Eat good av Johan Rockström, Victoria Bignet, Malin Landqvist och Gunhild Stordalen är en ambitiös och faktaspäckad bok om hållbar och hälsosam mat. Betyg: 5 jordklot av 5.
Eat good är en kokbok, men det är också en bok som tar sig an den stora och komplexa frågan: vad ska man egentligen äta ifall man vill äta både hälsosamt och hållbart? Vad är ens hållbart? Kan man äta bananer som fraktats hit från andra sidan jordklotet? Är ekologiskt samma sak som klimatsmart? Borde alla bli veganer? Vad händer i sådant fall med ”öppna landskap”? Är det okej att äta vilt?
Jag har ofta känt att så fort jag tror mig ha svaret på någon av alla dessa frågor som rör hållbar utveckling och mat så är det någon som kastar in ett påstående som ruckar på allting. Den här boken gör inte att allt faller på plats och känns enkelt, men den känns som något stadigt att hålla sig i och jag tycker att jag har fått mycket mer kött på benen efter att ha läst den här faktaspäckade boken. Det har verkligen varit intressant läsning, faktiskt! Och då är jag alltså redan miljöpartist sedan säkert ett decennium och har brytt mig om miljöfrågor sedan jag såg Tippen på sommarlovsmorgon när jag var liten. Jag hör alltså till ”de redan frälsta” och kan förmodligen lite mer än snittet om hållbar utveckling. Ändå har jag lärt mig väldigt mycket av den här boken, vilket jag är glad över. Ibland kan den här typen av böcker bli en radda självklarheter. Jag menar, vi vet ju redan att det är en bra idé att minska matsvinnet och att undvika kött (för det vet väl alla vid det här laget?!), men den här boken går alltså djupare än så. Kanske tappar den en del läsare på grund av detta, kanske inte.
Jag hoppas i alla fall att många inspireras av den här tjusiga och snygga boken. Matfotot är riktigt snyggt och lockande och hela boken känns lyxig och genomarbetad, både textmässigt och formmässigt. Om man vill kan man skippa faktadelarna och bara använda Eat good som en vanlig kokbok. Här finns omkring 70 recept, som faktiskt inte nödvändigtvis är veganska, om det känns viktigt.
De senaste åren har klimatfrågan äntligen kommit upp på agendan och blivit något som faktiskt diskuteras lite överallt. Jag tycker mig märka små förändringar överallt. Jag läser i tidningen att svenskarnas flygresor har börjat plana ut och att julhandeln för ovanlighetens skull inte slog rekord nu senast. Inför jul läste jag faktiskt mer om att konsumera mindre till jul än om julklappsinspo. Det verkar som att folk verkligen tänker till kring både flygresor och konsumtion. Jag märker att folk runt omkring mig testar att åka tåg, på resor där de annars brukade ta flyget, och att allt fler äter vegetariskt, åtminstone emellanåt. Kanske är vi på väg åt rätt håll. Det vill man ju ändå tro! Och vill man själv göra skillnad så just maten en bra grej att börja med eftersom att livsmedelssektorn står för omkring en tredjedel av världens sammanlagda växthusgasutsläpp.
Hållbarhet handlar dock inte bara om att äta klimatsmart. Någonstans i ekvationen måste också hälsan komma in. Eat good tar även upp hälsoaspekter i sina faktadelar, vilket också är intressant, inte minst för att hållbarhet och hälsa brukar gå hand i hand (men inte alltid, vilket den här boken inte hymlar med).
Den här boken har satt många nya tankar och insikter i huvudet. Den har också gett mig en hel del handfasta tips kring hur man kan minska matsvinnet och den har lockat mig till att testa en del nya recept. Jag tycker att det här är en riktigt bra bok faktiskt. Jag rekommenderar den till alla som gillar mat, hållbar utveckling, hälsa och/eller vetenskap. Jag försöker att avhålla mig från att diskutera vad jag tycker om fackböcker som bygger på ”inspiration” (eller pseudo-vetenskap) snarare än fakta (dessa böcker är otaliga, inte minst inom hälso-genren…). Jag kan nämligen bli TOKIG på den typen av böcker. Här känner jag mig i alla fall trygg med att verkligt kunniga människor har medförfattat: Johan Rockström är professor i miljövetenskap och Victoria Bignet är doktorand inom hälsosam och hållbar kosthållning vid Stockholm Resilience Center. Bland författarna finns också kokboksförfattaren Malin Landqvist och filantropen Gunhild Stordalen, som också är grundare och ordförande för stiftelsen EAT.
PS: Visste du att det går åt 264 liter vatten för att framställa en kopp kaffe (240 ml), medan det ”endast” krävs 27 liter vatten för att framställa en kopp te? Min sambo tyckte spontant att man borde dricka te. Eller vatten. ”1 liter vatten motsvarar 1 liter vatten”, som han upplyste mig om. Mind blowing! 😉
Eet good av Johan Rockström, Victoria Bignet, Malin Landqvist och Gunhild Stordalen
”Det här är kokboken som hjälper dig att rädda världen i ditt eget kök. Inget annat påverkar vår miljö och jordens klimat så mycket som framställningen av mat och vår matkonsumtion. Detta är mänsklighetens största enskilda utmaning, för samtidigt som denna miljöpåverkan måste minska, behöver jordens växande befolkning förses med hälsosam mat där produktionen håller sig inom planetens gränser.
Svaren är inte alltid enkla och entydiga. Forskare över hela världen brottas med dessa utmaningar. Alla är dock överens om att det finns enormt mycket som går att göra hemma i köket – det är där som den egna förändringsresan måste börja.
Denna kokbok presenterar mer än sjuttio recept på mat som är både hälsosam och hållbar. Att laga och äta mat kan vara fyllt av njutning – särskilt om man vet vad man kan äta med gott samvete. Recepten har huvudsakligen inspirerats av det nordiska köket, men med många inslag av medelhavsmat – och lite råvaror från Asien och Sydamerika. Ingredienserna i bokens recept är alla miljösmarta – och maten blir garanterat god!
Boken har skapats av professor Johan Rockström, som står för det vetenskapliga underlaget, och kocken Malin Landqvist, som står för recepten. Doktoranden Victoria Bignet skriver texterna och inledningen skrivs av stiftelsen Eats grundare Gunhild Stordalen. Här finns också en omfattande Q&A; som svarar på de vanligaste frågorna kring produktion och konsumtion av mat.
Detta är en generös, inspirerande och viktig kokbok som verkligen kan få dig att göra skillnad – hemma i ditt eget kök.”
(förlagets beskrivning)
Foto: Wolfgang Kleinschmidt. Utgivningsår: 2018 (första svenska upplagan, Max Ström). Antal sidor: 221. ISBN: 9789171264374.
Jag har en förkärlek för kortromaner, eller ”tunnisar”, som jag brukar kalla dem. Längre romaner kan bli lite väl pladdriga medan noveller å andra sidan kan bli lite väl koncentrerade. Vilken tur att det finns något av ett mellanting: berättelser som håller sig runt 100 – 200 sidor. Här kommer mina bästa tips på kortromaner:
Blicken, pilen, filen av Dorthe Nors
Blicken, pilen, filen är berättelsen om en medelålders kvinna som förgäves försöker att ta körkort. Hon är den äldsta eleven på bilskolan och körläraren är så upptagen av att prata med skolans enda vuxna elev att hon inte ens har tid att låta sin elev växla på egen hand. Det är dråpligt och roligt, men i boken finns också en annan berättelse: den om att rent allmänt vara på irrvägar här i livet. Jag tyckte att det här var en riktigt fin och mångbottnad liten berättelse.
Blicken, pilen, filen av Dorthe Nors
Nödåret av Aki Ollikainen
1867 – 1868 inträffade en svältkatastrof där 8 % av Finlands befolkning dog. Detta är skildrat i all sin grymhet i den fantastiska lilla romanen Nödåret. Det är inte en bok som lämnar en oberörd! Nöden går knappt att sätta ord på.
Nödåret av Aki Ollikainen
Yarden av Kristian Lundberg
Yarden beskrivs ibland som en modern arbetarroman och visst, det här är verkligen en bok som skildrar livet och villkoren för de som arbetar med de sämsta av låglönejobb. Det är också en poetisk och precis bok om klass och fattigdom. Och en bok om frihetens och skapandets pris.
Yarden av Kristian Lundberg
God jul av Jonas Karlsson
Julen närmar sig i en kommun med de typiska sparkraven. Någon på kommunhuset kommer på den smarta idén att sprida lite julstämning med små medel: låt oss ställa adventsljusstakar i fönstren så att de bildar texten ”GOD JUL”! Vad kan gå fel? Ja, allt! Alla som någon gång har knegat på någon form av kontor lär känna igen sig, på ett eller annat sätt, i den här knasiga och roliga berättelsen (med vissa inslag av svärta).
God jul av Jonas Karlsson
Lilla smycket av Patrick Modiano
I Lilla smycket får läsaren följa Thérèse, vars mamma har varit försvunnen i många år när Thérèse plötsligt tror sig se henne i tunnelbanan och följer efter henne ut till förorten. De byter inte ett ord, men inom Thérèse väcks en massa frågor utan svar. Det är en kort, men effektiv berättelse om att vara på väg ut i vuxenvärlden och att samtidigt göra sig fri från det förflutna. Lilla smycket är en förtrollande bok med en härlig skildring av Paris.
Lilla smycket av Patrick Modiano
Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri
Jag ringer mina bröder är en tunn, men innehållsrik roman om rasism och om att bli misstänkliggjord enbart på grund av sin hudfärg. Romanen är sprungen ur ilskan efter det omtalade Reva-projektet, projektet som syftade till att verkställa fler avvisningar av papperslösa och bland annat gick ut på att polisen sökte upp ”misstänkta” personer i tunnelbanan. Det är verkligen en brännande och tankeväckande bok, skriven med Khemiris alldeles särskilda känsla och exakthet.
Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson är en annorlunda feelgoodroman. Singeltjej och uteliggare, kan relationen hålla? Det är helt klart en udda bok med en del kul passager, men mycket känns också för grunt och förenklat. Betyg: 2 tältsemestrar av 5.
Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson är något så annorlunda som en feelgoodberättelse och en romantisk roman där det inte är en ung tjej och en rik, snygg snubbe som fattar tycke för varandra. Huvudpersonen, Julia, är en singeltjej som arbetar som engelsklärare i Wien. Hennes dagar går så långsamt att hon tacksamt river ned alla sina böcker i bokhyllorna, bara för att skapa ett behov av att få ställa tillbaka dem snyggt i hyllan igen, och att hon går så ofta på gratis syn- och hörselundersökningar att det väcker irritation hos de som erbjuder dem. Så träffar hon Ben, en uteliggare, och det visar sig att de har samma humor och att de är menade för varandra. Snart har Ben tagit med sig en plastkasse med sina tillhörigheter och flyttat in hos Julia. Ungefär lika snart börjar det att skava något. Julia tycker att Ben bör skaffa sig en universitetsutbildning och ett ”riktigt” jobb, vilket Ben inte tycks vara speciellt intresserad av, samtidigt som han irriteras över att Julia ofta betalar för honom; med hans synsätt är det naturligtvis han som ska försörja sin partner, så manligheten blir helt klart stukad av att det blir precis tvärtom. Ben är också alkoholiserad och tar droger, men det är ingenting som ges något större utrymme i boken, så det hör uppenbarligen inte till det som utgör främsta hindret i Julias och Bens relation.
Det finns många intressanta teman och scener i den här boken, men den är främst skriven som en ren underhållningsroman och touchar bara lätt vid de riktigt svåra ämnena och en del teman, t.ex. missbruket, berörs egentligen inte alls, annat än att Julia blir lite irriterad över att lägenheten blir fylld med tomburkar. Det känns faktiskt synd att så mycket i den här berättelsen pyser ihop till ett ingenting. Det är verkligen inte lätt med relationer och vi måste alla anpassa oss för att leva med en partner. I det här fallet handlar det på flera sätt om helt krockande världar: någon kommer med ett fyrkantigt synsätt på livet och med perspektivet att akademikerliv och kultur är det som betyder något, medan den andra i förhållandet kommer från en tillvaro med bohemliv och kringflackande liv utan många fasta punkter i tillvaron. Har ett sådant förhållande någon chans? Det hade kunnat skrivas något verkligt intressant om detta, men jag tycker inte att författaren lyckas, ärligt talat. Hemlösheten beskrivs också i mina ögon alltför naivt och romantiserat:
”Men berätta igen hur du blev hemlös”, säger jag. ”Jag förstår bara inte hur människor blir hemlösa. Alltså, jag förstår varför vissa människor blir hemlösa men inte sådana som du.”
Först säger Ben ingenting.
”Det är lätt”, säger han till slut. ”Vad är lättare än att bara kunna sova varsomhelst? Man er en gräsplätt och så kan man sova där.”
”Men om vintrarna då?”
”Då hittar jag något tomt hus.”
”Men blir du aldrig rädd?”
”För vad då?” säger Ben och ler. ”Att någon ska ta min håliga tröja?”
”Men är det så här du vill leva ditt liv?” frågar jag.
”Varför inte?” säger Ben och rycker på axlarna.
Ur Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson.
Ärligt talat så har jag också svårt att förstå själva attraktionen. Det är lätt att säga att ”jag gillar olika”, men i grunden tenderar vi att omge oss av personer som liknar oss själva. Jag vill gärna tro att människor lätt kan träffas över alla gränser och barriärer och förälska sig i varandra, men i praktiken har jag svårt att se att en kvinna med en extremt ordnad tillvaro skulle bli handlöst förälskad i en person som inte klarar av att sköta sin personliga hygien, som stinker och som lever på gatan och ägnar dagarna åt att dricka öl. En av mina bokcirkelkompisar testade att vända på perspektivet: skulle det bli trovärdigt med en roman om en ung, snygg kille som blir förälskad i en ”bag lady”? Intressant, för det tror jag verkligen inte! Trots det nyskapande med att killen är en uteliggare så inser jag också att storyn egentligen en ”klassiker”: ”tjej ser det fina under ytan och räddar kille från misär”. Skönheten och odjuret, ni vet.
Det finns mycket som jag tycker är riktigt dåligt med den här boken, men jag kan också jämna ut det lite med att det också finns en hel del på pluskontot. Det jag verkligen uppskattar med boken är att den känns så udda och uppfriskande (trots allt) och att det då och då bubblar upp, för genren, helt otippade grejer: som att Julia åker hem och kollar på porr efter en seg utekväll. Det är kanske inget som tjejer gör speciellt ofta i romaner över huvud taget och även om det kanske inte är så intressant i sig, så är det roligt att författaren tar ut svängarna och inte målar upp ett alltför klyschigt persongalleri. Kul är också att Julia ständigt drömmer om att bli författare och att hon då och då kommer på riktigt vassa romanidéer i stil med en roman om ”ett fattigt bondepar som tvingas emigrera till Amerika för att undkomma armodet hemma i Sverige.” och sedan, hoppsan, inser att den romanen redan finns. I slutändan har bokens författare kommit upp med något så oväntat som en roman om en tjej och en uteliggare. Jag gillar den självironin, eller vad man ska kalla det. Över huvud taget finns det en skön humor i den här boken och jag gillar verkligen Julias rättframma stil och kvicka kommentarer.
I slutändan är det väl ändå inte en toppen-bok i mitt tycke. Det blir helt enkelt inte bra att beröra så många svåra ämnen och göra så väldigt lite av dem. Intressant är dock att en av mina bokcirkelkompisar berättade att mycket av den här berättelsen tydligen är självupplevt: Emmy Abrahamson är tydligen gift och har barn med en man som har levt som hemlös. Så ja, jag får kanske vara ödmjuk här och säga att det är mycket jag inte vet om livet, särskilt inte livet som hemlös, och hur förälskelse kan uppstå vid de mest otippade tillfällen. Jag kan dock önska att Emmy Abrahamson hade skrivit lite mer övertygande om det här är hennes uppriktiga erfarenheter och tankar kring hemlöshet och relationer, för det här övertygade inte mig.
Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson
Julia lever ensam med sin katt i Wien. En dag kommer hon att bli kompis med Elfriede Jelinek och sluta med att ständigt besvara enkäter som tidsfördriv. Till dess får hon arbeta som språklärare för överambitiösa företagsledare och underpresterande ungdomar.
På en parkbänk möter hon Ben och kärlek uppstår. Allt är perfekt, förutom det lilla faktum att Ben bor i en buske…
En härlig kärleksberättelse om att våga välja med hjärtat och se bortom yta, förväntningar och trasiga kläder.
Emmy Abrahamson (född 1976) är en svensk författare. Hon debuterade 2011 med ungdomsromanen Min pappa är snäll och mamma är utlänning och har efter det skrivit ett flertal böcker för unga och för vuxna. Hennes senaste roman är Hur man gör succé på dårhus (2018).
Vattnet drar av Madeleine Bäck är en skräckroman som utspelar sig runt Hofors. Den är både läskig, spännande och är fylld med intressanta karaktärer. Jag kommer absolut att läsa fortsättningen. Betyg: 4 katter av 5.
Vattnet drar av Madeleine Bäck börjar dramatiskt med att ett gäng unga personer gör inbrott i en kyrka för att stjäla en madonna-skulptur. En av dem får också med sig en sten, som visar sig vara mer än en vanlig sten. Det är en av många oroande händelser i trakterna runt Hofors den här sommaren. En ung kvinna hittas mördad vid en sjö och en annan ung kvinna träffar vid samma ställe en man som förför henne. Hennes vän kan bara se på när kvinnan försvinner framför henne. Den mystiska stenen hettar i den unge mannens ficka medan människor på bygden lever ut i rena orgier. En ung man med en sällsam förmåga att kommunicera med djur upplever starkt oroande känslor. Vad betyder allt? Vad är det som har väckts upp?
Alla svar ges inte i Vattnet drar, som också är första delen i en trilogi. Samtidigt är det lite av charmen med boken, att allting inte ges i klartext. Allt är förvirrat och omtumlande för huvudpersonerna och också för läsaren. Det passar ihop och bidrar till spänningen och skräcken. Det här är inte en bok som gjorde mig mörkrädd (och jag är verkligen harig!), men den är bladvändande och tempot lockar till vidare läsning. Vad ska hända? Hur hänger allt ihop? Vad i helvete är det som händer?
Snyggt är också att Madeleine Bäck plockar upp skräck ur vår gamla folktro. Vem kunde ana att Näcken skulle vara så otäck? Min enda bild av Näcken är från det practical joke som Lasse utsätter de andra ungarna för i Bullerbyn, men det här är det något helt annat. Något verkligt ont har verkligen släppts lös.
Handlingen rör sig runt Hofors med omnejd. Jag är uppvuxen i ett samhälle inte långt från Gävle, så det är kanske inte mina hoods, men tillräckligt välbekant för att det ska bli en extra krydda. Jag är också väldigt förtjust i böcker som utspelar sig i småstaden (jag är så hemskt mätt på Stockholm!), så det känns väldigt sympatiskt att boken utspelar sig där den gör. Med det sagt så inser jag också att berättelsen ritar upp en del nidbilder av ”lantisar”. Här är det en hel del av handlingen som kretsar kring bakluckeförsäljning av hembränt, tjejer som ”knullar runt” (och snacket på byn, ni vet), sommartorka på lokaltidningen och människor som försörjer sig med skumrask och lever sjaskigt. Å andra sidan utger sig inte författaren för att måla upp en balanserad bild av livet i småstaden, så det är väl okej. Faktum är att jag verkligen gillar personporträtten och karaktärerna i den här boken. Det är så många författare som väljer att skriva om personer som liknar dem själva: bildade, utbildade. Här är det till stor del helt andra människor som ges utrymme, vilket känns uppfriskande faktiskt.
Jag fastnade verkligen för Vattnet drar. Den är rå och otäck, förvirrande och spännande. Jag kommer absolut att läsa eller lyssna på fortsättningen.
Vattnet drar av Madeleine Bäck
”Kroppen av en kvinna hittas vid Malmjärn i Gästrikland. Har det något med den illegala sprithandeln att göra? Eller stölden av den värdefulla madonnan i Ovansjö kyrka? Något har förändrats i bygden under den här helvetesvarma sommaren. Det känns i själva luften. Som ett elektriskt stråk av begär och desperation. Det som legat dolt i hundratals år har vaknat igen.”
(Förlagets beskrivning)
Uppläsare: Sanna Krepper. Utgivningsår: 2015 (första utgåvan, Natur & Kultur), 2016 (den här ljudboksversionen, Natur & Kultur). Antal sidor: 421 (ca 12 h lyssning). Läs även övriga delar i trilogin: Jorden vaknar, Berget offrar. ISBN: 9789127144804, 9789127148758. Andras röster: Bokhemligheter, Bokkoll, Litteraturkvalster & småtankar.
Madeleine Bäck
Madeleine Bäck (född 1976) är en svensk författare och journalist. Vattnet drar (2015) är hennes debutroman. Madeleine Bäck har en Facebooksida.
Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde är en smärtsam berättelse om rötter och sorg när livet är på väg att rinna en ur händerna. Betyg: 4 midsomrar av 5.
Det var vi av Golnaz HashemzadehBonde är en bok fylld av smärta. Nahid har precis fått en cancerdiagnos med en dålig prognos, något som hon har svårt att acceptera. Samtidigt frågar hon sig om hon alls borde ha haft ett liv sedan den dagen då hon gav upp frihetskampen och förlorade sin syster och så småningom sin familj, som blev kvar i Iran medan hon och hennes Masood flydde till Sverige. I tankarna dras hon tillbaka till Iran och revolutionen och hon kastas förtvivlat ned i minnen fyllda med sorg, och ibland skuld, samtidigt som hon försöker att hålla igång en normal relation till sin dotter, som naturligtvis också plågas av cancerbeskedet.
Det var vi är en stark och poetisk berättelse om frihetskampens pris och om kampen att fortsätta leva, i betydelsen att ryckas upp och rota sig på en ny plats lika mycket som att försöka fortsätta trots att tiden börjar rinna ut. Jag älskar bokens framsida, där just rötter spränger fram i silver mot en blå bakgrund. När Nahid inser att livet snart är över kommer rötterna i Iran tillbaka, lika mycket som tankar på dotterns rötter och vad som kan växa fram i framtiden.
Det som berörde mig mest var dock skildringen av att leva med en cancerdiagnos – och att vara anhörig till någon som har drabbats av cancer. Nahid och hennes dotter är två personer i sorg och två personer med egna behov för hur sorgen ska hanteras. Ibland går ekvationen inte ihop: dottern vill uppleva saker tillsammans med sin mamma, Nahid vill vara ifred. I kärlek måste man ibland mötas någonstans vid mitten.
Det var vi är verkligen en stark och smärtsam bok. Jag tyckte väldigt mycket om språket och känslan, samtidigt som jag ibland känner att den snuddar lite för lätt vid en del teman. Revolutionskampen hade kunnat vara en egen bok och broderas ut mer, att fly och rota sig på en ny plats är också uppslag för en egen roman. Samtidigt är kanske det vackra just att boken flyktigt berör alla dessa ämnen. Även om boken egentligen aldrig djupdyker ned i något så skapas en imponerande väv. Jag blev verkligen berörd.
””Mamma, lyssna: Min far sa: Eftersom ingen som tillhör dig begravts i den här jorden tillhör den här jorden inte dig.”
Jag tittar tomt på henne.
”Förstår du?” frågade hon mig. ”’Eftersom ingen som tillhör dig begravts i den här jorden tillhör den här jorden inte dig.’ Och nu har vi begravt pappa.”
Hon tittar på min tystnad, och fyller i, som att det skulle hjälpa.
”Det är en persisk tjej som har skrivit det.”
Jag vill säga att det är löjligt. Först och främst är det ingens jord, det är bara patriotiskt skit. Ingen äger någon jord. Din pappa blev kremerad, tänker jag. Jag är en sådan som säger sådant. Så jag sa det. Jag hörde mig själv säga det högt. Jag kunde se smärtan skjuta upp ur hennes bröst, hur hennes hals blev tjock.”
Ur Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde
Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde
Det var vi
”Nahid träffar Masood den kväll de firar att hon kommit in på universitetets läkarlinje. De är båda 18 år. Han berättar om sin tro på frihet och om övertygelsen att gamla strukturer måste rivas ner. För Nahid blir frihetskampen som en barnslig dröm. Revolutionen kommer över dem som ett stjärnregn. De smyger runt i staden och delar ut flygblad, sprider sitt budskap. De vet att de riskerar allt, men det är roligt, kittlande, skrämmande. De är odödliga. Ett folk av sten. Men det är innan de tvingas leva under jorden.
Den dagen allt förändras har Nahid fallit för lillasyster Noorahs tjat och låtit henne följa med dem. En demonstration pågår och tusentals människor skriker slagord på gatorna. Men allt blir långt mer allvarligt och våldsamt än de kunnat föreställa sig och för ett ögonblick släpper hon sin systers hand. Allt som händer efteråt bär färg av det.
För lånade pengar flyr de till Sverige med falska pass. Det gör det för sin egen skull, och för att dottern ska få en framtid. I Sverige skapar hon sig en ny tillvaro, men tryggheten här har en mörk baksida.
30 år senare är Nahid arg – på sjukdomen, på sjukhuspersonalen, på livet, på sina vuxna barn. Allt det där ingen förstår i Sverige fast de vet så mycket. Allt som har med förlust och kamp att göra. Men ett barnbarn är på väg och ett hopp tänds. Kanske var inte allt förgäves ändå? ”Om jag får det här vill jag inte ha någonting mer.” Men det visar sig bli en kamp mot klockan.
Det var vi är en roman som vibrerar av både sorg och livsglädje, ett känslomässigt knytnävsslag som angår oss alla.”
Golnaz Hashemzadeh Bonde (född 1983) är en svensk författare med rötterna i Iran. Hon har hittills gett ut två romaner: Hon är inte jag (2012) och Det var vi (2017). Hashemzadeh Bonde är även grundare till föreningen Inkludera invest, som arbetar med att stärka sociala entreprenörer.
Efter många, många år med ljudboksappar (BookBeat, Storytel, Nextory) valde jag i höstas att ta en paus. Min tanke var att testa bibliotekets ljudboksapp, Biblio och att lyssna ikapp på podcasts som samlats på hög (bland mycket annat lyssnar jag förresten på Dagens dikt och Radioföljetongen, vilka ju kan ses som ljudböcker i poddversion). Hur har det gått? Jo, tack, bra!
Att komma igång med Biblio var enkelt, faktiskt mycket enklare än att komma igång med en kommersiell ljudboksapp. Jag hade redan ett bibliotekskort med pin-kod och det var allt som behövdes. Ingen registrering, inget kontokort som skulle letas fram, ingenting sådant.
Dags att hitta en bok då! En del tycker nog att det är hjälpsamt med kategorier och topplistor och sådant finns även i Biblio: Topplista, Biblioteket tipsar, Romaner, Deckare & spänning, Dramatik, Barn & ungdom, Samhälle & politik, Matlagning, mat & dryck, Medicin & hälsa, Psykologi, Resor & geografi samt Lättläst heter kategorierna. En del kategorier är lite mer otippade än andra och det hade kanske varit mer hjälpsamt om den stora kategorin Romaner hade varit uppdelad i underkategorier, hellre än att det fanns 5 fackbokskategorier, men det är lugnt för min del. Jag har hur som helst aldrig varit en sådan som klickar fram böcker från topplistor eller väljer utvalda titlar i en app. Nej, nej, jag är en sökare. Jag har redan en lång lista med böcker som jag vill läsa, så började helt enkelt med den översta boken i min lista och började söka.
Jag sökte alltså efter böcker som jag var sugen på att lyssna på. Det tog tid. Utbudet är faktiskt ganska dåligt i Biblio, åtminstone om man jämför med betalappar. Här finns inte speciellt många av de böcker som det skrivs om i tidningarna eller snackas om på TV, men det hade jag inte väntat mig heller. Till slut hittade jag i alla fall Vattnet drar av Madeleine Bäck, en skräckroman som jag har tänkt läsa ett tag. Det bästa är att hela fortsättningen av trilogin finns att lyssna på i appen, även den senaste delen, Berget offrar, som kom ut i somras/höstas. Vill du ha någon slags känsla för utbudet så säger topplistan en del. På topplistan finns följande titlar just nu (och här finns ju en hel del snackisar och hyfsat nya böcker ändå!): 1. Pärlfarmen av Liza Marklund, 2. Det som göms i snö av Carin Gerhardsen, 3. Jag som var så rolig att dricka vin med av Rebecka Åhlund, 4. Jag for ner till bror av Karin Smirnoff, 5. Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid, 6. Factfulness av Hans Rosling, 7. Dödstvätterskan av Sara Omar, 8. Vajlett och Rut av Karin Alfredsson, 9. Flickan i isen av Robert Bryndza, 10. Lupus av Jens Henrik Jensen.
Topplistan i Biblio
Jag hittade alltså en bok. Ett knapptryck senare var boken nedladdad i offlineläge och jag kunde börja lyssna. Otroligt smidigt, må jag säga. Några timmar in i boken råkade jag dock ut för en uppdatering och plötsligt hade Biblio tappat ”bokmärket” och jag fick försöka spola fram och tillbaka för att hitta tillbaka till den tidpunkt där jag hade slutat lyssna senast. Lite frustrerande! Men det hände faktiskt bara den enda gången och det var en större uppdatering som uppenbarligen inte gick helt smärtfritt, men som eventuellt inte borde ställa till med besvär igen. Det är också det enda trassel jag har stött på hittills. Apropå bokmärken förresten. På den tiden jag använde betalappar för att lyssna på ljudböcker så fanns det ingen möjlighet att lägga till bokmärken på egen hand (inte vad jag hittade i alla fall), men det kan du faktiskt göra i Biblio.
Mina lån i Biblio
Sedan tog boken slut. Dags att hitta någon ny! Eller nej, det gick faktiskt inte. Jag hade redan förbrukat veckans nedladdning. 😉 Jag är imponerad över att det över huvud taget finns en app där man kan lyssna på böcker helt gratis (d.v.s. skattefinansierat), så jag tjurar verkligen inte över att det finns en begränsning i antalet lån per vecka, men jag kan ju konstatera att man behöver välja böcker med viss omsorg och att man inte kan hänge sig åt gratis maratonlyssnande hur som helst. Här i Umeåregionen får man låna 1 elektronisk bok i veckan.
Efter några månader med Biblio är alltså mitt omdöme i några korta punkter:
Superduperenkelt att komma igång (om du redan har bibliotekskort med inloggning).
En spelare som har allt vad som krävs: du kan spara böcker offline, använda timer, ställa uppspelningshastighet (0,75, 1 eller 1,5), hoppa fram eller tillbaka 30 s (eller spola framåt/bakåt genom att dra i ett reglage), lägga till egna bokmärken.
Rätt basic kategorier som lyfter fram utbudet. Det finns förmodligen ingen redaktion som lägger ner stor kärlek på att plocka fram titlar.
Skralt utbud om man jämför med betalappar. De flesta böckerna har några år på nacken, men det finns faktiskt en hel del guldkorn också.
Inga E-böcker (än så länge).
Ingenting för storkonsumenten (här kan man lyssna på 1 bok i veckan).
Gratis!
Det var det hela! Jag kan sakna att spontant klicka runt bland en massa böcker, som jag kunde göra med betalappar, när hela utbudet låg fritt framför mig. Framför allt kan jag sakna att klicka runt bland alldeles nya och purfärska böcker eller att omedelbart kunna klicka fram nästa bokcirkelbok. Men jag måste ändå säga att jag är positivt överraskad av Biblio. Jag har hört så mycket negativt om den här appen (från diverse folk om arbetar på bibliotek 😮 ) att jag eventuellt hade onödigt låga förväntningar. Jag är faktiskt imponerad av Biblio, särskilt med tanke på att den inte kostar mig någonting (vad den här tjänsten kostar för biblioteken är en annan fråga!). Nu har jag varit utan betalappar i flera månader och trots att de numera lockar mig med allt generösare välkommen tillbaka-erbjudanden så måste jag erkänna att jag fortfarande känner mig rätt nöjd med min biblioteksapp. Min paus från prenumerationstjänster fortsätter.
Hur lyssnar du på ljudböcker? Jag kan tänka mig att ljudböcker är lite av en vattendelare. En del lyssnar hur mycket som helst, medan andra tycker att det är hopplöst svårt att komma in i att lyssna istället för att läsa. Eli läser och skriver tycker jag skrev ett träffande inlägg här om veckan: allt för komplicerade böcker är sällan någon hit i ljudboksversion, men det finns verkligen böcker som kan vara fantastiskt avkopplande och härliga att lyssna på, bota en lässvacka med eller att lyssna på medan man pysslar på med hushållssysslor eller något annat.
Årets kortaste månad är till ända. När jag skriver det här sitter jag med en ordentlig förkylning och hoppas på det bästa, d.v.s. att det går över snabbt. Jag har varit väldigt otursförföljd det senaste året, med den ena förkylningen efter den andra. Kan man få slippa någon gång? Jag har också haft onödigt mycket att göra på jobbet de senaste månaderna, så jag har kanske inte fullt lika mycket energi som vanligt, förkylning eller ej. Jag hoppas att mars blir en mer vilsam månad. Jobbet brukar absolut inte vara någon stress-faktor i mitt liv, men just nu har jag fyra projekt som rullar parallellt och där alla väntar på att jag ska leverera saker. När jag rullar tummarna i augusti kan jag se tillbaka på den här tiden och skratta, antar jag. Just nu skulle jag vilja ha… en assistent.
Någonting jag verkligen hämtar energi från under dessa dagar är i alla fall dansen. Jag tycker verkligen att jag har fått en nystart med dansen i år. Eller nystart är kanske fel ord. Jag har dansat i över ett decennium utan uppehåll, men i år har det dykt upp en del nygamla ansikten, både bland andra kursdeltagare och bland lärarna, och allt känns bara så extra rätt och kul och utvecklande! Igår hade jag ingen som helst vettig anledning att gå på min danslektion, för jag hade faktiskt ont i halsen och är det någon gång man ska vila så är det ju när man har en pågående halsinfektion… Men är man lite dum i huvudet så är man. Sa jag att jag är förkyld ofta? Det kanske finns en förklaring…
Något annat som gett energi i februari är den spelning som min sambo hade med sitt band. Så då var jag på en pub här i Umeå och lyssnade. 🙂
En annan energi-boost fick jag här om veckan när jag var med och överraskade en vän med en möhippa! Så härligt och roligt och med många skojiga lekar och upptåg. Det var verkligen superfint ordnat, främst av den blivande brudens systrar, så jag ska inte ta åt mig äran här. Jag tror att vi alla hade en riktigt härlig dag och nu i mars väntar fortsättningen: bröllop! Det kommer att bli fantastiskt! Och tårarna lär väl spruta… 🙂
En annan grej som jag längtar efter i mars är Littfest, Umeås litteraturfestival. Förra året kunde jag knappt slita mig eftersom att det var så himla många intressanta samtal som avlöste varandra. Jag var helt mör efteråt! På minussidan för årets upplaga finns dock att min favorit, Jonas Hassen Khemiri, gästar Littfest på fredagen, när jag egentligen jobbar. Samma sak gäller samtalet Den politiska kulturen med Uje Brandelius och Suzanne Osten i samtal med Annika Norlin. Hur ska jag hinna med detta? Jag planerar att ta långlunch (vilket jag har full rätt att göra p.g.a. flextid), men jag får se om jag får till det. Annars får jag maximera lördagen, då jag har tid att lyssna på författarsamtal hela dagen om jag har lust. Självskrivet är att lyssna på den vietnamesisk-kanadensiska författaren Kim Thúy, som också hör till mina favoriter.
Apropå Uje Brandelius: jag såg soloversionen av hans show Spring, Uje, spring här om veckan och tyckte att den var himla rolig, sorglig och fin, så den kan jag rekommendera till alla som har chansen att gå och se. Jättefint var också att Uje tog sig tid att hälsa på alla han kom åt att skaka hand med innan föreställningen och att han sedan stod i garderobskön och tackade alla efteråt också. Alltså! Vilken varm och genuin person han är! För er som inte har koll på Uje Brandelius så är han kanske främst känd om sångare i bandet Doktor Kosmos, men nu är han aktuell med en show om livet och vardagspussel – och om att drabbas av Parkinsons sjukdom. På Littfest är han främst aktuell med barnboken Hemma hos Harald Henriksson, som han skrivit tillsammans med Clara Dackenberg.
Jag hoppas att jag lyckas gå på alla samtal jag vill på Littfest. Men det är inte bara Littfest och bröllop som kommer att uppta mina helger den kommande månaden. Det blir nog fullt upp i mars, faktiskt. Det ska klämmas in Melodifestivalfinal <3 (som vi ser framför TV:n med vänner) och så ska vi på konsert med Tallest man on earth. Och så händer det säkert något mer, som jag inte kommer ihåg… Men vila ska jag klämma in. Vila och läsa.
I mars tänkte jag fortsätta med ”projekt läsa ut slattar”. Jag har så många påbörjade böcker på nattduksbordet! Varför blir det så? Nu är jag inne på typ 3:e månaden med Maken med Gun-Britt Sundström och Orlando med Virginia Woolf. I mars är de nog utlästa båda två, tror jag…
Maken av Gunbritt Sundström
Vad läser du i mars? Vill du ha några tips på sprillans färska böcker så kommer de i alla fall här:
All den luft som omger oss av Tom Malmquist
All den luft som omger oss av Tom Malmquist. Vi var många som läste och berördes av Malmquists autofiktiva roman I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, som kom 2015. Den boken, som skildrar den fruktansvärda tid då Tom förlorar sin sambo och samtidigt blir pappa, nominerades också till flera tjusiga priser, däribland Nordiska rådets litteraturpris. Den kommande boken kretsar också kring Tom (och hans uppväxt), men handlar också om ett ouppklarat mord. Jag hoppas och tror att Malmquist fortsätter att skriva med sin fina ton och lätta, luftiga, poetiska språk.
Överstinnan av Rosa Liksom. Förra året läste jag Kupé nr. 6 av samma författare. Jag tyckte att den var väldigt speciell och den gav helt klart mersmak och nu kommer alltså Rosa Liksoms senaste i svensk översättning. Överstinnan handlar om en kvinna som blickar tillbaka på sitt liv som rört sig i nationalistiska och nazistiska kretsar. Den är säkert intressant.
Den rödhåriga kvinnan av Orhan Pamuk är en mångbottnad berättelse om faderskap, svek och skam. Betyg: 4 fastighetsbolag av 5.
Den rödhåriga kvinnan av Orhan Pamuk tar sin början en sommar när Cem tar ett tillfälligt lärlingsjobb som brunnsgrävare i en mindre stad utanför Istanbul. Hans pappa har försvunnit ur bilden och därmed har Cem också förlorat de ekonomiska förutsättningarna för att studera vidare, men med lärlingsjobbet hoppas han på att kunna samla ihop de pengar som behövs. Hans chef och lärare, mäster Mahmut, blir mer än en chef och lärare, han blir också något av en fadersfigur för Cem.
Medan brunnsgrävningen pågår kommer ett teatersällskap till byn och Cem blir omedelbart intresserad av en kvinna i sällskapet. Det slumpar sig också så att han vid ett tillfälle blir förförd av kvinnan och följer med henne hem. Dagen efter händer som inte får ske: en liten sten som ramlar ned i brunnen kan skada den som står på bottnen och gräver, men plötsligt tappar Cem en hel hink, fylld med utgrävt material. Mäster Mahmut står på brunnens botten och Cem kastas mellan att föröka rädda sin mästare eller att fly till Istanbul. Han väljer det sistnämnda, vilket ger honom skam- och skuldkänslor som kommer att förfölja honom resten av livet, liksom skräcken över att bli påkommen som den som lämnat mäster Mahmut att dö.
Vad som också förföljer Cem är två traditionella berättelser: den om Oidipus, som mot sin vetskap dödar sin egen far och har sex med sin egen mor, och den om Sohrab, som mot sin vetskap dödar sin egen son. Orhan Pamuk väver ihop dessa myter och berättelser med den mer samtida berättelsen om Cem och på många sätt blir det såklart förutsägbart eftersom berättelserna speglar sig i varandra. Ändå tycker jag verkligen att Pamuk ror iland det och skapar något verkligt intressant. Jag vet inte vad det är som gör det, men Orhan Pamuk har sannerligen ett alldeles eget sätt att komponera. Han lyckas väva in en lågmäld spänning som verkligen fängslar. Jag brukar inte alls fascineras av mytologi och traditionella berättelser, men här gav de en ödesmättad känsla som verkligen adderade något till den här berättelsen om faderskap, skam och skuld. Jag tycker också om hur Pamuk gärna gör snabba perspektivbyten och vrider runt på berättelsen, lägger till nya lager. Det finns mycket att veckla ut i den här mångbottnade berättelsen. Jag tror att jag kommer att bära den med mig länge.
Den rödhåriga kvinnan av Orhan Pamuk
Den rödhåriga kvinnan
Originalets titel: Kirmizi saçli kadin (turkiska). Översättare: Mats Andersson. Uppläsare: Reine Brynolfsson. Utgivningsår: 2016 (första turkiska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2018 (den här radioföljetongen, producerad av Ludvig Josephson för Sveriges radio). Antal sidor: 284. ISBN: 9789113076300.
Orhan Pamuk
Orhan Pamuk (född 1952) är en turkisk nobelprisbelönad författare, känd för romaner som Mitt namn är röd (från 2000) och Istanbul (från 2003). Orhan Pamuk har en hemsida.
Förlagets beskrivning
”Han heter Cem Çelik och är son till en försvunnen apotekare. Han lever med sin mor och jobbar hårt för att förverkliga sina drömmar att läsa vid universitetet. En dag möter Cem den rödhårige kvinnan Gülcihan och inser att hon en gång var hans fars ungdomskärlek.
Den rödhåriga kvinnan är en sinnrikt konstruerad roman som ofta knyter in psykologiska och litterära myter och legender. Återigen visar Orhans Pamuk vilken romanens mästare han är och den här gången gör han det i det något kortare formatet.”
De osynliga av Roy Jacobsen är en fängslande bok om 10- och 20-talet på en nordnorsk ö. Vilka livsvillkor! En rik och fantastisk bok. Betyg: 5 onödiga hästar av 5.
De osynliga av Roy Jacobsen utspelar sig i den nordnorska skärgården under 10- och 20-talet. På ön Barrøy bor en familj som delar efternamn med sin ö och i De osynliga får läsaren följa dem i deras liv och stretande på den här avlägsna och avskärmade platsen. Framförallt får läsaren följa Ingrid, dottern i familjen, genom uppväxten på ön.
Jag sögs omedelbart in i De osynliga. Livsvillkoren är så speciella, så fascinerande och Jacobsen har skrivit fram människor som verkligen kommer nära och som jag bryr mig om. Ibland lyckas en författare mana fram karaktärer som nästan känns som vänner och Jacobsen lyckas verkligen med detta. Jag ville bara fortsätta läsa, samtidigt som jag inte ville att boken skulle ta slut.
För mig väcktes också många tankar om våra liv här på jorden. Tänk att vi lever i en tid där så mycket står på spel, där vi genom konsumtion och huvudlöst resande och frossande kör slut på planetens alla resurser, förbrukar allt tills ingenting finns kvar för kommande generationer. Livet på Barrøy är av nödvändighet någonting helt annorlunda: här krävs det att varje liten rikedom tas tillvara: fisken, dunet, måsäggen, allt som spolas upp på land när det stormar. Väder och vind, naturens krafter, kan när som helst rasera de många dagsverken som lagts ned på att bygga ett nytt båthus. Samtidigt är jorden det enda att hålla fast vid när stormarna rasar; I en scen tar Ingrids pappa med sig sin lilla dotter rakt ut i stormen för att visa att ön kommer att stå kvar, att den inte kommer att svepas bort.
Allt i romanen är så litet – och så oändligt stort. Sådant vi brukar ta för givet betyder allt. Rent vatten till exempel. Sådant som i ett annat perspektiv skakar om hela världen, som Första världskriget t.ex., utspelar sig bara i periferin och rör inte det dagliga.
De osynliga är en fantastisk och rik roman. Jag är så glad att det finns en fortsättning i romanerna Vitt hav och Fartygets ögon.
De osynliga av Roy Jacobsen
De osynliga
Originalets titel: De usynlige (norska). Översättare: Staffan Söderblom. Uppläsare: Peter Andersson. Utgivningsår: 2013 (första norska utgåvan), 2015 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2019 (den här radioföljetongen producerad av Sammi Nummelin för Sveriges radio). Antal sidor: 222 (ca 9 h lyssning). Läs även: Vitt hav, Fartygets ögon. ISBN: 9789113060484.
Roy Jacobsen
Roy Jacobsen (född 1954) är en norsk författare som debuterade 1982 med novellsamlingen Fangeliv och som har skrivit ett flertal kritikerrosade böcker. Han är också ledamot av Norska Akademien.
Förlagets beskrivning
I ett kargt klimat i ett nordnorskt kustområde utspelas Roy Jacobsens nya roman, som blivit en makalös försäljningsframgång i hemlandet och av många hyllats som hans bästa bok. Det är en roman som baseras på verkliga händelser mellan 1913-1928 och platsen är den vackra ön Barrøya som ligger vid Helgelandskusten.
Här bor Hans Barrøy, 35 år, hans hustru, hans åldrande far och hans lillasyster Barbro som inte tycks duga mycket till. Men det här är romanen om Ingrid, som vi får följa från dagen hon döps fram till tjugoårsåldern då hon blivit en stark och självständig ung kvinna. Av sin mor får hon lära sig att sköta ett hushåll, av sin far får hon lära sig vad det innebär att växa upp på en ö och vad naturen förväntar sig av människorna där.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
