SÅ VAR DET DAGS! Dags att sammanfatta årets läsning alltså 😉 , men med en liten brasklapp för att jag eventuellt har hunnit läsa några fler noveller efter att det här tidsinställda inlägget skrevs. Det här året har nämligen gått i novelläsningens tecken och jag älskar det! Novellen är det perfekta formatet för mig, för jag tycker så väldigt mycket om det täta, koncentrerade och korta. I år blev jag peppad till mer novelläsning i november tack vare @bokladans#novellber-initiativ på Instagram (som jag dessutom gick och vann 🙂 🙂 🙂 ) och som om inte det var nog så fick jag en novellkalender av min sambo <3 så jag har njutit av novelläsning hela december också. Jag förstår inte varför jag inte har läst fler noveller på det här sättet förut. Det händer att jag läser någon enstaka novell eller att jag till och med läser en novellsamling, men det är något speciellt att läsa noveller en och en på det här sättet, alltså att läsa noveller under en lite längre tid. Det är verkligen härligt att få dyka in i helt nya berättelser varje gång.
Men nog om det, för det här inlägget var ju tänkt att handla om min läsning i siffror. I år har jag läst/lyssnat på inte mindre än 85 böcker, varav 35 ljudböcker och 20 noveller, vilket kanske förklarar hur jag har hunnit läsa så många titlar. Jag förstår förstås att det finns många bokbloggare och andra som plöjer över hundra böcker per år, men för mig är 85 något av ett rekord skulle jag tro!
Apropå ljudböcker… Jag har lyssnat via diverse appar i många år, men i höstas sa jag upp mitt senaste abonnemang och jag har sedan dess nöjt mig med att lyssna på Radioföljetongen i Sveriges radio. Det känns kul att se att jag har fortsatt att lyssna på ljudböcker trots att jag inte längre har någon betaltjänst med ett gigantiskt utbud. Men de där sju ljudböckerna i mars… Sådana maratonlyssningar gör man helst med en ljudboksapp, antar jag.
Antal lästa böcker per månad och typ.
Mycket noveller blev det, som sagt var, men jag har också läst en del lite längre böcker. Som vanligt är jag dock lite skeptisk till att lägga tid på de riktiga tegelstenarna, även om jag tack vare Ædnan i alla fall lyckades läsa en riktig koloss till bok i år.
Sidantal för årets lästa böcker.
I år har inte ens hälften av mina böcker varit skrivna av svenska författare. Jag brukar ha en förkärlek för svenska böcker, men i år har jag gjort en litterär rundresa genom Europa, Asien och en sväng till Nordamerika. Det blev en hel del finskt, kan jag notera. Det hör inte till vanligheterna! Det hör heller inte till vanligheterna att så många länder finns representerade. Jag kände omedelbart att de vanliga stapeldiagrammen inte blev så fina med såhär många länder. Jag satt en stund och kämpade med att rita ut dem på en världskarta istället, men sedan gav jag upp p.g.a. att andra jullovsaktiviteter lockade. 🙂
Ursprungsland för årets utlästa böcker.
Ursprungsland för årets lästa böcker (andra länder än Sverige).
I år har det varit en svag övervikt av böcker skrivna av kvinnor. Det är ungefär så det brukar bli. Jag vet knappt varför jag gör sådana här figurer varje år. Hehe.
Könsfördelning för årets lästa författare.
I år har jag främst främst läst böcker från de senaste 10 åren. Endast åtta av årets böcker är dock utgivna i år. Jag brukar inte vara så nyfiken på det nyaste nya utan vill hellre lägga min tid på böcker som redan har hunnit få lite recensioner och omdömen av andra. Det blir förmodligen ännu färre nyutgivna böcker framöver, för det lilla jag har läst under året har ofta varit sådant jag hittat i mina ljudboksappar och just nu har jag som sagt en paus från sådana. Hur som helst känns lite kul att tårtbiten för ”50-tal och tidigare” till och med är större än tårtbiten för 2018. Här ryms klassiker och sådana är jag sugen på att läsa fler av!
Utgivningsår för årets utlästa böcker.
Det där var en massa figurer som på olika sätt kretsar kring antalet utlästa böcker. Men kvantitet är inte lika viktigt som kvalitet, så då är ju den viktigaste frågan naturligtvis: har jag läst något bra?! Ja! Nära hälften av årets böcker har jag betraktat som riktigt bra och nära en fjärdedel har jag till och med kategoriserat som fantastiska. Wow! Jag brukar försöka hålla ”usel” till 0, men två usla böcker blev det, tyvärr (nyfiken på vilka? kolla bottennapp… och kolla in favoriter också, om du vill ha en motpol…).
Betygsfördelning för årets utlästa böcker.
Slutligen! Vad har årets böcker handlat om? Jag har roat mig med att skriva ned några små taggar/nyckelord varje gång jag har antecknat en ny bok i min läsdagbok. Gör man ett ordmoln över dessa kan man inse att jag gärna läser tunna böcker om kvinnoliv, kärlek, relationer och spänning. 🙂
(Ibland får jag frågor om hur jag gör figurerna i den här typen av inlägg. Jag har alltså en läsdagbok i Excel, så jag gör mina figurer där. I min superdupergamla version av Excel kan man inte göra ordmoln, så de brukar jag göra hos Wordclouds.)
Året närmar sig sitt slut och min vana trogen tänkte jag avsluta blogg-året (och påbörja 2019) med en serie inlägg med årsbästa och summeringar. Först ut blir det här inlägget, där jag tänkte passa på att lyfta fram mina mest lästa och uppskattade inlägg från året.
I år har jag haft nästan 46 000 besökare. Den 4:e mars vet jag inte riktigt vad som hände, men då hade jag en besökstopp med över 750 besökare, men annars har jag ett rätt jämnt besöksantal med ca 130 besökare per dag. De flesta föredrar att titta in på bloggen på en måndag eller tisdag och att göra det någon gång mellan klockan 20 och 22. De flesta läser bloggen från sin mobil och de allra, allra flesta går direkt till startsidan och läser mina senaste blogginlägg, men en hel del letar sig till inlägg från arkivet. Här är de mest besökta sidorna:
Mina 5 bästa bokcirkelböcker. Det här 2,5 år gamla inlägget om några bokcirkelfavoriter har lockat tusentals läsare i år och är den mest besökta sidan (förutom startsidan). Jag gillar att många letar inspiration till sina bokcirklar. Att läsa kan vara en ganska ensam syssla, så det är verkligen roligt att dra ihop en bokcirkel och att också göra upplevelsen till något socialt.
6 favorituppläsare. Idag är det många som enbart läser med öronen, så att säga, och jag är själv en storkonsument av ljudböcker, så det är inte speciellt förvånande att det här över 3 år gamla inlägget fortfarande får en massa besökare.
8 riktigt bra biografier. Det här är också ett äldre inlägg, som fortfarande får många besökare. Varför inte? Biografier är inte dumt!
Bookbeat vs. Storytel och Mofibo och Test av Nextory (och jämförelse med Storytel, Bookbeat och Mofibo). Jag har en serie riktigt gamla, och nu för tiden inaktuella, inlägg om ljudboksappar. I år har det mattats av något, men de här inläggen har funnits på min ”besökstopplista” i många år nu. Jag har haft planer på att uppdatera dem, men jag har inte orkat/haft tid/kommit till skott och idag har jag ju inte ens någon ljudboksapp… Hur som helst: de här tjänsterna är här för att stanna och de är förvillande lika, så nog förstår jag att folk googlar loss för att försöka förstå vilken tjänst de ska välja… Mitt tips är: utnyttja de gratis provveckorna och testa alla tjänster. Det är framför allt utbudet som är skillnaden.
5 riktigt bra romaner om Andra världskriget. Det här inlägget har något år på nacken, men det känns kul att folk hittar dit. Det finns fantastiskt många bra böcker om just Andra världskriget. Här borde jag följa upp med ett nytt inlägg, för jag har läst en hel del i den här ”genren” i år, så jag har en del nytt att komplettera med.
Grabben i graven bredvid. En av två böcker som finns på årets topplista! Det här är också en bok som brukar återkomma år efter år på min besökstopp. Jag tror att det är en vanlig bok att läsa i skolan (kanske SFI?). Någonting är det… Inlägget är förresten fantastiskt gammalt: det kom ut på bloggen i sin första version 2003.
10 anledningar att läsa pappersböcker. Jag undrar SÅ varför just det här inlägget brukar finnas på min besökstopplista? Kanske finns det många där ute som krampaktigt håller kvar vid pappersboken och försöker att hitta fler som tar avstånd e-böcker och ljudböcker… 😉 (fast jag läser förstås alla tre varianter).
Jag får bläddra neråt på topplistan en bit för att hitta ett inlägg från året… På plats 13 hittas i alla fall Nybörjarpoesi: bra dikter att börja med för den som vill läsa mer poesi. Det gör mig glad! Jag börjar bli allt mer förtjust i poesi och det känns kul om jag kan inspirera någon mer till att våga sig på det här formatet, som för många kan kännas lite ”svårt”. Dessutom dyker det upp jättebra tips i kommentarsfältet till det här inlägget! Nu för tiden sker diskussioner på sociala medier och det är inte så vanligt att folk tar sig tid att ge kommentarer under inlägg, men det inlägg som har fått flesta kommentarer är också inlägget om Nybörjarpoesi. Skoj!
Ja, det var året med bloggen! Jag har bloggat sedan jag var barn (när ordet blogg inte ens fanns), mycket för att jag tidigt blev intresserad av webbprogrammering (något jag för övrigt inte är speciellt duktig på idag). Jag kan knappt tänka mig hur det skulle vara att inte ha en blogg att pyssla med. Jag antar att jag har ett visst behov av att vara lite kreativ och att ha någonstans att skriva och då är bloggen den perfekta platsen. Hade jag inte bloggat hade jag kanske skrivit texter för byrålådan och/eller ägnat mig mer åt foto, men nu har jag bloggen och den ger mig lite av varje, samtidigt som jag genom den har skaffat mig en massa bekanta som är minst lika nördigt intresserade av böcker som jag själv. Fantastiskt! Bloggandet lär med andra ord fortsätta även 2019 och jag hoppas såklart att ni fortsätter att titta in här ibland, för allt blir såklart lite roligare när någon läser och kommenterar. <3
(Jag är ju inte på något sätt en influencer och mina besöktsantal är på många sätt blygsamma, men hallå! 46 000! Jag kan knappt förstå att så måna har varit här och läst! <3).
Flätan av Laetitia Colombani är en roman om tre livsöden som vävs ihop: cancerpatient, kastlös, perukmakare. Det är en fin bok, men också en ganska klyschig och onödigt snyftig berättelse. Betyg: 2 grottor av 5.
Flätan av Laetitia Colombani är en roman där tre livsöden flätas ihop. Läsaren får omväxlande följa indiska Smita, som är kastlös och tvingas ägna dagarna åt att bokstavligt talat ta hand om andras skit, italienska Giulia, som går i sin pappas fotspår och som kämpar på med familjens ateljé där man tillverkar peruker enligt en urgammal siciliansk tradition, samt kanadensiska Sarah, som är en toppresterande advokat och karriärkvinna.
Jag tror inte att jag behöver utfärda en spoiler-varning här, men det står alltså ganska snart klart att Sarah har drabbats av cancer och för mig gick det snabbt att räkna ut att Smitas hår så småningom, på ett eller annat sätt, skulle hamna i Giulias ateljé och bli till en peruk åt Sarah, som förlorar sitt egna hår under sina cellgiftsbehandlingar. Ibland är det de enklaste idéerna som är de bästa och jag har egentligen ingenting att invända mot berättelsens lite förutsägbara upplägg. Det är också de tre olika livsödena, var och en för sig, som berör, snarare än hur författaren väljer att foga samman dem.
Mest berörande är berättelsen om Smita, som kämpar hårt för att kunna erbjuda sin dotter något annat än det stinkande och ovärdiga arbete som hon tvingats till genom kastsystemet, det system som egentligen är förbjudet, men som ändå inte tycks gå att rubba. Giulia kämpar på med pappans ateljé, som snart helt hamnar i hennes knä när pappan plötsligt blir sjuk. Då uppdagas också hur dålig lönsamhet ateljén lider av och situationen blir alltmer pressad. Sarah har sina problem, i sin del av världen. Hon gör vad hon kan för att mörka sin sjukdom och för att fortsätta att prestera på topp. Hon siktar högt och det finns inte tid eller utrymme till att vara sjuk. Tre olika världsdelar, tre olika problem, men ändå lika krossande kriser för samtliga inblandade. Det hade kunnat bli riktigt intressant, men problemet är att det blir onödigt snyftigt, överdrivet och klyschigt. Det gäller särskilt Sarah, som är platt som en pappdocka: en kall karriärkvinna som försummar sina barn, har man någonsin hört talas om det förut? Smita är inte ”bara” en dalit, hon är också en dalit som tvingas att plocka bajs med sina bara händer och som i en snyftig och utdragen scen lämnar sin man med en buss och ser honom förgäves springa så mycket han orkar för att hinna ikapp. Boken är fylld av staplade klichéer och texten är dessutom fylld av förklaringar och ord som hela tiden stryker under och pekar ut precis hur sorgligt och ledsamt allting är. Det är rent av tjatigt. Jag önskar hela tiden att dessa livsöden hade gestaltats med lite mer finess istället för långrandiga förklaringar som skriver läsaren på näsan.
Nej, det här var inte min kopp te. Det är en i grunden intressant berättelse, eller snarare tre berättelser, men det blev alldeles för platt och förutsägbart för mig.
Flätan av Laetitia Colombani
”Hon vaknar klockan fem varje morgon. Hon har inte tid att sova längre, varje sekund räknas. Hennes dag är inrutad på millimetern som pappret i blocken hon köper inför varje skolstart till barnens mattelektioner. Den bekymmerslösa och spontana tillvaro som hon hade före advokatbyrån, före moderskapet, före ansvaret ligger långt bort.”
”Smita, Giulia, Sarah. Tre kvinnor, tre liv, tre kontinenter. Tre vägar som inte är avsedda att korsas. Tre berättelser som är kopplade till varandra. Indien. Smita är kastlös och drömmer om ett annat liv. Hon drömmer om att hennes dotter ska få gå i skolan och få en möjlighet att lämna fattigdomen bakom sig.
Italien. Giulia arbetar i sin fars hårateljé i Palermo. När hennes far är med om en allvarlig olycka upptäcker hon att familjeföretaget står på ruinens brant.
Kanada. Sarah är en känd advokat. Precis när hon ska bli befordrad får hon samtidigt veta att hon är svårt sjuk.
Smita, Giulia och Sarah vägrar att acceptera sitt öde och bestämmer sig för att försöka ändra på det. En fängslande historia om tre kvinnoöden sammanflätade genom en önskan om hopp och ett bättre liv.”
(förlagets beskrivning)
Laetitia Colombani
Laetitia Colombani (född 1976) är en fransk skådespelare och författare. Flätan är hennes debutroman.
Moll av Elisabeth Rynell är en dystopisk roman om en framtid där olönsamma människor skickas iväg från staden. En kvinna rymmer. Det är en intressant bok, men mycket flög över huvudet på mig. Betyg: 3 getter av 5.
Moll av Elisabeth Rynell
Moll av Elisabeth Rynell är en dystopisk roman som utspelar sig i en framtid där de som bedöms som olönsamma, t.ex. kulturarbetare och andra som inte ger något direkt mätbart bidrag till samhället tvingas iväg. De tvångsförflyttas, bort från staden, mot okänt mål, ut till småstäder och landsbygd. Under en av dessa ”utlokaliseringar” är det en kvinna, Moll, som lyckas rymma och går sin egen väg, mot något annat, något okänt. Hon träffar snart andra, som lever sparsamt, fattigt och med självhushållning. Alla har sina sorger i bagaget och sakta sipprar det ut vad Moll har förlorat och vad hon har för bakgrund.
Den här romanens idé är genialisk och det känns skrämmande och intressant att det inte framgår när den egentligen utspelar sig. Faktum är att boken hade kunnat utspela sig i en hyfsat nära framtid. Vi är mitt uppe i en tid där det politiska läget är högst osäkert och där det blir alltmer polariserat. I en tid när rasism har blivit vardag och där stora politiska partier förespråkar reformer som i praktiken driver på klassklyftor och motar tillbaka kvinnor från sina karriärer till hemmen, så känns inte Molls berättelse speciellt extrem. Vilken plats har egentligen kultur i vårt framtida samhälle? Vilken kultur räknas, och varför, i ett samhälle där exempelvis SD skulle lyckas driva igenom sin politik? För mig väckte den här romanen många tankar och en obehaglig känsla. Samtidigt kände jag att boken utnyttjade ämnet alldeles för lite. Det är mycket i boken som känns vagt och svårgreppbart. Ärligt talat flög det mesta över huvudet på mig, vilket kanske säger mer om mig än om boken, men ändå. Jag tycker att det finns någonting starkt och angeläget i Moll, men för mig räckte det inte ända fram.
Moll av Elisabeth Rynell
Moll
Uppläsare: Anna Maria Käll. Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2018 (den här Radioföljetongen, producerad av Sammi Nummelin för Sveriges radio). Antal sidor: 190. ISBN: 9789100172701.
Elisabeth Rynell
Elisabeth Rynell (född 1954) är en svensk författare, känd för exempelvis den stora succén Hohaj (från 1997), som också belönats med flera priser, däribland Sveriges radios romanpris.
Förlagets beskrivning
”Kvinnor har vandrat i Elisabeth Rynells romaner förut, ofta i förfluten tid. Men Moll lever i ett samtida, kanske framtida Sverige, där olönsamma, onödiga människor utlokaliseras från huvudstaden. Under busstransporten norrut lyckas hon fly ut i skogen, rakt ut i ingenstans. Landskapet tar emot henne, och hon finner en övergiven väg där hon börjar den vandring som kanske ska föra henne till något.
De tidigare romanerna med vandringstema, som En berättelse om Loka, Hohaj, Till Mervas och Hitta Hem, har drag av saga och legend. I Moll är visionen av det utarmade samhälle vi är på väg emot, och delvis redan lever i, konkret och skrämmande realistisk. Än en gång har Elisabeth Rynell med sitt klangrena språk hittat en oavvislig form för sin civilisationskritik och för en gripande berättelse om sorg, öde och försoning.”
Brun flicka drömmer är en poetisk och vacker biografi och en berättelse om rasism och skrivardrömmar i 60- och 70-talets USA. Betyg: 5 fjärilar av 5.
Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson
Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson är en självbiografisk berättelse om en uppväxt i ett USA där medborgarrättsrörelsens kamp börjar ge frukt. Här växer Jacqueline upp i den amerikanska södern och så småningom i New York. Det är en tid när mycket faktiskt blir till det bättre för svarta, men här blir det beskrivet ur ett barns ögon, vilket är intressant på sitt sätt.
Kanske är det tiden, kanske är det bara Jackie, men något som genomsyrar hela berättelsen är drömmarna, inte begränsningar eller något som håller emot, utan en bubblande längtan. Jackie drömmer om att skriva och hon spricker nästan av berättarlust, ibland räcker faktiskt inte verkligheten till. Det är en underbar uppväxtskildring att få ta del av – en berättelse med ett lyckligt slut, om man så säger, eftersom man som läsare förstås är medveten om att lilla Jackie kommer att bli författare en dag, en väldigt framgångsrik sådan till och med. I år tilldelades Jacqueline Woodson ALMA-priset (Astrid Lindgren memorial award) – världens kanske finaste pris till en barn- och ungdomsförfattare. Raskt påbörjades den svenska översättningen av just den här boken, som märkligt nog är det första (men knappast den sista) som getts ut på svenska. Det är den fenomenala poeten Athena Farrokhzad som står för översättningen och den har verkligen träffat helt rätt (vill jag tro, inte för att jag har läst boken på originalspråk, men för att språket flyter helt naturligt på vers).
Jag älskar språket i Woodsons självbiografiska berättelse. Det är lätt och poetiskt, rakt på sak utan att vara banalt. När jag läser kan jag verkligen se lilla Jackie framför mig och jag blir glad av den synen. Trots att hennes uppväxt inte saknar sorger och förluster så finns det ett skimmer och ett ljus och, framför allt, den där härliga berättarglädjen. Jag vill läsa mer av Woodson. Hoppas att det kommer mer på svenska snart!
Citerat ur Brun flicka drömmer
”Det duger som namn åt mig, sa min far
dagen då jag föddes. Jag förstår inte varför hon inte också kan få det.
Men kvinnorna sa nej.
Först min mor.
Sen en faster i taget, drog undan min rosa filt,
klappade de tjocka, stubbiga lockarna,
ryckte i mina nya tår,
rörde vid mina kinder.
Flickan kommer inte att heta Jack, sa min mor.
Och min fars systrar viskade, En pojke som fick heta Jack var redan det illa. Precis så att min mor kunde höra. Låt flickan heta Jack, sa min far, och hon kommer att växa upp och bli stark.
Uppfostra henne väl, sa min far,
och hon ska göra namnet till sitt.
Låt flickan heta Jack
och folk kommer att lägga märke till henne, sa min far.
Av det enda skälet att de undrar om hennes föräldrar
var galna, sa min mor.
Och så höll de på fram och tillbaks tills
det blev Jackie
och min far rasande lämnade sjukhuset.
Ge mig pennan,
sa min mor till mina fastrar, skrev Jacqueline där det skulle stå ett namn.
Jacqueline, utifall att
nån skulle få för sig att strunta i ie.
Jacqueline, utifall att
jag skulle växa upp och vilja ha nåt lite längre
och lite längre bort ifrån
Jack.”
Jacqueline Woodson (född 1963) är en amerikansk författare som bland annat har belönats med ALMA-priset. Hon har skrivit en lång rad barn- och ungdomsböcker, men den enda som har översatts till svenska (hittills) är Brun flicka drömmer från 2014 (på svenska 2018). Jacqueline Woodson har en hemsida, twittrar under @JackieWoodson, instagrammar under @jacqueline_woodson och har en Facebooksida.
Förlagets beskrivning
”Brun flicka drömmer är Jacqueline Woodsons memoarer skrivna på fri vers. Hon skildrar sin uppväxt i South Carolina och i New York och hur det var att växa upp som svart flicka i USA på 1960- och 1970-talet. Ömsint och starkt leder varje rad in i barnets sökande efter tillhörighet och en plats i världen.”
Vänner emellan av Amos Oz är en novellsamling som utspelar sig på ett kibbutz där invånarna är förvånansvärt ensamma. Betyg: 3 esperanto-kurser av 5.
Vänner emellan av Amos Oz
Vänner emellan av Amos Oz är en samling berättelser från ett kollektivt jordbruk, ett kibbutz, i det sena 50-talets Israel. Den kan läsas som en novellsamling, men en rolig detalj är att alla berättelser i boken utspelar sig på samma kibbutz och kretsar kring samma människor. Det är ett intressant och samtidigt väldigt enkelt grepp. Jag blir faktiskt förvånad över att inte fler novellförfattare har gjort något liknande.
I åtta små berättelser skildrar Amos Oz livet på kibbutz: sammanhållningen och den paradoxala ensamheten och utanförskapet, de stränga reglerna och de som försöker rucka på dem, begränsningarna och de som ändå vågar drömma om något större. En del berättelser är berörande. Det är särskilt en novell som kändes särskilt sorglig: den om en orolig pojke som tvingas sova i den gemensamma sovsalen med alla andra barn, trots att han verkligen skulle behöva vara med sin pappa. Kibbutzens barn var, precis som allt annat, något som tillhörde alla. Inte mycket är individuellt på det här stället.
Oz har inte skrivit någon skarpt kritisk berättelse, snarare en varm och humoristisk historia, men det är verkligen en bok som på ett tankeväckande sätt berättar om livet på kibbutz och de fallgropar som finns när människor försöker att leva tätt tillsammans och leva efter höga ideal.
Jag tyckte helt ärligt att det var lite svårt att komma in i Vänner emellan, men det var värt besväret. Jag tycker att boken gav en väldigt fin inblick i livet på kibbutz.
Vänner emellan
Originalets titel: Be’in khaverim (hebreiska).
Översättare: Rose-Marie Nielsen, som har översatt den engelska översättningen, Between friends, översatts från hebreiska av Sondra Silverston).
Uppläsare: Staffan Göthe.
Utgivningsår: 2012 (första hebreiska utgåvan), 2013 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2014 (den här Radioföljetongen, producerad av Thomas Lunderquist för Sveriges radio).
Antal sidor: 164.
ISBN: 9789146223979.
Amos Oz
Amos Oz (född 1939 som Amos Klausner) är en israelisk författare som ständigt är på tapeten när det spekuleras kring nästa nobelpristagare. Han har skrivit ett 20-tal romaner, varav de flesta är översatta till svenska. Hans senaste bok i svensk översättning är Judas (2015). Oz har själv levt på kibbutz under många år och det var också under sin tid på kibbutz som han bytte till namnet Oz, vilket betyder ”styrka” på hebreiska.
Förlagets beskrivning
”I Vänner emellan öser Amos Oz ur sina egna erfarenheter om livet på en kibbutz i slutet av 1950-talet. Här möts människor från olika skeden i livet. Det är åtta historier om människor som alla bär på sitt eget öde. Historier om kärlek, längtan och sorg. Och historierna handlar om ensamhet, på det enda stället man inte ska kunna känna sig ensam – kibbutzen. Här finns Zvi Provizor, en pessimistisk och butter trädgårdsmästare; Henya Kalish, vars rika broder vill betala för hennes son Yotams studier i Italien, medan Yotam själv bara tänker på hur han ska våga lämna kibbutzen och ge sig ut i världen; och historien om Martin Vandenberg, skomakare och överlevare från Förintelsen, som vigt sitt liv åt världsspråket esperanto. De åtta berättelserna bildar tillsammans ett pärlband av historier som inte bara handlar om enskilda människoöden, utan det blir också en bok om en tid, en plats och en idé om hur vi i humanismens namn skulle arbeta och leva tillsammans, trots olika bakgrunder, olika politiska uppfattningar och olika synsätt på livet. ”
En julsaga av Charles Dickens är en klassisk berättelse med sensmoralen att det aldrig är för sent att bli en bättre och generösare människa. Betyg: 4 andar av 5.
En julsaga av Charles Dickens
En julsaga av Charles Dickens är en klassiker som har tolkats på scen och film och kommit i många olika varianter genom åren. Du har säkert hört den eller sett den på ett eller annat sätt, men den handlar alltså om surgubben Ebenezer Scrooge som plötsligt får besök av en vålnad, som varnar honom för att fortsätta med sin snålhet och girighet. Mellan julafton och juldagen blir han ledd av andar genom ”gångna jular”, ”nuvarande jular” och ”kommande jular”. Vi kan nog alla gissa vad som kommer att hända i slutändan, men kanske är det just det som är så fint med den här berättelsen. Ibland behövs sådana här mysiga och enkla berättelser som påminner om att det aldrig är för sent att ändra sig till det bättre och att meningen med julen trots allt är gemenskap och glädje.
Såhär i jultid är det många som inte vill påminnas om julen över huvud taget, vilket jag kan förstå, då det ju också är en tid då många känner sig väldigt ensamma och kanske också otillräckliga. I sådant fall kanske varken den här berättelsen eller någon annan julberättelse är speciellt intressant. Det finns ju dock den där andra kategorin, den som har lyssnat på julmusik sedan november och som är redo att se om Love actually och/eller Ensam hemma för 10:e gången för att komma i julstämning. För den typen så finns det också en hel del jullitteratur att upptäcka (om den inte redan har gjort det). Nu för tiden kommer det årligen ut mysiga feelgoodberättelser med jultema, men mitt tips är att inte glömma bort de här gamla godingarna som också kan bidra med lite extra julstämning till de stundande högtiderna. En julsaga är en berättelsen med över hundra år på nacken, men den är en fin läsning fortfarande och den är dessutom föredömligt kort, vilket kanske passar en och annan, som i ärlighetens namn kanske har både julstök och en massa jobb att hinna med innan jul.
En julsaga
Originalets titel: A christmas carol (engelska).
Översättare: Nils Holmberg.
Uppläsare: Sven Wollter.
Utgivningsår: 1843 (första brittiska utgåvan), 1844 (första svenska utgåvan, utgiven under titeln Jul-aftonen och i översättning av Gustaf Thomée), 2011 (den här Radioföljetongen, baserad på Bonnier Carlséns utgåva från 1990 med illustrationer av Roberto Innocenti).
ISBN: 91-48-51829-8.
Antal sidor: 151.
Charles Dickens
Charles Dickens (1812 – 1870) var en brittisk författare, känd för odödliga klassiker som David Copperfield och Oliver Twist.
Änkan av Fiona Barton är en annorlunda deckare som berättas utifrån en anhörig till en förövaren. Frun till en pedofil. Vad visste hon? Varför stannade hon vid hans sida? Betyg: 4+ igenspikade grindar av 5.
Änkan av Fiona Barton
Änkan av Fiona Barton är en deckare med en udda vinkel: den verkliga huvudpersonen är varken offret, förövaren eller utredaren, utan en anhörig till förövaren. Läsaren får följa Jean, vars man plötsligt är misstänkt för att ha rövat bort och dödat en liten flicka. Under polisutredningens gång hittas dessutom barnpornografi och komprometterande chattar i mannens dator och det blir uppenbart att han är en pedofil. Jeans make är plötsligt ett hatat monster och tillvaron förändras: vänner försvinner, både Jean och hennes make förlorar sina jobb och de tvingas att leva alltmer isolerat medan journalisterna är på dem som hökar. Jean står trofast vid sin mans sida och frågan som väcks är naturligtvis: varför?
Jag tycker att bokens idé är briljant. Deckargenren är full av förutsägbara och upprepande berättelser, fyllda med klichéer. Här tycker jag att författaren lyckas hitta något nytt och intressant. Boken är lite i samma anda som exempelvis Gone girl och Kvinnan på tåget – det finns en slags opålitlighet och ovisshet som svävar över berättelsen. Boken berättas omväxlande av Jean, en journalist som gräver i fallet, och en kriminalkommissarie som är involverad i polisutredningen. Det ger många vinklar och tillsammans spänner de olika berättelserna upp en intressant väv, där det visar sig att allt kanske inte är som man först tror eller som berättarna faktiskt säger. Det hinner sås många tvivel innan allting rullas upp.
Det är verkligen en spännande deckare, men jag måste säga att jag särskilt fastnade för något annat: frågan varför Jean stannar hos sin man. Vad är det som driver människor att stanna i våldsamma relationer eller relationer som är destruktiva på andra sätt? Här är det en kvinna som plötsligt får tillvaron ställd på ända genom att hon blir varse att hennes man i hemlighet (?) har suttit och porrsurfat och fantiserat om barn. Mycket talar för att han dessutom har förgripit sig på och dödat ett litet barn. Ändå fortsätter hon att stå vid sin mans sida. Jag tycker att Barton på ett skickligt sätt målar upp situationen. Hon låter läsaren få följa med genom åren i parets relation och visar hur Jean under lång tid har brutits ned och kommit att tro att hennes man är den som vet bäst. Boken är mycket mer en psykologisk roman än en typisk deckare och det gör den också väldigt intressant.
Boken berättar också, som ett sidospår, om journalisternas hetsjakt som följer på den här händelsen. Journalisterna är som gamar kring Jean och hennes man och kring den försvunna flickans mamma. Deras agerande är cyniskt och osmakligt på många sätt och jag tycker att Barton är skicklig på att lyfta upp det.
Jag tyckte att Änkan var fantastiskt bra, tankeväckande och spännande. Jag läste den i min bokcirkel och såg framför mig hur vi skulle ha massor att diskutera, men till min förvåning tyckte de flesta att den här berättelsen var riktigt usel, knappt värd att läsa ut. För mig är det knappt begripligt. Jag tycker att det här är den bästa deckare jag har läst på år och dag och den är en väldigt insiktsfull skildring av hur destruktiva relationer kan få någon att till slut tvivla på sig själv. Visst finns det några onödiga passager i den här boken och visst har den några röriga och onödiga sidohistorier, men det är verkligen inte mycket att hänga upp sig på, i mitt tycke. Däremot inser jag att det är en bok som vinner stort på att faktiskt läsas, istället för att lyssnas på som ljudbok. Det är en bok med flera berättarröster och en hel del hopp fram och tillbaka i tiden, samtidigt som det också finns den här opålitliga berättaren, som gör att man måste vara lite på sin vakt. De andra i bokcirkeln valde att lyssna på ljudboken och själv är jag glad att jag lånade pocketboken på biblioteket istället. Det här var i alla fall en riktigt bra läsupplevelse för mig.
Citerat ur Änkan
”Andra kvinnor trädde fram och berättade att de hade haft cybersex med honom på nätet och stod nu på kö för att få sälja sina berättelser. Jag kunde inte tro att något av det var sant. Han kallade sig tydligen för BigBear och andra idiotiska namn i chattrummen. Ibland tittade jag på honom vid mina besök i fängelset och föreställde mig hur det skulle vara att kalla honom för BigBear. Det gjorde mig illamående.
[…]
När jag frågade Glen om det vid nästa besök förnekade han alltihop. ”De bara hittar på, älskling. Journalisterna hittar på alltsammans. Det vet du att de gör”, sa han och tog min hand. ”Jag älskar dig”, sa han. Jag sa ingenting.
Jag sa ingenting till pressen heller. Jag gick till olika affärer när jag skulle handla för att de inte skulle hitta mig och jag började bära hattar som skymde ansiktet en aning för att andra inte skulle känna igen mig. Som Madonna, skulle Lisa ha sagt om hon fortfarande hade varit min vän. Men det var hon inte. Ingen ville veta av oss längre. De ville bara veta allt om oss.”
Änkan av Fiona Barton
Änkan
Originalets titel: The Widow (engelska).
Översättare: Katarina Falk.
Utgivningsår: 2016 (första brittiska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Massolit), 2017 (den här pocketutgåvan, Massolit).
Antal sidor: 368.
ISBN: 9789176790359, 9789176910931.
Andras röster: Johannas deckarhörna, Litteraturkvalster och småtankar, Maddes bokblogg.
Fiona Barton
Fiona Barton (född 1957) är en brittisk författare och skribent. Hon debuterade 2016 med The Widow (Änkan) och har efter det utkommit med uppföljaren The Child. Fiona Barton har en hemsida, en Facebook-sida och twittrar under @figbarton.
Förlagets beskrivning
”En kärleksfull make eller en iskall mördare visst borde hon veta?
Vi har sett honom stirra på oss från löpsedlarna monstret, mannen som har anklagats för ett fruktansvärt brott.
Men hon då? Kvinnan som står vid hans sida. Hur mycket vet hon?
Jean Taylors liv var behagligt alldagligt. Hennes man Glen var den enda hon någonsin älskat, mannen med stort M. Men allt förändrades när han förvandlades till den anklagade, till odjuret på tidningarnas förstasidor. Jean var plötsligt gift med en man som i andras ögon var kapabel till obeskrivlig ondska. Är hon medskyldig? Eller är hon den hunsade eller den ovetande hustrun? Är Glen överhuvudtaget skyldig till brottet som alla tror att han har begått?
Nu är Glen död, och Jean Taylor är för första gången ensam. Det är fritt fram att avslöja hela historien, och hon tänker berätta allt hon vet.”
Blicken, pilen, filen av Dorthe Nors är en roman om en kvinna som har hamnat på lite avvägar här i livet och som förgäves försöker att lära sig att köra bil. Betyg: 4+ svenska deckare av 5.
Blicken, pilen, filen av Dorthe Nors
Blicken, pilen, filen av Dorthe Nors är en liten roman om en kvinna som försöker att ta körkort. Det är bara två problem: dels kan hon inte lära sig att växla och dels gäller det att ingen får reda på att hon lider av lägesyrsel, för det skulle kunna äventyra hennes körkortstillstånd. Huvudpersonen, Sonja, är äldre än de andra eleverna på bilskolan och det verkar som att hennes ålder är enormt distraherande för hennes körlärare. Lektion efter lektion åker Sonja omkring med en körlärare som inte kan sluta småprata med körskolans enda jämnåriga elev. Det är så mycket prat och skvaller att körläraren inte har tid att låta Sonja växla på egen hand. Ingenting får stoppa körlärarens aldrig sinande flöde av prat. Det är dråpligt och kul att läsa om Sonja och hennes hopplösa körlektioner och den konflikträdsla som hela tiden skaver.
Det är inte bara relationen med körlärare som är lite kantig. Det ges lite mellan raderna att Sonja faktiskt är rätt ensam: hon lever utan en partner, har bosatt sig en bra bit från sin egen familj och hon verkar ha märkligt svårt att kommunicera med folk runt omkring, inte minst sin syster. Jag anar att ensamheten kanske inte är fullt ut självvald, men samtidigt måste jag säga att det känns skönt och uppfriskande att läsa om en 40-årig kvinna som lever själv: det är en förvånansvärt udda huvudperson.
Jag tyckte verkligen att det var uppfriskande att läsa Blicken, pilen, filen. Den är rolig och vass, skriven med finess och känsla. Det går att läsa boken rakt upp och ner och njuta av den, roas av den, men om man vill är det inte svårt att läsa den och samtidigt hitta symboliken i hennes hopplösa rattande och de avvägar som livet på sätt och vis verkar ha hamnat på. Om man vill kan man läsa boken och verkligen skala av lager efter lager, bli rent av överraskad över Sonja, vem hon är, vad hon har i bagaget och vart hon är på väg. En riktigt bra bok! Jag älskar noveller och det här är en berättelse som lånar många välbekanta element från just novellformatet, även om den har fått svälla ut över närmare 200 sidor. Det är någonting avskalat och rakt på sak som verkligen tilltalar mig och som sällan går att få till utanför novellformatet. Dorhte Nors har lyckats. Det här är en koncentrerad berättelse, en riktig pärla.
Blicken, pilen, filen av Dorthe Nors
Blicken, pilen, filen
Originalets titel: Spejl, skulder, blink (danska).
Översättare: Ninni Holmqvist.
Uppläsare: Pia Johansson.
Utgivningsår: 2015 (första danska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Ordfront förlag), 2018 (den här Radioföljetongen, producerad av Ludvig Josephson för Sveriges radio).
Antal sidor: 187.
ISBN: 9789170379147.
Dorthe Nors
Dorthe Nors (född 1970) är en dansk författare som debuterade 2001 med romanen Soul. På svenska fick hon stort genomslag sju år senare med den hyllade novellsamlingen Kantslag. Blicken, pilen, filen är hennes senaste roman. Dorthe Nors har en hemsida och twittrar under @DortheNors.
Förlagets beskrivning
”Sonja kan inte växla. Hon är äldre än alla andra på bilskolan och det är högst oklart om hon överhuvudtaget kan lära sig köra bil. Körläraren Jytte har så mycket på hjärtat att hon helt enkelt inte har tid att lära Sonja att växla det blir enklare om hon bara sköter det åt henne.
Sonja bor ensam i Köpenhamn och översätter svenska kriminalromaner, men hennes eget liv är tämligen ospännande. Dessutom lider hon av yrsel om hon rör för mycket på huvudet börjar världen att gunga. Sonjas syster tycks aldrig ha tid att svara i telefon och nu är det som om tillvaron kantrar alltmer. Men Sonja är en fighter, det har hon i alla fall alltid blivit itutad. Till slut tar hon mod till sig och ber att få byta bilskollärare.
Ska det vara så förbannat svårt att lära sig köra bil!
Blicken, pilen, filen är en tragikomisk och öm skildring av en kvinna som försöker hitta dragläget i sitt eget liv. Dorthe Nors skriver med humor, svärta och en skarp blick för det absurda i tillvaron.”
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
