Idag är det Alla hjärtans dag, en bra dag att visa lite extra kärlek till någon man tycker om. Själv tänkte jag passa på att blogga om några fina romaner om kärlek. Jag är inte speciellt nere i romance-genren och jag läser väldigt begränsat med kärleksromaner, så det blir fem böcker som inte nödvändigtvis är romantiska och skildrar stormande förälskelse. Här är i alla fall fem godbitar från det senaste årets läsning:
Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen, en förtvivlad och fantastisk dikt om att leva tillsammans med en alkoholist och om att få ett förhållande och en familj att hålla ihop trots drickandet. Det är lätt att tänka ”varför lämnade hon inte?”, men så kan det också vara med kärleken och relationer: kärleken kan vara så stark att det är värt att ta sig igenom svårigheterna, att vara kvar i både med- och motgång.
Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld är en Augustprisbelönad ungdomsbok om Maja, vars mamma plötsligt är förvunnen. Mycket i boken kretsar kring den försvunna mamman, men det finns också en väldigt härligt skildrad förälskelse. Det här är också en bok som verkligen känns peppig och glad, trots att den innehåller tuffa delar. Maja är verkligen stark och självsäker på ett uppfriskande sätt och det är verkligen fint att följa henne när hon plötsligt träffar det några år äldre killen ”Justin Case”.
Never let me go av Kazuo Ishiguro är ingen kärleksroman, men en väldigt smärtsam berättelse om en dystopisk framtid där vissa speciella människor växer upp och på förhand är dömda att inte få leva ett vanligt liv med relationer och familjebildning. Det är en helt klaustrofobisk och väldigt tankeväckande bok och en bok som vinner på att bli upptäckt av läsaren själv, så jag ska nog inte skriva så mycket mer än så. Smärtsam är den i alla fall, bland annat för att de flesta av oss trots allt har djupt i oss att vi vill ha nära relationer med andra och leva tillsammans med en partner.
Huset av Torgny Lindgren är en novell om ett par som stretar och kämpar för att bygga sig ett hus. ”Hon hette Karin, han brukade kala henne Bred-Kajsa för hon var bred och grovlemmad som ett ardennersto. Även han var storväxt och hästliknande. Då de gifte sig sade folket att ett grannare brudpar hade ingen sett sedan Höga Visans dagar…”. Det är en bok med både kärlek, sorg och, framför allt, Torgny Lindgrens alldeles speciell och dråpliga berättarstil. Jag älskade den här novellen med dess udda huvudpersoner och alla överraskande vägar som novellen hinner ta innan den är slut.
Efter balen av Lev Tolstoj är en annan favoritnovell från året. Här handlar det dock inte om kärlek, utan om en fullständigt överrumplande förälskelse – och en plötslig vändning som får den att ta slut. En av de bästa skildringar jag har läst av just förblindande förälskelse!
Har du läst några bra böcker om kärlek på sistone? <3
Ristat i hud av Ashley Dyer är en spännande deckare, om än med en del element som är ”lite för mycket”. Betyg: 3 whiskyglas av 5.
Ritat i hud av Ashley Dyer är en deckare som börjar spännande med att en kriminalinspektör, Ruth Lake, finner sin kollega, poliskommissarien Greg Carver, skjuten i sitt hem. Det är en sen kväll och det första Ruth gör är att tassa omkring i lägenheten, ta med sig alla mappar, som Greg har använt sig av medan han har arbetat med att utreda en serie otäcka mord, där unga kvinnor har hittats mördade och med sina kroppar helt täckta av smärtsamma tatueringar. Hon tar också med sig den pistol som hon hittar på platsen och ser noga till att sopa igen alla spår efter sig. Ristat i hud börjar alltså lite sådär opålitligt som många deckare gör idag (tänk Gone girl, Kvinnan på tåget…) och det är högst ovisst vad de båda huvudpersonerna eventuellt döljer för något.
Fortsättningen är klart spännande och lockar till sträckläsning. Greg vaknar upp, mirakulöst nog, men har en lång rehabilitering framför sig och minnena från tiden runt skjutningen är dimmiga. Eller är de det? Jag gillar det här greppet när man som läsare inte kan vara helt säker på om det går att lita på huvudpersonerna.
Samtidigt är mordförsöket mot Greg något av ett sidospår i boken. Vad den framför allt handlar om är den seriemördare, Taggmördaren, som gäckat Greg under lång tid och som Ruth nu är på spåren.
Det finns element i den här boken som är ”lite för mycket” och som kanske heller inte är helt trovärdiga, men jag kan ha överseende med det, för det är verkligen en engagerande bok som lockar till sträckläsning. Det är effektivt och smart att ha flera parallella spår och de vävs dessutom ihop snyggt. De gör också att tempos hålls uppe utan att det för den sakens skull känns slarvigt berättat. Ja, jag tycker verkligen att Ristat i hud är en läsvärd deckare.
Citerat ur Ristat i hud
””Var är din bil?”
Lake nickade mot sin Renault Clio som stod parkerad mitt emot Carvers hus och innanför polisens avspärrning. I den låg Carvers mappar och pistolen kvar i bagageutrymmet. Hon borde ha flyttat på den direkt efter att hon hade ringt in och larmat: just nu räknades den officiellt som en del av brottsplatsen.
”Kom med.” Wilshire fattade tag om hennes armbåge. ”Vi sätter oss i bilen och pratar där.
”Va?” Mapparna. Pistolen. ”Nej!” Hon ryckte sig fri ur hans grepp.”
Ristat i hud av Ashley Dyer.
Ristat i hud
Originalets titel: Splinter in the blood (engelska). Översättare: Gabriel Setterborg. Utgivningsår: 2018 (första brittiska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Louise Bäckelin förlag). Antal sidor: 415. ISBN: 978-91-7799-045-1.
Ashley Dyer
Ashley Dyer är pseudonym för den brittiska författaren Margaret Murphy (född 1959), känd för bland andra Glömd i mörkret (utgiven på svenska 2002), och den brittiska kriminalteknikern Helen Pepper. De planerar att ge ut fler romaner om Ruth Lake och Greg Carver. Ashley Dyer har en hemsida, Facebooksida, Youtubekanal och twittrar under @AshleyDyer.
Förlagets beskrivning
”I månader har poliskommissarie Greg Carver jagat en gäckande seriemördare. En mördare som tillfångatar sina offer och ägnar veckor åt att tatuera varje centimeter av deras kroppar. Tills de blivit ett konstverk att visa upp för världen. Utredningen verkar ha gått i stå när Greg Carver en sen kväll brutalt skjuts ner i sitt hem. Hans kollega Ruth Lake är först på plats, men istället för att begära förstärkning så städar hon snabbt undan alla spår efter mördaren. Vad är det hon försöker att dölja och vem är mördaren? Och är Greg verkligen död?
Ristat i hud är en fängslande spänningsroman som tar dig med på en berg-och-dalbana av hemligheter, överraskningar och svek i jakten på en makaber mördare.”
Den 26/2 börjar årets bokrea. Nu för tiden, när folk helst lyssnar på ljudböcker och när billiga böcker går att köpa året om i nätbokhandeln, har rean kanske spelat ut sin roll, men jag hör i alla fall till de som fortfarande tycker att det är mysigt och kul med bokrea. En anledning till detta är kanske att det egentligen är den enda gången på året då jag faktiskt besöker en bokhandel för att köpa böcker till mig själv. Ja, så är det faktiskt. Visst handlar jag en del presenter och julklappar och en och annan kontorsvara, men just böcker brukar jag sällan köpa över huvud taget och att gå runt och botanisera bland hyllor i en bokaffär, nej, det gör jag sällan. Förutom under bokrean då. Förra året köpte jag Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen. Vi får se vad jag hittar för något intressant i år.
Jag har hur som helst bläddrat i några kataloger och tänkte därför tipsa om några favoriter som råkar finnas på rea i år. Se det som boktips eller reatips. 🙂 En del böcker finns eventuellt bara på rea hos vissa bokhandlare och vissa är blygsamt sänkta med några tior, men de flesta böcker som jag listar nedan finns ”överallt” och kostar runt 60 – 90 kronor.
Agnes Cecilia – en sällsam historia av Maria Gripe. En av min barndoms favoritböcker! Mystisk, spännande och lagom läskig.
Einsteins nya fru och Kunskapens frukt av Liv Strömquist. Vass och rolig satir. Tankeväckande, störande och roliga på samma gång.
Livet går så fort. Och så långsamt. av Martina Haag. Smärtsamt och sorgligt om tuff tonårstid, men också en bok med en hel del humor (och 80-talsnostalgi!).
Mera vego och Ännu mer vego av Lisa Bjärbo och Sara Ask. Mina mest välanvända kokböcker!
Naturlig skönhet av Nanna Johansson. Knäppt, roligt och feministiskt seriealbum.
Naturlära av Lars Lerin. Fantastiskt fin bok, fylld med Lerins mästerliga akvareller.
Samlade dikter av Bodil Malmsten. Underbar poesi som går rakt in i hjärtat, skriven av en av mina största favoritförfattare.
Vi mot er av Fredrik Backman. Den bästa sortens feelgood (med en viss svärta och mörker också!) om hockeystaden Björnstad och dess brokiga invånare.
Återstoden av dagen och Never let me go av nobelpristagaren Kazuo Ishiguro. Två av mina favoriter från förra året. Lågmälda och ändå klaustrofobiska böcker om en butler som efter en lång tjänstgöring innerst inne funderar på om det var värt att offra allt för jobbet (Återstoden av dagen) och om ”speciella” barn som växer upp i ett dystopiskt samhälle och dömda till ett helt annat liv än andra (Never let me go).
Ædnan av Linnea Axelsson. Mäktigt diktverk om det samiska folkets historia under 1900-talet och en berättelse om ett par samiska familjers livsöden.
Ja, det var mina tips! Några givna storsäljare är väl annars Leif GW Perssons biografi, Professor Wille Vingmutter, Lars Keplers senaste, Lazarus, och Alex Schulmans hyllade Bränn alla mina brev. Den prisbelönta deckaren Silvervägen av Stina Jackson kommer nog också att gå åt. Lazarus och Bränn alla mina brev kom förresten ut så sent som i oktober, respektive november, så man kan ju undra lite varför de reas ut redan nu? Förmodligen är det väl så enkelt att vissa böcker används som rena lockvaror…
Självklart har jag också spanat in några titlar som jag är extra nyfiken på och är sugen på att köpa. Vi får se vilken av dem det blir! Några förslag? (Grattis till den som orkar läsa hela denna lista… 😉 😮 ) Vi som var föräldralösa av Kazuo Ishiguo, Den otröstade av Kazuo Ishiguro, Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell, Mödrarnas söndag av Graham Swift, Swing time av Zadie Smith, Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli, Lugnet av Tomas Bannerhed. Vända hem av Yaa Gyasi, Finna sig av Agnes Lidbeck, En häst går in på en bar av David Grossman, Sveas son av Lena Andersson, Hjärtat är bara en muskel av Kristoffer Ahlström, Hjärtat stannar sist av Maragaret Atwood, Ditt livs affär av Fredrik Backman, Romanerna om Patrick Melrose (vol 1 och 2) av Edward St Aubyn, Kvinnor och äppelträd av Moa Martinson, Noveller av Katherine Mansfield, Samlade dikter av Karin Boye, Balladen om det sorgsna kaféet av Carson McCullers, Mjölk och honung av Rupi Kaur, Samlade dikter av Pär Lagerkvist, Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren.
Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer är en fin bok om att vara 19 år och drömma stort, jobba hårt och lära sig något om sig själv och livet medan man jobbar som vårdbiträde på ett äldreboende. Betyg: 5 auditions av 5.
Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer är en bok om 19-åriga Moa, som tillfälligtvis jobbar som vårdbiträde på ett äldreboende. Egentligen ska hon bli skådespelare och jobba med teater, så det här är bara en parentes i hennes liv, hennes nya Stockholmsliv. Här lever hon i en liten andrahandslägenhet och delar sin tid mellan att vara på äldreboendet Liljebacken och att på ett eller annat sätt sitta med ett manus framför sig, gärna på ett café.
Jag ömmar för Moa. Det finns många berättelser om att vara i Moas ålder och att komma på vad man ska göra med sitt liv och just den storyn är på många sätt något som det har berättats om förut. I Beischers roman tycker jag dock att det är särskilt fint skildrat, kanske för att det är både sorgligt och roligt och skildrat med både humor och värme. Där sitter liksom Moa, förvånansvärt ofta i sin ensamhet eftersom att hon faktiskt inte känner någon i sin nya stad, och trevar sig fram till vad det egentligen innebär att hålla på med teater. Det är tafatt. Det är ingenting. Hon är inte alls skådespelare, inte på långa vägar. Det som är så fint är att hon aldrig ger upp. Med den naivitet och självsäkerhet som bara en 19-åring kan uppbåda ringer hon upp kända skådespelare och åker på uttagningar för att försöka komma in på teaterutbildningar från norr till söder. Beischer påminner mig om hur det var i den åldern, hur mycket som var oklart, men hur mycket som samtidigt tycktes möjligt. Allt var möjligt, allt låg framför en. Det var bara att ta för sig.
Som 19 år är man inte fullvuxen, hjärnan är inte fullt utvecklad. Det kanske är en av anledningarna till att 19-åringar kan vara så orädda och så tveklöst följa sina drömmar. I den här boken inser jag också hur dåligt beredd man kan vara på arbetslivet i den åldern. Helt utan vårdutbildning eller någon särskild erfarenhet kastats Moa in i yrkeslivet och ska pang bom fixa alla arbetsuppgifter som kan uppstå på ett äldreboende. Det handlar om äldre och sköra personer, människor som på många sätt är hjälplösa och utsatta, och som Moa och hennes kollegor ska möta i alla möjliga intima, privata och/eller känsliga stunder. Hur redo kan man egentligen vara för detta i 19-årsåldern? Egentligen? I Jag ska egentligen inte jobba här får läsaren följa Moas utveckling, eller hur man ska beskriva det, när hon går från att rent ut sagt vara äcklad över många av arbetsuppgifterna, till att faktiskt komma in i jobbet och göra sitt jobb väldigt bra.
Jag har aldrig jobbat inom vården och jag vet inte om Beischer målar upp omvårdnadsyrket på ett trovärdigt sätt, men det känns i alla fall så och det känns bra. Långt senare har Mats Strandberg skrivit en skräckroman som utspelar sig på ett demensboende (Hemmet), men det också den enda andra bok jag kan komma på som faktiskt skildrar det här jobbet, ett jobb som fantastiskt många har. Ibland har jag sett att den här boken beskrivs som en modern arbetarroman och det är nog inte helt fel, men ändå är det inte de bitarna som jag tar med mig, tror jag. Det som berörde mig mest är faktiskt den insiktsfulla och fina berättelsen om Moa och hennes försök att bilda sitt vuxenliv. Hon har verkligen gjort ett stort steg bara genom att flytta till Stockholm. Men sedan då? Där sitter hon på de trendiga caféerna och verkar hoppas på att hippa teatervänner ska uppstå ur intet. I själva verket känner hon just inga andra än sina kollegor, däribland Eva, som utan vidare kan stanna kvar på jobbet för att göra det lilla extra, Roy, som snart närmar sig pensionen och som också bara är på Liljebacken tillfälligt eftersom han egentligen ska öppna en frisersalong, och Leena med två e (bara en sådan sak!). Hon fnyser närmast åt de som vänligt föreslår att hon ska anmäla sig som statist, men samtidigt lyckas hon verkligen inte när hon försöker att komma in på teaterutbildningarna. Det är ett glapp mellan det hon ser som sitt liv och det som egentligen är hennes liv. Kanske handlar också livet i väldigt stor utsträckning om att få de där liven, det liv som egentligen är och det liv man drömmer om, att gå ihop och att ibland inse att livet kan bestå av en hel del kompromisser. Jag tyckte verkligen att det var fint att få följa Moa i just detta sökande och försökande. Jag läser och vill henne väl, samtidigt som jag ibland nästan behöver ta fram en skämskudde för att hon är så barnslig och pinsam. Oftast läser jag med ett leende. Ibland när jag läser den här typen av böcker så brukar jag läsa med en känsla av att jag skulle vilja ge de här snart-vuxna-personerna en kram och säga att ”det går över”, men jag läser Jag ska egentligen inte jobba här och känner bara en stark förvissning om att den typen av sympatier inte behövs. Moa är en person som kanske aldrig blir skådespelare, eller så blir hon det, men oavsett så fixar hon allt på egen hand. Kanske var det därför jag tyckte så mycket om den här boken: det är en roman om att bli vuxen, men en bok utan det där vemodiga och ledsamma som så ofta får sätta tonen i den typen av berättelser. Den här berättelsen är också sorglig på sina ställen, men mest läser jag och känner mig glad över att få följa en naiv 19-åring ett tag. Livet kan bli vad som helst. Det finns inga begränsningar. Jobbat på ett äldreboende i många månader? Jaha! Men jag ska egentligen inte jobba här, för jag håller på med teater! Det är barnslig och kaxigt och peppigt. En riktigt bra bok!
Citerat ur Jag ska egentligen inte jobba här
”Äntligen spänns Astrid fast i liften. Det där med liftar är en hel vetenskap. Det finns många olika sorter. Ståliftar och takliftar. Manuellt styrda. Fjärrstyrda. För att inte tala om liftskynken. De större som ska gå nedanför rumpan. De mindre som slutar vid höften. Alla tänkbara inställningar, gula öglor hos D7, röda öglor hos B2. Alla särskilt utprovade av arbetsterapeuter och sjukgymnaster. De med utbildning som har tagit ställning. De som på fullt allvar vill jobba med hjälpmedel. Jag skulle så gärna vilja veta hur det gick till. Vad ska jag bli när jag blir stor? Hmmm … Jo, jag ska jobba med rullstolar, liftar och rollatorer. Det måste vara människor som bara slumpmässigt valt yrke, vilket som helst. Sådana har jag inte mycket till övers för. Men hålla kurser det får de, så att vi inte förstör våra ryggar. De är sådana med cykelhjälm och fullkornsbröd och hemkokt hjortronsylt i frysen, som inte vet ett dugg om stress och vikten av effektivitet. Som inte förstår att Astrid nyps om man kommer för nära. Som inte förstår att jag hellre böjer ryggen på ett icke ergonomiskt sätt, än får min överarmshud i Astrids våld. Du kan väl försöka att prata med henne Moa? Så ska du se att hon slutar nypas. Jo, tack! Frontallobsdemens.”
Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer
Jag ska egentligen inte jobba här
Utgivningsår: 2012 (första utgåvan, Ordfront). Antal sidor: 198. Läs även: Jag ska egentligen inte prata om det här. ISBN: 978-91-7037-599-6.
Sara Beischer
Sara Beischer (född 1983) är en svensk författare som debuterade 2012 med Jag ska egentligen inte jobba här. Hennes senaste roman är Jag ska egentligen inte prata om det här (2018), som är en fristående fortsättning på debuten. Sara Beischer har en hemsida.
Förlagets beskrivning
”»A4 avled i morse, kvart över fyra.«
De flesta verkar dö på morgonen. Jag undrar om jag kommer dö på morgonen. Vem är A4? Det snurrar runt i mitt huvud. A måste innebära nedre botten, men höger eller vänster? Alla korridorer ser likadana ut och jag har inte lärt mig numren än. Inte bokstäverna heller för den delen. Vet inte om jag vill lära mig dem. Det är innan jag förstår att det är sådant man inte väljer.
Moa är nitton år och ska bli skådespelare. Hon har precis flyttat till Stockholm och måste ha ett jobb. Hon får en timanställning på äldreboendet Liljebacken. Chocken blir total när hon ställs inför död, kroppsvätskor och stressiga arbetsvillkor. All sin lediga tid ägnar Moa åt att försöka komma in i Stockholms teatervärld, men hon misslyckas gång efter annan. Jag ska egentligen inte jobba här är ett vardagsäventyr om döden och äldreomsorgen, om det triviala och det fula. Men det är också en berättelse om det vackra och viktiga som kan finnas där man minst av allt trodde att man skulle hitta det”
Tidigare i år postade jag ett inlägg där jag tipsade om ett gäng böcker som blivit film och som går upp på bio under året. Några TV-serier räknade jag dock inte upp, bland annat för att jag sällan följer några serier och därför inte har så bra koll, men jag måste säga att till och med jag blev väldigt förväntansfull när jag här om veckan läste att Fredrik BackmansBjörnstad är på väg att bli TV-serie.
Jag tycker så himla mycket om Fredrik Backmans romaner. Jag brukar i och för sig alltid varna lite för att hans romaner brukar vingla farligt nära kanten till att falla över till det outhärdligt sentimentala, men jag tycker faktiskt att han håller sig på rätt sida: jag blir bara glad av Backmans berättelser, som allt som oftast rymmer en väldigt fin mix av människor med olika bakgrunder. Det gäller inte minst Björnstad, där Backman skildrar livet på en mindre ort som präglas starkt av stadens stolthet: hockeylaget. Här finns en salig blandning med människor från olika klasser, olika bakgrunder, olika erfarenheter. Och det blir så bra! Det är också en bok med en hel del svärta och mörker, som säkert också gör sig bra i en TV-version.
Vi mot er av Fredrik Backman
Vad som gör mig jätteglad och som jag tycker rimmar väldig väl med boken Björnstad och dess persongalleri är att det är Peter Grönlund som regisserar den kommande serien. Grönlund har gjort två av mina favoriter från de senaste årens skörd av svenska dramafilmer: Tjuvheder och Goliat (som ju förresten vann fyra guldbaggar i år!). I båda filmerna är castingen i en klass för sig (vilket man i och för sig kanske ska tacka Pauline Hansson för, eftersom det är hon som har stått för castingen) och man har hittat de perfekta (amatör)skådespelarna för rollerna. Skådespelarna i både Tjuvheder och Goliat är så trovärdiga att det är svårt att tänka sig något annat än att de har gott om egna erfarenheter i närheten av det deras rollfigurer bär på (så behöver det förstås inte vara, men de är otroligt bra!). Jag är alldeles säker på att Grönlund kommer att lyckas göra en fin och klysch-fri småstadsskildring, förmodligen med lokala stjärnskott och trovärdiga skådespelare.
Inspelningen påbörjas nu i början av 2019. Jag har inte sett något datum för när den är tänkt att börja visas, men serien kommer att finnas på HBO Nordic och ska man tro DN så kommer det att bli fem entimmarsavsnitt.
I februari kommer det ut flera intressanta titlar. Här är de två som jag ser fram emot mest:
Grejen med saker av Helena von Zweigbergk
Helena von Zweigbergk verkar vara inne i en väldigt produktiv fas. I höstas var hon aktuell med sin senaste roman, Totalskada, och redan i februari kommer en bok där hon tillsammans med Cilla Ramne och fotografen Pia Ulin diskuterar vårt förhållande till saker. Grejen med saker är titeln. Det känns som ett tema i tiden att undersöka.
Här om året läste jag Middlesex av Jeffrey Eugenides. En fantastisk bok, tycker jag! Därför känns det spännande att det kommer nytt av Eugenides nu i februari. Då kommer novellsamlingen Tidig musik.
Tidig musik av Jeffrey Eugenides
En tredje bok som jag hade sett fram emot är Karolina Ramqvists nya, Björnkvinnan, som enligt vårkatalogen skulle ha kommit ut nu i februari, men som tydligen har blivit framskjuten till september. Undrar vad som hände? Kanske ville författaren fila lite till – och det kan man väl i sådant fall förstå. Det tar tid att skriva en roman och när man väl har börjat lägga ner all den där tiden vill man väl också att berättelsen ska bli så bra som den någonsin kan bli.
Själv har jag lagt ned absurt mycket tid och energi på teknikstrul i januari. Jag började året med att bli hackad (ett gammalt Pinterest-konto som jag inte brukar använda). Det var inte hela världen, men jag kände mig ändå tvingad att fundera några extra varv på mina lösenord och jag behövde lägga ner en hel del tid på att ändra vissa av dem. När detta var klart så behövde jag plötsligt byta telefon och det fungerade ganska smärtfritt ändå, för jag hade en säkerhetskopia av min gamla mobil och kunde därför få med mig allt av värde till den nya. Eller ja, inte riktigt allt: snart insåg jag att den app som jag har för att generera säkerhetskoder till alla miljarder ställen med 2-faktorautentisering inte hade följt med, så då behövde jag lägga en massa tid åt mina lösenord igen. Nåja, det var väl inte heller hela världen, även om det finns roligare saker att spendera tid på, särskilt när man redan lagt en massa tid på lösenord för bara någon dag sedan…
Då kändes det jobbigare när min nätverkslagring (NAS) plötsligt rasade ihop. Från den ena dagen till den andra var min NAS totalt död och gick inte att väcka. Inte heller detta var en katastrof eftersom jag hade backup av mina filer på andra ställen, men det visade sig snart att allt faktiskt inte fanns säkerhetskopierat som jag hade trott, för den automatiska säkerhetskopieringen hade magiskt slutat att fungera av sig självt i oktober. Jag kunde över huvud taget inte dra mig till minnes vilka filer som eventuellt gått förlorade, men förstod väl innerst inne att det egentligen inte var något av värde som gått förlorat. Jag kände ändå rätt mycket katastroftankar, måste jag erkänna. Det är inte kul att förlora foton och andra minnen som man har byggt upp under decennier och även om det nu inte var så, så fick blotta tanken mig att bli helt matt. Så löjlig är jag!
Magiskt nog gick det att få ordning på min NAS igen, för den delen, så i slutändan förlorade jag ingenting, men det krävde någon veckas väntan på ny hårdvara och sedan ytterligare ett antal dagar innan jag kunde få hjälp av tekniker, som för övrigt behövde ägna flera timmar åt att försöka komma in på mina diskar. Det var långt ifrån säkert att allt skulle gå att rädda i slutändan. Det var en liten pärs!
Förlåt för detta dravel. Jag tror att cirka 1 promille av mina läsare är intresserade av att läsa om mitt teknikstrul. Det här är i alla fall något som har präglat min januari, även om jag inser att jag också har fyllt månaden med mycket kul. Jag har t.ex. varit i Öregrund, sett baletten Svansjön (åh, så fint det var och så imponerande duktiga dansarna var!) och så har jag firat födelsedag med fika & brädspel. 🙂 Frusit har jag gjort också. Det har varit skapligt många minusgrader här i Umeå och jag är inte riktigt gjord för låga temperaturer.
I februari önskar jag mig lite mer lugn och ro på teknikfronten, men lite mer liv och rörelse i andra sammanhang. Det är inte så mycket i kalendern för tillfället, men jag får se till att hitta på något efter den här kyliga och struliga januari-månaden.
Läsa böcker kommer jag i alla fall att göra, i vanlig ordning. Jag har en del ”slattar” att läsa ut, men jag hoppas också på att hinna påbörja följande böcker som står på tur:
Bokcirkelboken Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson. Den är vald med förhoppningen att den ska vara lättläst och underhållande, så det är något vi alla i cirkeln hoppas på. När någon valde något ”lättsamt och underhållande” senast blev det den fruktansvärt usla Dumskallarnas sammansvärjning som hela cirkeln sågade unisont. Hehehe.
Musan av Jessie Burton. Jag fick den när jag fyllde år och jag tyckte verkligen om Miniatyrmakaren av samma författare, så Musan ser jag fram emot lite extra! 🙂
Födelsedagspresenter: Musan, Mitt hjärta går på och Eat good. Om tårta ingår i konceptet ”eat good”? Ja… Varför inte? 🙂
Jag läste många noveller i december. Här är ytterligare fyra!
De blå silkesstrumporna
De blå silkesstrumporna av Elin Wägner är en feministisk och peppig klassiker om en kvinna som köper ett par klarblå silkesstrumpor. Det ska bli ödesdigert. När hon sitter på tåget med en väninna och talar vitt och brett om orättvisor och ojämlikhet och om hur uselt det är på arbetet på Verket, ja, då blir plötsligt silkesstrumporna något som sticker ut och gör henne till en eftersökt person. Jag blev glad av den här novellen. Den överraskade på många sätt och kändes härlig och uppfriskande.
Betyg: 4+ resor till Haparanda av 5.
De blå silkesstrumporna av Elin Wägner
Utgivningsår: 1948 (första utgåvan, i samlingen Spinnerskan), 2015 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 22. ISBN: 9789175890968.
Alla vill bara gå hem
Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin kom ut 2014, vilket i och för sig inte är så länge sedan, men den känns faktiskt mer aktuell idag. Det är vardag och förskolelämning och alla verkar längta någon annanstans. I ett långt flöde av beklaganden och skamsenhet och trötthet och dåligt samvete målas det upp en dystopisk och mörk framtid där allt verkar ha havererat i en stor klimatkatastrof. Jag fastande verkligen för den här novellen. Den har precis det där lekfulla och påhittiga språk som jag brukar falla för och ämnet känns dessutom smärtsamt aktuellt.
Betyg: 5 katastrofer av 5.
Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin
Utgivningsår: 2014 (Novellix). Antal sidor: 36. ISBN: 9789175890234.
Shuno
Shuno av Dogge Doggelito (pseudonym för Douglas Léon) är en novell om några förortsungar som bestämmer sig för att åka till varuhuset och snatta. Eller snatta är fel ord, det här är snarare stölder, utförda av några som faktiskt är rätt rutinerade. Shuno hör till de grönare i gänget, men han har siktet inställt på något som han önskat sig länge och som han vet att han aldrig kommer att kunna få: en LP med Samantha Fox. Jag hade ingen aning om att Dogge Doggelito var en skicklig novellförfattare, men Shuno är verkligen elegant uppbyggd. Med små detaljer skildrar han den tuffa tillvaro barnen kommer ifrån och på vilka hjärtskärande sätt de försöker att förhålla sig till sina hemförhållanden och otrygga tillvaro. När novellen får sin upplösning blev jag kanske inte överraskad, men verkligen berörd.
Betyg: 4+ plankningar av 5.
Shuno av Dogge Doggelito
Utgivningsår: 2012 (Novellix). Antal sidor: 27. ISBN: 9789186847753.
Blomman
Blomman av Suzanne Brøgger handlar om en kvinna om under stor vånda är på väg till en man för att överlämna en blomma. Det är svårare än vad man kan tro. Hon vrider och vänder på alla eventualitet, månar om att ingenting ska gå att feltolka och funderar fram och tillbaka. Mycket av grubblerierna handlar i botten om att huvudpersonen försöker att hitta någon slags väg för att både vara den kvinna som den här mannen vill ha och samtidigt vara den fria och självständiga kvinna som hon faktiskt är. Jag förstår att Brøgger är en feministisk ikon och kanske var den här berättelsen också väldigt aktuell och brännande när den var ny. Nu kände jag mest att den inte sa mig så mycket. Ärligt talat undrade jag mest varför hon inte bara överräcker den där himla blomman och slutar noja å mycket. Kanske är det sunt att jag kände just så. Tiderna förändras och kanske ska man läsa Blomman och påminnas om hur långt vi trots allt har kommit (även om det är långt kvar).
Betyg: 3 medicinska kliniker av 5.
Blomman av Suzanne Brøgger
Originalets titel: Blomsten (danska). Översättare: Eva Matthiessen. Utgivningsår: 1975 (första danska utgåvan, i novell- och essäsamlingen Kærlighedens veje & vildveje), 1976 (första svenska utgåvan, i novell- och essäsamlingen Kärleken vägar och villovägar, Wahlström & Widstrand), 2018 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 21. ISBN: 9789175892573 .
Ytterligare några noveller ur decembers novelläsning:
Tuschritningen och tre andra historietter
Tuschritningen och tre andra historietter av Hjalmar Söderberg är en liten samling med berättelser hämtade ur den novellsamling som heter just Historietter. Jag är väldigt förtjust i Söderberg och tycker särskilt mycket om hans skickliga förmåga att skildra människors längtan och relationer. Jag tycker också att hans språk är något utöver det vanliga: i hans avskalade och vackra texter finns en exakthet och tonträff som få kan mäta sig med. Söderbergs språk och berättande kommer faktiskt särskilt till sin rätt i novellformatet, inte minst i korta ”historietter” som dessa och den här lilla boken är därför en ljuvlig liten introduktion till Söderbergs författarskap.
Betyg: 4 cigarrer av 5.
Tuschritningen och tre andra historietter av Hjalmar Söderberg
Innehåller: Tuschritningen, Spleen, En kopp te och Duggregnet. Utgivningsår: 1898 (första publiceringen i novellsamlingen Historietter, utgiven av Bonnier), 2016 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 23. ISBN: 9789175891231.
Förhöret
Förhöret av Khashayar Naderehvandi är en novell som har belönats med Sveriges radios novellpris (2014), men som också finns utgiven i den här tjusiga lilla utgåvan. Det är en märklig och lätt surrealistisk berättelse om ett berättarjag och hans kompis. Stämningen är inte på topp mellan dem och en klumpig kommentar om självmord gör att vännerna hastigt bryter upp. På hemvägen hittar berättarjaget en tupp. En stridstupp? Jag tyckte att Förhöret var en överraskande och spännande novell. Det känns som en berättelse där vad som helst kan hända, något övernaturligt, något skruvat, något vad som helst. Samtidigt läser jag och förstår att allting betyder något. Men vad ska tuppen symbolisera? Jag är inte speciellt road över symboltyngda berättelser som kräver tolkning och mycket funderande, men samtidigt är det här en bok som också kan läsas rätt upp och ner, så den gick ändå hem hos mig.
Betyg: 3 hissar av 5.
Förhöret av Khashayar Naderehvandi
Utgivningsår: 2014 (som novell i Radionovellen, Sveriges radio), 2015 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 20. ISBN: 9789175890722.
Farväl till dem på land
Farväl till dem på land av Marjaneh Bakhtiari berättas från ett barn på flykt. En flicka bor provisoriskt och trångt tillsammans med sin pappa och farmor. Hennes mamma är död, men finns hos flickan inom henne när hon behöver tröst. Mellan raderna förstår man att det finns planer på att försöka ta sig över Medelhavet, trots att det verkar som att alla skickas tillbaka igen. Som läsare förstår man också att pappan har gjort sig skyldig till handlingar som väcker andras avsky. Jag blev verkligen berörd av den här berättelsen och jag tror faktiskt inte jag har läst någon bättre skildring av flykt än den här. Bakhtiari skildrar effektivt och tydligt hur tillvaron kan se ut och det blir extra smärtsamt där allt berättas ur ett barns ögon. Farväl till dem på land är en underbar novell och en viktig skildring av erfarenheter som så många delar idag, men som så lätt förvandlas till siffror och statistik i torra tidningsnotiser. Runt omkring i världen lever miljontals människor under svåra förhållanden, på flyktingläger eller på flykt. Och alla dessa barn som har förlorat föräldrar och andra närstående! Hjärtat brister.
Betyg: 5 fransar av 5.
Farväl till dem på land av Marjaneh Bakhtiari
Utgivningsår: 2016 (Novellix i samarbete med Hallpressen). Antal sidor: 29. ISBN: 9789175891552.
Huset
Huset av Torgny Lindgren är en Torgny Lindgren-berättelse av bästa sort. Lindgren har en underfundig humor och ett berättande som är alldeles eget, samtidigt som det också brukar finnas en stor portion sorg mitt i allt ihop. Jag älskar det här! Lyssna bara: ”Det var Gideon Lindmark som byggde huset, han byggde det åt sig och sin hustru. Hon hette Karin, han brukade kala henne Bred-Kajsa för hon var bred och grovlemmad som ett ardennersto. Även han var storväxt och hästliknande. Då de gifte sig sade folket att ett grannare brudpar hade ingen sett sedan Höga Visans dagar, äppelträd bland vildmarkens träd och källor i lustgården och pelare av vitaste marmor. Och de flyttade hit till gläntan där du står. Stället heter Hemstället. Det har alltid hetat så. Det heter fortfarande Hemstället, trots att det är öde och övergivet. Även det kan man grubbla över. Hemstället?”. Det bor så mycket i Lindgrens berättelser! Huset är verkligen en rolig, sorglig och överraskande liten berättelse, där Lindgren berättar om Gideon och Kajsa och deras envisa stretande för att bygga sig sitt hus. Trots att det är en kort liten novell så hann jag lyfta på ögonbrynen av förvåning flera gånger under läsningens gång. Man hinner både roas och tycka synd om och sedan roas igen. Min sambo och jag har haft några diskussioner om Torgny Lindgren… Min sambo tycker nämligen att det är helt obegripligt att Torgny Lindgren har skrivit en bok om ett glas och en stubbe (Klingsor). En hel bok, om något sådant?! Och jag förstår vad han menar. Det kan finnas någonting långsamt och omständligt i Lindgrens romaner, men det ska inte avskräcka någon från att läsa Huset. Det här är en rapp och underbar novell! Läs!
Betyg: 5 simturer av 5.
Huset av Togny Lindgren
Utgivningsår: 2003 (första publiceringen, i novellsamlingen Berättelserna, utgiven av Norstedts), 2017 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 21. ISBN: 9789175892290.
Gourmetsyndromet
Gourmetsyndromet av läkaren och hjärnforskaren Pontus Wasling är vad förlaget Novellix kallar en ”facknovell” och är alltså närmast en liten essä, eller kortare facktext. Jag tycker att det känns väldigt sympatiskt och kul att presentera fakta och forskning på det här sättet, kort och engagerat, eftersom jag personligen inte gärna sätter mig och läser tjocka fackböcker på min fritid. Här delar Wasling med sig om rön kring njutning, lycka, minnen och hur hjärnan fungerar. Just lyckoforskning är något som verkligen intresserar mig. Känslan är att vi alla och samhället i stort borde uppmuntra sådant som faktiskt leder till lycka, men samtidigt kretsar så väldigt mycket kring helt andra saker, t.ex. pengar. Gourmetsyndromet gav mig ytterligare några tankar och insikter kring de här frågorna. Det är en verkligt intressant ”novell”.
Betyg: 4 lyxiga middagar av 5.
Gourmetsyndromet av Pontus Wasling
Utgivningsår: 2014 (Novellix). Antal sidor: 22. ISBN: 9789175890470.
I december plöjdes det noveller och här är fem blandade noveller från förra månadens läsning!
Ravioli
Ravioli av Klas Östergren är en mångbottnad novell om att stå lite vid sidan av och se hur chefen och byggmästaren blir förälskad i byggets beställare, en kvinna från överklassen. Bokens berättare är en författare som tillfälligtvis hoppar in som byggjobbare. Nu blir han vittne till hur hans chef, som egentligen lever i en ordnad tillvaro med fru och barn, blir helt bortkollrad i sin förälskelse till kvinnan vars hus de nu bygger ut. Vem ska berättaren vara solidarisk med? Vem har rätt att följa sina drömmar? Jag tyckte riktigt mycket om den här novellen och gillar verkligen berättarperspektivet och hur berättelsen är uppbyggd.
Betyg: 4 syrenhäckar av 5.
Ravioli av Klas Östergren
Utgivningsår: 2013 (Novellix). Antal sidor: 28. ISBN: 9789186847975.
Nattrodd
Nattrodd av John Ajvide Lindqvist är en spännande novell, som faktiskt inte riktigt är den skräckberättelse jag hade väntat mig. Den här berättelsen utspelar sig i skärgården, precis som Människohamn, Ajvide Lindqvists kanske mest läskiga roman, men den här novellen håller sig lite längre bort från den övernaturliga än vad Ajvide Lindqvist-läsare kanske är vana vid. Nattrodd är ändå spännande och riktigt bra. Huvudpersonerna är två åldriga damer, som traditionsenligt har tagit sig ut i skärgården för att tälta. Så dyker plötsligt en viss eka upp och de verkar inte längre vara ensamma på ön. Jag älskar valet av huvudpersoner: två kvinnor i 80-årsåldern, när fick de utrymme i en roman eller en novell senast? Och utan att enbart vara bräckliga och sköra mormor-varelser? En annorlunda och riktigt bra novell!
Betyg: 4 ormar av 5.
Nattrodd av John Ajvide Lindqvist
Utgivningsår: 2018 (Novellix). Antal sidor: 40. ISBN: 9789175892795.
Farväl, mitt kvinnofängelse
Farväl, mitt kvinnofängelse av Karolina Ramqvist utspelar sig på just precis ett (amerikanskt) kvinnofängelse. Ramqvist skildrar internerna, med sina våldsamma, drogkantade och råa bakgrunder, och de tuffa villkoren där inne, men också kärleken, den omöjliga och förbjudna, som plötsligt kan uppstå. I Ramqvists kvinnofängelse ryms det mänskliga och omänskliga på samma gång och det är en tänkvärd och intressant berättelse.
Betyg: 3 skogar av 5.
Farväl, mitt kvinnofängelse av Karolina Ramqvist
Utgivningsår: 2012 (Novellix). Antal sidor: 29. ISBN: 9789175890074.
Midsommar med herr Laakso
Midsommar med herr Laakso av Kjell Westö är en berättelse om en ung Kjell Westö som bor i en lyhörd lägenhet i Mejlans i Helsingfors. Hans musik, stökiga kompisar och slarvigt parkerade bil gör inte grannarna glada, men plötsligt en dag ringer herr Laakso, den kanske suraste grannen av dem alla, på dörren. Det har skett något akut och allt oväsentligt får läggas åt sidan. Midsommar med herr Laakso är verkligen en fin liten berättelse om unga vuxna-liv och den mognad som kan finnas under ytan om äldre vågar se förbi det bullriga och stökiga som stör. Jag tycker om det meta-fiktiva och att med den här romanen få göra ett litet besök i Helsingfors. Jag tyckte också att det var en fin och värmande berättelse.
Betyg: 4 LP-skivor av 5.
Midsommar med herr Laakso av Kjell Westö
Utgivningsår: 2012 (första publiceringen i Hufvudstadsbladet), 2017 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 32. ISBN: 9789175891828.
Madame de Breyves melankoliska sommar
Madame de Breyves melankoliska sommar av Marcel Proust är en kärleksberättelse om en överklassdam som lika plötsligt som oväntat blir häftigt förälskad i en viss monsieur de Lalénade. Utåt sett har han ingenting speciellt, men hon kan ändå inte få honom ur huvudet. Trots idoga försök så kommer det dock falla sig så att de över huvud taget inte hinner stifta någon närmare bekantskap innan monsieur de Lalénade lämnar stan för många månader. Kvar blir Madame de Breyves med sin smärtsamma längtan, som bara blir större för var dag. Jag vet ärligt talat inte hur man ska läsa den här klassiska novellen, men jag tyckte att den var rolig. Det är dråpligt att läsa om den här kvinnan blir helt besatt av en man hon knappt sagt hej till. Novellen är som en parodi på tramsig Hollywood-romantik. Vem är hon ens kär i? Kär i (avstånds)förälskelsen kanske…. Oj, oj, oj. Jag brukar irritera mig fasligt över alla dessa löjliga romantiska berättelser där det handlar om just förälskade människor, men där det helt oproblematiskt framstår som att de har drabbats av djup kärlek och är menade för varandra och yadiyadi. Jag tror att många vore lyckligare om de helt enkelt lärde sig att förälskelse är något helt annat än kärlek. I den här boken är förälskelsen en smärtsam besatthet i en ren fantasi, vilket känns tänkvärt och intressant. Och ja, jag roades av de här berättelsen, även om jag inte vet om den ska läsas så. Den är lite som Madame Bovary, fast mer kort och koncentrerad. Gillade den!
Betyg: 4 resor till Biarritz av 5.
Madame de Breyves melankoliska sommar av Marcel Proust
Originalets titel: Mélancolique villégiature de Mme de Breyves (franska). Översättare: Alan Asaid. Utgivningsår: 1896 (första franska utgåvan, i Les plaisirs et les jours), 1896 (första svenska utgåvan i Kärleken och döden, med översättning av Gunnar Ekelöf), 2014 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 29. ISBN: 9789175890586.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
