Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri är en fantastisk bok om en familj som försöker att hålla ihop, sorg över en förlorad dotter och rädslan över att inte alltid fixa att vara den närvarande förälder man vill vara. Betyg: 5 wet wipes av 5.
Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri
Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri är en roman om familjeliv och relationer. I centrum står en föräldraledig pappa som ägnar dagarna åt det kaos som gärna uppstår när en ettåring och en fyraåring är inblandade. Omtöcknad av sömnbrist sköter pappan hämtningar, lämningar, källsortering, byten av bajsblöjor, förfrukostar, frukostar, middagar, storhandling, tvätt, lek, tröst och tusen andra saker samtidigt som barnen gärna drar åt helt olika håll. Så kommer den tid på året då pappans egen pappa, barnens farfar, kommer till stan. Pappan, som är en farfar, bor utomlands och har lämpat över all hantering av posten och det ekonomiska till sin son, som också förväntas upplåta sitt kontor åt honom när farfadern kommer till Sverige för sin regelbundna visit, som han måste företa sig för att fortfarande kunna ta del av svenska välfärdssystem. För pappan, som är en farfar, är det naturligt att hans son tar hand om allt detta och han anser sig också förtjäna det eftersom han en gång i tiden överlät en hyresrätt till sin son och därför på något sätt har en livslång hållhake på honom. För pappan börjar det dock bli allt kämpigare att rodda allt kring farfaderns Sverige-liv, inte minst sedan han själv blev förälder. Nu börjar han känna sig redo att omförhandla pappaklausulen, det är dags att sätta ner foten och få sin pappa att sluta utnyttja honom.
Boken berättas omväxlande från pappan, farfadern och från andra familjemedlemmar (levande som döda, ettåringar som farmödrar), vilket är ett genialiskt drag. Alla vinklar tas med och trots att var och en av bokens karaktärer bär på osympatiska drag så är det lätt att börja känna sympatier med dem när perspektivet ändras.
Det är lätt att förstå att bokens pappa är så besviken på sin egen pappa, som visar så litet intresse för sin son och sina barnbarn, men som kräver så mycket i form av en massa praktiskt fixande, och som alltid tar för sig utan att säga tack, men som aldrig bjuder igen. Samtidigt är pappan, som är en farfar, naturligtvis en person med ett bagage och egna sorger, krämpor och ensamhet.
Det är lätt att känna sympatier med bokens pappa, som sover så lite och sliter så hårt. Han är ständigt upptagen med att vara den perfekta och närvarande pappan, men han är också en person som, oskönt nog, helst vill ha applåder för att han gör det han gör. Sett ur hans frus och föräldrars ögon är det också lätt att förstå att bokens pappa kan upplevas som oerhört irriterande. Han sliter som ett djur med vardagens sysslor, men han är också den som låter minsta småsak blir enorma projekt att läsa in sig på tills ingen energi längre finns att slutföra något. Hans liv är en lång rad påbörjade projekt som slutat i ett ingenting.
Khemiri låter läsaren följa de två fäderna och deras närstående under ett antal dagar, där det utåt sett inte händer just någonting, men där det trots allt sker väldigt mycket, inte minst inuti dem. Det är en fin resa att få följa med på. Vi är alla människor med ett bagage som innehåller sorg, frustration och ilska, men också ömhet och kärlek. Khemiri påminner om att alla innehåller lite av varje: att vi alla har både bra och dåliga sidor, men att ingen faktiskt är sämre än att den kan bryta mönstret, åtminstone lite grann, och släppa fram nya sidor. Det är en fantastisk och trösterik liten bok om vad som håller ihop och drar isär en familj och om sorger som kan svälla ut och spränga fram stora avstånd mellan människor. Jag älskade verkligen att få följa den här familjen och att lära känna dem bortom de sidor de oftast väljer att visa utåt. Inte minst är det härligt att få vara i Khemiris språkvärldar ett tag. Han har ett alldeles eget sätt att skriva där rytm och flöde driver berättelsen på ett sätt som kan få vilken scen som helst att lyfta. Han har ett lekfullt språk och en fenomenal förmåga att hitta oväntade, roliga och exakta liknelser och uttryck. Trots att boken innehåller många sorgliga stråk är det en bok som på många sätt är ren underhållning. Det går inte att göra annat än att skratta med pappan i hans vardagsstök och att dra på munnen när precis allt tycks gå honom emot.
Jag vet ingen som skriver som Khemiri och har samma lätthet och ton i sitt berättande. Det är verkligen fantastiskt att kliva in i hans världar. Hans tidigare böcker har ofta varit politiska och spetsiga på ett sätt som Pappaklausulen inte är på samma sätt, men Khemiris unika berättande och hans humor känns igen. Jag har älskat i princip alla romaner Khemiri har skrivit och det här är ännu en fullträff, en mångbottnad, underhållande och berörande berättelse som bjuder på igenkänning och som på ett oväntat sätt skänker både tröst och hopp för den som ibland ifrågasätter om livet verkligen går i rätt riktning.
Citerat ur Pappaklausulen
”Hon går mot tunnelbanan, hon har sin nya väska, sin nya frisyr, sin rock, sina handskar, hon ser så professionell ut när hon ska ut i välden. Han står kvar hemma i kökskaoset. Han har en morgonrock med ettåringens snor på axeln, avtryck från fyraåringens gröthänder på fickan. Ettåringen springer runt med en gåvagn och vrålar av frustration varje gång som han fastnar i en matta eller i ett hörn.”
Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri
Pappaklausulen
Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 364.
ISBN: 9789100176303.
Jonas Hassen Khemiri
Jonas Hassen Khemiri (född 1978) är en svensk författare och dramatiker som romandebuterade 2003 medEtt öga rött, en bok som väckte stor uppmärksamhet, inte minst för den skrivits med en inte speciellt grammatiskt korrekt svenska. För sin debutroman belönades Khemiri med Borås tidnings debutantpris och han har därefter belönats med ett flertal andra prestigefulla priser, t.ex. Augustpriset, som han belönades med för romanen Allt jag inte minns. Khemiri är även en stark röst i samhällsdebatten, t.ex. fick han stor uppmärksamhet 2013 för sitt öppna brev till Sveriges dåvarande justitieminister Beatrice Ask. Brevet, som inleds med ”Bästa Beatrice Ask…”, är en reaktion på det så kallade Reva-projektet, vilket syftade till att verkställa fler avvisningar av papperslösa. Rasism och främlingsfientlighet är teman som ofta återkommer i Khemiris texter. Jonas Hassen Khemiri twittrar på @jhkhemiri, instagrammar under @jonashassenkhemiri och har en Facebooksida och en hemsida.
Förlagets beskrivning
”En pappa återvänder till Sverige för att hälsa på familjen som han en gång övergav. Hans dotter är gravid med fel man, hans neurotiske son har fått egna barn och vill att pappan som nu är farfar ska ta hand om sig själv. Pappaklausulen måste omförhandlas. Men går det? Inte utan krig.
Jonas Hassen Khemiris nya roman handlar om familjehemligheter och blodsband, om gatstenar och dinosaurier, om kärlek och svek. Och om utmaningen i att fortsätta vara familj, trots allt.”
Okänt offer av Tana French är en extremt osannolik deckare, full av logiska luckor. Den kretsar kring polisinspektören Cassie Maddox, som plötsligt hittar sin egen dubbelgångare mördad. Betyg: 1 kortlek av 5.
Okänt offer av Tana French
Okänt offer av Tana French är en deckare med polisinspektör Cassie Maddox i huvudrollen. Det är den andra boken om Cassie, men den kan läsas fristående. Cassie har en bakgrund från den polisenhet som jobbar med hemliga operationer, men nu arbetar hon på familjevåldsroteln. Plötsligt hör dock en före detta kollega av sig och lyckas locka tillbaka Cassie till sitt tidigare jobb som infiltratör. En kvinna har nämligen hittats mördad och den mördade råkar vara Cassies dubbelgångare. Dessutom visar det sig att den mördade kvinnan har levt under en stulen och påhittad identitet – hon har kallat sig för Lexie Madison, vilket råkar vara en tagen identitet som Cassie tidigare har använt sig av under en hemlig operation. Vem den mördade kvinnan är egentligen, varför hon har blivit mördad och av vem är helt okänt, liksom på vilket sätt hon känner till Lexie (och Cassie?). Att den mördade kvinnan både ser ut som Cassie och har en tagen identitet med kopplingar till henne gör att Cassie inte kan tacka nej till att gå tillbaka till sitt jobb med hemliga operationer, trots att det tydligen har hänt en hel del (i den första boken om Cassie, gissar jag), som på goda grunder har lockat henne från den karriären.
Nu är tanken att Cassie ska leva som Lexie och försöka att hitta både mördare och motiv. Den sista tiden i livet har Lexie varit doktorand i litteraturvetenskap och levt på ett stort gods tillsammans med fyra excentriska doktorandkollegor. De fem har levt som en liten familj, i ett eget slutet litet universum, och har just inte umgåtts med någon utanför deras sällskap eller ens synts till i byn. Har ni läst Donna TarttsDen hemliga historien (eller Marisha PesslsFördjupade studier i katastroffysik) så får ni kanske en idé om känslan. Den här boken är uppenbart inspirerad av Tartts moderna klassiker.
När boken tog sin början satt jag som på nålar. Jag tror att alla någon gång, i något sammanhang, har haft pulsen snabbt pickande i skräck för att bli upptäckta. I den här boken får läsaren följa Cassie in i ett väldigt speciellt hem där hon när som helst kan bli avslöjad och genomskådad av människor som mycket väl kan vara hennes mördare. Det fanns någonting extremt kittlande kring detta och jag vågade knappt läsare vidare när hon väl släppts av vid godset och tagits emot av sina rumskompisar. Jag såg framför mig hur precis allt kunde gå fel. En dubbelgångare kan kanske lura någon på håll, men skulle Cassie kunna lura Lexies rumskompisar, människor som hon levt med under lång tid? Skulle hennes utseende verkligen vara tillräckligt övertygande? Skulle hon kunna hänga med i interna skämt? Förstå rutinerna och lunken i huset? Veta exakt vilken relation Lexie haft till var och en av hennes rumskompisar? Skulle hon smälta in?
Det tragikomiska är att det här, som hade kunnat vara en så intressant och klaustrofobisk del i den här boken, inte framställs som någon stor grej över huvud taget. Cassie/Lexie gör bort sig några gånger, men inte på något allvarligt sätt och i princip kan hon helt enkelt vandra in på godset och umgås, skämta och jacka in helt rätt i jargongen bland Lexies nära vänner och rumskompisar. Inga problem! Förtroliga samtal, skämt, tokiga upptåg, precis allt går bra och det är som att Cassie har känt de här människorna i åratal och helt naturligt vet vilken humor och vilken personlighet Lexie hade. Efter någon dag börjar Cassie också gå till Lexies arbetsplats och jag kunde ju föreställa mig att det skulle kunna vara utmanande att fejka att man doktorerar inom ett ämne, men nej, det är ingenting speciellt med det heller. Cassie har inga problem att ta över Lexies jobb, handleda hennes studenter och arbeta vidare med Lexies forskning. Det här är en logisk lucka som är så glupande stor att man häpnar. Det är svårsmält att tänka sig att en polis hittar sin egen dubbelgångare mördad, men det är samtidigt något som man som läsare måste köpa för att kunna läsa vidare i just den här boken. Att det är såhär lätt att övertyga såväl närstående som kollegor är dock svårsmält för mig. Tyvärr är det dock inte det enda som skaver med boken.
Trots att Okänt offer började så spännande och kittlande så blev den snabbt oerhört seg. Boken är alldeles för lång och oredigerad och dialogerna är också långa, tjocka textmassor utan flyt. Cassie/Lexie har också ett lite grovt språk, som på ett orimligt sätt ibland spiller över i vanlig text (jag minns inte ordagrant, men någonstans i den står det t.ex. att hon satte sig på röven), vilket är fult och irriterande. Det märks också att författaren har gjort en riktigt, riktigt trött research. Man måste ha förläst sig på deckare om man tror att ett mord kan få en oerhört omfattande hemlig operation att dra igång. Seriöst! Nu kanske jag spoilar något, men det Cassie kommer fram till är sådant som enkelt hade kunnat fås fram i några förhör. Istället lejer man alltså Cassie att jobba dygnet runt som infiltratör under många månaders tid samtidigt som hon dag som natt är avlyssnad och har en hel stab med människor som i realtid sitter och lyssnar på allt som spelas in och också är redo att rycka ut om det behövs. Okej, mord är i regel högprioriterade brott, naturligtvis, men såhär går faktiskt inte mordutredningar till. Dessutom är Cassie i många avseenden helt inkompetent och oseriös. Hon ljuger och undanhåller vid ett flertal tillfällen fynd och bevisföremål för sina kollegor och ”råkar” ibland stänga av mikrofonen. Allt detta gör hon utan någon annan eller bättre anledning än att hon fått en magkänsla… Förmodligen hade författaren en ambition att skriva en berättelse där Cassie växer ihop så mycket med Lexie att hon börjar få svårt att slita sig från Lexies liv och vänner, men den skildringen är inte speciellt skickligt utförd och det mesta kring hennes märkliga lögner och oproffsiga polisarbete blir mest irriterande.
Det jag tycker absolut sämst om med den här boken är just det: att det finns så många intressanta ingångar, spännande omständigheter och uppiggande idéer om hur berättelsen ska utveckla sig – men allt pyser ut i ett ingenting. Mot slutet tror jag rent av att författaren tappade skrivlusten alldeles.
Nu kommer en seriös spoilervarning.
Slutet, alltså. Jag hade väntat mig att författaren skulle göra något riktigt intressant kring den stulna identiteten. Hur kan den här ”Lexie” ha känt till Cassies gamla fejade identitet och varför har hon börjat använda den? Jag var så nyfiken på vad som skulle hända. Tyvärr händer inget på den fronten! Inget! Det var bara en slump. En slump. När boken får sin upplösning blir Cassie avslöjad av en av sina rumskompisar och får genom en otroligt tjatig och lång monolog reda på ungefär vad som hände på mordnatten. Någon dag senare sker någon slags konfrontation med resten av hennes roomies. För att verkligen avsluta boken snabbt och effektivt blir det skottlossning, polisen kommer och allt avslutas. I en bisats, några sidor längre bort i boken, har hela godset dessutom helt random brunnit ned.
Det här var riktigt kalkonigt, om du frågar mig. Okänt offer började SÅ bra och hade SÅ stor potential. Att det blev såhär dåligt är extremt irriterande.
Citerat ur Okänt offer
”Jag hörde hur Sam drog häftigt efter andan. ”Hem ljuva hem”, sa Frank och stängde av radion.
De väntade på mig utanför dörren, stod på rad längst uppe på trappan. För mitt inre ser jag dem fortfarande där, guldlackade av kvällssolen och strålande som i en dröm, vecken i deras kläder och formerna i deras ansikten ofördärvade och smärtsamt klara. Rafe stod lutad mot räcket med händerna i jeansfickorna; Abby i mitten, framåtlutad på tå, ena armen böjd för att skugga ögonen; Justin, fötterna tätt ihop och händerna på ryggen. Och bakom dem Daniel, inramad av dörrpelarna, höjt huvud och ljusskärvor från glasögonen.”
Okänt offer av Tana French
Okänt offer
Originalets titel: The Likeness (irländska).
Översättare: Peter Samuelsson.
Utgivningsår: 2008 (första irländska utgåvan), 2009 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2010 (den här pocketutgåvan, Bonnier Pocket).
Antal sidor: 519.
ISBN: 9789100121259, 9789174291223.
Läs även övriga böcker om Dublins mordrotel: Till skogs, Brottsplats: Faithful Place, Otrygg hamn, En hemlig plats, Inkräktare.
Tana French
Tana French (född 1973) är en irländsk/amerikansk författare som främst är känd för sina deckare i serien Dublins mordrotel, för vilka hon också har belönats med flera fina priser, t.ex. Allan Poe Award för bästa debutroman (som hon fick för första delen i serien, Till skogs). Tana French har en Facebooksida och en hemsida.
Förlagets beskrivning
”När poliskommissarie Cassie Maddox kallas till en mordplats upptäcker hon att offret är kusligt lik henne själv. Mordfallet saknar ledtrådar, motiv och misstänkt. Cassies chef föreslår att hon återigen ska jobba under täckmantel. Hon ska låtsas vara den döda kvinnan Lexie, ett extremt farligt uppdrag. Polisen kommer att berätta för media och Lexies rumskamrater att knivhuggen inte var livshotande utan att kvinnan hamnat i koma. Cassie kan då förbereda sig, sedan ska hon återvända till vännerna som den skadade Lexie. Men ju mer Cassie upptäcker om Lexies gåtfulla liv desto svårare blir det att få svar på: vem som dödade kvinnan, och vem hon verkligen var? Smart psykologisk spänning!”
Den här veckan är den vecka då den ena nobelpristagaren efter den andra tillkännages, men i år är det knäpptyst på torsdag. Ingen kommer att stiga ut genom dörren i Börssalen och tillkännage en ny pristagare. Självklart känns det vemodigt och tråkigt.
För något år sedan kände väl inte en vanlig människa till namnet på medlemmarna i Svenska Akademien, men plötsligt blev namn som Katarina Frostenson och Horace Engdahl löpsedelsstoff. Nu är Svenska Akademiens ledamöter välkända bland allmänheten, men inte för att de tillhör är en viktig institution som delar ut en mängd stipendier och priser, utan för att de utgör en solkig och pinsam grupp stofiler som skyddar en våldtäktsman och som är beredda att låta en månghundraårig kulturinstitution rasa samman för att skydda honom (och hans fru). Ja, vad ska man säga? Jag vet faktiskt inte!
Här kommer i alla fall ett litet inlägg om de kvinnliga nobelpristagare som jag har läst. 14 av de 114 författare som hittills har belönats med nobelpriset i litteratur är kvinnor. Under 10-, 50-, 70- och 80-talet belönades ingen kvinna. INGEN!
Lagerlöf har skrivit några av mina favoritböcker: Kejsarn av Portugallien, Jerusalem och många riktigt bra noveller, t.ex. Vägen mellan himmel och jord. Hon kan skriva om människor och deras kärlek, tro och rädslor på ett sätt som verkligen går rakt in i hjärtat. Och oftast håller hon sig fast förankrad i sina hemtrakter i Värmland, men med berättelser som når rakt ut i världen.
Undset är kanske mest känd för sina böcker om Kristin Lavransdotter. Och det är lätt att förstå. Böckerna handlar om Kristin Lavransdotter, som växer upp i ett välbärgat hem i 1300-talets Norge och som sedan går sin egen väg i livet och väljer den stora kärleken framför den man som utsetts åt henne. Det är några av de finaste och mest opolerade böcker jag läst om kärlek och moderskap.
Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
1938: Pearl S. Buck
Har inte läst ännu.
1945: Gabriela Mistral
Har inte läst ännu.
1966: Nelly Sachs
Har inte läst ännu.
1991: Nadine Gordimer
Har inte läst ännu.
1993: Toni Morrison
Har inte läst ännu.
1996: Wislawa Szymborska
Har inte läst ännu, egentligen, men hon har skrivit en av de finaste dikter jag vet: Nära ögat. Den finns inlagd i slutet på tegelstenen Den osynliga bron av Julie Orringer, en fin bok om några judiska ungrares fruktansvärda tillvaro under Andra världskriget. Trots att jag verkligen berördes av och tyckte väldigt mycket om Orringers roman så läste jag sedan Szymborskas dikt och insåg att Szymborska lyckats komprimera ned ungefär samma berättelse och samma känsla i några rader. Så fruktansvärt skickligt!
Okej, här kommer skammen dårå, men jag har läst Lessings Den femte sanningen och jag tog mig knappt igenom. Den var så, så, så svår att hänga med i. Lessing har kanske skrivit annat, som är mer lättillgängligt, men Den femte sanningen flög fem meter över huvud på mig.
Av Müller har jag läst Hjärtdjur, som flög över huvudet på mig när jag läste den. Jag tror att jag skulle läsa den på ett annat sätt idag, men då nådde den inte fram. Kanske borde jag läsa om den. Förmodligen skulle jag i sådant fall bli berörd av berättelsen om människor som försöker att stå ut under förtrycket i det totalitärt styrda Rumänien.
Jag har läst så mycket Munro sedan 2013. Hon skriver noveller som ingen annan. Trots att berättelserna är komprimerade, så som de måste vara i novellformatet, så kan de ibland sväva ut och berätta överraskande ingående om vissa detaljer. Jag häpnar alltid över hur hon bygger upp, får läsaren att titta åt ett håll och sedan plötsligt vänder hela berättelsen. Hennes berättelser är ofta överraskande, i sin lågmäldhet. Jag tycker riktigt mycket om Munro! Jag tycker särskilt mycket om samlingen Brinnande livet.
Aleksijevitj! Jag saknar ord för att beskriva hur brännande och berörande hennes reportageböcker är. Jag känner inte till någon som inte har dragits med av Bön för Tjernobyl och lagt den ifrån sig med nya insikter och tankar. Aleksijevtij har läst mig så mycket om Sovjet, människor och lidande.
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Oktober är här! Den här månaden ser jag fram emot flera kulturella evenemang: jag ska både se operan La Traviata och nycirkusföreställningen Fauna. Det är faktiskt ungefär allt jag har inplanerat för månaden, men det tycker jag känns ganska bra ändå. Det är så mörkt och grått och trist i oktober att det känns rätt vettigt att ta det lite lugnt.
Förra månaden var lite mer intensiv. Den började deprimerande med att jag sprang Umemilen på min sämsta tid någonsin, men sedan blev det bättre. Samma dag som loppet såg vi föreställningen Metsä, som jag har nämnt tidigare på bloggen. Det är alltså en föreställning med och av två unga kvinnor om gör akrobatik. I skogen. Jag tycker absolut att du ska se föreställningen om du får chansen, för den var verkligen mäktig, speciell och feministisk på ett nytt och härligt sätt. Jag kände mig helt energifylld efteråt! En annan kulturell höjdpunkt var författaruppläsningen med Jonas Hassen Khemiri. Jag har följt hans författarskap sedan debuten 2003 och han är en av mina allra största favoritförfattare, så kändes det såklart väldigt kul att få lyssna till honom ”live”, så att säga. Jag satt absolut längst fram i salen och blev helt star strucked. Jag vet inte ens vad jag sa när jag fick boken signerad. 🙂
Här är han: Sveriges kanske bästa författare!
Jonas Hassen Khemiris senaste roman, Pappaklausulen, blev för övrigt septembers bästa läsning för min del. Jag brukar inte köpa böcker så ofta, särskilt inte helt nya sådana, men den här boken ville ja ha så fort som möjligt (helst igår!) och jag började läsa den direkt när den landade i brevlådan. Sådant här ska man kanske inte skämma ut sig genom att berätta, men jag var så ivrig att läsa Pappaklausulen att jag faktiskt kontaktade förlaget och frågade om jag kunde få ett recensionsexemplar. Jag blir kontaktad flera gånger i veckan av andra förlag som frågar om jag vill läsa deras böcker, så jag trodde att Albert Bonniers förlag kanske skulle skicka mig en bok om jag frågade snällt. Jag har ändå en hel del följare i mina kanaler och även om min blogg är pytteliten jämfört med ”riktiga” influencers så är den faktiskt en av Sveriges största privata bokbloggar. Men nej, de skickade ingen bok. Så där fick jag komma ner på jorden igen… 😉 Albert Bonniers förlag var förvisso generösa nog att erbjuda mig en e-bok, som i så fall skulle skickas några veckor senare (på utgivningsdagen) och den tackade jag såklart tacksamt ja till. Men den kom aldrig. Haha. Dissad! 😉 Jag vet egentligen inte varför jag bad om boken. Jag fick väl något slags storhetsvansinne och tänkte att en gratis bok är en billig kostnad för den marknadsföring den skulle kunna få i mina kanaler. Men det funkar väl inte riktigt så och det accepterar jag naturligtvis. Jag tyckte bara att det var så snopet och komiskt att bli dissad när jag för en gångs skull bad om en bok. I 99 fall av 100 tackar jag faktiskt nej till böcker som förlag och författare vill skicka till mig. Men slutet gott, allting gott, för jag köpte ju alltså boken och fick en riktigt bra läsupplevelse. Och signerad har den ju blivit, vilket känns kul. Nog för att jag gillar e-böcker, men de är svårsignerade, får man väl säga. 😉
I oktober blir det nog inga litteraturevenemang för min del. För andra umebor kan jag tipsa om att Håkan Nesser kommer till Bokcafé Pilgatan den 17/10. Jag hade gärna gått dit, för han är ju en suverän författare och han är dessutom väldigt härlig att lyssna på (många av hans böcker är författaruppläsningar – och de är riktigt bra!), men tyvärr är jag dubbelbokad den dagen.
Vad planerar jag att läsa i oktober då? Det blir säkert en blandad kompott, men en given bok är Margaret AtwoodsTjänarinnans berättelse, som alltså är boken bakom den omåttligt populära och omtalade tv-serien The Handmaid’s tale. Det är min tur att välja bokcirkelbok nu i oktober, och det lutar starkt åt att jag väljer Tjänarinnans berättelse, som jag faktiskt är väldigt sugen på att läsa. Hoppas att den är bra! Tjänarinnas berättelse är ju inte en speciellt ny bok (den kom ut första gången 1985), men i min bokhylla är den faktiskt ett relativt nytt tillskott, så det känns kul att ge sig i kast med den redan nu.
Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood
Den som vill läsa något rykande färskt har för den delen en hel del att se fram emot i oktober. I oktober kommer t.ex. Mats Strandbergs senaste roman: Slutet, en preapokalyptisk unga vuxna-roman. Den tror jag kan vara riktigt läsvärd! Jag har fortfarande hans skräckromaner Färjan och Hemmet färskt i minnet… Jag vill heller inte missa Helena von Zweigbergks senaste, Totalskada. Hon skriver så bra om relationer, tycker jag!
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru är en smärtsam dystopi om en framtid där rasism har fått makten. Betyg: 4+ gungor av 5.
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru är en Augustprisbelönad roman som inleds dramatiskt med att tre IS-anhängare bryter sig in i en seriebutik för att avrätta en serietecknare, något som också ska filmas och laddas upp på nätet. Händelsen ligger nära attacker vi alla hört om: Charlie Hebdo, Lars Vilks… Självklart är det en obehaglig och svår läsning: allt är fyllt av råhet, ondska, brutalitet, skräck. Under attacken börjar dock en av jihadisterna, en ung kvinna, att vackla och händelsen får ett annat slut. Efteråt hamnar kvinnan på en psykiatrisk klinik. Hon är förvirrad, vet inte vem hon är, hävdar att hon kommer från framtiden.
En tid senare blir kvinnan uppsökt av en författare och hon ger honom sina texter, vill berätta om framtiden. Det hon berättar är mörkt och smärtsamt: hon skildrar ett samhälle där rasismen har tagit över helt och där så kallade ”Sverigefiender”, mestadels muslimer, samlas ihop i ett område som kallas Kaningården där de torteras och tvingas att äta griskött.
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en annorlunda roman med många lager. Romanens unga kvinna på den psykiatriska kliniken skulle kunna avfärdas som en sjuk människa, men det hon berättar ligger nära en verklighet som förvånansvärt många svenskar vill se. Boken ger skrämmande, möjliga utfall av vårt agerande och ger samtidigt hopp om att linjen kan brytas.
Ibland hade jag svårt att helt följa berättelsen. Det är mycket som är gåtfullt, ovisst och utspelar sig mellan raderna. Samtidigt är Anyuru mästerlig på att gestalta med små, effektiva medel. Språket är fantastisk och kompositionen är imponerande. När jag la ifrån mig De kommer att drunkna i sina mödrars tårar var det med en känsla av att den här boken inte liknande något annat jag läst och att den skulle växa. Det har den också gjort.
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 300.
ISBN: 978-91-1-307313-2.
Johannes Anyuru
Johannes Anyuru (född 1979) är en svensk författare, som debuterade 2003 med diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya. Det stora genombrottet kom nio år senare med En storm kom från paradiset, där Anyuru berättar om sin pappa. Johannes Anyuru har belönats med många fina priset och utmärkelser, bland annat Augustpriset, som han belönades med för De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Förlagets beskrivning
”En vinterkväll kliver tre individer som svär trohet till den sönderfallande terrorstaten Daesh in i en bokhandel. En kontroversiell konstnärs framträdande avbryts av ett pistolskott, panik utbryter och samtliga i lokalen tas som gisslan. Men en av de tre angriparna, en ung kvinna som har som uppgift att filma våldet, bär på en hemlighet som kan ändra allt. Under attacken vänder hon sig till en av de andra och viskar: Allt är fel. Vi borde inte vara här. Vi borde sticka.
Två år senare besöker en författare kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik. Hon har läst hans böcker och ger honom en bunt papper, där hon har skrivit ner en sällsam berättelse.
Hon menar att hon kommer från framtiden.
Johannes Anyurus nya roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar handlar om hopp och hopplöshet i dagens Europa, om vänskap och svek, och om terrorns och fascismens teater.”
Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld är en fantastiskt fin bok om en ung tjej vars mamma plötsligt är försvunnen. Det är en bok där det är väldigt lätt att tycka om huvudpersonen och att heja på henne i allt hon gör: letandet efter mamman, skapandet, kärlek. Betyg: 5 flamingos av 5.
Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld
Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld är en ungdomsroman där läsaren får följa 17-åriga Maja, som bor med sin pappa i Stockholm. I Norrköping bor Majas mamma, som aldrig kallas för något annat än vid sitt förnamn, Jana. Faktumet att hon aldrig kallas för ”mamma” låter läsaren förstå att det finns ett visst avstånd mellan Maja och hennes mamma, men det är inte bara den detaljen som avslöjar något om Jana och hennes relation till sin dotter (och andra) utan det finns mycket annat som antyds mellan raderna. Och allt detta lyckas författaren avslöja trots att den stora ”grejen” i den här boken är att Majas mamma plötsligt är spårlöst borta. Snyggt gjort!
När Maja kommer till Norrköping för att ha en helg hos sin mamma så är Jana helt enkelt inte där för att möta upp och inte finns hon i huset heller. Maja snokar skamlöst bland sina föräldrars e-post, almanackor och sociala medier och hittar förbryllande ledtrådar och en del pinsamma sidospår (föräldrars dejtande, föräldrars lite fåniga stolthet över sitt egna föräldraskap…). Exakt vad som har hänt med Jana kanske jag ska överlämna åt läsaren att upptäcka, men försvinnande leder verkligen fram till något tankeväckande och fint i slutändan. Föräldraskap är kanske inte det lättaste, och inte att vara tonårsdotter heller!
Majas Norrköpingshelg blir hur som helst något helt annat än vad det var tänkt, men genom knasiga tillfälligheter kommer hon att lära känna flera nya kompisar medan hon är där alldeles själv. Inte minst träffar hon ”Justin Case”, som visar sig bo granne med Jana. Han är 20 år och Maja drar genast en lögn att hon är 18. Självklart uppstår förälskelse. Det finns alltså flera sidohistorier utöver den om Janas försvinnande. Och jag gillar dem verkligen!
Ungdomsböcker kan ha en tendens att vara avskalade och rakt på sak, men här har Jägerfeld gjort den perfekta avvägningen mellan att skriva saker i klartext och att låta saker skymta mellan raderna, och även mellan att hålla sig till huvudberättelsen och att låta de andra berättelserna och bifigurerna få ta plats. Jag tyckte verkligen om den här boken! Det är en fin berättelse och det är omöjligt att inte tycka om Maja. När jag läser boken vill jag inget annat än att heja på henne, peppa henne och tala om hur bra hon är, som om hon vore en lillasyster man tycker riktigt mycket om. Tonen känns också helt rätt. Nu var det länge sedan jag var tonåring, men Jägerfeld väcker minnen om hur det var när förälskelser var liksom nytt och hur det bara var i största allmänhet innan man riktigt förstått vem man är och vad man ska bli. Jag imponeras också över hur självsäker Maja är. Trots att hon hamnar i en rätt klurig situation med sin mamma och trots att hon har allmän otur med saker och ting, så verkar hon aldrig riktigt tveka eller tappa modet. Det är inspirerande på ett sätt. Jag vet inte om jag var lika orädd när jag var 17 år, men förmodligen inte.
Det är alltid lite småkonstigt att vara vuxen och uttala sig om en ungdomsbok. Är den här boken bra för att vuxna förnuftigt kan titta tillbaka och tycka att det är bra, eller är den bra för att unga också kan hitta något och få igenkänning? Jag kan såklart inte svara på det sistnämnda. Men jag hoppas och tror verkligen att unga också kan känna igen sig i Maja på ett eller annat sätt.
Här ligger jag och blöder
Uppläsare: Julia Marko-Nord.
Utgivningsår: 2010 (första utgåvan, Gilla böcker (som numera har slagits samman med Lilla piratföraget)), 2018 (den här radioföljetongen, producerad av Karin Andersson för Sveriges radio).
Antal sidor: 251.
ISBN: 9789186634032.
Jenny Jägerfeld
Jenny Jägerfeld (född 1974) är en svensk författare och psykolog. Hon debuterade 2006 med Hål i huvudet och 2010 kom hennes andra bok, Här ligger jag och blöder, som fick ett väldigt fint mottagande och bland annat belönades med Augustpriset. Hennes senaste roman är Blixtra, spraka, blända! som kom ut 2018. Jenny Jägerfeld twittrar under @JennyJagerfeld och har en hemsida.
Förlagets beskrivning
””Klockan var kvart i ett torsdagen den tolfte april, dagen för den internationellt inbillade olycksdagen, och jag hade just sågat av den yttersta toppen av min vänstertumme med en elektrisk sticksåg.”
Maja skulle aldrig skada sig själv, aldrig avsiktligt som folk verkar tro. Ska man inte få såga av sig en tumspets utan att alla börjar oroa sig? Det vill säga, alla utom Majas mamma. Tvärtom är det Maja som oroar sig för henne. På en fest hon inte är inbjuden till träffar hon tjugoåriga Justin, en superverbal bilmekaniker med rosa byxor, som får henne att glömma allt om frånvarande mammor och avsågade tummar. Men sen läser Maja ett mejl som inte är till henne, ett mejl som gör ondare än alla sticksågar i världen.
Här ligger jag och blöder är en bladvändare med gapskrattshumor och allvar. Tilldelad Augustpriset i klassen Årets svenska barn- och ungdomsbok samt Stora Läsarpriset 2010. Nominerad till Slangbellan samma år.”
Insurgent av Veronica Roth är den andra delen i den dystopiska Divergent-trilogin, en berättelse om en värld där människor hålls i schack genom att de är tvingade att leva i falanger där bara vissa kulturer och synsätt är accepterade. Nu är dock allt på väg att falla samman. Betyg: 4 kanyler av 5.
Insurgent av Veronica Roth
Insurgent av Veronica Roth är del två i Divergent-trilogin. Den tar vid precis där första delen slutar och tempot är alltså högt redan från början. Tris är en ung tjej i en dystopisk värld där alla hålls under kontroll genom att de är tvingade att leva i falanger där bara vissa synsätt är accepterade. Antingen tillhör man De tappra, De osjälviska, De lärda, De ärliga eller De fridfulla och alla människor anses ha egenskaper som gör att de är menade att tillhöra en enda av falangerna. Tris är dock speciell, hon är divergent, vilket innebär att hon har egenskaper som gör att hon passar in i flera falanger. Hennes speciella egenskap är dock något som hon håller hemligt eftersom att det är farligt för divergenta att avslöja sig. Hon har precis genomgått den tuffa initiering som krävs för att bli upptagen i De tappra och vid sin sida har hon Marcus, hennes nyblivna pojkvän.
Tris och Marcus är två mycket unga människor, men i Insurgent är mod och divergens några egenskaper som är viktigare än livserfarenhet. Framför sig har de enorma utmaningar och de båda kommer att spela viktiga roller i händelseutvecklingen. Hela samhället, som de känner det, är på väg att rasa samman. De lärda vill bryta sig loss och släppa in ett annat styre och de drar sig inte för att starta ett krig för att uppnå sitt mål. Plötsligt ställs människor och falanger mot varandra, vänskap sätts på prov och många lider oerhörda förluster.
Boken är spännande från sidan ett och tempot är högt. Jag fastnade verkligen och ville veta hur det skulle utveckla sig. Jag inser att mycket i boken är platt och töntigt, att de flesta karaktärer vid sidan av Tris helt saknar djup, att hennes relation till Marcus beskrivs banalt och klyschigt, att det finns en hel del logiska luckor och att berättelsen drivs framåt med minsta möjliga finess och gestaltning. Ändå måste jag säga att jag rycktes med och, även om författaren kanske inte utnyttjar ämnet maximalt, så finns det i grunden något intressant i själva grundkonflikten: att människor hålls tillbaka av sina egna snäva kulturer och fyrkantiga bild av världen. När jag hade läst första delen i trilogin, Divergent, var det många som varnade mig för att de avslutande delarna skulle vara mycket sämre. Jag hade kanske låga förväntningar när jag påbörjade Insurgent, men jag blev i alla fall positivt överraskad över att storyn fortfarande kändes intressant och att det fortsatte att bjudas på överraskningar. Mitt största problem med boken är i någon mening att den är en ungdomsbok. Det kan jag naturligtvis inte föra fram som kritik, egentligen, men det känns bara så löjligt, från min synvinkel, att boken handlar om två barn som springer runt och räddar världen och upplever relationstrassel som de hanterar som om de vore ett gammalt äkta par. Det känns haltande. Men egentligen är det väl helt enkelt så att jag är för gammal för den här typen av böcker. Fel målgrupp, ni vet.
Jag kommer hur som helst att läsa den avslutande delen. Jag vill veta hur det går med allting och ibland är det precis den här typen av underhållning man behöver!
Insurgent av Veronica Roth
Insurgent
Originalets titel: Insurgent (amerikanska).
Översättare: Katarina Falk.
Uppläsare: Anna Maria Käll.
Utgivningsår: 2012 (första amerikanska utgåvan), 2013 (första svenska utgåvan, Modernista), 2014 (den här ljudboksutgåvan, Earbooks).
Läs även övriga delar i Divergent-trilogin: Divergent, Allegiant.
Antal sidor: 381 (ca 12,5 h lyssning).
ISBN: 9789176455104, 978-91-7483-159-7.
Veronica Roth
Veronica Roth (född 1988) är en amerikansk författare, främst känd för Divergent-trilogin, som gavs ut mellan åren 2011 och 2012 och som också har filmatiserats. Veronica Roth har en Facebooksida och en hemsida och instagrammar under @vrothbooks.
Förlagets beskrivning
”Ett enda val kan förändra dig eller förgöra dig. Men varje val har konsekvenser, och när oroligheter väller upp i falangerna omkring henne måste Tris Prior fortsätta att försöka rädda dem hon älskar – och sig själv – samtidigt som hon brottas med svåra frågor om sorg och förlåtelse, identitet och lojalitet, politik och kärlek.
Tris initiationsdag borde ha varit en dag fylld av firande och segeryra tillsammans med hennes valda falang. I stället slutade dagen i outsägliga fasor. Nu rasar krig, och konflikterna mellan falangerna och deras ideologier växer. Och i krigstider måste man välja sida, hemligheter kommer i ljuset, och de val som måste göras blir ännu större och mer oåterkalleliga.
Tris har förändrats, dels genom sin beslut, men också av på grund av nya upptäckter och skiftande relationer. Nu måste hon omfamna sin divergens fullt ut, oavsett vilka risker det innebär.”
Här om veckan var jag på bio och såg Unga Astrid, filmen som är baserad på Astrid Lindgrens liv innan hon blev en känd författare. Vi var nog många som blev berörda och som fängslades av Kristina Lindströms Astrid Lindgren-dokumentär som sändes i tre delar julen 2014 (den finns för övrigt på SVT Play just nu). När jag såg dokumentärserien blev det också första gången jag fick höra berättelsen om hur Lindgren som ung mor blev tvungen att lämna ifrån sig sin lille son, Lasse, till fosterföräldrar i Danmark. I Lindströms dokumentär blev den här traumatiska tiden i Lindgrens liv en nyckel som satte många av hennes verk i ett nytt ljus. Det var nog fler än jag som blev väldigt berörda av att lära känna den delen av Astrid Lindgren, så det är inte konstigt att någon har velat gå djupare och skapa en hel film om det. Unga Astrid fokuserar alltså på just den här tiden i Astrid Lindgrens liv. Vad jag har förstått har Unga Astrid, regisserad av Pernille Fischer Christensen, fått en del kritik, inte minst av Astrid Lindgrens dotter, Karin Nyman, för att den berättar om den här tiden som Astrid Lindgren själv inte gärna ville prata om. Att veta att filmen använder sig av en persons liv, och att den personen samtidigt var väldigt mån om att skydda just de här delarna ur sitt privatliv, gör såklart att filmupplevelsen grumlas något, men med det sagt så tycker jag att det verkligen är en fin och väldigt stark film.
Filmen, som alltså inte är en dokumentär, men som ligger nära verkliga händelser i Astrid Lindgrens liv, berättar om den unga Astrids liv i Vimmerby och hur allt ställs på ända när hon inleder en romans med lokaltidningens redaktör, en cirka 30 år äldre man som precis ligger i en komplicerad skilsmässa med sin fru. Astrid, i filmen spelad av fantastiska Alba August, är bara runt 16 år och är en slags praktikant på tidningen. När hon inleder en relation med sin chef blir hon också gravid och självklart blir det uppståndelse. Barnets far kan dömas för otukt och få ännu större problem med den skilsmässa han är mitt uppe i. Astrids föräldrar oroar sig stort för sin dotters framtid och vad alla ska tycka, särskilt oroliga blir de eftersom att de arrenderar sin mark från kyrkan. Astrid måste helt enkelt (enligt den tidens logik) lämna Vimmerby under graviditeten och hon hamnar då i Stockholm, där hon går en sekreterarutbildning. När förlossningen närmar sig åker hon till Danmark, eftersom att hon inte behöver uppge barnets fars namn där. Ung och ensam föder hon sin älskade lilla son, Lasse, som hon inte kan ta med sig hem, utan måste lämna hos en fostermor.
Det gör ont i hjärtat när man ser Astrid kämpa för att få hem sin son och hur hon krigar för att få tillvaron att få ihop och att hitta och utveckla sin mammaroll under de fåtal besök hon kan göra hos sin pojke. Det kan förmodligen vara nog så jobbigt att vara ensamstående idag, men filmens Astrid Lindgren hade dessutom mycket lite pengar att röra sig med, väldigt få skyddsnät runt omkring och hon var ju själv bara ett barn. Jag blev verkligen berörd.
Unga Astrid är en både sorglig och känslosam film, men samtidigt är den också en härlig film, full av liv. I filmen lyfts det fram en skämtsamt och spexig Astrid, som har svårt att sitta still och som varken håller igen när hon blir arg eller glad. Det är stora känslor och stor livskraft som lyser igenom hela tiden. Ibland blir det lite övertydligt, men det märks att regissören har velat hitta kopplingar till Lindgrens böcker och karaktärer. Filmens Astrid Lindgren är som en kraftfull Pippi Långstrump: stark, självständig, handlingskraftig. Ibland ger hon ifrån sig rena Ronja Rövardotter-skrik. Framför allt är hon en inspirerande och stark ung kvinna och det är jäkligt skönt att sitta och se en hel långfilm som fokuserar på just detta: en film om moderskap och mod.
En del har kritiserat att filmen handlar om Astrid Lindgren och moderskapet och inte om Astrid Lindgren och karriären. Jag är benägen att tycka att det är just detta som gör filmen så intressant. Alla vet redan vilken enastående författare Astrid Lindgren var och vilken fantastisk spridning hennes berättelser har fått. Filmen berättar något annat och kanske är det förminskade och synd att den gör det, men jag tycker verkligen att sådana här starka kvinno-berättelser behövs. Såhär kunde en kvinna liv se ut på 20-talet.
Det är komplicerat att Unga Astrid handlar om Astrid Lindgren, med tanke på att hon själv troligast aldrig hade accepterat att den här filmen hade gjorts, men ska man se filmen som det den är: en film inspirerad av Astrid Lindgren, så kan man kanske också det positiva i att ett stycke kvinnohistoria tack vare Lindgren får den här uppmärksamheten. Filmen hade förmodligen inte väckt samma intresse eller engagemang om den hade handlat om en helt fiktiv person, men nu får många svenskar chansen att se en riktigt fin och berörande film som berättar om kvinnliga erfarenheter som sällan fått utrymme på vita duken tidigare. Jag tycker i alla fall att det är en väldigt sevärd film.
Laterna magica av Ingmar Bergman är Bergmans självbiografi, en bok där de flesta kring Bergman känns underligt platta, men där det å andra sidan ges en verkligt fin bakgrund till Bergman och hans skapande. Betyg: 4 magsår av 5.
Laterna magica av Ingmar Bergman
Laterna magica av Ingmar Bergman är Bergmans självbiografi från 1987. Det här jubileumsåret, 100 år sedan Bergmans födelse, har Bergman och hans filmer uppmärksammats på många håll och Sveriges radio har bland annat låtit den här boken gå som radioföljetong, samtidigt som den har bokcirklats i Lundströms bokradio. Bokcirkeln har jag inte hunnit lyssna klart på, men nu har jag i alla fall lyssnat på uppläsningen av boken.
Till att börja med kan jag erkänna att jag inte är någon kännare av Bergman och trots att jag är intresserad av film så har jag faktiskt inte sett någon av Bergmans verk(!), inte ens Fanny och Alexander. Jag tror självklart att den här boken lyfter om man också har sett något av det Bergman skapat på film eller för teatern, kanske kan boken då också ge en del nycklar till hans skapande och visa nya sidor av det han har velat berätta i sina verk.
Även utan att kunna sin Bergman så tycker jag att boken håller, inte minst för att han är en sådan oerhört känd och respekterad person och eftersom det har blivit så mycket diskussioner kring hans ”demoner” och hårda ledarstil. Det gör såklart att det blir spännande att få titta in i hans värld och höra Bergmans egna ord. Bergman lyckas också berätta på ett engagerande sätt. Jag blir kanske mest berörd när han berättar om den laterna magica, filmapparaten, som tidigt skänkte honom den magi som lockade honom till filmen. Som mest underhållen blir jag när Bergman berättar om alla hopplösa teatrar han kuskar runt på – han berättar målande och äckelframkallande om ohyra, trasiga avlopp och allmänt nedgångna lokaler. Jag anar att han vässar lite, men det gör inte så mycket.
Laterna magica är helt klart en spännande biografi där Ingmar Bergman bjuder på sig själv och sitt liv. Det som är till bokens nackdel är paradoxalt just det: det blir väldigt mycket Bergman. Ingmar Bergman var gift fem gånger och blev pappa till nio (?) barn. En del av dessa människor finns skildrade i boken, men det mesta känns platt. Faktiskt känns de flesta människor runt Ingmar Bergman förvånansvärt vagt beskrivna. Kanske ska man unna sig att vara väldigt självupptagen i en biografi, inte minst för att ens närstående kanske inte ens vill vara i rampljuset, men jag kände ändå att det saknas något i personporträtten, alltså porträtten av alla vid sidan av Bergman själv. Allt som allt är det dock fortfarande en intressant och välkomponerad självbiografi som är lagom utlämnande. Jag måste börja se hans filmer! Det känns verkligen som en lucka att inte ha sett något av Bergman!
Laterna magica
Uppläsare: Sten Ljunggren.
Utgivningsår: 1987 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2018 (den här radioföljetongen, producerad av Emma Janke för Sveriges radio).
Antal sidor: 336.
ISBN: 91-1-876002-3.
Ingmar Bergman
Ingmar Bergman (1918 – 2007) var en svensk regissör, manusförfattare, teaterchef och författare. Han är en världsberömd kulturperson, som gjort en lång rad hyllade och prisade filmer, däribland de Oscarsbelönade filmerna Jungfrukällan, Såsom i en spegel, Viskningar och rop och Fanny och Alexander. Den som vill lära sig mer om Bergman och/eller hans verk kan t.ex. besöka Stiftelsen Ingmar Bergmans hemsida.
”Få självbiografier har skapat ett sådant förhandsintresse som Laterna magica innan den gavs ut 1987, även i ett internationellt perspektiv. Det var första gången Ingmar Bergman skrev ett verk helt frånkopplat filmmediet. Genom branta klipp och djärva associationer skildras vägen från olyckligt prästbarn till folkkär film- och teatermagiker vilket också gav många nycklar till de ämnen han ofta återkom till i sina filmer.
Mer än något annat visade Ingmar Bergman med Laterna magica att han var en stor författare i egen rätt. Nu ges möjligheten att läsa självbiografin tillsammans med Arbetsboken, ur vilken han hämtade en stor del av det material som kom att bli de publicerade memoarerna. En sådan samtidig läsning ger nu läsaren en oanad möjlighet att se hur författaren i den konstnärliga processen förhåller sig till det egna minnet, fakta och fiktion.”
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
