Läste ni Erlend LoesNaiv. Super på 90-talet? Boken blev en stor bästsäljare i både Sverige och Norge när den kom ut i slutet på 90-talet. Själv var jag lite för ung för att läsa den när det begav sig, men nu har den blivit månadens bokcirkelbok och det känns jättekul att få en knuff att faktiskt läsa den.
Nu för tiden räknar man ju kallt med att alla böcker finns tillgängliga i närmsta ljudboksapp, men till min förvåning fanns Naiv. Super varken som ljud- eller e-bok i den app jag använder. ”Okej, okej, då lånar jag boken på bibblan!”, tänkte jag. Det visade sig dock att Naiv. Super var utlånad på universitetsbiblioteket och att de flesta exemplaren på kommunens bibliotek också hade gått åt! Otroligt. Hur många böcker från 90-talet står sig idag och hur många är fortfarande efterfrågade?
Till slut hittade jag ett sönderfallande biblioteksexemplar på ett bibliotek nära mig. Det här ska bli spännande läsning.
Har du läst Naiv. Super? Eller har du någon annan 90-talsfavorit som fortfarande håller?
Idag tänkte jag tipsa om några böcker om änkor. Förmodligen har jag missat några av de mest oumbärliga böckerna på temat – Jag har exempelvis inte läst Joan DidionsEtt år av magiskt tänkande – men en och annan bok om änkor har jag trots allt hunnit med. Här är tips från blandade genrer:
Änkans bok av Joyce Carol Oates
När jag läste den här boken hade jag känslan av att stå och tjuvlyssna eller att råka överhöra något som egentligen inte var för mina öron. Boken känns så privat och hudlös, sorgen ligger så blottad och öppen. Det kändes nästan för intimt! Men sanningen är väl att Änkans bok är en roman, skriven med Oates precision och att den avslöjar precis så mycket som hon hade tänkt. För visst är det en roman, men nog ligger den nära hennes egen förlust när hon förlorade sin make sedan 47 år tillbaka. Den är väldigt fin, hur som helst, och djupt berörande. Läs mer om Änkans bok.
Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano
I den här kortromanen är änkan ung. Mycket ung. Sjutton år gammal förlorar Maria sin pojkvän som tagit värvning för att få ihop pengar till deras bröllop. Det är ingen lång berättelse, men en brännande historia om förvirrande sorg och om fattigdom. Läs mer om Kärleken är dödens motsats.
Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano
Den fjärde handen av John Irving
Det kanske är osmakligt av mig att lyfta in en komedi i den här samlingen av mer allvarstyngda sorgeböcker, men jag gör det ändå! Den fjärde handen är en knäpp bok om en kvinna som förlorat sin man. Hans hand lever dock kvar, transplanterad till en annan man. Kvinnan kräver umgängesrätt – och mer än så. Jag läste den här boken när jag var i tonåren och jag är inte säker på att den skulle hålla för omläsning, men när det begav sig tyckte jag faktiskt att den var en av Irvings bättre romaner och på den tiden var jag väldigt förtjust i hans knäppa och originella berättelser. Läs mer om Den fjärde handen.
Den fjärde handen av John Irving
Änkan av Fiona Barton
Den här deckaren var helt i min smak! Den berättas ur en udda vinkel: huvudpersonen är änka och har varit hustru till en man som anklagats för barnporrbrott och för att ha rövat bort och mördat en liten flicka. Nu är han död och (skvaller)pressen vill suga ut så mycket som möjligt ur änkans historia. Som läsare undrar man såklart vad som hände och vilken inblandning änkan själv hade. Vad driver en kvinna att trofast stå vid sidan till en person som anklagas för ett avskyvärt brott? En verkligt tankeväckande bok! Läs mer om Änkan.
Vad skönt att våren äntligen är här med besked! För mig var det väldigt välgörande med påskledighet efter en lång vinter och vårvinter med mycket jobb (och studier). Eftersom jag har jobbat heltid och pluggat 33 % så har det blivit lite mycket, ärligt talat, men nu är kursen snart slut. Nu undrar jag nästan vad jag ska göra med all fritid? 😉 Maj är faktiskt en väldigt luftig månad, får man väl säga. Jag har möjlighet att ta ledigt på klämdagar genom att ta ut flextid, så helt utan semesterdagar blir det långhelg både nu kring 1:a maj och lite senare runt Kristi Himmelsfärd. Jag hade gärna hittat på något extra skojigt under någon av de här helgerna, men min sambo råkar jobba båda långhelgerna, så vi kan inte åka iväg någonstans, och det har inte passat så bra att resa på egen hand heller. Det får bli avkoppling på hemmaplan istället, men det kan man ju också behöva! Det blir nog en hel del löpning och cykelorientering, om jag känner mig själv rätt. Och så ska vi såklart kolla på Eurovision <3 och mot slutet av maj toppar vi med att gå på Önskekonsert på Norrlandsoperan.
I april har det blivit en hel del läsning i mina föräldrars uterum. 🙂
När det väl lossnade med kursen, och jag började se ljuset i tunneln vad gäller detta, så fick jag en stor läslust, måste jag säga. Under april har jag plockat fram födelsedags- och julklappsböcker som inte har hunnits med förrän nu. Lyxigt att ha ett lager med olästa böcker hemma! Jag kommer att fortsätta att beta av den här samlingen under maj, hade jag tänkt, och även läsa böcker som tyvärr har blivit liggande längre än det här halvåret… Jag tänkte till exempel våga mig på Törst av Jo Nesbø som jag har haft oläst i åratal. Den ska vara riktigt bra, har jag hört!
Törst av Jo Nesbø
Om någon annan är sugen på att läsa något helt nytt och purfärskt så kommer det faktiskt ut en del spännande nu i maj. Förlagen gör sig redo inför sommaren, antar jag. Här är några tips:
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff
I maj kommer uppföljaren till Karin Smirnoffs succédebut Jag for ner till bror. Den kommande Vi for upp med mor fortsätter att ”på ojämförlig prosa … låta oss stifta bekantskap med glesbygdens olika gestalter…”. Att jag inte har läst Jag for ner till bror känns som en skandal, för det är SÅ många som har tipsat mig om den.
I maj kommer också en ny bok från Curtis Sittenfeld. Ni kanske är några av alla de som läste den fascinerande Presidentens hustru? Nu kommer Sittenfelds första novellsamling på svenska, Jag säger det ni tänker. Spännande!
Konsten att leva som en katt är eventuellt en helt meningslös bok, men jag fick i alla fall upp ögonen för den av två anledningar: 1) katter!!, 2) framsidan. Boken är skriven av Stéphane Garnier och är en illustrerad bok med tips om att att ”leva som en katt och minska stress och allmänt obehag”. Säkert en självhjälpsbok så god som någon. Om inte annat tror jag att den är fylld med gulliga bilder. 😉
Det här är kanske inte en bok för mig, för jag är ingen bilderbokläsare egentligen, men jag blev förtrollad redan när jag såg pressbilderna av Tiger, Tiger, Tiger av Åsa Lind & Joanna Hellgren. ”Tiger, Tiger, Tiger handlar om svårfångad kärlek till en vacker katt. Om att vilja klappa och vara nära, men inte hinna med. Grannens katt är alldeles för snabb för små knubbiga ben, inte ens vackra blombuketter och strömmingskaka lockar fram honom ur buskarna.” Katter. <3 <3 <3 Jag har dessutom haft en Tiger. <3 <3 <3
Tiger, Tiger, Tiger av Åsa Lind och Joanna Hellgren
En del författare kan man inte få nog av, men en dag tar det ju slut: en författare går bort och det enda som återstår är det som hann skrivas ned. Det är fint att tänka att någon närmast kan få evigt liv tack vare sina texter, men samtidigt kan man som läsare bli girig. Vilja ha mer.
Ibland blir det rent osmakligt. Ingenting tyder t.ex. på att Harper Lee ville ge ut Ställ ut en väktare, utkastet som hon senare arbetade om när hon skrev succé-romanen Dödssynden, men när hennes syster, tillika vårdare, gick bort, passade man på att låta den gå till tryck så att man kunde krama pengar ur den.
Ibland undrar man också vad det är värt att ge ut upphittade manuskript och andra texter som då och då dyker upp och tillskrivs någon känd författare. Om personen hade velat ge ut den medan hen levde så hade den väl också getts ut?
Jag tycker att det här är intressant. Det mesta som skrivs och ges ut faller i glömska och försvinner, men risken/chansen finns ju att en text blir ”odödlig” och lever kvar. Hur länge måste en textförfattare stå för en text? Är alla texter värda att bevara för framtiden..?
Alla ska sova av Astrid Lindgren och Marit Törnqvist
Ja, det finns knappast några tydliga svar. Det jag egentligen tänkte komma fram till är att man ibland blir genuint glad över att det kommer ut ”nya” texter från en älskad favoritförfattare, som Astrid Lindgren till exempel. Nu är inte jag så inne i bilderboksgenren, men det känns väldigt fint att det i vår/sommar kommer två helt nya Astrid Lindgren-böcker. Nu i april kommer Alla ska sova, en bilderboksversion av visan med samma namn som sjungs i Alla vi barn i Bullerbyn. Den ser så himla varm och mysig ut, med illustrationer av Marit Törnqvist. I juni kommer dessutom boken Ett litet djur åt Pelle, som är en bilderboksversion av det Saltkråkan-avsnitt som handlar om när Pelle önskar sig en alldeles egen kanin. Jag älskar Saltkråkan och bland TV-versionerna är det helt klart Saltkråkan som är min favorit, kanske för att jag har vuxit upp i Roslagen. Det här är första gången som en Saltkråkan-berättelse har blivit en bilderbok och det är väl på tiden. Maria Nilsson Thore har illustrerat och karaktärerna ser inte alls ut som i TV-serien, men känslan känns ändå helt rätt.
Ett litet djur åt Pelle av Astrid Lindgren och Maria Nilsson Thore
Maken av Gun-Britt Sundström är en fantastisk roman om ett par i sena 60-talets Stockholm; En störande och berörande bok om kärlek och tvåsamhet, frihet och passion. Betyg: 5 pipor av 5.
Maken av Gun-Britt Sundström är en roman om ett ungt par i det sena 60-talets Stockholm. När den kom ut, 1976, blev den Gun-Britt Sundströms stora genombrott och idag har den blivit något av en modern klassiker. Det är lätt att förstå varför. Boken vänder och vrider på kärlek och tvåsamhet och jag tror att alla på ett eller annat sätt kan känna igen sig eller känna med huvudpersonerna i den här berättelsen. Det är inte lätt att dela sitt liv med någon annan. Jag tror att vi alla har behövt konfronteras med detta ibland.
I den här boken är det Martina och Gustav som står i centrum. Båda är studenter och det här är en tid då törsten efter bildning uppenbarligen var något annat än vad den är idag – i den här romanen springer folk på föreläsningar och registrerar sig på universitetskurser som ren underhållning. Det blir ingen ögonblicklig och himlastormande förälskelse mellan Gustav och Martina, men med tiden växer det fram något som blir en passion. Aldrig böljar väl samtalen fram så fritt som när de pratar med varandra – inte minst om politik, kultur, filosofi. Martina och Gustav blir ett par, de blir ett officiellt par och de bryter till och med mot pryda föräldrars uppfattning om när det är lämpligt att sova i samma sovrum på sommarstället. Gustav frågar titt som tätt om Martina vill gifta sig, men det är som på skoj, något som bara slinker ur. Martina kallar Gustav för sin make. Kanske är det deras sätt att protestera mot tidigare generationers idéer om förhållanden och tvåsamhet – att gifta sig är det inte frågan om.
Det är som att de tror sig stå över den typen av förstelnade gamla strukturer. Martina och Gustav är bildade, upplysta, fria. Snart börjar de båda ha affärer vid sidan om, vilket de inte räds att diskutera med varandra. Det kan rent av presentera den andre för sina älskare och älskarinnor. Intellektuellt tänker de att de ändå vet var de har varandra och vilket förhållande som har betydelse, men känslomässigt drar det iväg. I flera omgångar gör de slut. Martina tvivlar på att hon älskar Gustav på rätt sätt. Gustav känner sig oälskad. De sårar och älskar, om vartannat.
Fyrahundra sidor senare slutar boken och fick mig att nästan gråta. Att det ska vara så svårt med relationer! Maken har verkligen fått mig engagerad och den har berört mig, minst sagt. Ibland har jag velat skaka om Martina och Gustav, ibland har jag velat skälla på dem. Ibland har jag velat fråga dem om de verkligen är så fria som de tror. Det paradoxala är att hur öppet och kravlöst de än försöker att leva, desto mer ofria blir de. Kanske går det inte att både äta kakan och att ha den kvar: kanske har förhållanden alltid ett pris och kanske är det vi kan hoppas på att det ändå är värt det, och att man inser att det är värt det innan det är för sent.
Jag tycker att Maken är en fantastisk och helt bländande roman om kärlek och relationer. Den är ärligt talat bland det bästa jag har läst på temat. Därtill är den en intressant skildring av tidsandan. Under läsningens gång hinner jag bli paff många gånger när det slår mig hur annorlunda vårt samhälle ser ut idag. Det här var uppenbarligen en tid då många av dagens bekymmer kunde viftas bort. Utbildning? Jobb? Äh, det löser sig! På ett skrämmande och samtidigt inspirerande sätt verkar varken Gustav eller Martina ha någon direkt plan för framtiden eller någon tanke på att skaffa sig något varaktigt jobb. Och kulturen och politiken! Här verkar kultur och politik vara dagens samtalsämnen. Så är det knappast idag, men kärleksbekymren är väl ungefär samma nu, som då.
Maken av Gun-Britt Sundström
Jag gör en ansats att hjälpa till med disken efteråt, men han föser ut mig ur köket med tillsägelse att umgås i stället. Anna-Karin har satt sig i soffan med ett handarbete, jag sneglar för att se vad det är hon virkar. Ser jag rätt? Jo. En slips.
Jag kan inte hjälpa att jag får utslag när jag upptäcker att det är en slips en flicka sitter och virkar. Något inom mig får utslag.
Jag bara vill bort, hem till mig, till där jag är hemma och är rätt.
Jag kan inte som Gustav älska det banala för dess banalitet, jag kan inte se det sakrala i det. Han tycker det är konventionellt att vilja vara okonventionell. Det kanske det är, men i så fall är det väl inte bättre med hans okonventionella sätt att vara konventionell, för det är ju inte det han är, han är konventionalistisk: programmatiskt och Kierkegaardskt utstuderat.
Men när jag ser Anna-Karin förstår jag att det naturligtvis är vad han egentligen innerst inne hela tiden vill ha: en liten brud som virkar slipsar åt honom.
Vad är det att vara ett par? Vilket ansvar innebär det, vad kan man kräva av varandra? Tid? Sex? Trohet? Är det annorlunda om man gifter sig? Kan man leva ihop om man har olika ideal för hur ett förhållande ska vara? Sådant diskuterar Martina och Gustav med varandra och med andra, allt medan de försöker få sitt samliv att fungera, ger upp och skiljs åt men börjar om igen, om och om igen…Romanen utspelas i Stockholm på 1960- och 70-talet, en tid av förändring då många tror att kärnfamiljen är på väg att avskaffas. Ändå upptäcker Martina hur svårt det är att vara utan ”make” när alla man känner bildar par och familj. Maken utkom första gången 1976 och har blivit mycket läst och citerad. Många känner igen sig själva på olika sätt i denna oromantiska roman- man skrattar och gråter med det omaka kärleksparet.
(förlagets beskrivning)
Gun-Britt Sundström
Gun-Britt Sundström (född 1945) är en svensk författare, kritiker och översättare. Hon fick sitt stora genombrott med Maken 1976, en roman som hon för övrigt säger sig har varit trött på i 42 år. Hennes senaste bok är Skrivliv (2018), som utgår från Sundströms egna dagboksanteckningar från 60- och 70-talet.
Allegiant av Veronica Roth är en spännande och överraskande avslutning av den dystopiska Divergent-trilogin. Tyvärr är den seriens svagaste del. Betyg: 2+ flygplan av 5.
Allegiant av Veronica Roth är den tredje och avslutande delen i Divergent-trilogin. Böckerna utspelar sig i en dystopisk framtid där människorna hålls i schack genom att de är tvingade att gå med i så kallade falanger och att följa de synsätt och livsregler som följer med detta. Sextonåriga Tris har valt De Tappra och har därför också genomgått De Tappras initieringsfas, en utmanande utbildning där hon tillsammans med andra jämnåriga, nyblivna falangmedlemmar har lärt sig att hantera vapen och att möta sina största rädslor. För Tris är dock situationen väldigt speciell: det är inte alls självklart att hon tillhör De Tappra och hon har i själva verket egenskaper som gör att hon passar i flera falanger. I de föregående böckerna i serien har det mer och mer gått upp för henne vad det betyder: i det här samhället kallas tillståndet för divergens och det är inte ofarligt att bli avslöjad med att vara just divergent eftersom att det ses som ett hot mot systemet.
Mycket har dock bubblat under ytan under en period och i de två föregående böckerna, Divergent och Insurgent, har samhället börjat rasa samman. Det har varit våldsamt och Tris och hennes vänner har upprepade gånger behövt visa enormt mod. Hennes speciella egenskap, divergensen, har visat sig vara kraftfull för att göra motstånd mot de som är på väg att driva samhället i en ny, skrämmande riktning.
Samtliga böcker i den här trilogin kännetecknas verkligen av spänning och högt tempo. I Allegiant kastas läsaren rakt in i berättelsen och det är verkligen till fördel att ha tidigare böcker i rätt färskt minne. Boken tar vid där Insurgent slutade och händelseutvecklingen driver Tris och hennes kompisar till det som finns utanför deras hemstad. När detta skedde kände jag mig bra dum. Jag har läst två böcker om Tris, men det hade aldrig slagit mig förrän nu att det finns något bortom den stad där hon bor (vilket för övrigt är en mörk version av ett framtida Chicago). Nu öppnade sig något helt nytt och helt nya förklaringsmodeller till varför Tris hemstad ser ut som den gör och varför människorna där har krigat kring falang-systemet.
Det finns en intressant kärna i den här boken och i den här trilogin. Jag tycker att det är spännande med tanken på att människor är tvingade till väldigt specifika livsstilar och vad det gör med människorna att leva så begränsat och monokulturellt. Det sipprar fram många spännande frågor kring hur ett sådant samhälle ska förhålla sig till de som är annorlunda och inte passar in i mallen. I Allegiant dras det faktiskt ett varv längre eftersom att det snart visar sig att världen utanför också har sina konflikter kring samma frågor.
Men trots att det är spännande och intressant, så måste jag erkänna att jag tycker att Allegiant är den svagaste boken i serien. Trots min aha-upplevelse när Tris och hennes kompisar lämnar staden, så tycker jag att det blir lite rörigt att förflytta handlingen till helt nya miljöer och omständigheter. Författaren hinner heller inte riktigt göra mesta möjliga av det här greppet utan berättelsen rusar fram samtidigt som den förvånansvärt ofta står och stampar i förklaringar kring hur saker och ting egentligen hänger ihop. Alla dessa serum som injiceras precis hela tiden blev lite småtjatiga i bok ett och två i serien, men i Allegiant blev dessutom det bara för mycket, kan jag tycka.
Jag ska inte påstå att jag tycker att Allegiant är en usel bok, men, som sagt, den är inte seriens starkaste bok och jag hade inte direkt längtat efter att läsa ut den om det inte vore för att jag har läst de andra delarna i trilogin och ville veta hur det skulle sluta. Och hur det slutar..? Ja, det tänker jag inte avslöja, men jag måste erkänna att jag blev överraskad, på riktigt. Jag väntade in i det sista på en vändning som aldrig kom och jag vet inte om jag är glad över det eller inte. Låt mig säga att om det är något jag kommer att minnas från den här boken så är det nog slutet.
Allegiant av Veronica Roth
”Anmoder.” Ordet ekar uråldrigt inom mig, som gamla ruiner. Jag lägger handen mot väggen innan jag vänder mig om. Den är kall och vit.
Min anmoder, och det här är det arv som hon efterlämnade: frihet från falangerna och insikten om at min divergenta identitet är viktigare än jag har förstått. Min blotta existens är ett tecken på att det är dags för oss att lämna staden och hjälpa människorna som lever utanför.
Ur Allegiant av Veronica Roth
Originalets titel: Allegiant (amerikanska). Översättare: Katarina Falk. Utgivningsår: 2013 (första amerikanska utgåvan), 2014 (första svenska utgåvan, Modernista). Läs även Divergent, Insurgent. Antal sidor: 392. ISBN: 9789174995909, 9789174995916.
Tänk om hela din värld var en lögn. Tänk om ett enda avslöjande eller ett enda val förändrade allt. Tänk om kärlek och lojalitet fick dig att göra saker som du inte trodde var möjliga.
Det falangbaserade samhälle som Tris Prior en gång trodde på är splittrat av våld och maktkamper, ärrat av svek och förluster. Så när hon får chansen att utforska en värld bortom den hon hittills känt, är Tris redo. Kanske kan hon och Tobias bygga ett nytt och enklare liv tillsammans bortom stängslet, ett liv fritt från komplicerade lögner, hoptrasslade lojaliteter och plågsamma minnen.
Men Tris nya verklighet är ännu mer skrämmande än den hon lämnat bakom sig. Gamla sanningar förlorar snart sin mening, och nya omskakande insikter förändrar människorna hon älskar.
Och än en gång måste Tris kämpa med att försöka förstå den mänskliga naturens komplexitet och sin egen samtidigt som hon ställs inför svåra val i fråga om mod, lojalitet, uppoffring och kärlek.
(förlagets beskrivning)
Veronica Roth
Veronica Roth (född 1988) är en amerikansk författare, främst känd för Divergent-trilogin, som gavs ut mellan åren 2011 och 2013 och som också har filmatiserats. Veronica Roth har en Facebooksida, en hemsida och instagrammar under @vrothbooks.
Var du också en hästtokig unge på 90-talet? Då kanske du, liksom jag, prenumererade på Polluxpaket och fick hästböcker hem i brevlådan? Jag har spenderat påsken hos mina föräldrar och gjorde därför en liten nostalgitripp i bokhyllan. Känner du igen några Polluxböcker?
Fullblod
Joanna Campbells populära Fullblod-serie var förmodligen de Pollux-böcker som sålde bäst, eller åtminstone de som marknadsfördes skickligast. De matades ut bok på bok och hästtjejer och hästkillar slukade dem. Böckerna utspelar sig på ett galoppstall och följer ursprungligen Ashleigh och hennes fullblod Wonder, men när jag kom in i serien hade Ashleigh blivit vuxen och handlingen skiftat över till den yngre Cindy. Karaktärer och hästar byttes genom åren och serien tog sig framåt som en såpopera. Det lär finnas över 72 böcker vid det här laget (åtminstone på engelska). Jag tyckte såklart att de var fängslande. Galoppsporten är fartfylld och spännande, galoppstallet, som den målas upp i många hästböcker, är en miljö där intriger kan frodas. Så, jo, nog förstår jag att den här serien fungerade. Samtidigt är ju galoppsporten inte speciellt stor i Sverige och som svensk hästtjej var det svårt att relaterat till den världen, så jag blev inte så berörd ändå, men nu i påsk har jag ändå plockat fram böckerna med ett igenkännande leende på läpparna.
Ponnypensionatet
Pollux gav ut fler serier, av varierande längd, vid sidan av Fullblod. Du kanske minns Ponnypensionatet av Christine Pullein-Thompson? Här utspelar sig handlingen på den engelska landsbygden. Familjen Pemberton får ekonomiska problem och det börjar se mörkt ut för att behålla både det stora huset och familjens fyra ponnyer. Den briljanta idén kläcks: starta ett pensionat med ridskola! Det finns många brittiska hästböcker som känns lite som ”klassiker” i genren (K.M. Peytons böcker, inte minst!). Ponnypensionatet är en serie i den här brittiska andan. Mysigt!
Ponnypenionatet, Julia-böckerna och Häst upphittad
Spök-böckerna
Hästböcker kan såklart också tangera andra genrer, även spökböcker. Kanske läste du Janni Lee SimnersSpökhästen och Spökritten om en tjej som precis flyttat till gassande Arizona och som längtar därifrån – när hon plötsligt träffar ”spökhästen” Star, som ingen annan verkar se än hon.
Spökritten och Spökhästen av Janni Lee Simner
Hästskötare Julia
Pollux gav också ut flera böcker om Julia (Hästskötare Julia och Julia och den vita ponnyn av Christiane Gohl), som nyss har börjat rida och om drömmer om en egen häst. När det inte går att få någon sköthäst på ridskolan hamnar hon hos en mer tveksam stallägare, där det snart visar sig att hästarna är misskötta. Här finns många klassiska element från hästbokgenren: misskötta hästar och starka tjejer som utnyttjas som arbetskraft, men som ändå kämpar på, drivna av sina stora kärlek till hästen.
Mysterium-böckerna
Bland mina Pollux-böcker finns flera böcker i ett lite större format och rikligt illustrerade med foton. Jag har en fin bok om Fantastiska föl (av Elin M. Ellingsen), men framför allt har jag flera böcker i R. E. ToresensMysterium-serie. Böckerna är helt enkelt äventyrsböcker, drivna av både text och bild – hästar och modeller agerar i olika scener. Kul grej! Jag har inte sett det greppet någon annanstans.
Fantastiska föl och Mysterium-böcker
Svenska hästböcker
Det här är ingen serie eller egen genre, såklart, men några av de bästa och mest minnesvärda hästböckerna i Pollux utgivning är i mitt tycke de som utspelar sig i Sverige. Jag har en hel del böcker av exempelvis Anna Sellberg och Carina Rabe. För mig som hästtjej adderade det lite extra att känna igen sig! I min Pollux-samling har jag Ponnytrion och grottmysteriet, som utspelar sig på Västkusten, Mia på ridläger, som handlar om ängslan över att passa in på ett ridläger, och Guldfuxen, en ganska klassisk hästbok om en tjej som fastnat för en misskött häst… En annan favorit är novellsamlingen Ett knippe hästar. Det kanske är den enda novellsamling jag läst med häst-tema. Det borde finnas fler!
Böcker av Anna Sellberg och Carina Rabe
Ett knippe hästar av Carina Rabe
Några andra böcker jag minns…
Serierna är de jag minns bäst från min hästboksperiod, kanske för att det var böcker som följdes under en längre tid, men det finns några fristående Pollux-böcker som jag minns. Häst upphittad av Jenny Hughes handlar om en hästtokig tjej som spenderar all tid på kompisen ridskola. En dag hittar de en lösspringande häst och hon kärar ned sig. Klassiskt hästbokstema, får man väl säga! Min kanske allra mesta favorit bland mina Pollux-böcker var annars Tillbaka i sadeln av Beth Kincaid, en bok om fyra tjejer med en massa jobbiga grejer i bagaget. När de åker på ridläger och träffar varandra börjar det med tjafs men snart tinar de alla upp. Den här typen av hästböcker var de som jag älskade mest under mina hästboks-år. Jag älskade att läsa om vänskap och coola tjejer som hänger i stallet. Hästvärlden är en arena där man kan komma från många olika bakgrunder och ändå mötas på samma villkor. Bland hästar är alla lika små, i någon mening.
Tillbaka i sadeln av Beth Kincaid
Om någon eller några av de här böckerna har hållit genom åren och fortfarande är läsvärda tänker jag inte spekulera i. För mig var det en härlig nostalgitripp att plocka fram mina gamla böcker och sedan måste jag säga att jag tycker att hästboks-genren i största allmänhet är fantastisk. Hästböcker rymmer så mycket drömmar, vänskap, mod och styrka. Och igenkänning för den som själv är hästtokig. Är du även intresserad av moderna hästböcker, istället för mina godingar från 90-talet, så hoppas jag att du inte har missat bloggen Bara hästböcker. En riktigt bra blogg som jag fick upp ögonen för efter ett författarsamtal på Littfest här om året. Den drivs av litteraturvetaren Anna Nygren och författarna Katja Timgren och Malin Eriksson.
Påskveckan är äntligen här och vi är många som pustar ut med ledighet. Själv är jag i Öregrund och hälsar på mina föräldrar, klappar på deras katt och springer lagom långa rundor i vårvädret. Inte dumt!
Runt påsk har det blivit en grej med påskekrim, den norska ”traditionen” att läsa deckare under påskens ledigheter. Jag tänkte därför passa på att tipsa om några krim-favoriter från året (inte nödvändigtvis purfärska romaner).
Ristat i hud av Ashley Dyer är en riktigt otäck deckare där läsaren får följa med i jakten efter en seriemördare som tatuerar sina offer, fyller deras hud fullständigt med smärtsamma tatueringar.
Rör inte mitt mord! av Lars Forsberg är en mysig feelgoodroman med en oskicklig (men charmig!) polis i huvudrollen. När det kommer till deckare måste jag erkänna att jag helst går mot den här typen av romaner; För mig får deckare gärna innehålla stor portion humor. Rör inte mitt mord! är första delen i en liten serie om polisen T-Rex och jag gillar dem verkligen jättemycket!
En rasande eld av Andreas Norman är en riktigt spännande thriller om en svensk diplomat som plötsligt blir anklagad för att planera ett terrordåd. Det låter så torrt med en ”UD-deckare”, men den är riktigt bra och tänkvärd. Författaren har själv gjort karriär på UD, så nu vet man precis hur det brukar gå till där borta! 😉
Sist, men inte minst, vad vore deckartips om man utelämnade deckardrottningen Agatha Christie? Hon har ju skrivit många, många romaner, men också en hel del noveller. Mitt tips idag får bli Den blå pelargonen, en spännande och klassisk pusseldeckare.
Flickorna av Emma Cline är en fascinerande bok, inspirerad av sekten kring Charles Manson. Jag tyckte nog att det blev lite för mycket: för mycket smuts, övergrepp, detaljer, men visst är det en intressant bok! Betyg: 3 surt luktande tonårstjejer av 5.
Flickorna av Emma Cline blev en riktig snackis här om året och fick fin kritik. Det är lätt att förstå att den väckte mycket uppmärksamhet när den kom. Boken är baserad på verkliga händelser i och med att den är inspirerad av sekten kring Charles Manson, och vad är egentligen mer säljande nu för tiden än mord, tonårstjejer, sexuella övergrepp och sekter? Eller har jag fel?
Det här är dock ingen ”true crime”-berättelse som grottar ned sig i detaljer kring Charles Manson och ”Mansonfamiljen”, Mansons anhängare som han förmådde att begå flera brutala mord. Däremot är det en fascinerande berättelse om en vilsen tonårstjej som dras in i en sektliknande tillvaro. Visst finns parallellerna och likheterna med verkligheten på plats, men det är inte det som är grejen.
I huvudrollen finns fjortonåriga Evie som driver runt vind för våg eftersom båda hennes föräldrar är upptagna med sina nya respektive partners. Att tappa de fasta punkterna i tillvaron i en sådan känslig tid i livet kan säkert vara förödande för vem om helst. För Evie blir det en väg till ett gäng spännande, unga kvinnor som visar sig bo på en gård tillsammans med deras ledare, Russell. Allt är smutsigt och rått, alla följer Russell och hans idéer om hur de ska ha det, inte minst vad gäller deras sexliv. För Evie är det kanske inte i första hand Russell som lockar, utan snarare en av hans kvinnor, Suzanne, som Evie på ett udda sätt ser upp till. Oavsett vilket så leds hon in i den här kontrollerade världen och rakt ned i något farligt.
Det är spännande och fascinerande. Författaren lyckas på en intressant sätt skildra den unga Evies väg ner i detta destruktiva, och hon skriver gripande om Evies utanförskap, vilsenhet och ensamhet. Samtidigt tycker jag att det blir alleles för mycket, för mycket detaljer, för mycket råhet, för mycket smuts, och trots att jag egentligen tror att författaren har skrivit en insiktsfull skildring av vilset tonårsliv, och hur enkelt det kan vara att ledas fel, så har jag jättesvårt att ta till mig av det här, kanske för att jag (som tur är) inte kan relatera till det här över huvud taget. Jag läste mest och skakade på huvudet, men det säger kanske mer om mig än om den här boken.
Flickorna av Emma Cline
Originalets titel: The girls (amerikanska). Översättare: Erik MacQueen. Uppläsare: My Holmsten. Utgivningsår: 2016 (första amerikanska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Natur och kultur), 2016 (den här ljudboksversionen, A nice noise). Antal sidor: 330 (ca 11 h lyssning). ISBN: 9789127142589, 9789188315731, 9789188315724. Andra läsare: Litteaturkvalster & småtankar,Sacrebleu.
»Det var skratten som fick mig att titta upp, och flickorna som fick mig att fortsätta titta.«
Så börjar Evie Boyds berättelse om den sommar i Kalifornien 1969 som förändrade allt.
I början av sommaren är hon fjorton år, uttråkad och otålig. Snart måste väl allting börja? Pappan har lämnat hennes mor för en yngre kvinna och en tyst förtvivlan präglar hemmet.
Det är i parken som Evie får syn på flickorna, en grupp med långa trassliga hår och smutsiga klänningar. De rotar i soporna efter mat och har något vilt över sig, men verkar samtidigt fria. När Evie några dagar senare möter en av dem, Suzanne, får hon följa med till en ranch där den karismatiske Russell lever med sin »storfamilj«, unga kvinnor som verkar göra vad som helst för honom. Evie dras in i Russells trollkrets. Först när hon är för långt in för att kunna backa förstår hon att det som håller på att hända är någonting fruktansvärt, något som kommer att sluta med död.
(förlagets beskrivning)
Emma Cline
Emma Cline (född 1989) är en amerikansk författare, känd för sin succédebut Flickorna (The girls). Emma Cline har en hemsida.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
