sol i ansiktet. Det är inte alltid det behövs så mycket mer än så!
Här om veckan tillkännagavs det vilka böcker som är nominerade till det folkliga priset Årets bok, som delas ut av Bonniers bokklubbar. Det är alltså redaktörerna hos Bonniers bokklubbar som utser de nominerade böckerna och sedan är det upp till läsarna att gå in och rösta på sina favoriter (vilket man gör på www.bonniersbokklubbar.se/arets-bok-2018-rostsida). Det är en frisk blandning i årets lista över nomineringar. Där ryms allt från deckare och feelgood till kritikerrosade romaner och biografier:
Stanna hos mig, Ayòbámi Adébáyò
Mischling, Affinity Konar
Den svavelgula himlen, Kjell Westö
Skrik tyst så inte grannarna hör, Karin Alfredsson
Koka Björn, Mikel Niemi
Nej och åter Nej, Nina Lykke
Mitt hjärtas oro, Malou von Sivers
Annabelle, Lina Bengtsdotter
Husdjuret, Camilla Grebe
1793, Niklas Natt och Dag
Kvinnan i fönstret, A J Finn
Den lilla bokhandeln runt hörnet, Jenny Colgan
Den enda boken jag har läst är Den svavelgula himlen av Kjell Westö, så jag får väl rösta på den! 😉 Nä, skämt åsido. Jag älskar verkligen de mer folkliga priserna och tycker t.ex. att Augustprisutdelningen är en av årets höjdpunkter (jag tycker att Augustpriset brukar gå till långt mer lättillgängliga böcker än exempelvis Nobelpriset…). Men det finns ett uppenbart problem med priser som går till den som skrapar ihop flest röster från läsare. Många bokintresserade personer har förmodligen inte läst någon av böckerna på listan och några har väl kanske på sin höjd läst ett par-tre titlar. Till slut kokar det närmast ner till att handla om att vinnaren blir den bok som hängt sig kvar längst på topplistorna. I någon mening skulle man kunna kolla på försäljningssiffror istället för läsarröster.
Förra året gissade jag att bestsellern Störst av allt av Malin Persson Giolito skulle kamma hem det, men där hade jag i och för sig fel. Vinnaren blev istället Glöm mig av Alex Schulman. Jag vill inte påstå att det var en oförtjänt vinst, för jag vet att många verkligen har berörts av boken och den fick också fina recensioner, men lite får man väl misstänka att han blev hjälpt av att ha många följare? Schulman är ju sedan åratal ena halvan av duon Alex & Sigge, som driver det som alltjämt är en av Sveriges största podcasts. Genom åren har han också bloggat och skaffat sig följare i en mängd kanaler. Låt mig gissa att den nigerianske författaren Ayòbámi Adébáyò har färre följare än t.ex. Schulman (här i Sverige åtminstone). Som ett exempel.
Glöm mig av Alex Schulman
Nåja. Jag vill inte kritisera Årets bok, såklart! Det är kul och peppigt med prisutdelningar och jag tycker att det är superhärligt när böcker får uppmärksamhet i olika kanaler, så självklart tycker jag att Årets bok är ett kul initiativ. Men det är tyvärr inte ett pris som kommer att ge mig några intressanta boktips, om jag säger så. Eller ja. Jag vill såklart läsa Ayòbámi Adébáyò, men det ville jag redan innan nomineringarna tillkännagavs… 😉
Har du läst någon av de nominerade böckerna? Vem röstar du på?
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
