… Alexander och Alexandra Ahndoril, paret bakom pseudonymen Lars Kepler, har skrivit en ny version av sin 10 år gamla debutroman, Hypnotisören. Ett intressantare sätt att fira ett jubileum, eller bara väldigt märkligt? Nu ska i alla fall tempot ha skruvats upp och Joona Linna ha fått en större roll. Kommer fansen att läsa den nya versionen av Hypnotisören, eller kommer den kännas som en onödig omläsning? Vi får se!
… Marie Hermansons klaustrofobiska roman Himmelsdalen har blivit TV-serie på C More. I boken blir en man förväxlad med sin tvilling och inspärrad bland psykopater. I TV-serien är det en kvinna i huvudrollen. Undrar om serien är lika nagelbitande spännande som boken? Och om även serien väcker den störande tanken ”varför säger han inte bara som det är och åker därifrån?”? 😉 Någon som sett?
… HBO-serien Chernobyl är den stora snackisen just nu. Alla verkar följa den här serien och hyllar den till skyarna. Vill någon läsa om Tjernobylkatastrofen tar jag därför chansen att tipsa om en av mina absoluta favoritböcker: Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj.
… Förlaget Novellix har tagit över försäljningen av ”Svenskt litteraturstöd”, Jan Landqvists tjusiga bokstöd i form av siluetter av kända författare. Och det här får jag alltså inte betalt för att skriva, utan jag tipsar eftersom jag vet att många tycker att de här bokstöden är tjusiga och kanske inte har vetat var de finns.
Vad skönt det ska bli med sommar, hörrni! Jag har förvisso inte semester förrän en bit in i juli, men med långhelg kring nationaldagen och med midsommar om bara några veckor så känns det att det snart är dags. Dessutom kommer det att bli en del festligheter under månaden, så den kommer nog att rusa iväg i en himla fart.
Maj försvann i alla fall i ett rasande tempo. Min programmeringskurs tog slut i början av månaden och då återupptäckte jag den här grejen med fritid. Plötsligt har jag återigen haft tid att göra en massa saker på kvällar och helger och det har ju passat bra, för under maj har det känts väldigt härligt att kunna göra saker i stil med att cykelorientera och att äta glass i solen. Maj har också varit en mer social månad än på länge med mycket brädspel, grillning, middagar och Eurovision-kväll. Den sistnämnda orsakade nästan en ohälsosam spänning. Ni som också följde tävlingen kan säkert förstå…
Något som jag har ägnat förvånansvärt lite tid åt är läsning. Det är i alla fall så det känns, men mycket av det är väl bara en känsla, så som det kan kännas när man plötsligt inser att man har sju påbörjade böcker och att ingenting blir utläst. Någon som kan relatera? Snart kommer ketchup-effekten och det kommer att rassla till med en himla massa bok-inlägg, men till dess går det långsamt fram. Det blir några sidor lästa här och några där.
Jag har med andra ord min juni-läsning spikad: det blir till att beta av det jag har påbörjat. Just nu läser jag exempelvis Slutet av Mats Strandberg och Anna Karenina av Lev Tolstoj. Den sistnämnda blir förmodligen hela sommarens projekt, men så är den ju också drygt 1 000 sidor lång.
Slutet av Mats Strandberg
Jag brukar passa på att tipsa om nyutkomna böcker när jag gör den här typen av inlägg, men den här gången får jag tipsa om att botanisera på biblioteket eller att snegla på äldre böcker, för jag har ärligt talat inte så många tips att komma med. Jag har då inte hittat så många guldkorn i förlagens kataloger i alla fall.
För den med barn kan jag i alla fall tipsa om att en sprittny Astrid Lindgren-bok (!) med illustrationer av Maria Nilsson Thore kommer ut nu i juni. Då kommer nämligen Ett litet djur åt Pelle, som såklart är en berättelse från Saltkråkan. <3 Jag har redan bloggat om den faktiskt.
Ett litet djur åt Pelle av Astrid Lindgren och Maria Nilsson Thore
Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg är en roman om en utsatt och mördad kvinna och en roman där det för ovanlighetens skull är just kvinnan som står i centrum. En smärtsam och berörande berättelse. Betyg: 4+ injektioner av 5.
Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg är en roman, men visst kan man ana att en del inspiration kommer från Catrine da Costa-fallet, eller kanske inte ändå? Kanske är det här den helt generiska romanen om kvinnan i alla de där fallen där offret är en kvinna?
Boken kretsar alltså runt en mördad kvinna. Det är inte en bok om en mördare, inte om en polisutredning, inte om motiv, utan en berättelse om att bli mördad, att bli berövad sitt liv. Det saknas inte fruktansvärda detaljer kring hur mordet går till och hur kroppen sedan skändas, styckas, kastas bort, men det är inte en skildring som utgår från förövaren eller från en betraktare, utan en skildring från den som berövas allt, en berättelse från offret självt. Det går rakt in i hjärtat.
Offret är en prostituerad heroinmissbrukare, som nu har ryckts bort från världen och kvarlämnat sörjande anhöriga. Kvar blir också kvinnans två barn, som hon tvingats lämna ifrån sig och som nu är för evigt förlorade. Nu kan den mördade kvinnan blicka ned på dem, men ingenting kan hon göra, på intet sätt kan hon ingripa.
Det är en oerhört sorglig bok. Allt är så trasigt redan från början: heroinet, de omhändertagna barnen, kan det bli så mycket värre? Ja, sedan slås allt sönder fullständigt på det mest fruktansvärda sätt. Det framkommer inte vem mördaren egentligen är eller vad det kan finnas för motiv, men det är lätt att förstå att bokens huvudperson är ett enkelt offer. Hjärtat går sönder. Stridsberg har verkligen skildrat en av samhällets mest utsatta och det känns fantastiskt fint att hon helt har lånat just den här utsatta kvinnans blick och låtit offret få ha huvudrollen. Det är verkligen en berörande berättelse.
Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg
Uppläsare: Lo Kauppi. Utgivningsår: 2018 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2018 (den här ljudboksversionen, Bonnier audio). Antal sidor: 313 (ca 7,5 h lyssning). ISBN: 9789178270064, 9789100177140.
””Och det var juni, det var månaden för att försvinna, månaden för att bli hittad i stycken, månaden för att förlora sitt huvud, sin tunga och sitt kön.”
En kort stund har hon funnits i världen, med dess begär, längtan och fruktan. Tills någon valde att släcka hennes liv och sprida hennes kroppsdelar i landskapet. Men barnen finns, som en gång var hennes, Valle och Solveig, som har omhändertagits av myndigheterna och placerats någonstans längs Sverigekartan. Och föräldrarna Raksha och Ivan fortsätter att finnas, irrande genom Stockholm och den dödas förlorade värld. Och dödsögonblicket finns, det tar aldrig någonsin slut.
Sara Stridsbergs nya roman berättar om den absoluta utsattheten; om grymhet, ensamhet och moderskärlek. Om det som ändå blir kvar efter att allt försvunnit. Kärlekens Antarktis är ett hjärtslitande existentiellt drama som innehåller Stridsbergs karakteristiska blandning av stor litterär tyngd och tillgänglighet, en originell mix av skräck och skönhet, längtan och svart förtvivlan. En brutal berättelse om oväntad kärlek, ömhet och ljus i det totala mörkret.”
(förlagets beskrivning)
Sara Stridsberg
Sara Stridsberg (född 1972) är en svensk författare och före detta ledamot i Svenska Akademien. Hon har bland annat skrivit böckerna Drömfakulteten, för vilken hon belönades med Nordiska rådets litteraturpris, och den uppmärksammade Beckomberga. Ode till min familj.
Idag tänkte jag tipsa om böcker där naturen har en stor roll (kanske till och med en huvudroll). Visst är det fantastiskt med naturen? Jag läste en så tankeväckande artikel en gång. Nu hittar jag inte igen den, men det var en artikel på Insidan i DN, om jag inte minns fel. Den handlade i alla fall om forskning kring vilka rum som människor i olika kulturer väljer för att möta sin sorg. För en del hade kyrkorum och liknande en stor betydelse, men för många svenskar låg det närmast till hands att gå ut i naturen. Det kändes så fint på något sätt och så lätt att relatera till också, även om jag själv aldrig har mött en sorg på det sättet. Det finns en slags kraft i naturen och ett slags lugn. I en skog är det lätt att få perspektiv på saker.
Sedan är jag väl ärligt talat inte alltid så kompis med den där naturkraften, kan jag erkänna. Jag älskar att ha en skogsdunge bakom huset och att ha nära till fina områden att ströva omkring i. Jag tycker också om att kunna plocka svamp och bär, men det ska helst vara i ett område där jag verkligen hittar. Att ge sig ut i skogen, bara sådär, det passar inte mig – jag känner mig otrygg och ensam i stora skogar. Det handlar inte om någon skräck för något konkret (även om jag helst vill slippa att stå öga mot öga med en björn…), utan om någon väldigt diffus rädsla och en känsla av att vara väldigt, väldigt liten. Jag kommer knappast att synas på någon fjällvandring, nej, men att vara ute i naturen, det älskar jag och har gjort sedan jag var liten och gick på Skogsmulle <3.
Med denna långa introduktion… Här kommer 5 böcker där naturen har en stor plats:
Lars Lerin är en av världens bästa akvarellmålare och, nu för tiden, en av Sveriges mest omtyckta och folkkära TV-personligheter. Han har skrivit/illustrerat ett flertal böcker och en av de allra finaste är Naturlära, som såklart kretsar kring naturen. Det är för akvarellernas skull man läser Naturlära, men de är å andra sidan helt överrumplande bra och vackra, om de så bara skildrar fiskar i en hink eller långa rader av trädstammar. Ibland finns det vackra och det intressanta i det mest oväntade eller välbekanta.
Apropå att hämta kraft i naturen, i Korparna söker sig huvudpersonen, en ung kille, till en fågelsjö för att komma bort från hemmet, med en psykiskt sjuk pappa och stress över gården som knappt går runt. Det är en oerhört stark roman om att bli vuxen (för tidigt) och att försöka gå sin egen väg när det finns stark press utifrån. Och så är det en bok om fåglar, fåglar, fåglar.
Det finns en hel del poesi som skildrar naturen och en poet som verkligen har låtit naturen få utrymme i sina texter är Eva-Stina Byggmästar. Naturbarn är en antologi med dikter från 30 år av Byggmästars författarskap och det ges generöst med utrymme för just dikter om naturen. Det verkligen brusar och porlar och lockar till att själv ge sig ut.
Naturbarn av Eva-Stina Byggmästar (och Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen)
De osynliga är egentligen inte en bok med svulstiga miljöbeskrivningar eller långrandiga beskrivningar av naturen och väder & vind, men ändå tycker jag verkligen att den här boken passar på det här temat. Boken utspelar sig på en avlägsen norsk ö under 10- och 20-tal. Allt naturen ger är av värde: fisk, måsägg, dun, allt som stormar spolar upp. Ön är inte stor, men den är allt. Ute i världen skakar det och blir krig, men på ön spelar anda saker större roll, som tillgången på vatten. Jag älskade att läsa om människorna på den här ön, men De osynliga är också en bok som väckte många tankar om vårt liv på jorden och hur beroende vi är av vad naturen ger.
De osynliga av Roy Jacobsen
Djuren i Gamla skogen av Colin Dann
Den här boken tar jag mest med av nostalgiska skäl. Det är nämligen en av de första längre böcker jag läste på egen hand. Kanske håller den inte för en omläsning, men för mig kommer den alltid att ha hög nostalgifaktor. Det är alltså en barnbok om djur på flykt när människan är på väg att skövla deras skog.
Djuren i den gamla skogen av Colin Dann
Har du någon favoritbok där naturen tar en stor plats?
Jag är född i slutet på 80-talet, så jag har av naturliga skäl inga minnen från det här decenniet. Däremot har jag läst en hel del böcker som utspelar sig vid den tiden (men som inte nödvändigtvis skrevs precis då). Här kommer mina tips på böcker som utspelar sig på 80-talet!
Alla som har gått på högstadiet kommer nog att känna igen sig, på ett eller annat sätt, i den här berättelsen om att försöka navigera bland hierarkier och att passa in i en högstadieklass där det finns extremt snäva definitioner för vad som är ”inne” och ”rätt”. Men det är också en roman med otroligt många 80-talsreferenser (som flyger mig över huvudet). Musik, mat, mode – det här är en bok för nostalgiker, men också för den som helt enkelt vill läsa en riktigt bra bok om en tuff högstadietid.
Livet går så fort. Och så långsamt. av Martina Haag
80-talet var en omvälvande tid, på många sätt. Det gäller inte minst alla de som förlorade nära och kära i AIDS. Det här är något som Jonas Gardell har skildrat väldigt fint i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar. Det märks att han själv har drabbats av förluster och att berättelsen ligger honom nära. Det här var en tid när hela vänskapsgäng kunde dö ut: unga människor, som bara bara dog, den ena efter den andra. Så hemskt.
Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken av Jonas Gardell
I slutet av 80-talet skulle Berlinmuren äntligen falla, men innan dess fanns det en lång tid av spänningar och hård kontroll. DDR-tiden har skildrats i en lång rad romaner (och filmer) och jag skulle kunna rada upp många exempel på bra böcker på temat. En lättläst och fängslande bok är i alla fall Ögonblicket, som (vid sidan av en ganska ointressant kärleks-berättelse) berättar väldigt gripande om en tid där det inte gick att lita på någon och där vem som helst kunde trilla dit och börja spionera.
Majgull Axelsson är en fenomenal författare, tycker jag. Få har samma förmåga att skildra människor och relationer och få har samma öga för att på olika sätt skildra förtryck och dra fram svåra, verkliga händelser i ljuset. Rosario är död är en av hennes mest smärtsamma böcker. Här berättar hon rakt och plågsamt om exploatering av barn och barnprostitution. Den kom ut första gången -89 och skildrar verkliga händelser från den tiden. Tyvärr, får man väl säga, så är boken knappast inaktuell. Barn blir alltjämt utnyttjade och idag sker till och med live-sända övergrepp. Tekniken och nya medier verkar bara ha flyttat övergreppen till nya arenor. Fruktansvärt!
Det finns många uppväxtskildringar av olika slag och en hel del av dem utspelar sig såklart på 80-talet. En gammal favorit är Underdog, som handlar om en uppväxt i 70- och 80-talets Malmö. Det är tacksamt med den här ”coming of age”-litteraturen, för det är ett allmänt tema som vi alla kan relatera till. Jag tyckte verkligen om Underdog, en bok som både är underhållande och innehåller en del svärta.
Underdog av Torbjörn Flygt
Har du någon favorit som utspelar sig under 80-talet?
Musan av Jessie Burton är en fängslande berättelse om skapandets kraft och om kärlek och relationer i inbördeskrigets Spanien. Betyg: 5 fincor av 5.
Musan av Jessie Burton är en bok där två kvinnors livsöden vävs ihop och där konst, fylld med mystik, utgör länken. Jag började läsa den här boken under min påskledighet och kunde knappt lägga den ifrån mig. Det var länge sedan jag läste något så bladvändande och härligt.
Musan handlar om Olive, som precis har lämnat London tillsammans med sina föräldrar och slagit sig ned på den spanska landsbygden. Modern är deprimerad, pappan upptagen med sitt och med en affär på sidan av. Det är inte en harmonisk och lycklig familj. För Olive är det dock något i landskapet och atmosfären som verkligen drabbar henne och hon uppfylls av en kreativitet och skaparlust som hon aldrig tidigare har upplevt. I sitt rum målar hon häpnadsväckande tavlor, men hon gör det med insikten om att hennes pappa, konsthandlaren, och knappast någon annan heller, aldrig skulle förstå dem om det blev känt att det var hon som var konstnären. Det är 30-tal och som kvinna räcker det inte att vara duktig – för att bli en betydande konstnär måste du vara man.
En ung kvinna från trakten och hennes bror kommer till familjen. Kvinnan, Therese, blir deras hemhjälp, och brodern, Isaac, hjälper också till med sysslor kring huset, även om han mest är upptagen på annat håll, med kampen. Snart ska det Spanska inbördeskriget skörda sina offer, men än så länge pyr det mest under ytan. Isaac hör till vänstern och delar med sig av upprörande skildringar av våld och förtryck. Olive dras till Isaac, blir förälskad och förtrollad. På samma sätt dras Therese till Olive. Hennes vänskap till den här unga kvinna, med Vogue-magasin och magiska tavlor, blir en betydande person för henne, vars bakgrund som halvt romsk annars inte har gett henne någon högre status i samhället. Hon vill vara med Olive, hjälpa Olive, göra allt hon kan för Olive. Vid ett tillfälle gör hon något som kommer att bli ödesdigert: hon ser till att en av Olives tavlor kommer ut till allmän beskådan under sin brors namn. Hennes tanke är att Olive ska stå upp för sig själv och erkänna att tavlan egentligen är målad av henne, men det blir inte som hon trott. Olive verkar tvärtom tycka att det passar bra att hennes målningar får komma ut i världen under en annans namn. Hon ser det som den möjlighet hon har att nå ut. Tavlor säljs och Isaac tar emot pengarna, som till stor del hamnar i kassan hos hans partikamrater. På ett paradoxalt sätt känner sig Isaac utnyttjad av Olive, som använder hans namn för egna syften, och en spricka uppstår mellan dem, men Olive är förblindad och kör på med sitt.
Trettio år senare börjar Odelle, en ung kvinna med ursprung i den forna brittiska kolonin Trinidad, ett nytt arbete på ett galleri i London. Hennes närmsta chef är en excentriska Marjorie Quick, som verkligen tar henne under sina vingar och uppmuntrar Odelle i hennes skapande, skrivande. Snart lär hon också känna en ung man, som börjar uppvakta henne. Det visar sig att han har fått en häpnadsväckande tavla i arv och nu tar han den med sig till galleriet, bland annat som en förevändning för att kunna träffa Odelle. Tavlan är målad av en okänd konstnär, men när galleriägaren får se den blir han förstummad. När Marjorie får se den blir hon helt ur balans och blir uppenbart drabbad på ett mer personligt plan. Kan tavlan vara en äkta Isaac Robles-målning? Och vad har Marjorie i sådant fall för koppling till den?
Musan är en spännande berättelse med flera lager. Det är frestande att sträckläsa och låta historien veckla ut sig, förklara mer kring målningens uppkomst och hur den hamnat hos en ung man i London. Berättelserna från 30- och 60-talen berättas parallellt och som läsare förstår man därför hela tiden mer än vad Odelle gör i sin del av boken. Ändå lyckade boken överraska mig in i det sista. Jag tyckte verkligen att det var spännande att läsa mer om tavlan och konstnärskapet bakom, kanske för att jag själv är väldigt intresserad av konst och verkligen är förtjust i berättelser där stark konst har en stor del av handlingen. Boken ger en levande skildring av skaparlust och konstens kraft, vilket är väldigt härligt. Sedan blir det såklart lite extra spännande när mycket kring det viktigaste konstverket i Musan är mystiskt och spännande. Ska Olive få upprättelse? Ska Odelle lista ut hur allt hänger ihop?
Samtidigt är det verkligen ingen äventyrsberättelse på det sättet utan en bok som framför allt fokuserar på människor och den kraft som håller dem samman: vänskap, kärlek. För att inte tala om det som sliter dem isär: svek, lögner. Ibland kanske berättelsen svävar iväg lite väl och blir övertydlig när det gäller detta, men jag har ingenting emot det. Jag blev helt uppslukad av Musan och tycker att det är en riktigt, riktigt bra bok.
Musan av Jessie Burton
Jag tror han ville att jag skulle bli imponerad av det faktum att han hade en MG, men det betydde inte ett skvatt för mig när jag väl hade fått syn på tavlan i bagageutrymmet. Den var inte stor, och inte ramad. Motivet var inte särskilt märkvärdigt, men heller inte helt lätt att tolka – en flicka, med en annan flickas avhuggna huvud i händerna vid ena sidan i målningen, och vid den andra ett lejon sittande på hasorna, inför det dödande språnget. Bildspråket andades fabel.
Trots en lätt förvanskning på grund av den orangea gatlyktan över oss påminde färgerna i bakgrunden om ett hovporträtt från renässansen – den där anhopningen av åkrar som lapptäcken i alla möjliga gula och gröna nyanser, och något som såg ut som ett vitt litet slott. Himlen ovanför var mörkare och mindre diskret; det låg något mardrömslikt över dess blåslagna indigotoner. Tavlan fick mig omedelbart att tänka på motsatser – flickorna mot lejonet, tillsammans inför sin olycka. Men den hade en säregen finess bortom den vackra färgpaletten – ett svårfångat fenomen som gjorde tavlan så tilltalande.
»Vad tycker du?« frågade Lawrie. Utan den starka köksbelysningen såg hans ansikte mildare ut.
England, 1967. Odelle Bastien har haft svårt att etablera sig i London sedan hon flyttade från Trinidad fem år tidigare. Men plötsligt har hon erbjudits jobb som sekreterare till den glamourösa galleristen Marjorie Quick.
Genom Marjories vänskap blir Odelle medveten om en potential hos sig själv som hon inte trodde fanns. Ändå förblir Marjorie ett mysterium för henne. Och i ännu högre grad när ett stort, försvunnet konstverk som också det bär på en hemlig berättelse en dag levereras till galleriet.
Spanien, 1936. Olive Schloss, dotter till en berömd konst- handlare, är en ung kvinna som på allvar börjat utforska sina ambitioner. Till hennes familjs sköra paradis anländer en dag den revolutionäre konstnären Isaac Robles och dennes halvsyster Teresa med explosiva, förödande konsekvenser…
Musan är en roman om två kvinnor i olika tider. En magnifik, fängslande historia om ambition, identitet, kärlek och besatthet. Musan, uppföljaren till Jessie Burtons debutroman, bästsäljaren Miniatyrmakaren har hyllats av kritiker och läsare världen över.
(förlagets beskrivning)
Jessie Burton
Jessie Burton (född 1982) är en brittisk författare som har gjort stor succé med debutromanen The Miniaturist (Miniatyrmakaren) från 2014. Burtons senaste roman för vuxna är The Muse (Musan). Jessie Burton har en hemsida och instagrammar under @jesskatbee.
Jag har haft perioder när jag har lyssnat på fantastiskt många poddar. På senare år har poddar till stor del konkurrerats ut av både ljudböcker och musik och även om jag fortfarande följer en hel drös med poddar så är det faktiskt ganska få som har bok-tema. Jag tänkte faktiskt passa på att be om tips på just bokpoddar, för det vore kul att börja följa någon mer. Vilken är din favoritbokpodd?
Hur som helst: här kommer en lista på de bokrelaterade poddar som jag trots allt följer. Det är några poddar som ständigt vekar återkomma när jag skriver den här typen av inlägg. Till vissa poddar är jag en trogen lyssnare, helt enkelt!
Bokcirkeln. Bokcirkeln är en del av Lundstöms bokradio i Sveriges radio, men ibland klipper de ut bokcirkelavsnitten och lägger in dem i den här podden och det tycker jag är bra, för det roligaste är ju att lyssna på bokcirkelpodden när man läser just den bok som avhandlas. För stunden är jag mitt uppe i Anna Karenina och kan därmed se fram emot att lyssna på de 5 Anna Karenina-avsnitten från 2008 (håller ännu, skulle jag tro!). Då är det inga mindre än Jonas Hassen Khemiri, Elsie Johansson och Aase Berg som tillsammans med SR:s Marie Lundström diskuterar Lev Tolstojs klassiska verk.
Dagens dikt. Det är så oerhört sympatiskt med Dagens dikt, tycker jag! Varje avsnitt är cirka 2 minuter och består rätt och slätt av en dikt, ibland uppläst av författaren, ibland av stjärnor som t.ex. Stina Ekblad <3.
Förlagspodden. Jag kan inte förklara varför jag är så förtjust i den här podden, men jag gillar den verkligen. Förlagspodden går ut på att journalisten Lasse Winkler och förlagschefen Kristoffer Lind diskuterar förlagsbranschen. Nördiga ”bakom kulisserna”-berättelser, helt enkelt. Jag tycker att det är sjukt intressant att höra mer om hur bokbranschen fungerar, för det har man ju liksom ingen aning om.
Hemmafru är tillbaka med en ny säsong! Det är en långsam och mysig podd där författaren Kristina Sandberg och konstnären Sven Teglund diskuterar hemmafrun. Gillade man böckerna om Maj finns det en god chans att man också gillar Hemmafru!
Lundströms bokradio. Sveriges radios bokprogram, helt enkelt. Högt och lågt, seriöst och roligt.
Mellan raderna. Det här är den enda boktips-podd jag lyssnar på för stunden. Här delar Karin Jihde och Peppe Öhman med sig av boktips och pratar kring de böcker de läser, ofta med en feministisk och intressant vinkel.
Radioföljetongen & radionovellen. Ljudböcker i Sveriges radio! För den som har svårt att hänga med i ljudböcer är de dessutom extra lyxiga eftersom att de är indelade i avsnitt och oftast inleds med en lite resumé…
Skymningsland. En ny podd och anledningen till att jag kom på tanken att skriva det här inlägget, faktiskt, för det är ju kul att också tipsa om något nytt. Jag har inte hunnit börja lyssna ännu, men jag ser fram emot att ha det här i lurarna snart. Skymningsland är nämligen nyskrivna skräckberättelser av svenska författare, däribland min favorit John Ajvide Lindqvist, som har skrivit berättelsen i det första avsnittet.
Språket. Okej, ingen litteraturpodd, men lite angränsande är det väl ändå! Det här är helt enkelt ett radioprogram/en podd om språk. Språkforskarna Ylva Byrman och Henrik Rosenkvist turas om att svara på språkfrågor och Emmy Rasper är programledare.
438 dagar av Johan Persson och Martin Schibbye är en upprörande bok om Perssons och Schibbyes tid i etiopiskt fängelse, och en bok som väcker många tankar om frihetens pris. Betyg: 4+ snusdosor av 5.
Ni vet förmodligen redan bakgrunden till Martin Schibbyes och Johans Perssons438 dagar. De två frilansjournalisterna arbetade med ett reportage om hur befolkningen i den omstridda och konfliktfyllda Ogadenregionen i östra Etiopien drabbats av oljeutvinningen. Inte minst var de det svenska företaget Lundin Petroleum på spåren. Resan in till Ogaden, som är stängt för journalister, gick via Somalia och skedde tillsammans med medlemmar ur ONFL-gerillan. Sedan gick allt fel. De två journalisterna blev tillfångatagna, skottskadade, utsatta för skenavrättning och tvingade att erkänna brott som de inte hade begått. Efter en farsartad utredning och rättegång dömdes de till 11 års fängelse, anklagade för att bland annat ha främjat terrorism.
I 438 dagar berättar Schibbye och Persson om tiden kring gripandet, om tillvaron i etiopiskt fängelse och om det politiska och diplomatiska spelet som skedde för att få dem frisläppta. Det är skrämmande att läsa om hur rättslöst de blev behandlade och hur oskyddade både de och alla de andra fängslade journalisterna och politikerna är i den här diktaturen. Det är också upprörande att läsa om hur de hade det i fängelset: sovandes på cementgolv i ett överfyllt fängelse där dödliga sjukdomar sprids och där det råder brist på mat, vatten, hygienartiklar, allt. Hur håller man hoppet uppe och bevarar förståndet i den här tillvaron? Jag förstår knappt hur de orkade fortsätta, orkade tro.
438 dagar är verkligen en fängslande, upprörande och berörande berättelse och en bok som väcker många tankar kring journalistik och vem som ska betala priset för att berätta från konfliktfyllda områden eller för att rota i sådant som de med makt vill dölja. Vem vågar vara journalist idag? Det förefaller bli allt farligare att våga berätta och att vittna från konflikter eller att nyansera med fler berättelser än de officiellt utkablade. Vem ska våga gräva och rapportera i framtiden om det är såhär journalister behandlas? Det känns inte speciellt upplyftande att påminnas om den seriösa journalistikens status idag, i våra tider med filterbubblor, fake news och förföljelse av journalister. Ändå är 438 dagar på sätt och vis en peppig berättelse om några som faktiskt vågade och som aldrig verkade tveka på att friheten är värd att kämpa för. Det är bara att hoppas på att Schibbye, Persson och andra fortsätter att rapportera och berätta och inte skräms till tystnad.
438 dagar av Martin Schibbye och Johan Persson
Uppläsare: Martin Schibbye, Martin Wallström. Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Offside press) 2014 (den här ljudboken, Storyside). Antal sidor: 363 (ca 14 h lyssning). ISBN: 9789185279258, 9789170368547
Natten till den 28 juni 2011 satte vi allt på spel när vi i skydd av mörkret korsade gränsen mellan Somalia och Etiopien. Vi ville undersöka hur den hänsynslösa jakten på olja drabbade befolkningen i den stängda och konfliktfyllda Ogadenregionen. Vi ville nå bortom flyktingberättelserna och larmrapporterna, och med våra egna ögon ta reda på sanningen.
Fem dygn senare låg vi skjutna och blodiga i ökensanden. Men när det ursprungliga reportaget dog, tog en annan historia sin början. En berättelse om rättslöshet, propaganda och storpolitik. Efter en Kafka-artad rättegång dömdes vi till elva års fängelse för terroristbrott. Och vi var långt ifrån ensamma. Bredvid oss satt journalister och politiker som dömts på löpande band för att de inte hade gått i diktaturens ledband. Vår skildring av olja förvandlades till en historia om bläck. Vardagen blev en kamp för överlevnad i det ökända Kalityfängelset. På ett cementgolv bakom korrugerad plåt i en värld av dödliga sjukdomar, misshandel och förtryck skapade vi en vardag med hjälp av stenhårda rutiner. Fråntagna våra skosnören och vår yttrandefrihet försökte vi bevara det mest värdefulla man har: friheten att själv bestämma vem man är.Här är vår berättelse om pressfrihet och kärlek under 438 dagars helvete.
(förlagets beskrivning)
Johan Persson och Martin Schibbye
Johan Persson (född 1982) är en svensk fotograf och journalist och Martin Schibbye (född 1980) är en svensk journalist. De blev kända över hela världen när de fängslades i Etiopien och 14 månader senare blev benådade. Mer om boken och författarna finns bland annat läsa på bokens hemsida, 438dagar.se.
Begravd jätte av Kazuo Ishiguro är en fantasyroman om ett äldre par som ger sig iväg in i dimmorna för att söka sin försvunna son. Jag har älskat allt annat jag läst av Ishiguro, men den här gick inte hem hos mig. Betyg: 2+ drakar av 5.
Begravd jätte av Kazuo Ishiguro är en fantasyroman om ett äldre par som ger sig iväg på en lång resa i sökandet efter deras försvunna son. Det är 500-tal och en dimma har svept in och gjort att människors minnen har börjat blekna bort. Det blir en händelserik färd och många möten. Någonstans hotar också en fruktansvärd drake, eller är det något annat som ligger begravt?
Jag har läst flera romaner av Ishiguro och hittills har alla seglat in på min lista över favoritromaner. Jag har blivit djupt berörd av både Återstoden av dagen och Never let me go, men när jag nu har läst Begravd jätte så känner jag mig inte lika drabbad. Fantasy är måhända fel genre för mig, men för mig fanns det inte mycket i den här romanen som engagerade. Av de Ishiguro-romaner som jag har läst så tycker jag dessutom att Begravd jätte är den mest avancerade och jag är den första att erkänna att mycket säkerligen flög över huvudet på mig. Här finns kopplingar till andra verk och berättelser, inte minst Kung Artur-berättelserna, och det är proppat med symboler och namn som är tänkta att väcka associationer, men som främst får mig att känna mig dum.
Det finns säkert mycket att hämta i Begravd jätte för den som har den rätta bakgrunden och känner sig manad att läsa något som kräver mycket analys och eftertanke. Jag inser att det finns många bottnar i den här berättelsen, men för mig var det just inget lager som engagerade särskilt mycket.
Begravd jätte av Kazuo Ishiguro
Originalets titel: Buried giant (engelska). Översättare: Rose-Marie Nielsen. Uppläsare: Magnus Roosmann. Utgivningsår: 2015 (första brittiska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2017 (den här ljudboksversionen, Bonnier audio). Antal sidor: 335 (ca 14 h lyssning). ISBN: 9789146226659, 9789176518373, 9789176471890. Andra som läst: dagensbok.com, Fantastiska berättelser.
Det är 500-tal. Romarna försvann för längesedan, och det land som en gång ska komma att bli England sveps sakta men säkert in i ett slags kollektiv minnesförlust som kallas ”dimman”. I landskapet rör sig människor på obestämd flykt; föräldrar söker sina barn, barn söker sina föräldrar. Men det är också en värld, som Ishiguro skildrar den, befolkad av monster och demoner. Och mitt i allt detta befinner sig Axl och Beatrice, ett åldrat par som ger sig ut på en lång och farofylld resa för att hitta sin son, sedan många år försvunnen.
Kazuo Ishiguros nya roman, den första på tio år, är en symbolladdad, svart och mystisk saga. Ishiguro leker med genrer och överskrider dem. Begravd jätte är äventyrsberättelse, pikareskroman, fantasy – allt på en och samma gång. Och, på ett djupare plan, är den också en betraktelse över – och kanske ifrågasättande av – myternas och det kollektiva minnets betydelse.
(förlagets beskrivning)
Kazuo Ishiguro
Kazuo Ishiguro (född 1954) är en brittisk författare med japanskt ursprung. Han har skrivit ett stort antal romaner, i vitt skilda genrer. Hans genombrott kan sägas vara The remains of the day (Återstoden av dagen), från 1989, som också har filmatiserats och för vilken han belönades med Bookerpriset. Även SciFi-romanen Never let me gohar filmatiserats. 2017 tilldelades Kazuo Ishiguro Nobelpriset i litteratur.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
