Nu är det snart semestertider för många av oss som arbetar och det är dags att kräma ur det sista av jobbet innan vi släpper tankarna på arbetet för några veckor. Jag tänkte därför att det kunde vara lite kul att tipsa om böcker om arbetslivet! Det finns fantastiskt många böcker i genren arbetarlitteratur (podden som heter just Arbetarlitteratur är ett hett tips!), men här kommer boktips från lite blandade genrer:
I Återstoden av dagen av Kazuo Ishigurofår läsaren följa butlern Stevens som nu har anledning att tänka tillbaka på sitt långa arbetsliv. Han har offrat det mesta för att kunna bemästra sitt yrke till perfektion, men nu är ingenting sig likt på godset, där han har spenderat hela sitt yrkesliv, och hans tidigare arbetsgivare finns inte heller kvar. Det är en oerhört drabbande bok som väcker många tankar om vad som är viktigt här i livet och vilket ansvar vi alla har att göra något med våra liv och stå för våra val. Det här inlägget var tänkt att handla om jobb och arbete och jag kan ju säga att jag inte känner till någon bok där någon går upp så fullständigt i jobbet som Stevens i Återstoden av dagen.
Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro.
Hemmet av Mats Strandberg är en skräckroman som utspelar sig på ett äldreboende. Äldre och dementa kan bli oroliga och snurriga, men det verkar som att äldreboendet Tallskuggan rymmer något som kan göra vem som helst spänd och rädd… Hemmet är en riktigt bra skräckis, men jag uppskattar också skildringen av själva äldreboendet med både de boende och den personal som med varierande skicklighet och förmåga möter de äldre (och deras i anhöriga) i deras utsatta situation. Utan att ha någon egen erfarenhet av att jobba inom vården så tycker jag ändå att det känns som en träffande skildring.
Hemmet av Mats Strandberg.
I Den andra kvinnan av Therese Bohman jobbar bokens huvudperson i disken på stadens sjukhus. Fast egentligen är hon menad till något helt annat. Boken är främst en fantastisk skildring av klassfrågan och av att vara ”den andra kvinnan”, men författaren lyckas också fånga den bullriga, fuktiga, varma miljön i disken och hur de oformliga och trista arbetskläderna eliminerar det sista av arbetarnas personlighet. Det finns verkligen element i Den andra kvinnan som känns som ren arbetarlitteratur.
Den andra kvinnan av Therese Bohman.
I kortromanen God jul berättar Jonas Karlsson om ett kommunhus där någon får den briljanta idén att sprida lite julmys genom att placera ut julljusstakar i fönstren så att de bildar texten GOD JUL. Självklart havererar allting. Några är villiga att lyckas med GOD JUL-projektet till nästan varje pris, men andra är lite mindre samarbetsvilliga. God jul är en humoristisk och knäpp berättelse, men jag tror att vem som helst som någon gång har arbetat på kontor kommer att känna igen sig själv eller sina kollegor…
God jul av Jonas Karlsson.
Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra) av Martina Haag är en knäpp och rolig feelgoodberättelse om Isabella, som kämpar förgäves med att få in en fot så att hon kan börja jobba som skådespelare. Plötsligt ljusnar det! Hon ska få en stor roll på Dramaten. Tyvärr har hon också råkat lova att hon kan avancerad akrobatik… Det här är kanske ingen arbetsskildring på samma sätt som de övriga böckerna i det här inlägget, men det är en kul bok om en väldigt speciell bransch.
Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra) av Martina Haag.
Dagen du förstörde allt av Linnea Dahlgren är en både sorglig och hoppfull bok om sorgen efter att ha förlorat en vän i självmord. Betyg: 3+ tröstande hundar av 5.
Dagen du förstörde allt av Linnea Dahlgren
Melanie och Kassandra är en oskiljaktig kompisduo med så många interna skämt och påhitt att det närmast bygger murar mot alla andra. De betyder allt för varandra och framtiden ser utstakad ut: de fantiserar om den framtid då de ska plugga på universitetet och dela lägenhet och när de ska vara vuxna, kanske ha familjer, men fortfarande och självklart ska ha varandra. Plötsligt bryts dock linjen och allting ställs på ända: Kassandra begår självmord och Melanie blir lämnad kvar med ilska, sorg och tusen frågor om vad hon borde ha sett, förstått och gjort. Kan hon resa tillbaka i tiden och ändra förloppet?
Fyra personer begår självmord varje dag i Sverige. Det är fruktansvärt många och det är helt oacceptabelt att det inte satsas mer på åtgärder för att förhindra självmord. Trots att så många lider av depression och annan psykisk ohälsa så är det ett tabubelagt ämne som nästan ingen vill prata om. Därför tycker jag såklart att det är bra att det finns sådana här berättelser som tar sig an ämnet. Här är fokus på sorgearbetet för en av de efterlevande, ett perspektiv som är både viktigt och intressant. Varje person som begår självmord lämnar ett tomrum och ett hål efter sig och det finns knappast några enkla eller lätta vägar för att gå vidare.
I Dagen du förstörde allt går huvudpersonen igenom alla möjliga stadier i sin sorg och det är verkligen fint att få gå vid sidan av och följa henne. Det är en både sorglig och hoppfull bok om ett viktigt ämne.
Dagen du förstörde allt av Linnea Dahlgren
Dagen du förstörde allt
Uppläsare: Asta Kamma August.
Utgivningsår: 2018 (första svenska utgåvan, Vox by Opal), 2018 (den här ljudboksutgåvan, Saga Egmont).
Antal sidor: 245 ca 5,5 h lyssning).
ISBN: 978-87-26-00244-7, 978-91-88665-07-2.
Andras röster: En blogg för bokugglor, Prickiga Paula och böckerna.
Linnea Dahlgren
Linnea Dahlgren (född 1991) är en svensk biblioteksassistent och författare, utbildad vid bland annat Lunds författarskola. Unga vuxna-romanen Dagen du förstörde allt (2018) är hennes debutroman.
Förlagets beskrivning
”Melanie och Kassandra har varit bästisar sen de var små. De behöver inga andra, de har ju varandra: Mellan och Kass. Något av det bästa de vet är att besöka Tidssmygen, en glänta i skogen där det känns som man kan resa i tiden. De reser till gemensamma minnen och till allt roligt de ska göra i framtiden. Så en tidig morgon vaknar Melanie av telefonen. Kassandra är död. Hon har tagit livet av sig. Nyheten drabbar Melanie som ett slag. Det kan inte vara sant, det måste vara ett misstag. Hur ska hon fortsätta leva? Mellan kan ju inte finnas utan Kass. Men så kommer hon på: Tidssmygen. Tänk om hon kan resa i tiden och få Kassandra att ändra sitt beslut.
En finstämd och gripande berättelse om sorg, vänskap och kampen för att leva vidare.”
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj är en dokumentär roman där kvinnor får berätta sina erfarenheter av att strida i den Röda armén. Det är ett mångbottnat verk som överraskar och väcker många nya tankar kring krig, mod, nöd och kärlek. Betyg: 5 långa flätor av 5.
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Det finns redan många krigsskildringar, men i reportageboken Kriget har inget kvinnligt ansikte låter journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj de kvinnliga erfarenheterna ta plats. En del av de kvinnor som medverkar i boken har arbetat som prickskyttar, stridsvagnsförare eller piloter, andra har varit exempelvis varit sjukvårdare, läkare, tvättare eller kock. En del tillhörde den Sovjetiska motståndsrörelsen, andra var i den Röda armén. Att berätta om krig ur kvinnliga perspektiv är ovanligt grepp och för mig är det helt nya erfarenheter som skildras; Boken överraskar mig och överrumplar mig hela tiden.
Det första som slår mig är hur många kvinnor som var med i Röda armén och i den Sovjetiska motståndsrörelsen (partisanerna). Jag hade kunnat gissa att många kvinnor jobbade som exempelvis sjukvårdare, kockar, tvätterskor eller postmedarbetare, men med boken inser jag också att det fanns otroligt många kvinnor som gick i direkt strid och som exempelvis var piloter, stridsvagnsförare, spanare, prickskyttar eller infanterister. Dessutom inser jag det som egentligen borde ha varit självklart: alla som deltog i kriget var hjältar och alla gick in i det med fara för sitt eget liv: sjukvårdarna krälade ut mitt i striden för att släpa hem skadade (och deras vapen), springschasar transporterade allt som soldaterna behövde vid fronten och oftast bar de det på sina egna ryggar, ingenjörssoldater låg på span i alla väder och följde fienden för att sedan kunna rita observationskartor över frontlinjen; Aleksijevitj synliggör en mängd erfarenheter av att utföra viktiga och direkt livsfarliga arbetsuppgifter i krig, erfarenheter som jag tidigare inte har känt till eller någonsin tänkt på som hjältehandlingar i krig. Efter kriget delades det ut förtjänstmedaljer till de som utfört särskilt hjältemodiga insatser, men kvinnorna glömdes i regel bort (även om en del har belönats senare). De som utförde det viktiga jobbet bakom kulisserna har också varit bortglömda i många sammanhang då krig har skildrats och krigshjältar har uppmärksammats, men självklart hade inget krig kunnat vinnas utan sjukvårdare, kockar, byggnadsarbetare och alla andra som slet, svalt, frös och offrade allt för kriget.
Merparten av berättelserna i boken berör fruktansvärt lidande: att bevittna totalt traumatiserande händelser, att lida stora förluster, att plågas, torteras, skadas, svälta, frysa, jobba tills man somnar stående. Mycket i den här boken är svårt att ens ta in och en del saker är så obehagliga att jag måste stänga av, men även om de specifika händelserna och scenerna är nya för mig så måste jag erkänna att jag hade förväntat mig att boken skulle innehålla just lidande. Det som överraskar mig är det andra: den totala övertygelsen och starka viljan att gå ut i krig. Det krävs kanske att man har fötts och vuxit upp i ett land som Sverige, där vi har haft fred sedan 1814, för att det här ska kännas överraskande, men jag blev i alla fall just det: överraskad. Boken är fylld av berättelser om unga kvinnor, en del är till och med minderåriga, som verkligen vill, ja, kräver, att få åka till fronten. En del får förklarat för sig att de är för unga, för bräckliga, att de kommer att dö, men de står på sig. Några rymmer och bluffar sig in i armén på olika sätt. Just ingen i den här boken vill stå på sidan av, och alla är beredda att offra livet för sitt folk och sitt land. Det är otroligt starka berättelser att få ta del av och de väcker många tankar.
Många mötte sina blivande livskamrater under kriget, så för en del blev det fruktansvärda och blodiga på ett paradoxalt sett också något ur vilket kärlek kunde spira. Det är förvisso lätt att förstå att kärlek kan uppstå när man lever och arbetar så nära varandra och delar så många traumatiska händelser. Svårare och ledsammare är det att läsa om den vanligare erfarenheten: att efter kriget bli mött med misstänksamhet och betraktad som en slampa, misstänkt för att legat runt med andras män vid fronten. Kvinnor togs sällan emot som krigshjältar, utan fick oftare sneda blickar när de återvände från kriget. Ofta sågs de också som okvinnliga och fula, olämpliga som livskamrater. Trots allt det kvinnor utförde och offrade under kriget så verkar de allmänt ha kommit tillbaka till det gamla vanliga: en värld där utseendet trots allt är det viktigaste kapitalet för en kvinna. Den man som skadats under kriget kunde bli hyllad efteråt, men en kvinna i samma situation återvände inte till någonting. Under kriget behövde många kvinnor därför leva med den extra skräcken, den att tvingas återvända som skadad och därmed vara för evigt dömd att förbli ogift och ensam.
Kvinnor och män bemöttes väldigt olika efter segern, men under kriget var de förvånansvärt likställda. Kvinnor utförde lika farliga, tunga och krävande arbetsuppgifter som män och gavs inga speciella fördelar eller någon särskild utrustning. Faktum var att egentligen ingenting var anpassat för kvinnors storlek eller speciella behov. Små tonårstjejer gavs grova kängor i storlek 43 och ett par byxor som förr eller senare blev nedblodade med mensblod. De förväntades klippa av sig håret och klä sig som alla andra. I hemlighet saknade många sitt hår, kvinnliga attribut, att någon gång få känna sig lite fin. Hur mycket som än slipas ned och skalas av under svår nöd förblir vi alla människor. Att människorna i den här boken sågs som kuggar i ett maskineri och inte gavs något större eget värde under kriget är uppenbart. Alla förväntades förmodligen försvara sitt land och människor var också beredda att göra det, men meningen var också att var och en skulle tjäna ett högre syfte och offra sig själva. Det fanns inte utrymme för ytliga nöjen, som att piffa till sig. Det är smärtsamt att läsa om hur bedrövligt fattigt och eländigt de hade det i armén och vilken otroligt dålig utrustning de hade.
Det kanske finaste med boken är ändå just det: att människorna aldrig upphörde att vara människor. Kvinna efter kvinna berättar också att de trots allt aldrig förlorade sin moraliska kompass. De som arbetade som sjukvårdare vårdade både sina egna mannar och de tyskar som tagits till fånga och när de nådde fram till Tyskland plundrade och plågade de inte de civila. Kanske är det inte en totalt sann bild, men just de här vittnesmålen berättar i alla fall om detta. Det berättas också att det faktiskt går att gå vidare, att leva ett långt liv trots alla trauman kriget gett, att kärlek kan läka en hel del av de sår som kriget orsakat. Det här är verkligen en mångbottnad och fin bok som ger många tankar och som trots allt fruktansvärt också ger ett visst hopp och tröst.
När Aleksijevitj fick Nobelpriset 2015 lydde motiveringen ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”. Det låter kanske lite pretentiöst och komplicerat, men är faktiskt en bra beskrivning av Aleksijevitjs berättarteknik. Hennes metod går ut på att intervjua ett stort antal människor och att sedan väva ihop berättelserna till en helhet. Berättelse läggs på berättelse och även om det finns en röd tråd så behöver man egentligen inte läsa boken från pärm till pärm eller läsa varje avsnitt i någon viss ordning; Texterna står nämligen också för sig själva. Men trots att boken innehåller berättelser som skulle kunna läsas fristående så bildar de en stark väv. När jag lägger ifrån mig boken så är jag alldeles fylld av nya insikter och tankar som skapats ur den här komplexa väven av berättelser. Det är en fantastisk bok med många bottnar och där röst ges åt människor som just ingen ville lyssna på efter kriget. Jag är så glad att de har velat berätta för Aleksijevitj och att hon har lyckats foga samman alla vittnesmål till en sådan här helhet.
Citerat ur Kriget har inget kvinnligt ansikte
”– Första gången var det hemskt… mycket hemskt…
Vi hade lagt oss ner och jag spejade. Plötsligt fick jag se hur en tysk reste sig upp ur skyttegraven. Jag tryckte av, och han föll. Och, vet ni, jag började skaka i hela kroppen – jag hörde hur alla ben i min kropp skramlade. Jag började gråta. När jag sköt mot måltavlor hade jag inte känt någonting – men nu, nu hade jag dödat någon! Jag hade dödat en främmande människa. Jag visste ingenting om honom, men ändå hade jag dödat honom.
Sedan gick det över. Nu ska jag berätta… hur det gick till… Vi hade just påbörjat en offensiv, det var någonstans utanför en mindre by. Jag tror det var i Ukraina. Och intill vägen där vi gick hade det stått en barack, eller kanske ett hus – det var omöjligt att se vilket, för byggnaden hade brunnit ned helt och hållet och det var bara kol kvar. Svartbrända stenar… Många av flickorna gick inte fram dit, men jag kunde inte låta bli… Bland kolbitarna fick vi syn på människoben, och där låg också sotiga små stjärnor – det var sårade eller tillfångatagna från vår armé som bränts inne. Efter det spelade det ingen roll hur många jag dödade – jag tyckte inte längre synd om någon. När jag hade sett de där svarta benbitarna…
… Jag var gråhårig när jag återvände från kriget. Tjugoett år var jag, men håret var alldeles vitt.”
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Kriget har inget kvinnligt ansikte
Originalets titel: U vojny ne zenskoe lico (ryska).
Översättare: Kajsa Öberg Lindsten.
Utgivningsår: 1984 (den första, censurerade, belarusiska utgåvan), 2004 (den första, kompletta, belarusiska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Ersatz förlag).
Antal sidor: 447.
ISBN: 978-91-87219-00-9, 978-91-87219-67-2.
Läs även: Övriga titlar i serien Utopins röster, som består av Kriget har inget kvinnligt ansikte, De sista vittnena, Zinkpojkar, Bön för Tjernobyl, Tiden second hand.
Andras röster: Bokmania, Booksessed, C.R.M. Nilsson, Dagensbok.com, Feminstbiblioteket, Fiktiviteter.
Svetlana Aleksijevitj
Svetlana Aleksijevitj (född 1948) är en belarusisk förattare, känd för sina dokumentära romaner, Utopins röster, där hon skriver om ”sovjetmänniskan”. I serien ingår bland andra Bön för Tjernobyl. Böckerna har inte tagits emot väl av den belarusiska regimen och Aleksijevitj har därför levt i exil i flera år, bland annat i Göteborg. Sedan 2011 bor hon dock åter i Minsk. Hennes starka skildringar av tillvaron för människorna i Sovjetunionen, och det som blivit efter dess upplösning, har dock hyllats på andra håll i världen och Aleksijevitj har fått ta emot en rad priser, däribland Nobelpriset i litteratur, som hon belönades med 2015.
Förlagets beskrivning
”De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar – kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia. Den flerfaldigt prisbelönta boken bygger på hundratals djupintervjuer och ingår i författarens stora livsprojekt »Utopins röster«, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten utifrån den lilla människans perspektiv.”
Jag vet inte om det bara är jag, men visst har deckaren tappat en del i popularitet på sistone? Och visst är ”true crime” på uppsegling? Det fanns en tid när det sprutades ut så många deckare att det inte gick att hålla isär dem och det fanns också en tid när public service försökte göra ett slags ”Stjärnorna på slottet” fast med enbart deckarförfattare. Under ett antal år kördes till och med en egen bokmässa med deckarprofil – Crimetime Gotland, som numer ingår i den ”vanliga” Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Min känsla är att den största hypen har lagt sig och att det numera finns andra genrer som växer mer.
Samtidigt känns det uppenbart att folks intresse för kriminalhistorier består. Det är bara att kolla på (det nu nedlagda) Veckans brott – SVT-produktionen som hann köras i 16 säsonger innan programmets stora stjärna, Leif GW Persson, gick vidare till TV4, där han fortsätter att mumla och humma och sprida sina kunskaper om kriminalhistoria och kriminologi. Kollar man in podcast-topplistor så hittas exempelvis P3 dokumentär, Svenska mordhistorier och P1 dokumentär på topp 10 (P3 dokumentär och P1 dokumentär är förvisso inga renodlade kriminalpoddar). En annan stor podd (som just nu är mellan två säsonger (eller nedlagd!?)) är Spår, där läsaren närmast i realtid får följa ett fall. Spår är för övrigt en podd inspirerad av amerikanska Serial, som har laddats ned mer än 175 miljoner gånger av lyssnare världen över.
Välskrivna deckare är en sak, det är något visst att få följa en välkomponerad och spännande berättelse, skriven av en skicklig författare, men om det är spänningen som är grejen så undrar jag vad deckare tillför. Det som alla dessa kriminal- och ”true crime”-program serverar kan upplevas som bra mer spännande än det deckare kan erbjuda, särskilt med tanke på hur många deckare som har pumpats ut och hur många upprepande och tjatiga deckare det därför finns där ute. Verkliga kriminalfall kan på många sätt kännas mer intressanta, men för många är det inte ens ”true crime”-programmen som är mest kittlande – inte när det går att följa brott i realtid genom att läsa kvällstidningar, läsa & skriva på populära nätforum och till och med läsa förundersökningsprotokoll och domar (både förundersökningsprotokoll och domar är offentliga handlingar och de finns ofta upplagda på nätet – och det är förvånansvärt många som läser dem).
De senaste åren har ”hela Sverige” hållit andan medan exempelvis Lisa Holms öde har rullats upp. För att inte tala om ”Sommarstugemordet”, fallet där ett äldre par blev angripna med kniv i sin egen sommarstuga. Sedermera kom deras vuxna dotter och hennes dåvarande pojkvän att bli dömda. Under utredningens gång hade man dessutom anledning att börja undersöka ett tidigare dödsfall, då mycket pekade på att den vuxna dottern också hade varit inblandad i sin tidigare makes död och att motivet då var att försöka få ut pengar för en försäkring som hon strax innan hade skaffat i hans namn. Nu i vår är förresten boken Sommarstugemordet, av Thomas Bodström och Lars Olof Lampers, rykande färsk och det är säkert många läsare som kommer att kasta sig över den. Fallet innehåller många spektakulära delar och bara det att en kvinna är kapabel till att göra något så rått och ont, och att någon är så kallsinnig och störd att den är beredd att döda sin egen make och sina egna föräldrar (för att få ut arv och försäkringspengar) är också helt obegripligt. Självklart är det ett fall som berör.
Jag har också sett att Norstedts, förlaget bakom boken, har valt att göra just Sommarstugemordet till ljudserie för strömningstjänsten Storytel. Det här blir således den första säsongen av Storytels ”true crime”-serie Svenska brott. Bokserien med samma namn är redan uppe i volym 3; Man har redan gett ut Bodenfallet, Trippelmordet i Uddelvalla och, ovan nämnda, Sommarstugemordet, men ljudbokserien kommer nog göra än mer succé, även om den bara blir tillgänglig för Storytel-prenumeranter.
Jag förstår fascinationen, även om jag inte fullt ut tycker att det känns okej att grotta ned sig i sådant här – förr eller senare slår det alltid över och blir skvallrigt och osmakligt. När någon utsatts för ett grovt brott finns det också brottsoffer och dess anhöriga att skänka en tanke och då är det naturligtvis mycket trevligare och värdigare att läsa en deckare och att engagera sig i det rent fiktiva.
Jag tror i alla fall att en utveckling mot mer ”true crime” är att vänta. Den här typen av berättelser har redan varit i ropet i åratal, som jag också har exemplifierat lite längre upp i texten, men jag tror att vi bara är i början. Det blir spänning och skvaller i en oslagbar kombination samtidigt som verkligheten på ett paradoxalt och sorgligt sätt ofta har betydligt mer grymhet och råhet att uppvisa än vad författare kan hitta på i sina deckarhistorier. En del verkliga fall skulle inte ens fungera i bokform. Om någon exempelvis skrev en roman om en psykopatisk och sexuellt störd raketforskare som mördar en kvinna i en ubåt och sedan styckar kroppen, ja, då skulle den berättelsen ganska snabbt kunna avfärdas som överdrivet trams utan trovärdighet. Eller vad tror ni? Ibland undrar jag vad deckaren kan tillföra, rent spänningsmässigt och med tanke på överraskningsmomentet, när det finns en verklighet som är så grym och ful.
Historieläraren av Matt Haig är en annorlunda och humoristisk historisk roman om en man som åldras väldigt långsamt. Betyg: 4 lutor av 5.
Historieläraren av Matt Haig
Historieläraren av Matt Haig är en roman om en historielärare som verkligen inte har några problem med att levandegöra historien. Det speciella med historieläraren Tom Hazard är nämligen att han åldras extremt långsamt. Trots att han ser ut att vara i 40-årsåldern så är han i själva verket flera hundra år gammal och har upplevt häxprocesser (på det allra hemskaste vis), jobbat åt Shakespeare och genomlevt världskrigen och många andra historiska händelser.
Jag vet inte om man kan kalla Historieläraren för en historisk roman, men jag kan ju börja med att erkänna att jag inte brukar gilla historiska romaner. Anledningen är främst att jag tycker att många författare brukar fastna i att skildra en viss tid eller vissa händelser och att det då skapas en distans som gör att människorna i boken känns svåra att relatera till. Jag tänker gärna att människor i alla tider har haft ungefär samma tankar och känslor och att det på många plan är märkligt lite som har förändras, men i historiska romaner kan människor plötsligt prata och bete sig helt annorlunda mot vad människor gör idag. Det får mig alltid att tappa intresset. Människor var väl inte dummare, stelare eller tråkigare för t.ex. 200 år sedan jämfört med nu? Det kanske är jag som är helt fel ute i och för sig; Jag vet såklart ingenting om hur människor var för 400 år sedan. Det fina med Historieläraren är i alla fall, ur min synvinkel, att den inte är en traditionell historisk roman. Här är det istället en nutida människa som kan blicka tillbaka. Jag tycker att det blir riktigt kul och intressant, inte minst för att Haig skriver precis den historiska roman jag har saknat. Här är det märkligt lite som förändras. Samhället blir annorlunda, men människorna och mänskligheten är mer eller mindre konstanta: det är samma kärlek & kärlekstrassel, pengatrubbel & girighet och konflikter.
Att åldras långsamt kommer dock med en del svårigheter för Tom och andra som delar hans speciella egenskap. Det gäller att smälta in och att inte väcka andras nyfikenhet. Läcker det ut att Tom och andra lever i hundratals år så kan de förvandlas till försöksdjur och utnyttjas. Därför finns det ett speciellt sällskap som jobbar hårt (och grymt) med att bevara deras hemlighet. I upplägget ingår också att ingen av dem får stanna på en och samma plats i mer än åtta år. Det är inte meningen att de ska bygga långa relationer till mer kortlivade människor – och särskilt inte inleda relationer och skaffa barn. Trots detta har faktiskt Tom en dotter, en dotter som dessutom har ärvt hans förmåga att åldras långsamt. De har dock kommit isär och Tom letar nu med sällskapets hjälp efter henne och har så gjort i hundratals år.
Sökandet efter dottern är ett bra inslag i boken, men det är ändå den del jag faktiskt hade lite svårt för. Boken byggs upp bra och långsamt, men när boken närmar sig sitt slut så börjar handlingen rasa iväg i ett snabbt tempo och jag tycker faktiskt att den här knuten löstes upp lite väl snabbt. I övrigt tycker jag att boken var riktigt bra och tänkvärd. Längs berättelsens gång kommer Tom uppleva möten och vara med om händelser som får honom att börja tvivla på att upplägget med allt hemlighetsmakeri är av godo. Det var oväntat och uppfriskande att berättelsen började utforska helt andra sätt att hantera situationen.
Det jag kanske främst uppskattade med boken var annars humorn. Författaren formulerar sig roligt och jag inser i och för sig att det är väldigt simpla skämt, men jag drar verkligen på munnen när Tom konstaterar att han inte har dejtat på 100 år och faktiskt menar det bokstavligen. Det finns en hel del skämt i samma stil, men det finns också annat som är humoristiskt. Att ha en sådan lång historia som Tom ger en slags avslappnad attityd hos huvudpersonen. Tom har varit med förut och verkar ha märkligt lätt att finna sig till rätta bland flugor och nya företeelser. Det här är skildrat med en humor som jag verkligen gillar.
Jag gillade helt klart Historieläraren. Den är kanske inte en typisk historisk roman, eller en historisk roman över huvud taget, men den är underhållande, tänkvärd och ger en del spännande återblickar till historiska händelser.
Historieläraren av Matt Haig
Historieläraren
Originalets titel: How to stop time (engelska).
Översättare: Karin Andrae.
Uppläsare: Martin Halland.
Utgivningsår: 2017 (första brittiska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Polaris), 2018 (den här ljudboksutgåvan, Polaris).
Antal sidor: 379 (ca 10,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-88647-86-3, 978-91-7795-008-0.
Andras röster: Bina’s books, Hanneles bokparadis, Ugglan & boken.
Matt Haig
Matt Haig (född 1975) är en brittisk journalist och författare som har skrivit såväl barnböcker som vuxenromaner. Han har också skrivit en självbiografisk roman, Reasons to stay alive (Skäl att fortsätta leva) om Haigs tid med svår depression. Flera av Haigs böcker är verkliga bästsäljare och de har också översatts till 30 språk. How to stop time (Historieläraren) från 2017 (2018 på svenska) är hans senaste bok. Den är just nu på väg att filmatiseras. Matt Haig har en hemsida och twittrar på @matthaig1.
Förlagets beskrivning
”Tom Hazard bär på en livsfarlig hemlighet. Av allt att döma är han en högst ordinär 41-åring, men han har i själva verket levt i århundraden. Från den elisabetanska eran genom 1920-talets Jazzålder i Paris till dagens London. Han har sett världen förändras så många gånger, men det enda han längtar efter är ett vanligt liv.
Tom är ”kvasi-odödlig”. På 13-14 år åldras han endast ett. Han har med åren blivit en outsider, en betraktare av världen utifrån, förundrad och kritisk. Han följer franska revolutionen, fascineras av Facebook och hänger med Zelda Fitzgerald och Josephine Baker. Det enda han inte får göra, det enda förbjudna, är att bli kär.
Som historielärare på en grundskola i London har han hittat det perfekta jobbet: han kan lära barnen om häxjakten, världskrigen och andra stora historiska händelser. Han försöker på så sätt att tämja det förflutna, som alltid riskerar att springa ikapp honom, och komma över förlusten av sin sedan länge försvunna dotter.
Det är en bitterljuv roman, om att förlora och samtidigt finna sig själv. Om tidens gång, kärlekens villkor, och om att det ibland kan ta minst en livstid att lära sig att leva. Boken är samtidigt fyndig med typiskt brittiskt bett i replikerna: ”Varför oroa dig för framtiden? Den händer alltid. Det är det som är grejen med framtiden.”
Juni är här och jag hade som vanligt tänkt ge en liten uppdatering kring vad jag planerar att göra & läsa den här månaden vi har framför oss. Först måste jag dock uppehålla mig lite vid maj. Maj! Vilket väder vi fick till slut! Efter en lång, seg vinter så kändes det fantastiskt att det blev plötslig sommarvärme. Det blev en vårflod som hette duga och björkarna här i ”Björkarnas stad” slog ut från den ena dagen till den andra, som det kändes. Otroligt skönt! Aldrig tidigare har värmen känts som en sådan befrielse. Den här vintern har verkligen varit för lång och kall och snöig för min smak och att vi kastades rakt in i sommarvärme fick det att kännas som ett ok som lyftes från axlarna.
Läsa på balkongen. Mer sådant i juni!
Vad gjorde jag i maj då? Vi har haft grillkvällar, kollat på Eurovision (det är en stor händelse i mitt liv, men i år blev vinnaren en stor besvikelse…), firat en väns examen och hälsat på i Skellefteå. Jag har varit på konsert på Norrlandsoperan (Mahlers femma 🙂 ), dansat, cykelorienterat och sprungit. Springandet har gått långsammare än på många år, men det har varit kul ändå! Det är svårt att inte ryckas med av den positiva stämningen på Blodomloppet, när över 8000 människor rusar iväg – ett riktigt kul motionslopp!
Det var faktiskt fullt upp i maj, även om det inte kändes så. Ljuset och värmen gör att dagarna blir så himla mycket längre och att man hinner göra så väldigt mycket mer. Nu i juni fortsätter sommaren och jag tänker smygstarta semestertiderna genom ett par resor till Öregrund, där jag alltså har vuxit upp och där min släkt bor. Det är en riktig liten sommarstad, så det ska bli så mysigt! I juni blir det ytterligare ett lopp (Vårruset) och så ska vi på sommarens första bröllop. Midsommarfirande blir det också såklart. Det är så mycket kul att se fram emot i juni!
Kommer jag hinna läsa något då? Nja. Det här är kanske lite oväntat, men jag brukar inte hinna läsa så mycket på somrarna. När jag är ledig och kanske befinner mig på resande fot så brukar jag tappa mina rutiner, däribland mina läsvanor. Jag kommer säkert att hinna lyssna på en massa ljudböcker, men pappersböckerna kommer nog få vänta till bättre tider (eller åtminstone bli lästa i ett lite långsammare tempo). Jag lär väl dock läsa ut någon pappersbok hoppas jag. En rasande eld av Andreas Norman lär väl bli först på tur att bli utläst, för den har jag på gång just nu.
En rasande eld av Andreas Norman
Om någon annan behöver tips på nyutkomna böcker att plöja under sommarens ledighet så har jag ett par inlägg i ämnet (del 1, del 2). Ska jag lyfta fram en bok som jag ser fram emot alldeles särskilt mycket så är det Mannen utan skugga av Joyce Carol Oates. Jag älskar hennes böcker, som ofta skildrar kvinnor i olika utsatta situationer.
Hollywood av Lasse Bergström är en vacker bok om ”guldåldern” i Hollywood (åren ca 1929 – 1949). Här presenteras filmmakare & deras filmer av en författare vars genuina intresse verkligen lyser igenom och smittar. Betyg: 4 drömmar av 5.
Hollywood av Lasse Bergström
Hollywood av Lasse Bergström är en bok som jag har haft som ”hyllvärmare” sedan 2011. Att jag vet detta är för att 2011 också var året då stumfilmen The Artist gjorde succé (den fick Oscar för bästa film till och med) och jag hade turen att vinna biobiljetter till den. I vinsten ingick även den här boken, som passande nog till stor del handlar om Hollywoods stumfilmer.
Som titeln skvallrar om så handlar boken om amerikansk film under de decennier som brukar betraktas som Hollywoods guldålder: cirka 1929 till 1949, vilket också är tiden kring ljudfilmens intåg. Guldåldern syftar på att det vid den här tiden fanns 8 Hollywoodbaserade filmstudios som nästan totalt dominerade filmmarknaden. Jag läser på Wikipedia att de här bolagen tillsammans hade 96 % av marknadsandelarna år 1939. I boken finns det däremot ytterst blygsamt med den här typen av fakta och grundläggande information. För mig, som innan läsning inte var det minsta insatt i Hollywoods guldålder eller speciellt kunnig om vare sig stumfilm eller tidiga ljudfilmer, så hade det egentligen känts välkommet med mer fakta och en lite mer generös introduktion. Nu är emellertid upplägget ett helt annat och det är nog också högst medvetet.
Boken är alltså skriven av Lasse Bergström, filmkritiker och förläggare. Utöver att arbeta med filmkritik under flera decennier har han också varit förläggare för bland annat ett flertal filmböcker. Exempelvis arbetade han tillsammans med Ingmar Bergman med boken Bilder, som handlar om Bergmans filmer. Det här är alltså en författare som sitter inne med en enorm kunskap om film och en person som är passionerat intresserad av just film. Boken Hollywood: guldåldern är framför allt Bergströms högst personliga bok om sitt stora intresse. Som läsare är det härligt att få svepas med av och insupa all kunskap som Bergström delar med sig av. Jag hänger inte alltid med och jag kan för lite om ämnet för att veta om urvalet är bra eller inte, men det är helt klart en imponerande bok där skådespelare, filmmakare och deras filmer presenteras med Bergströms finurliga och fina formuleringar. Jag läser i bokens efterord att 90 % av all amerikansk stumfilm anses har brunnit upp eller på annat sätt försvunnit för evigt. Det framkommer också tidigare i boken att många verk är borta (och att några överraskande har hittats åter!). I en del fall finns stillbilder och annat material kvar som vittnar om filmer som inte längre finns att hitta. Det är lite svindlande att tänka på vilka kulturhistoriska skatter som har försvunnit. Därför blir det också extra glädjande att den här boken finns och kan fortsätta att berätta om ”guldåren”. Kanske hade upplägget kunnat vara lite tydligare och kanske kunde fakta serveras på ett tydligare sätt. Förmodligen spelar det ingen roll. Det här är en tjusig och intressant bok och författarens genuina intresse lyser igenom och smittar.
Hollywoord av Lasse Bergström
Hollywood
Utgivningsår: 2010 (första utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 470.
ISBN: 978-91-1-302052-5.
Lasse Bergström
Lasse Bergström (född 1929) är en svensk tidigare förläggare och filmkritiker. Under 30 års tid var han filmskribent på Expressen och under många år arbetade han som förläggare på Norstedts, där han också kom att bli förlagschef. Han har bland annat arbetat tillsammans med regissören Ingmar Bergman med boken Bilder, som handlar om Bergmans filmer. Bergström har också själv skrivit flera böcker, däribland memoarerna Bokmärken (1998).
Förlagets beskrivning
”Det handlar om den amerikanska filmens huvudstad och dess gyllene år decennierna kring 1929, året då börsen kraschade på Wall Street, talfilmen tog över från stumfilmen och författaren till denna bok föddes till ett liv som filmälskare.
Arbetet med Hollywood påbörjades 2005. Från början tänkt som en självbiografisk återblick på ungdomens filmer och dess hjältar och hjältinnor växte projektet först till en undersökning om den tidiga amerikanska filmens andra akt efter stumfilmens död och passagen genom ljudvallen. Sedan till en berättande historia – utan akademiska förtecken – om en lysande epok som bländade den tidens biobesökare och som nu, för nya generationer, kan upplevas på elektroniska skärmar i våra hem, genom tv, video och dvd.
En lysande epok med ett lysande följe – från Chaplin till Marilyn Monroe, från Erich von Stroheim till Billy Wilder, från Victor Sjöström till Garbo och Ingrid Bergman, från Buster Keaton till Bröderna Marx och Helan och Halvan och så vidare.
Omgiven av alla de filmer han berättar om ser Lasse Bergström i denna för svenska förhållanden unika och rikt illustrerade bok den amerikanska filmens guldålder i ett nutida och förklarat ljus.”
Himlen tillhör oss av Luke Allnutt är en fin och fängslande berättelse om en familj där ett barn drabbas av cancer och där detta fasansfulla leder till att föräldrarna glider isär. Betyg: 4+ panoramafoton av 5.
Himlen tillhör oss av Luke Allnutt
Robs och Annas tillvaro slås till spillror när de får veta att deras lilla son, Jack, har en hjärntumör. De kastas mellan hopp och förtvivlan och som så många andra söker de febrilt på nätet efter kunskap, prognoser, hopp. Medicinska begrepp, som fram till nu har varit totalt främmande, blir nu vardagsmat och de hittar snart ett forum där föräldrar i liknande situationer utbyter erfarenheter. Rob blir snabbt kontaktad på forumet av en man vars son har haft samma typ av tumör som Jack, men som mot alla odds har blivit återställd. Mannen berättar om en alternativ behandling i Prag och när Rob och Anna får allt dystrare besked från sjukvården så blir det den tjeckiska kliniken som får hoppet att fortsätta glöda hos Rob. Anna delar inte på något sätt Robs förtvivlade önskan att resa till Prag med sonen och det blir en konflikt som i den här svåra situationen bidrar till att slita itu deras relation.
Det saknas inte böcker om att mista en nära anhörig i en svår sjukdom och det saknas inte heller böcker om barncancer. En risk är alltid att sådana här berättelser fastnar i floskler eller att det blir sentimentalt på ett sökt sätt. Himlen tillhör oss lyckas dock undvika klyschor och tar heller inte de lätta vägarna för att vrida på tårkanalerna hos läsaren. Visst blir man berörd och visst är boken fängslande, men framför allt är den tankeväckande och förvånansvärt nyskapande i att den fokuserar mer på Robs och Annas relation än den direkta sorgen kring allt som händer runt deras son. Boken börjar också som en ”vanlig” kärleksroman, där läsaren får följa Anna och Rob och läsa om hur de träffar varandra, hur de försöker få igång sina karriärer och hur de så småningom försöker att bli föräldrar (en lång och komplicerad resa).
Jag tyckte riktigt mycket om den här boken. Den är lättläst/lättlyssnad utan att vara lättviktig eller banal. Jag har haft förmånen att slippa uppleva något som ens är i närheten av det Anna och Rob går igenom, men författaren lyckades verkligen skriva fram situationen för mig och göra mig både berörd och överraskad. Ett sorgearbete kan se ut på många olika sätt och det tycker jag att författaren lyckas skildra. Kanske är jag inte hundra procent kompis med slutet och hur författaren väljer att knyta ihop allting, men det är ingenting att haka upp sig på och ingenting som skulle få mig att avråda någon från att läsa den här boken. Jag rekommenderar den faktiskt varmt!
Himlen tillhör oss av Luke Allnutt
Himlen tillhör oss
Uppläsare: Hannes Meidal.
Översättare: Molle Kanmert Sjölander.
Originalets titel: We own the sky (engelska).
Utgivningsår: 2018 (första brittiska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Forum), 2018 (den här ljudboksversionen, Bonnier Audio).
Antal sidor: 312 (ca 10,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-7647-183-8, 978-91-37-15037-6.
Andras röster: Bina’s books, Boktokig.
Luke Allnutt
Luke Allnutt är en brittisk journalist och författare, bosatt i Prag. Han debuterade 2013 med Unspoken, en bok om Allnutts pappa, som gått bort i cancer. Samma år drabbades han själv av en cancersjukdom. We own the sky (Himlen tillhör oss) är hans första roman. Luke Allnutt har en hemsida, en Goodreads-sida och twittrar under @lukeallnutt.
Förlagets beskrivning
”Himlen tillhör oss är en stark och ömsint berättelse om den ovillkorliga kärleken mellan far och son och om att försöka förstå det ofattbara, som inte lämnar någon läsare oberörd.
Om man skulle spola tillbaka tiden, hade Rob sagt att han var en sådan där jobbigt lyckligt lottad man – gift med fantastiska Anna, pappa till den efterlängtade lilla pojken Jack, och med ett eget hus i norra London. Men det var då. Innan Jacks alltmer frekventa huvudvärkar och den där naggande känslan som Rob inte kunde skaka av sig. Innan alla läkarbesök som bekräftade att deras och varje förälders största rädsla blivit verklighet, och hela livet rasat.
Nu finner Rob sin tröst i alkoholen, och via kontakter på webbforum blir den växande besattheten av en alternativ medicinsk behandling i Schweiz till slut den sista droppen för äktenskapet. Men mitt i all förtvivlan kommer klarheten till Rob som en käftsmäll, och han blir tvungen att ifrågasätta allt han så desperat hållit fast vid och försöka hitta en väg till försoning med alla han sårat – och med sig själv.”
Nu var det ett tag sedan jag postade ett inlägg med fina framsidor, så nu känns det som att det är dags igen! Bonnier Pocket brukar packa om välkända klassiker i nya, snygga förpackningar, och de lyckas nästan alltid! Jag gillar färg och spännande mönster, men den här gången är det fyra minimalistiska varianter: svart-vita porträtt av författarna bakom böckerna. Känner ni igen dem?
Ja, Karin Boye känner ni säkert igen! De övriga författarna är alltså (som ni kan läsa er till om inte annat…) Edith Södergran, Erik Axel Karlfeldt och Werner Aspenström. Fyra diktsamlingar i pocket alltså! På sätt och vis känns det lite ”fel” att läsa dikter i pocketutgåvor, för jag tycker att pocket har en tendens att ”falla ihop” när man läser och det känns lite opraktiskt att läsa just dikter i det formatet. Skönlitterära texter är en annan sak, för de vill man förmodligen bläddra sig igenom förhållandevis snabbt. Dikter, däremot, skulle jag hellre vilja läsa i en bok som faktiskt går att öppna och hålla öppen. Om ni förstår vad jag menar. Gud, vad snobbig jag låter! Det jag skulle komma fram till är att jag trots detta känner mig råsugen på de här utgåvorna! Det är Jan Landqvist som har gjort porträtten och det är också samma porträtt som några kanske känner igen från de populära bokstöd som gått att köpa här och där de senaste åren. Nina Ulmaja har gjort en grafiska formgivningen.
En annan tjusig framsida som jag har spanat in på sistone är framsidan till Per I. Gedins bok När Sverige blev modernt, som handlar om konsthistorikern Gregor Paulsson. Jag känner inte till någonting om Paulsson, men när jag läser om boken så förstår jag att han introducerade funktionalismen i Sverige. Jag gillar verkligen funkis och bokens framsida tycker jag såklart är kanonfin. Det är Nina Lyth som står för formgivningen, men vem som är konstnären bakom bilden på framsidan vet jag faktiskt inte (upplys mig gärna om vem det är!).
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
