Nyfiken grönare av Cecilia Blankens och Kristin Johansson är en inspirerande vego-kokbok som uppmuntrar till improvisation och kreativitet i köket. Betyg: 4 krutonger av 5.
Nyfiken grönare av Cecilia Blankens och Kristin Johansson
Nyfiken grönare av Cecilia Blankens och Kristin Johansson är en snygg och inspirerande kokbok som prickar in två aktuella och starka trender: vegetarisk mat och klimatsmart matlagning. Jag vet inte om det ligger något i det, men ibland talas det lite föraktfullt om att folk köper kokböcker (och kök!) i fantastiska mängder, men lägger väldigt lite tid på att laga mat. Jag hör emellanåt folk ifrågasätta om kokböckernas recept någonsin blir lagade. Det roliga är att Nyfiken grönare är en vegetarisk kokbok, som vill locka till improvisation och kreativitet snarare än att erbjuda färdiga recept. Det är lyckat, för boken har också som idé att tipsa om sätt att minska matsvinnet och att ta hand om rester och där är improvisation och kreativitet nycklar.
Själv hör jag till den kategorin människor som fyrkantigt följer recept till punkt och pricka. Jag har som vana att sätta mig ner någon gång i veckan och fundera ut vad jag ska laga för rätter framöver och jag brukar därför bara köpa hem sådant som jag hade tänkt använda i matlagningen. Jag är också väldigt noga med att frysa in allt som blir över. Hos mig är det ingenting konstigt att frysa in överbliven matlagningsgrädde, kokta potatisar eller ens små snuttar av pepparkaksdeg som ingen orkade baka ut – det mesta går att använda förr eller senare. Kokt potatis är t.ex. guld att ta fram och mosa ner i vegetariska biffar och burgare av olika slag och pepparkaksbitarna kan vara kul att strössla över glass. Lite självgott vill jag alltså påstå att jag är rätt duktig på att ta hand om mina rester och den mat jag köper hem, men jag inser samtidigt att jag har mycket att lära. Trötta grönsaker och slattar av diverse såser och röror hamnar lätt i min kyl och just grönsaker är något som jag ofta måste slänga för att de helt enkelt har hunnit möglat innan jag har kommit på att göra något vettigt av dem.
Nyfiken grönare tipsar om att hitta flöden för maten: det som ena dagen var en pastasås har potential att senare bli en soppa eller en fyllning till en matig macka eller en paj. Den tipsar också om att låta kylskåpsfynd bli ingredienser i sallader eller pytt-i-pannor. Här finns också tips på ”sides” och gryn- och bönblandningar som kan hotta upp rester så att de får en till chans.
Det är en snygg och härlig bok. Åsa Dahlgren, som står för fotot, har verkligen tagit fräscht matfoto och fina foton över författarna (och deras barn). Barn, ja, det här är också en bok med många tips om hur vegomat och grönt kan presenteras på ett lockande sätt för kräsna barn och hur diverse grönsaksrester kan smusslas ned i t.ex. brödbaket för att både rädda resterna och kanske få barnen att få i sig lite mer grönt.
Jag tycker att Nyfiken grön är en väldigt fin kokbok. Jag har inte lagat något ur den ännu, men jag har verkligen blivit mer peppad på att improvisera mer i köket och boken har helt klart gett mig fler tips på hur rester kan kombineras ihop till nya rätter. Min plan är att laga mat på rester någon gång i veckan. Jag tror det kan bli kul! Och förhoppningsvis gott.
Nyfiken grönare av Cecilia Blankens och Kristin Johansson
Cecilia Blankens (född 1979) är en svensk skribent, bloggare och företagare, som bland annat har medförfattat kokboken Nyfiken grön. Hon är numera bosatt i Los Angeles. Cecilia Blankens instagrammar under @ceciliablankens och har en blogg.
Kristin Johansson
Kristin Johansson (född 1970) är en svensk matekonom och matkreatör som bland annat har medförfattat kokboken Nyfiken grön. Kristin Johansson har en blogg.
Förlagets beskrivning
”Att äta mer vegetariskt har vi lärt oss är bra för både hälsan, plånboken och miljön. Men hur får vi det att bli verklighet i vardagen? Med Nyfiken grön (2016) skapade Cecilia Blankens och Kristin Johansson sin egen moderna och lättsamma version av det vegetariska livet.
I denna uppföljare bjuder de på fler recept som imponerar på såväl den inbitne köttätaren som på barnen som fortfarande är skeptiskt inställda till det där med kikärter och grönkål. Författarna vill med enkla, smarta rätter visa att det inte är svårt att laga god vegomat.
Ett huvudfokus i boken är att använda och återanvända rester på ett smart sätt, för att spara både miljö, tid och pengar. Det spelar ju ingen roll hur bra mat vi väljer att laga om vi ändå slänger hälften! På så sätt kan en vardagsmiddag gå igen till en ny rätt nästa dag och rester från grillen förvandlas till en ljuvlig bakispizza. Med olika sides, inläggningar och röror skapas genvägar till att enkelt sätta ny smak på maten.
Bli inspirerad att våga smaka på maten och att laga mat även utan recept. Sällan har det varit så lätt och inspirerande att äta grön och klimatsmart mat!”
Kupé nr. 6 av Rosa Liksom är en tragikomisk och annorlunda berättelse om Sovjetunionen, berättad genom en ung kvinna, som tar den Transsibiriska järnvägen mot Ulan Bator och tvingas dela kupé med en alkoholiserad man med ett minst sagt grovt språk. Betyg: 3 vodkaflaskor av 5.
Kupé nr. 6 av Rosa Liksom
I Kupé nr. 6 av Rosa Liksom får läsaren följa en ung kvinna på resa mot Ulan Bator i Mongoliet. Det är 80-tal och resan går från Moskva med den Transsibiriska järnvägen. Av en slump kommer hon att behöva dela kupé med en supglad man, som är minst sagt grov i munnen. Han talar nedsättande om kvinnor han träffat, slungar rasistiska uttalande omkring sig och ibland närmar han sig kvinnan. Det omaka paret rör sig mot Mongoliet, med en del stopp längs vägen, och medan landskapet svischar förbi får kvinnan (och läsaren) en mängd berättelser från den försupne mannens miserabla liv och indirekt också en skildring av Sovjetunionen. Ibland kommer också glimtar från kvinnans eget liv.
Det är en bok som till största del består av två människors livsberättelser, glimtvis berättade, men kanske framför allt en bok om själva resan, rakt genom hela Sovjetunionen. Landskapet, musiken, maten, byarna de stannar vid – Rosa Liksom är väldigt duktig på att måla upp Sovjetunionen/Ryssland och kulturen. Just de delarna tycker jag också väldigt mycket om, medan jag kommer på mig själv med att tycka att den grovhuggne mannens berättelse om våld och elände, och med sitt råa språk (”fitta” återkommer i var och varannan mening han uttalar), faktiskt blir rätt tjatigt. Samtidigt finns det en väldigt kul tragikomik i berättelserna och i mötet med den unga kvinnan. Det är två världar om krockar och det är lustigt och lite rörande att se hur de ändå sitter där i kupén och reser tillsammans.
Mannen i kupén känns på många sätt stereotypisk – en opolerad karl som sitter på tåget och super, minsann! Ändå känns det som att Rosa Liksom på ett insiktsfullt sätt har lyckats kapsla in hela känslan, kulturen, stämningen från resan genom landet. Jag påminns om ryska maträtter, klassisk musik och stor, rysk litteratur, saker som ligger långt från den gråhet och den alkoholindränkta världs som också skildras. På många sätt är det en väldigt fint berättad bok. För mig kändes det dock som att det ibland, trots det ringa sidantalet, stod och stampade lite.
Kupé nr. 6 av Rosa Liksom
Kupé nr. 6
Originalets titel: Hytti nro. 6 (finska).
Översättare: Janina Orlov.
Uppläsare: Sannamari Patjas.
Utgivningsår: 2011 (första finska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2017 (den här Radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio).
Antal sidor: 189.
ISBN: 9789146222132.
Andras röster: Bokhora, Dagensbok.com.
Rosa Liksom
Rosa Liksom är pseudonym för den finska författaren och konstnären Anni Ylävaara (född 1958). Hon är en av Finlands mest populära moderna författare och har bland annat belönats med Finlandiapriset, som hon fick 2011 för romanen Kupé nr. 6. Rosa Liksom har en hemsida och en Facebooksida.
Förlagets beskrivning
”En kylig nordost bar på balalajkans syrliga toner. På rälsen vilade utmattade och tysta lokomotiv. Den mjölkvita himlen, som hastigt ramlade ner, började slänga en kylig snömodd över marken som piskats av den vintriga vinden, hela rymden var fylld av en nedslående tristess.
En arkitektstuderande ung kvinna tar Transsibiriska järnvägen mot Ulan Bator för att studera grottmålningar. Hon delar kupé med en vodkapimplande buse på väg till ett bygge. I den lilla trånga kupén möter öst väst och under den flera veckor långa resan berättar den manschauvinistiske mördaren hårresande historier om sitt liv och om sitt land, Sovjet.
Kupé nr 6 är en kompakt, poetisk och mångbottnad historia om en tågresa genom 1980-talets Sovjetunionen.”
Snart är november här! Det är faktiskt en av mina favoritmånader, främst för att jag brukar tjuvstarta julmyset redan i november. Det där kan vara lite känsligt, har jag märkt… 😉 Men jag ser verkligen ingen poäng med att vänta med att plocka fram julpynt och julstjärnor. Det kan vara så mörkt och trist såhär sent på hösten att det helt enkelt behövs lite glögg och julljus för att lätta upp. Och för mig är julmyset ren glädje. 🙂
Jag tänker inleda november med att åka till Öregrund, där jag inte har varit sedan i somras. Jag brukar inte låta det gå så lång tid mellan gångerna, men det har kommit annat emellan den här hösten. I slutet av november ska jag på julfest med jobbet. I övrigt är månaden ett oskrivet blad, så jag får se vad som dyker upp, helt enkelt. 🙂 Något kulturellt vill jag nog försöka pricka in i alla fall. Nu i oktober har jag varit på både nycirkus (Fauna) och opera (La Traviata). Fina grejer båda två! I november kanske jag kan lyckas komma iväg till något av författarbesöken på Bokcafé Pilgatan. Både Elin Willows (21/11) och Malin Lindroth (28/11) är där och pratar om Inlandet respektive Nuckan – två av årets boksnackisar, så det finns goda anledningar att gå dit.
Oktober bjöd också på norrsken. 🙂
Oktober bjöd på en hel del bra läsning. Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood var nog den som berörde mig mest. I november vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska läsa, men jag har en massa gamla Radioföljetonger i mobilen och jag tror att det i november kanske blir dags att börja lyssna på Vänner emellan av Amos Oz. Det blir min första bekantskap med Oz. Någon som har läst?
Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano är en kortroman om kärlek och sorg och en berättelse om en riktigt ung änka. Betyg: 4 bonbonjärer av 5.
Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano
Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano är en kortroman om kärlek och sorg. Den kretsar kring Maria, vars pojkvän har tagit värvning i armén och nu har dödats i ett sprängattentat. Kvar blir Maria, sjutton år och redan änka. Tanken var att Enzo, Marias pojkvän, skulle ta värvning för att få ihop pengar till bröllopet. I det fattiga Syditalien, där arbetslösheten är hög, är det många som ser armén, och det fredsbevarande uppdraget i Afghanistan, som en möjlighet.
Boken berättas i form av en intervju, där den unga änkan berättar om förvirringen och sorgen efter förlusten. Det är effektivt och berörande och en väldigt tänkvärd berättelse om krig, sorg och vilken desperation som kan födas ur bristen på pengar.
Kärleken är dödens motsats
Originalets titel: Il contrario della morte (italienska).
Översättare: Birgitta Andersson.
Uppläsare: Frej Lindqvist.
Utgivningsår: 2007 (första italienska utgåvan), 2008 (första svenska utgåvan, Brombergs), 2017 (den här Radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio).
Antal sidor: 53.
ISBN: 978-91-7337-208-4.
Andras röster: Bokmania, Den var bra.
Roberto Saviano
Roberto Saviano (född 1979) är en italiensk författare, som slog igenom 2006 med boken Camorra, som handlar om Camorra, maffian i Neapel. Saviano tillhör en forskargrupp som undersöker maffians verksamhet och han lever därför på hemlig adress.
Förlagets beskrivning
”I Kärleken är dödens motsats berättar Roberto Saviano om den sjuttonåriga Maria som just mist sin pojkvän Enzo. Liksom många andra arbetslösa unga män i Syditalien hade han tagit värvning i armén.
Det fredsbevarande uppdraget i Afghanistan skulle finansiera Deras förestående bröllop och utgöra grundplåten för ett banklån. Men under uppdraget dör Enzo i ett sprängattentat. Maria beskriver sin sorg, ensamhet och vilsenhet. Trots sina unga år lever hon som en änka, oftast svartklädd. Hon vill inte riktigt förstå att Enzo är död.
Maria minns orden i en vacker sång Om kärleken är dödens motsats av Sergio Bruni och är övertygad om att hon kan hålla kvar Enzo, slita honom från döden genom att fortsätta älska honom. Det enda som hjärtat fortfarande lyssnar till och förstår: dödens motsats.”
Nödåret av Aki Ollikainen är en berättelse om livet under missväxtåren 1860, en tid när människor led en obeskrivlig nöd. Det är verkligen en drabbande och berörande läsning. Betyg: 4 ormar av 5.
Nödåret av Aki Ollikainen
Nödåret av Aki Ollikainen är en roman som utspelar sig under missväxtåren på 1860-talet. 1867 blev svältkatastrofen ett faktum eftersom vintern dröjde sig kvar till långt in i juni och hindrade sådden. När värmen väl kom så dröjde det inte länge innan bakslaget var ett faktum: i juli kom frosten och förstörde en stor del av skörden. Året följdes av flera år med stark torka. Nöden var enorm i Sverige, särskilt i de norra delarna, men i Finland var läget ännu mer akut. Jag läser hos SMHI att 8 % av den finska befolkningen dog under åren 1867 – 1868. För mig är det ibland svårt att riktigt greppa vad sådana här siffror innebär. Det fastnar lätt i att bli, just det, siffror och dessutom siffror och fakta som rör en tid som känns avlägsen och abstrakt.
I Ollikainens nätta roman är det dock svårt att inte beröras. Hjärtat går sönder när jag får följa några människor under den här tiden av obeskrivbar nöd. Ollikainen skriver om Marja, som tar sina barn, lämnar sin man att dö och påbörjar en vandring genom snön för att ta sig till St. Petersburg och, som hon hoppas, kunna rädda sig och barnen. Det är inte en berättelse med lyckliga slut. Ollikainen skriver också om de mer privilegierade. Kort och koncentrerat skildrar han gapet mellan olika klasser och skriver fram den fruktansvärda nöd och den enorma brist som de flesta led av. Berättelsen tar läsaren närmare människorna, bort från siffror och fakta och prat om barkbröd (här finns inte ens det). Här är det hallucinationer, förluster, människor som tvingas lämna sina närmaste att dö. Och ingen kan ta emot dem som vandrar, ingenting mer än små smulor kan någon bjuda på. Däremot står många på tur att roffa åt sig, av vad som finns, och när inget finns: kvinnors kroppar, mot deras vilja.
Det här är verkligen en sorglig och smärtande bok att läsa, men också en bok med lite hopp och ljus, åtminstone i bokens slut.
Nödåret av Aki Ollikainen
Nödåret
Originalets titel: Nälkävuosi (finska).
Översättare: Ann-Christine Relander.
Uppläsare: Martin Wallström.
Utgivningsår: 2012 (första finska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Lind & Co), 2017 (den här Radioföljetongen, producerad av Sammi Nummelin för Sveriges radio).
Antal sidor: 143.
ISBN: 9789174614992.
Andras röster: Bokhyllan, Bokstugan.
Aki Ollikainen
Aki Ollikainen (född 1973) är en finsk journalist och författare. Nödåret är hans debutroman.
Förlagets beskrivning
”Bonden Juhani ser hellre att hans barn äter än han själv. Han blir allt svagare och hustrun Marja är rasande – han borde äta, hålla sig stark och ta hand om sin familj. Till slut fattar hon beslutet att lämna sin döende make och ger sig av söderut med deras två barn – där hoppas hon att det ska finnas mat.
Vintern är kallare än någonsin, hela Finland är täckt av snömassor, nästan alla svälter, sjukdomar grasserar och medmänskligheten tycks vara satt ur spel. Överallt drar svältande människor fram i en desperat jakt på något att äta.
Nödåret är en drabbande studie i vad människor är beredda att göra för att överleva. Berättelsen utgår från missväxten på 1860-talet, då många i Finland såg sig tvingade att vandra söderut för att överleva. Hungersnöden drabbade även norra Sverige och i de båda länderna svalt över hundratusen människor ihjäl.”
Den tyska flickan av Armando Lucas Correa är en intressant och berörande bok om livsöden under Andra världskrigets Berlin och revolutionens Kuba. Det är kanske en lite väl rörig bok, men ändå klart läsvärd. Betyg: 3 cyanidkapslar av 5.
Den tyska flickan av Armando Lucas Correra
Den tyska flickan av Armando Lucas Correa tar sin början i Berlin 1939, där 12-åriga Hannah lever med sin familj. De är judar och deras tillvaro blir allt mer hotad och de utsätts för allt mer förföljelse och trakasserier. Kriget är precis på väg att bryta ut, men det vet såklart inte Hannahs föräldrar. De är ändå smärtsamt medvetna om att de inte kan stanna i Berlin. Hannah spenderar dagarna med att fota och leka med sin kompis Leo. Hon förstår att de lever i en svår och orolig tid, men hon är för liten för att helt förstå innebörden av vad som sker omkring henne. Plötsligt är det dags att ge sig av. Hennes föräldrar har redan blivit fråntagna hus, hem och det mesta av sina tillhörigheter, men nu har de också spenderat enorma summor för biljetter till oceanångaren St. Louis och för de dokument som krävs för att få gå iland i det som de hoppas ska bli deras nya hemland: USA. Resan kommer först gå mot Kuba, där de kommer att stanna helt kort innan allt är klart för deras fortsatta resa.
Det som skulle bli de 900 passagerarnas räddning blir dock en tragedi. Under resans gång springer Hannah fortfarande omkring och leker med sin vän. Det finns mycket att utforska på fartyget och om kvällarna kan det fortfarande ordnas tjusiga middagar och danser, som om de vuxna verkligen kämpar för att hålla kvar vid det som var deras tidigare societetsliv. Men bakom kulisserna utspelar sig desperata förhandlingar. Kubas regering har tvärt svängt om och vill inte längre acceptera att fartygets passagerare går iland. Ingen vill låta passagerarna gå iland. St. Louis kommer till Havanna, men får inte närma sig hamnen. Läget blir allt mer desperat.
Till slut kan Hannah och hennes mor ändå gå i land, som några av de fåtal passagerare som får sina visa accepterade, men Hannahs pappa och hundratals andra påbörjar den långa resan tillbaka till Europa, där kriget bryter ut och där någon framtid inte finns.
Hannah och hennes mamma blir kvar på Kuba. De kommer aldrig till USA och de kommer heller aldrig att komma över sina förluster och saknaden efter pappan. Hannahs mamma är dessutom gravid och föder snart Hannahs lillebror, en pojke som i den stora sorgen kanske inte riktigt får den uppmärksamhet han skulle behöva och som så småningom växer upp och blir en ung man med drivkrafter som sliter honom ifrån sin familj. Han kommer nämligen att ansluta sig till revolutionärer och tar en aktiv roll i att omkullkasta ordningen i samhället. Hannah själv är en av de som drabbas när den kommunistiska revolutionen är ett faktum. Plötsligt förföljs hon och hennes mor igen och de blir fråntagna det de har.
I Den tyska flickan väver Correa ihop förföljelserna under Andra världskriget med förföljelser under den kubanska revolutionen. Om det är helt rimligt vet jag inte, men det är verkligen smärtsamt att läsa om människor som fortsätter att förföljas, gång på gång, i en värld som aldrig tycks lära sig av historien. Skildringen av tillvaron i Berlin, precis innan krigsutbrottet, är klaustrofobisk och obehaglig, svår att läsa eftersom man som läsare hela tiden fruktar det värsta. Händelserna berättas dock från Hannahs ögon och är därför filtrerade genom en barns föreställningsvärld och de också ganska röriga. Jag vet inte om det är ett bra grepp. Jag tycker att en av bokens problem, om man får kalla det så, är att boken är just det, rörig. Ibland byggs det upp en stämning, som inte följs upp med något mer, som när Hannah förtvivlat frågar efter sin Leo, när avfärden med St. Louis närmar sig: Allt är uppbyggt för att Leo ska bli kvarlämnad i Berlin, men i nästa kapitel springer de två omkring på däck som om inget hänt. Det är mycket i boken som är hoppigt och ibland svårt att hänga med i.
Att både skildra Andra världskriget, överfarten med St. Louis och situationen på Kuba är intressant, men det blir också lite splittrat. Författaren har försökt att få med många olika aspekter och levnadsöden och det blir på vissa punkter lite framhastat och ytligt. Det finns mycket i den här boken som är berörande, smärtsamt och intressant, men i mitt tycke nådde inte berättelsen riktigt ända fram.
Den tyska flickan av Armando Lucas Correra
Citerat ur Den tyska flickan
”Middagen var serverad. Matsalen hade blivit vårt fängelse, med sina mörka träpaneler som ingen längre polerade. Taket, med sitt tunga, fyrkantiga listverk, såg ut som om det kunde falla ned över våra huvuden i vilket ögonblick som helst.
Vi hade inget tjänstefolk i huset längre: alla hade gett sig i väg. Inklusive Eva, som var med när jag föddes. Det var inte säkert för henne och hon ville inte se oss lida. Fast jag trodde att hon egentligen hade lämnat oss eftersom hon inte ville behöva ställas inför valet att kanske bli tvungen att ange oss.”
Lucas Armando Correa (född 1959) är en kubansk-amerikansk författare och tidningsredaktör. Den tyska flickan är hans debutroman. Armando Lucas Correa har en hemsida.
Förlagets beskrivning
”Unga Hannah Rosenthal levde ett sorglöst liv innan allt förändrades. Men nu, 1939, är Berlins gator draperade med röd-vit-svarta flaggor, hennes familjs ägodelar fraktas bort och de är inte längre välkomna på platser som tidigare känts som hemma. Hannah och hennes bästa vän Leo Martin sluter en pakt: vad framtiden än har i sitt sköte, så ska de möta den tillsammans.
Nytt hopp anländer när familjerna Rosenthal och Martin lyckas få visum till Kuba och avseglar med lyxångaren M/S St. Louis mot Havanna. Men snart börjar det gå illavarslande rykten om Kuba. Från ena dagen till nästa verkar det fartyg som varit deras räddning förvandlas till deras undergång.
Sjuttiofem år senare, i New York, får tolvåriga Anna Rosen ett egendomligt paket från en okänd släkting på Kuba. Anna och hennes mamma beslutar sig för att resa till Havanna för att ta reda på sanningen om familjens mystiska och tragiska förflutna.
Den tyska flickan är en mästerlig roman baserad på verkliga händelser. En berättelse som sträcker sig från Berlin vid tiden för andra världskrigets utbrott till Kuba på revolutionens rand, till New York efter den 11:e september, och når sin upplösning i vår tids Havanna.”
På måndag, den 22/10 avslöjas vilka böcker som är nominerade till Augustpriset. Det är något jag brukar följa och jag tycker också att det är riktigt kul att spekulera i vilka titlar som kommer att presenteras. Jag är inte så bra på att läsa det senaste, men utifrån vad jag trots allt har hunnit plöja igenom och utifrån vad jag ser på kultursidorna i morgontidningen så vågar jag ändå gissa lite. Här kommer mina gissningar till vilka böcker som är nominerade i kategorin Årets svenska skönlitterära bok.
Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg
Sara Stridsbergs senaste roman, Kärlekens Antarktis, har lösa kopplingar till Catrine da Costa-fallet och handlar om en kvinna som blir styckmördad. I en värld där det kräks fram deckare med mördade och lemlästade kvinnor, så känns det intressant med en roman där kvinnan får komma till tals. Stridsberg har blivit nominerad fyra gånger förut och mycket talar för att det här blir hennes femte.
Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg
Nordisk fauna av Andrea Lundgren
Jag har försökt kolla bakåt och förstå om någon novellsamling någonsin har vunnit i kategorin Årets svenska skönlitterära bok och vad jag förstår så har det faktiskt inte hänt. Kanske blir 2018 novellsamlingens år. Om någon novellsamling blir nominerad så tror jag på Andrea Lundgrens hyllade Nordisk fauna, som innehåller sex noveller befolkade av djur: djur och människor, som längtar efter förvandling.
Nordisk fauna av Andrea Lundgren
Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri
Jonas Hassen Khemiri är alla kritikers och kulturtanters (inklusive mig själv) älskling. 2012 råkade han ut för att förlaget glömde (!!) att nominera hans roman, Jag ringer mina bröder, men han fick revansch, så att säga, tre år senare, då han vann Augustpriset för boken Allt jag inte minns. Juryn och elektorerna bör nog bedöma varje verk utan att bry sig om författarens tidigare böcker, men det kanske är lite väl att tro att Khemiri blir nominerad i år igen… Jag vill ändå tro att han blir det. Pappaklausulen är faktiskt helt fantastisk! Och den är också en av höstens kanske mesta snackisar och en riktigt fin berättelse om familjeliv och de band som håller samman en familj.
Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri
Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli är en riktigt tegelsten som väver ihop några (kvinnliga) livsöden under 1900-talet. Den har fått ett lite blandat mottagande, har jag sett, men samtidigt är det en bok som har lyfts och uppskattats av så många influencers och på så många olika håll att det ändå känns som att den har en sprängkraft som gör att den platsar i Augustprissammanhang. Jag tror på den!
Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell
Jonas Gardell har hintat om att hans senaste roman, den autofiktiva Till minne av en villkorslös kärlek, är hans sista bok (!). Samtidigt inser jag att han aldrig (!?) har nominerats till Augustpriset. Jag vet inte om Till minne av en villkorslös kärlek är Gardells bästa bok (jag har själv inte läst den), men om inte annat kanske han kan få en nominering för lång och trogen tjänst. 😉 Han är faktiskt en författare som jag och många andra verkligen har följt under decennier.
Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell
Ædnan av Linnea Axelsson
Ædnan av Linnea Axelsson är en dikt om två samiska familjer och en berättelse som skildrar modern samisk historia. Den fick fantastisk kritik när den kom och jag har velat läsa den sedan dess; 800 sidor diktverk och jag är genuint peppad på att läsa. Berättelsen känns enormt angelägen. Jag tror helt klart att många kan se att det här är ett verk som förtjänar en nominering.
Ædnan av Linnea Axelsson
Det var mina gissningar! Det kanske märks, men det är få litteraturpriser som engagerar mig på samma sätt som Augustpriset. Det finns en rad tjusiga, internationella priser och utmärkelser, men jag läser främst svensk skönlitteratur och de brukar inte göra så mycket väsen av sig i de sammanhangen. Bland de större svenska priserna finns uppstickare som Årets bok, men det är ett röstningsbaserat pris, som brukar närmast spegla bokhandelns försäljningslistor. Augustpriset, som är Svenska förläggarföreningens pris, tas fram genom juryarbete och elektorer, som till vardags jobbar som bokhandlare, bibliotekarier, litteraturkritiker och liknande. Det borgar för kvalitet. Priset brukar gå till precis den typen av böcker jag själv tycker om att läsa. Det är alltså med stor förväntan jag följer tillkännagivandet av de nominerade titlarna och sedan tittar på livesändningen av Augustgalan, där vinnarna presenteras.
Har du några gissningar eller favoritkandidater till Augustpriset? 🙂
Rosa: prinsessa av Fäholmarna av Barbro Lindgren är en underbar liten berättelse om (hund)liv och döden. Betyg: 4+ pinnar av 5.
Rosa prinsessa av Fäholmarna av Barbro Lindgren
Rosa: prinsessa av Fäholmarna av Barbro Lindgren är en samlingsvolym med Lindgrens tre böcker om bullterriern Kungsholmens ros, Rosa på bal och Prinsessan Rosa. Barbro Lindgren har ett alldeles eget sätt att berätta och det är en ren fröjd att lyssna på den här boken i hennes egen uppläsning. Boken finns nämligen inläst som Radioföljetong. Här berättar Lindgren om sitt liv tillsammans med hennes egen ”ros” och på sätt och vis är det en biografi, men utifrån hundägarperspektivet. Det blir på så sätt en bok om både livet och döden och alla vänner (med deras hundar) som kommer in och vandrar ut ur deras liv. Det är också en bok om livet på Kungsholmen och på Öland, med de kontraster som finns mellan landet och stan.
Det är lätt att tycka om Barbro Lindgren. Hon är frispråkig och rakt på sak och hon bjuder gärna på sig själv, både i med- och motgång och både i livets ljusa och sorgligare stunder. Hennes fantasi är dessutom något utöver det vanliga. Hur kommer hon på allt? Var får hon allt ifrån?
Barbro Lindgren har också ett härligt och kärleksfullt sätt att beskriva sin ”bulle”, den lata Rosa, som aldrig vill gå på promenad, och som har en tendens att kärleksfullt kasta sig över de som kommer i hennes väg. Den som har haft ett djur i sitt liv kommer att känna igen glädjen, kärleken (och sorgen) det innebär att få dela sitt liv med en fyrfota vän.
Rosa: prinsessa av Fäholmarna är en underbar liten bok. Lindgren är mest känd för sina böcker riktade till en yngre publik. Rosa är däremot en bok för den vuxne läsaren, men det är egentligen synd att sätta en etikett på en god berättelse. Lindgren kan roa och sätta ord på livets små och stora ämnen. Jag tror inte att barn uppskattar Rosa-böckerna speciellt mycket, men det slår mig att man som vuxen säkert kan läsa en hel del av Lindgrens barnböcker och hitta väldigt mycket fint i dem.
Livet, döden och en liten ros i form av en bulle. Det här var verkligen en fin berättelse i alla fall!
Rosa: prinsessa av Fäholmarna av Barbro Lindgren
Rosa: prinsessa av Fäholmarna
Innehåller: Kungsholmens ros (1995), Rosa på bal (1997), Prinsessan Rosa (1999).
Uppläsare: Barbro Lindgren.
Utgivningsår: 2007 (första utgåvan, Alfabeta), 2018 (den här Radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio).
Antal sidor: 339.
ISBN: 9789150108828.
Barbro Lindgren
Barbro Lindgren (född 1937) är en svensk författare, som lästs och älskats av generationer barn. Hon har exempelvis skrivit Mamman och den bilda bebin, böckerna om Max och böckerna om Loranga. Hon är även känd för sin självbiografiska trilogi (som inleds med Jättehemligt) och har skrivit många andra böcker riktade till vuxna och till alla åldrar. Lindgren har belönats med många priser och utmärkelser för sitt författarskap, bland annat ALMA-priset, vilket hon tilldelades 2014.
Förlagets beskrivning
”Å, vad man känner sig rik med en liten Ros! Livet blir fyllt av mening när man då och då känner en kall nos pressa sig in i knävecket…
Nu kommer äntligen Barbro Lindgrens tre mycket personliga böcker om bullterriern Rosa ut i en samlingsvolym. Kungsholmens ros, Rosa på bal och Prinsessan Rosa blir tillsammans Rosa – prinsessa av Fäholmarna. Det tillkommer även nyskrivet material.”
Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafón är en äventyrlig roman som rör sig nära böckernas världar. En mysig och spännande bok. Betyg: 3 bröllop av 5.
Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafón
Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafón är den tredje delen i De bortglömda böckernas gravkammare-serien. Det var verkligen förskräckligt länge sedan jag läste del ett, Vindens skugga, och tvåan har jag faktiskt inte ens läst. Jag tycker ändå att Himlens fånge var en trevlig lyssning. Daniel Sempere, som var i 10-årsåldern i Vindens skugga, är nu en vuxen man som arbetar i bokhandeln Sempere & söner i Barcelona. Boken börjar med att en man köper en dyrbar utgåva av Greven av Monte Cristo, men mystiskt nog lämnar den kvar efter sig med en dedikation till Fermin Romero de Torres, d.v.s. till Daniels vän, som också arbetar i bokaffären. Sedan följer ett äventyr där Daniel söker sanningen om Fermin. Det leder till händelser under inbördeskriget och innefattar bland annat en fängelsevistelse. Det är spännande och äventyrligt och med ett högt tempo. Mina tankar leds lite till Da Vinci-koden. Fast med lite mer litterär anknytning.
Och visst är det spännande och underhållande, men på något sätt drogs jag inte med till hundra procent. Det är någonting som gör att karaktärerna känns platta, kanske för att det är en bok där väldigt mycket händer och pågår, men där det sällan stannas upp och ges någon fördjupning kring vilka karaktärerna i boken är. Eventuellt är det meningen att man ska läsa hela serien i ett svep och därmed verkligen spendera tid med karaktärerna och lära känna dem, men när jag hoppade rakt in i den här boken, efter att till och med ha skippat del två, ja, då kändes det som att något kanske saknades. Ändå skulle jag vilja säga att det är en läsvärd bok. Det är alltid tacksamt med böcker där just böcker spelar en stor roll och det är inte dumt att kasta sig in i böcker där man får följa med på ett äventyr.
Himlens fånge
Originalets titel: El prisionero del cielo (spanska).
Översättare: Elisabeth Helms.
Uppläsare: Philip Zandén.
Utgivningsår: 2011 (första spanska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2017 (den här Radioföljetongen, producerad av Ulla Strängberg för Sveriges radio).
Antal sidor: 295.
Läs även övriga delar i serien De bortglömda böckernas gravkammare: Vindens skugga, Ängelns lek, Andarnas labyrint.
ISBN: 9789100129934.
Carlos Ruiz Zafón
Carlos Ruiz Zafón (född 1964) är en spansk författare som slog igenom 2005 med romanen Vindens skugga. Han har skrivit romaner och ungdomsböcker och finns översatt till fler än 40 språk. Carlos Ruiz Zafón har en Facebooksida och en hemsida.
Förlagets beskrivning
”I Himlens fånge återvänder vi till De bortglömda böckernas gravkammare och bokhandeln Sempere & Söner, i Carlos Ruiz Zafóns säregna och mörka Barcelona.
Det är strax före jul i slutet av 50-talet. Daniel och Bea bor med sin son ovanför bokhandeln, där trotjänaren Fermín är i full färd med att förbereda sitt förestående bröllop. En morgon kommer en gammal man in i bokhandeln och vill köpa en värdefull bok, en ovanlig och exklusiv förstautgåva av Greven av Monte Cristo. Men han tar den inte med sig – istället lämnar han boken med en dedikation: ”Till Fermin Romero de Torres, som återvänt från de döda och har nyckeln till framtiden.” Främlingens besök blir upptakten till en berättelse om fångenskap, svek och en hemlighet som legat begravd i mer än två decennier.”
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
