I kroppen min av Kristian Gidlund är bland det mest berörande och fina jag läst; En bok om att drabbas av cancer, men framför allt en bok om livet och en bok skriven av någon som verkligen kunde skriva. Och det blev inga fler böcker än såhär! Betyg: 5 vilda hingstar av 5.
I kroppen min av Kristian Gidlund är Gidlunds självbiografi och en bok där han berättar rakt, öppet och smärtsamt om sin sista tid i livet. Gidlund var redan känd som trummis i popbandet Sugarplum Fairy och som journalist när han drabbade av magcancer och började berätta öppet om detta i en blogg med samma namn som boken. Snart berördes hela Sverige av hans historia och så småningom kom bloggen att bli till den här boken.
I kroppen min består i praktiken av två delar och hela tiden är den skriven och berättad i stunden. Ingenting är tillrättalagt eller filtrerat i efterhand; När Gidlund berättar om smärtan och ångesten att behandlas med cellgifter förmedlar han precis de känslor och tankar han hade då. Det gör det omöjligt att värja sig. Jag har ingen egen erfarenhet av cancer (jag är mycket tacksam för detta) och ingen jag känner som själv har upplevt en cancerbehandling har velat berätta något om den. I den här boken berättar Gidlund om det slag som han måste ge sig ut i: kroppen ska brytas ned med gifter för att förhoppningsvis få de tumörer han bär på att minska. Jag har aldrig trott att en cancerbehandling är en enkel behandling, men Gidlund gör verkligen att man som läsare förstår vidden av den.
Den första delen av boken behandlar den första tiden efter diagnosen. Det planeras för cellgiftsbehandlingar, en svår operation och uppföljande cellgiftsbehandlingar. Ingen kan lämna några som helst garantier om någonting. Kristian börjar städa undan sitt liv, vill göra det enkelt för sina anhöriga, och han skriver ett brev ifall det värsta skulle hända. Det värsta händer inte. Efter en lång och omtumlande behandling kommer Gidlund ut på andra sidan, för alltid förändrad, inte bara genom det ärr som löper tvärs över magen, utan också själsligt, men behandlingen blir faktiskt lyckosam. Bloggen, som han har använt som en ventil, en yta där han har kunnat skriva av sig, fyller inte längre någon funktion och stängs ned.
Sedan börjar del två. Cancern är tillbaka och Kristian börjar åter skriva. Den här gången finns det ingen behandling. Nu återstår vård i livets slutskede.
Det här är ingen lättsam bok, inte alls. Det är ledsamt, smärtsamt, sorgligt och mörkt. Ändå är det en bok som i mångt och mycket genomsyras av livslust. Det är inte en bok om rädslan för döden så mycket som en bok om sorgen över att mista livet. I bokens första del sörjer Gidlund sin förlorade sommar, sommaren då han skulle ha varit på resor och äventyr, men som istället kom att ägnas åt cancerbehandlingen. I del två finns inte längre några framtida äventyr att uppleva, inte här i alla fall. Gidlund sörjer över att mista de han älskar, över att försätta de han älskar i sorg och, inte minst, över de barn han inte hunnit få.
Det gör så ont att läsa den här boken. Det är så mycket liv som inte fick chansen att bli av och Gidlund är fantastisk på att skriva om just det.
Jag kan erkänna att jag innan jag öppnade den här boken tänkte att det säkert skulle vara en stark berättelse, men kanske inte en stark ”litteratur”. Vad fel jag hade! Gidlund hade verkligen berättandets gåva. Han skriver vackert, säkert och trots att boken är baserad på en blogg, där varje inlägg, d.v.s. kapitel, är skrivet där och då, så utgör de verkligen en helhet. Det finns återkommande bilder som Gidlund väljer att skriva om. Inte minst återkommer han ofta till hästarna, hästarna som ger honom kraft och styrka, men som också är viktiga symboler för honom när han beskriver sin sjukdom. Alla de här fina stilistiska grepp gör att boken känns mycket mer som en roman än som en blogg. Hjärtat går sönder när jag tänker på att det här fick bli Gidlund enda bok (bortsett från en textsamling som gavs ut postumt).
I kroppen min är det starkaste och finaste jag läst på länge. Livet alltså. För en del blir livet alldeles för kort.
Det har nu gått tio dagar.
Jag skulle alltså kunna göra det enkelt för mig. Jag skulle kunna låtsas att jag inte har städat lägenheten så att mamma och pappa slipper. Skulle kunna låtsas att jag inte har varit borta med grovsoporna, att jag inte har burit ut sexhundra kilo Dagens Nyheter till pappersinsamlingen. Och jag skulle kunna låtsas att jag inte har tömt kylskåpet och rensat ur frysen. Jag skulle kunna låtsas att jag inte ångrade mig på vägen till kassan med den där fina skjortan, för att det kändes som att det var ett onödigt köp. Och jag skulle kunna behålla det som en hemlighet, att jag inte började med den där boken, för att jag vet att jag inte kommer ratt hinna läsa klart den.
Jag har alltid haft svårt för att lämna saker halvfärdiga.
Ur I kroppen min av Kristian Gidlund
I kroppen min av Kristian Gidlund
Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Bokförlaget Forum), 2013 (den här pocketutgåvan, Månpocket). Antal sidor: 330. ISBN: 9789137140520, 9789175032450.
I mars 2011 fick Kristian Gidlund sin första cellgiftsbehandling mot den nyligen upptäckta magcancern. Han började skriva en blogg, I kroppen min. Ett halvår senare såg det ut som om behandlingen hade lyckats. Men i augusti 2012 hade cancern kommit tillbaka och visade sig vara obotlig. De starkt berörande texterna i Kristians blogg blir nu bok.
”Jag fick beskedet på en torsdag, strax innan jag skulle äta pannkakor. Men det började långt innan dess. Så klart. Jag ska försöka berätta. Jag ska försöka. Och redan där misslyckas jag. Har skrivit och raderat alldeles för länge nu. Det här är nog en självisk bok. Skapad av mig själv. För mig själv. Och om du vill läsa får du gärna göra det. Men det här är mitt sätt att hantera den här situationen. Mitt sätt att tygla det som har tvingat sig in i mitt liv. Som jag måste leva med. Jag hade tänkt berätta hur allt började, hur jag har tänkt sedan den där torsdagen. Jag hade tänkt berätta om vilka känslor som har osat, fräst och dundrat inom mig. Men jag orkar inte vara saklig. Inte vara föredömligt dramaturgisk i berättandet. Inte nu. Kanske senare.Men det finns något som jag måste berätta. Och om det upprör någon att det var på det här viset som ni fick reda på det, så är jag ledsen för det. Förlåt. Men ingen är mer upprörd över det här än jag. Jag lovar. Det finns något som jag måste berätta. Jag har cancer. Allting har förändrats. I morgon börjar min cellgiftsbehandling. Och den där torsdagen åt jag mina pannkakor kalla.”
Förlagets beskrivning
Kristian Gidlund
Kristian Gidlund (1983 – 2013) var en svensk musiker och journalist. Han berörde hela Sverige när han drabbades av cancer i magsäcken och valde att berätta om det öppet i bloggen I kroppen min, i flertalet intervjuer och i Sommar i P1. Bloggen finns utgiven i bokform och finns också i en specialutgåva som även innehåller foton av fotografen Emma Svensson, foton som också visats på en utställning i juni 2013. Gidlunds samlade texter finns samlade i boken Mot monsunens hjärta, som gavs ut postumt 2014.
Idag följer jag upp mitt tidigare inlägg om böcker som utspelar sig på 80-talet. Den här gången är det 90-talets tur. Jag är född 1987 och det innebär att jag såklart inte har några minnen från 80-talet. 90-talet är ju däremot min barndoms decennium och förutom alla minnen som hör barndomen till så minns jag såklart också 90-talsfenomen som Bingolotto, jazzbyxor, eurodisco, ”datakörkortet”, pojkband, Date-parfym, girl power, platåskor, Tamagotchi och tusen andra saker (jag skulle kunna fortsätta för evigt). Nog om detta! Nu till böcker som utspelar sig under detta spännande decennium.
Först ut är Sara Hanssons seriealbum Vi håller på med en viktig grej. Jag älskar den här boken! Det är nämligen den första självbiografi jag läst från någon som är ungefär jämngammal med mig själv och det är verkligen fantastiskt kul att få den igenkänningen. Dessutom handlar den nästan bara om att ha en bästis och att vara helt tokig i Spice girls och det känns befriande och härligt med en bok som skildrar den tiden i livet när bästisar och idoldyrkan kan uppta nästan all tid.
Naiv. Super. av Erlend Loe har blivit lite av en kultklassiker och den är ytterst läsvärd än idag. Boken följer en ung man som har börjat grubbla över tillvaron och inte vet riktigt vad han ska göra med sitt liv. Under tiden bor han i sin brors lägenhet medan brodern är på utlandsresa. Ett av uppdragen medan han bor i lägenheten är att sköta en fax. Fax! Det är inte den enda 90-talsreferensen i den här boken, som faktiskt är fylld av kul tidsmarkörer.
Om jag hade varit vuxen på 90-talet hade jag kanske haft en annan bild av Per Hagman, som ju måste ha varit en av 90-talets innekillar (eller?); En typisk kille som kanske hade varit en influencer om det hade varit 10-tal. För mig är han bara en strålande författare och vad som slår mig när jag läser honom, om det så är någon av hans senare romaner (som utspelar sig i ungefär nutid) eller om det är någon av hans 90-talsromaner, är att de verkligen andas 90-tal (så som jag föreställer mig det). Han skildrar ett urbant liv under den här märkliga tiden, mitt under finanskris och allt vad som nu hände i världen. Fast i Hagmans värld kretsar det mesta kring fester och hans huvudpersoner lever alltid ett barnsligt rotlöst liv där ingenting finns utanför nuet. Jag kan särskilt tipsa om Cigarett.
Om Hagman skildrar struligt 20-nånting-liv i 90-talets Stockholm så skildrar Tove Folkesson struligt 20-nånting-liv i (sena) 90-talets Kalmar i sin fantastiska roman Kalmars jägarinnor. Boken följer ett tjejgäng som hålls ihop, inte så mycket av det de har gemensamt utan av att de alla bär på ett utanförskap och en obeskrivlig leda. Kalmar är alldeles för litet för dessa stökiga, högljudda och provocerande unga kvinnor. Det är verkligen uppfriskande läsning och väldigt vackert beskrivet, trots de inte speciellt polerade huvudpersonerna.
Sist men inte minst så vill jag tipsa om en reportagebok. Det är kanske lite udda att lägga in en reportagebok i ett inlägg om böcker från 90-talet, men Gellert TamasLasermannen känns verkligen som en insiktsfull berättelse om hur samhället såg ut vid den här tiden: de attentat som Lasermannen, John Ausonius, begick är händelser som skakat Sverige och gett djupa sår och att läsa boken om honom och alla de mord han begick under 90-talet är omtumlande. En fantastisk bok!
Idag kommer ett kanske lite pretentiöst inlägg om en grej som jag har funderat på en hel del. Vad är egentligen kultur och vad ska vi ha den till? Jag har naturligtvis inga svar, men kultur betyder mycket för mig. Vad betyder kultur för dig?
När jag växte upp var böcker och läsning en självklarhet i mitt hem, men jag hade långt till någon teater och gick just aldrig och såg någon scenkonst, annat än med skolan någon enstaka gång. Musik tyckte jag om, men utbudet begränsades till den lilla CD-samling jag hade och några konserter gavs sällan någonstans i närheten, så det blev inte några live-upplevelser speciellt ofta. Någon musikskola eller dansskola fanns just inte i min kommun, så det låg inte direkt nära till hands att själv ägna sig åt något kulturellt. Teater, opera, klassisk musik, konst, allt sådant var främmande. Ändå låg det bara och väntade på mig.
Jag flyttade till Umeå när jag var 18 år och då hamnade jag plötsligt i en stad med ett stort kulturutbud och flera dansskolor. Jag började självklart att dansa. Jag visste att dansen var något som hade saknats mig, trots att jag aldrig hade dansat förut. Jag visste inte vilken stil jag ville hålla på med, men jag testade mig fram. Jag visste inte att man kunde dansa balett som vuxen nybörjare, men när jag så småningom började lyssna på klassisk musik kändes det direkt att det var balett jag måste hålla på med (jag dansar även dancehall, vilket är en helt annan stil). Få musikstilar går rakt in i kroppen på samma sätt som klassisk dansmusik, balettmusik. Jag vet inte varför, men det känns i kroppen.
Musiken är verkligen något som känns. Jag kan inte ens hitta ord för att förklara hur mycket exempelvis Kent och Håkan Hellström har betytt för mig under tonåren och hur mäktigt det har varit att få se dem live. Att gå på konserter kan vara en otrolig upplevelse. Att lyssna på musik i sina hörlurar kan vara en annan, men nästan lika härlig upplevelse. Musik kan gå rakt in i hjärtat, eller rakt ut i kroppen och kräva dans. Det är otroligt hur något kan balansera på känslolägen på det sättet.
Från Kents avskedsturné.
Det dröjde, men sedan upptäckte jag den klassiska musiken. Jag visste ingenting, absolut ingenting, om klassisk musik, men jag delade kontor på jobbet och blev distraherad. Jag började ha Klassisk morgon igång i hörlurarna och där någonstans vaknade mitt intresse för klassisk musik. Som pausmusik fungerade det dock ”sådär” tills jag kom på vad som verkligen är min bästa jobbmusik: minimalistisk musik. Nu för tiden återvänder jag hela tiden till Steve Reich och Philip Glass. Ibland skrattar jag nästan åt mig själv. Vad lyssnar jag på för pretto skit? Jag vet inte! Jag vet bara att Steve Reichs musik passar perfekt för min arbetsdag och att det finns slagverksmusik som är så fantastisk att jag inte ens kan sätta ord på det.
Opera är också fantastiskt. Jag såg min första opera när jag var cirka 20. Det var en obegriplig uppsättning av Trollflöjten. Jag och en kompis köpte biljetter lite sådär på impuls och det fanns bara två platser kvar, längst fram, vilket ärligt talat var skoj, för det är ju roligt att kunna se ned i orkesterdiket. Jag hade dock inte läst på och jag fattade därför ingenting. Sedan fortsatte jag ändå att gå. Det visade sig att jag älskar opera, älskar opera för att det är så maximalistiskt och innehåller allt: musik, kostym, sceneri, dans.
Det mesta jag testar i kulturväg är sådant som ger ett omedelbart sug efter mer. Jag trodde dock länge att konst inte var något för mig. Jag visste ingenting om konst och förstod inte vad det var man skulle ”se”. Jag trodde att det krävdes en viss utbildning, någon slags förstånd eller klass som jag inte hade. Sedan tittade jag på konst i alla fall och fattade att alla kan se. Man ser det man ser. Nu älskar jag konst (nej, inte all konst, precis som att jag inte älskar all musik eller tilltalas av all dans). Jag och min sambo brukar ägna en stor del av våra semestrar åt att springa på museum. Varje gång ser man lite mer, förstår lite mer. Förstår vad? Inget! Allt! Ju oftare man ser, desto mer finns det att se: sammanhang, tekniker, komposition, tanken bakom, sig själv i en ny vinkel. Jag och min sambo pratar om konst typ varje dag och det finns inget bättre söndagsnöje än att kolla på konst.
Ett av många besök på Bildmuseet. Ibland är utsikten som ett konstverk i sig.
Ibland har jag verkligen svårt att hitta tid till film (för att inte tala om serier), men jag älskar verkligen film, självklart inte all film, men mycket och filmer från många olika genrer, högt och lågt. Jag tittar på det som vissa tror är barnfilm, men som är hjärtevärmande animerad film. Jag tittar på komedier, SciFi, de långsammaste av dramafilmer. Under en period brukade jag gå på matinéer på söndagar och mestadels kolla på just de där dramafilmerna. En gång satt jag själv i biosalongen. Lyxen att sitta helt själv och få titta in i någon annans värld en stund.
Ja, ni hör, jag kan inte tänka mig ett liv utan kultur. Jag fattar att allt går i faser och att det säkert finns eller kommer att finnas perioder när jag måste fokusera på helt andra saker, men jag har verkligen svårt att se att jag helt skulle avstå från att konsumera kultur. Någon gång emellanåt behöver jag verkligen en dos nya intryck. Det kan vara opera, det kan vara en utställning, det kan vara en konsert, det kan vara en bok. Eller att bara lyssna lite på Spotify. Ett liv utan böcker? Jag vill inte vara utan böcker!
En bok kan vara ren underhållning, absolut, men ibland (ofta) kan en bok sätta ord på något jag känt eller tänkt och inte riktigt förstått. Ibland lånar jag någon annans blick, får se någon annan del av världen en stund. Lär mig något. Ibland läser jag ett fåtal ord, ser något mellan raderna, får som ett sug i maggropen. Litteratur kan beröra starkt, kan förändra folks liv. Jag menar det verkligen.
Jag vill alltid lära mig något. Det är en av anledningarna till att jag älskar kultur. Det är nog också därför jag arbetar som forskare. Jag vet inte ens vad jag söker efter. Först grottade jag ned mig i ett doktorandprojekt, men sedan flera år jobbar jag som en slags mångsysslare och kastar mig in i alla projekt där det saknas folk (och okej, jag har några mer långsiktiga projekt också). Allt verkar spännande och kul. Jag vill alltid lära mig något nytt. Det är ett sådant sug i mig att jag emellanåt pluggar vid sidan av mitt jobb. En lätt oroad kollega frågade varför, vad som är mitt mål, vad jag har för plan med mina studier. Plan? Han trodde att jag skulle söka mig till någon annan arbetsplats, men herregud, jag hade ingen plan. Jag har ingen som helst plan. Jag vill bara lära mig nya grejer.
Lära mig nya grejer, känna nya grejer. Och ja, jag fattar att man kan göra det på olika sätt, t.ex. genom resor, möten, äventyr. Ändå känner jag att kulturen har något speciellt, något fantastiskt, för den finns så tillgänglig och tar så många uttryck.
Egentligen är vi bara djur. Människan är verkligen inget mer än ett djur, men ändå vill vi så gärna att vi ska vara något mer, något annat. Den viktigaste skillnaden är kanske kulturen. Egentligen hade vi inte behövt jobba så mycket och hårt som vi gör. Det ekonomiska systemet, jakten på tillväxt, är något vi själva har uppfunnit, relativt nyss dessutom. Redan för 40 000 år sedan konstruerade människan musikinstrument och bildkonst har till och med funnits sedan långt tidigare än så. Suget efter kultur uppstod inte nyss, det har funnits med oss i tiotusentals år. Idag hade vi kunnat ägna oss ännu mer åt kultur och åt bildning. Vi behöver egentligen inte köpa en massa onödiga prylar, jobba (ibland med rena hitte-på-jobb) 40 h i veckan och sträva efter ständig tillväxt (och nej, jag är verkligen ingen flummig hippie eller ens speciellt vänster, men jag tycker såhär ändå). Vi hade kunnat ägna oss mer åt det som skiljer oss från djuren: kulturen, att nå något nytt, något djupare, bilda oss. Men det gör vi inte, för det sjuka är att kulturen inte har något större värde idag. Bildning och utbildning har inget större värde. Just ingen blir rik av att utbilda sig, av att skaffa sig en akademisk utbildning eller av kultur. Rik blir man av att redan ha pengar att placera eller av att köpa en bostad. Tack vare bostadspriserna kryllar det nu av nyrika människor som kan köpa fräsiga bilar, kläder från rätt märken, ännu dyrare hus. Men de kan inte köpa bildning. Spelar det någon roll? Nej, kanske inte. Jo, kanske mycket.
Jag vill i alla fall tro att den som avstår från att ta del av kultur missar något väsentligt. Jag har också svårt att förstå varför kultur ska ha så lågt värde och betyda så lite. Det går alltid att argumentera för att skattepengar ska satsas på vård, skola, omsorg (och det kan jag ju hålla med om, oftast). Det går alltid att skära ner på kultur (eller?). Men vad blir kvar? Till slut blir vi korkade. Det måste vara så det blir. Till slut blir vi bara djur.
Det allra mest korkade: det parti som pratar mest om kultur är också ett parti som värnar om en ”svensk kultur” och som lägger sig i vilka uttryck konsten får ta. Hur mycket hatar man inte kultur om man tror att det finns en ”svensk kultur” eller ”klassisk och tidlös” konst? Kultur betyder odla. Kultur handlar om att växa, expandera, öka, gro. Tror man att kultur handlar om att… jag vet inte vad? Hopsa omkring i folkdräkt? Enbart visa konst som är rent dekorativ? Verk som skildrar svunna tider? Och inget mer. Ja, då är man faktiskt lite väl dum i huvudet (alternativt hatar kultur).
Det här blev ett långt, svamligt inlägg utan någon stark poäng annat än den att kultur verkligen betyder mycket, mycket för mig och för mig är det överrumplande att den kan betyda så lite för andra.
Arv och miljö av Vigdis Hjorth är en intressant men lite upprepande berättelse om en familj som slitits itu och där gamla sorger kommer upp till ytan igen när ett arv ska fördelas. Betyg: 3 av 5.
Arv och miljö av Vigdis Hjorth är en av förra årets stora snackisar, inte minst i Norge, där boken väckte uppmärksamhet för att den tydligen rev upp känslor i Hjorths släkt. Alla författare lånar väl från sina egna liv i sina berättelser, även när de skriver fiktion. I det här fallet verkar Hjorths släkt dock tycka att likheterna är för stora och det är knappast till deras fördel.
Hela romanen kretsar kring en familj med fyra vuxna barn. De två yngre syskonen har en fin relation till föräldrarna, men de två äldre har brutit. Det visar sig efterhand att det finns goda skäl till brytningen, men föräldrarna och de yngre syskonen möter dem ändå inte med förståelse. Nu har det plötsligt bestämts att de yngre syskonen ska få förskott på ett arv: de ska få ta över de två sommarstugor som finns i familjen. Det har också bestämts att de två äldre syskonen ska bli utköpta. Problemet är att de erbjuds alldeles för små summor. Ett ännu större problem är att de äldre syskonen bli sårade över att bli fråntagna de stugor de egentligen hade velat ha i framtiden och som kanske hade kunnat början på någon slags försoning. Nu vidgas istället revan i familjen och smärtsamma minnen och familjehemligheter kommer upp på nytt.
Arv och miljö är en intressant bok om en familj med svårlösta konflikter och om taffliga och småsinta försök att bli sams på nytt. Alla framstår som lite giriga och snåla på sitt sätt, ingen verkar villig att både ge och ta. Det finns liksom ingen väg framåt.
Samtidigt som boken tar upp ett intressant ämne, som författaren uppenbart har egna erfarenheter av (till viss del i alla fall), så måste jag erkänna att jag tyckte att boken var rätt tjatig. Jag föreställer mig att det är ett stilistiskt grepp, att upprepa samma saker om och om igen för att verkligen stryka under hur tjatig och långdragen hela den här konflikten faktiskt är, men i slutändan så blir det faktiskt en ganska seg läsning. Det händer en hel del dramatiskt i boken, men allt maler ändå bara på om arvet och orättvisan och det smärtsamma som hände en gång i tiden. Med tanke på hur mycket prat det blev om Arv och miljö här om året så hade jag väntat mig mer.
Arv och miljö av Vigdis Hjorth
Originalets titel: Arv og miljø (norska). Översättare: Ninni Holmqvist. Uppläsare: Gunilla Leining. Utgivningsår: 2016 (första norska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Natur och kultur), 2018 (den här ljudboken, A Nice Noise). Antal sidor: 366 (ca 9,5 h lyssning). ISBN: 9789127153004, 9789188711977.
”Att ingen av er någon enda gång har frågat mig om min historia, har jag upplevt och upplever jag som en stor sorg.” Så skriver Berglijot i ett mail till sina systrar, efter det att en häftig diskussion om förskott på ett arv har blossat upp. De är fyra syskon, och föräldrarna har nu meddelat att de två yngsta döttrarna ska särbehandlas och få ärva mer.
Under bråket om arvet pulserar en långt mer smärtande nerv. Det handlar om vem som blev älskad och vem som blev utsatt i barndomen, om skuld, ansvar och rättvisa. Tvisten sätter igång en kraftfull och ohejdbar rörelse, där de hemligheter som präglat familjen måste avtäckas. Det är mer än tjugo år sedan Bergljot bröt med familjen, men nu kräver hon för första gången att bli lyssnad på. Det krävs mod för att orka hävda sin version av en stelnad familjehistoria. Men bara genom att berätta, och formulera även det som är outhärdligt smärtsamt att återvända till, kan man komma vidare.
Vigdis Hjorths intensiva och medryckande roman om en kvinnas kamp för att få äga sin egen berättelse och de svåra syskon- och föräldrarelationerna blev en sensation i Norge. Romanen har sålt i över 100 000 exemplar, översatts till en rad språk och nominerades även till Nordiska rådets litteraturpris.
Förlagets beskrivning
Vigdis Hjorth
Vigdis Hjorth (född 1959) är en norsk författare som skrivit ett flertal böcker för såväl unga som vuxna läsare. I Sverige är hon kanske mest känd för romanen Arv och miljö som kom ut 2018.
Skärmhjärnan av Anders Hansen är en intressant bok om hur hjärnan fungerar och hur skärmar eventuellt kan göra oss onödigt stressade och distraherade. Betyg: 4 sömnlösa nätter av 5.
Skärmhjärnan av Anders Hansen är enligt min biblioteksarbetande sambo en av de mest populära böckerna på bibblan just nu. Det kan bero på att författaren var värd i Sommar i P1 tidigare i år (jag har ej lyssnat) eller så beror det helt enkelt på det faktum att många av oss av en eller annan anledning har haft anledning att reflektera över skärmar, det uppkopplade livet och hur det påverkar oss.
Anders Hansen är psykiatriker och i den här boken samlar han resultat från en mängd studier kring hjärnan, stress och skärmanvändning för att ge bakgrund till hans farhågor att för mycket skärmtid kan leda till psykisk ohälsa. Boken är lättläst, men jag tycker också att det finns en bra balans – det blir inte alltför förenklat och lättviktigt. Hansen skriver om evolution, kroppens stressreaktioner och varför vi (troligen) råkar ut för dem, men framför allt lyfter han in allt detta i vår samtid, och den verklighet där många tar upp sin mobil flera gånger i timmen. Hur bra är vår hjärna egentligen på att hantera mobilens lockelser, pockande notiser, oändliga flöden, tillrättalagda bilder på folks liv? Hur bra är den på att ens hantera det blå ljuset som skiner oss i ansiktet precis innan vi ska sova? Hur mycket lär man sig egentligen på en föreläsning eller en lektion om det också finns en mobil som ligger framför en?
Jag tycker att Skärmhjärnan är en riktigt intressant bok och även om jag ärligt talat redan kände till en hel del kring evolution och stress (på ett översiktligt sätt), så har jag verkligen lärt mig mycket och fått mig många tankeställare. Jag tycker inte själv att jag har några problem med min skärmtid. Jag stängde av notiser för åratal sedan och med mina privata konton har jag valt att bara följa personer som jag faktiskt pratar med i det verklig livet och/eller personer som jag faktiskt skriver till på sociala medier också. På flera sätt har jag alltså redan gjort en del för att appar och sociala medier inte ska distrahera för mycket, men även jag blir distraherad ibland, så som man lätt blir eftersom mobilapparna i grunden är designade för att dra in en och hålla kvar en så länge som möjligt. Efter att ha läst den här boken blir jag inte lika arg på mig själv när jag fastnar med mobilen utan jag är lite mer förlåtande mot mig själv. Det är faktiskt mänskligt att råka gå in och kolla en massa flöden, när man kanske egentligen bara skulle ha tittat på klockan. Samtidigt vill jag självklart inte hamna i de där situationer och nu har jag fått motivation till att faktiskt lämna mobilen så att den inte är lättillgänglig de gånger jag verkligen behöver fokusera på annat (och mobilen lockar som mest…). Eller när jag umgås med folk i det verkliga livet, för all del. Klockan har jag på armen och vill jag ta en bild tar jag ju egentligen helst foton med min kamera.
När jag skrev om den här boken på Facebook, apropå en artikel som delades i mitt flöde, så fick jag genast mothugg att nja, den här boken var nog inte så bra ändå. Jag blev lite snopen. Den känns så väl underbyggd med alla referenser, många till högprofilerade tidskrifter och många med tusentals deltagare i studierna, men självklart kan inte jag ha full koll på forskningsfältet. En av de första saker jag gjorde när jag började läsa var i och för sig att googla på boken för att se om den fått någon kritik och då hamnade jag direkt på psykologenSiri Helles blogg. Helle har skrivit en liknande bok, Smartare än din telefon, från sin psykolog-synvinkel och hon håller inte med Hansen i hans syn på riskerna med skärmanvändning. På Facebook fick jag återigen tips om Helles blogginlägg. I sak tolkar jag att Helle håller med Hansen, men hon tycker att han har missat att ta upp minst en viktig studie och så tycker hon att Hansens råd är extrema. Jag tycker också att man kan ta Hansens råd, som utgör de sista sidorna i boken, med en nypa salt, men resten av boken tycker jag är skapligt fri från extrema råd. Jag tycker tvärtom att Hansen är ganska duktig på att slänga in brasklappar och förklara att det är lätt att se samvariationer, men att det inte nödvändigtvis betyder att det ena orsakar det andra. I många fall finns också en ”hönan eller ägget”-diskussion: till exempel, använder personer med psykisk ohälsa sin telefon mer, eller är det telefonerna som gör att de lider av psykisk ohälsa? Eftersom jag själv är forskare (inom ett helt annat fält) försöker jag alltid vara källkritisk och försiktig med att dra långtgående slutsatser. Vetenskap handlar om att ständigt ställa nya frågor och testa dem systematiskt, gamla sanningar kan alltid omkullkastas längre fram. Kanske finns det andra läsare som rycks med på ett annat sätt och tycker att Hansen presenterar en komplett sanning.
Det är klokt att Helle (och andra) påminner om att Hansens bok inte är en heltäckande beskrivning av forskningsfältet och att det är en bok från en medicinares synvinkel. Jag tycker ändå att den är klart läsvärd och mycket tankeväckande! Jag tror att den kan vara en nyttig ögonöppnare för många. Och nej, man behöver inte ta till sig av Hansens råd om att endast sitta framför en skärm 2 h per dag. Själv sitter jag framför en skärm praktiskt taget hela arbetsdagen och sedan sitter jag gärna någon timme eller fler på min fritid. Det finns mycket positivt med det uppkopplade livet och skärmanvändning, själv har jag ju t.ex. den här bloggen som en av mina största hobbies. Det handlar inte bara om att använda en skärm, utan också om vad man använder den till. Det viktigaste, vilket boken också påminner om, är att det där andra, den där skärmtiden man kanske inte ens ville ha från början, faktiskt är rejält onödig och kanske inte ens hälsosam. Tack och lov att man kan göra mycket för att minimera just den skärmtiden.
PS: jag läste den här boken som e-bok. Det är väl en kul ironi? 😉
PS2: illustrationerna i den här boken är helt underbara och bygger på klassisk konst, men med inslag av typiska prylar från vår uppkopplade värld.
Den psykiska ohälsan håller på att ta över som det stora hälsohotet i vår tid. Ett högt tempo, konstant stress och en digital livsstil med ständig uppkoppling börjar få konsekvenser för vår hjärna. För hur mycket du än gillar att kolla bildflödet på instagram, nyheterna i mobilen eller filmer på plattan, är din hjärna inte anpassad till det som dagens samhälle för med sig. Den är helt enkelt i osynk med vår tid!
Men det betyder inte att du står maktlös och att det saknas lösningar – med lite mer kunskap om hur hjärnan fungerar kommer du snart att inse att det egentligen handlar om ganska enkla och basala saker. Den mänskliga hjärnan är skapad i en helt annan tid, och kanske borde vi visa den lite mer hänsyn. Så följ med på en spännande resa och få en helt ny bild av det som händer och sker i ditt huvud!
Förlagets beskrivning
Anders Hansen
Anders Hansen (född 1974) är en svensk läkare, psykiater och författare. Han har bland annat skrivit de omtalade böckerna Hjärnstark och Skärmhjärnan om hjärnan och vår hälsa. 2019 var Anders Hansen värd för Sommar i P1. Anders Hansen twittrar under @AndersHansen74.
Jag for ner till bror av Karin Smirnoff är en både mörk och varm bok om en kvinna som återvänder till sin hembygd och konfronteras med sin missbrukande broder, dödsfall och familjehemligheter. Betyg: 4 jakthundar av 5.
Jag for ner till bror av Karin Smirnoff är en bok som inte liknar någon annan jag har läst. Både platsen och människorna är annorlunda mot det mesta i dagens populära böcker och kulturen är en helt annan. Det är först när jag läser en sådan här bok som jag inser hur många urbana berättelser jag slukar varje år, hur många medelklassiga liv jag läser om, hur många akademikerhuvudpersoner jag träffar på i litteraturen (och kanske identifierar mig lite med).
Här är huvudpersonen, Jana, en kvinna med en rätt oklar bakgrund, ärligt talat. Läsaren får inte några direkta ledtrådar till vad hon jobbar med, var hon har bott (eller med vem?), men nu har hon i alla fall lämnat allt (varför? För hur länge?) och farit ned till bror, brodern som bor i deras hemby och som har gått ned sig i missbruk. Jana gör vad hon kan för att ge brodern den spark i baken han behöver. Kanske åkte hon ner för att rädda honom? Fast hon gör också mer: hon söker jobb i bygden, hon söker upp gamla bekanta och mellan raderna vecklas det upp fruktansvärda händelser från det förflutna. Det finns mycket mörker, svärta, misär och råhet i Jag for ner till bror. Den är faktiskt grövre än det mesta jag har läst och allt eftersom, ända in i det sista, blottlägger författaren nya omständigheter, ger nya pusselbitar.
Jag for ner till bror överraskar på många sätt. Det som kanske överraskade mig mest var hur skickligt författaren målar upp karaktärerna i boken. Jag for ner till bror är full av annorlunda människor: opolerade, kantiga och med bagage som i många fall rymmer så mycket bedrövelse att man nästan baxnar. Ibland känns det som att Smirnoff snuddar mot det klichéartade: boken utspelar sig i en västerbottnisk glesbygd, långt från de hippa gatorna i Stockholm, och dess befolkning super, snarare än anordnar vinprovning, om man uttrycker sig så. När Smirnoff beskriver älgjakter och byns intriger, så känns det inledningsvis lätt att irriteras, att tänka att det här är en sådan berättelse. Det är det som är överraskande, för mitt i alltihop visar det sig ständigt att bokens karaktärer har fler egenskaper och att berättelsen rymmer fler sidor. Jag for ner till bror rymmer också stoff som skulle räcka för att skriva flera snyftberättelser, men Smirnoff vågar skala av, bara snudda och låta läsaren upptäcka saker på egen hand, samtidigt som hon hela tiden ser till att överraska genom att vara oväntat rolig och bjuda på värme.
Jag tycker att den här boken hade allt, faktiskt, och det är också en bok som inte liknar något annat jag har läst. Jag for ner till bror är en fantastiskt välkomponerad berättelse med lager på lager på lager som vecklar ut sig. Mycket i berättelsen är otroligt och ”för mycket”, men det är bara att dras med. Det är en bok som verkligen suger tag.
Jag for ner till bror. Tog bussen längs kusten och hoppade av vid efyran. Sedan gick jag mot byn.
Snön föll tät och vägen blåste igen. Flingorna vältrade sig innanför de låga kängorna och anklarna frös som i barndomen.
Bilar hade kunnat stanna för min tumme men ingen bil kom. Det var ett par kilometer till min brors hus och vägen gick uppåt.
För att underhålla mig själv sjöng jag everttaube.
Våra föräldrar älskade everttaube och sedan dog de.
Ur Jag for ner till bror av Karin Smirnoff
Jag for ner till bror av Karin Smirnoff
Uppläsare: Lo Kauppi. Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Polaris), 2018 (den här ljudboken, Polaris). Antal sidor: 318. Läs även övriga delar i denna planerade trilogi. Del två, Jag for upp med mor, kom ut 2019. ISBN: 9789177950981, 9789177950998.
I Smalånger är det mesta som vanligt. Maria har hittats död. Hennes bror håller på att supa ihjäl sig. Harmynte John har ögon som svarta hål i rymden och äldreomsorgen får en ny medarbetare, Janakippo, som stack sin far med en högaffel. Jag for ner till bror är en svart, rå, våldsam och from berättelse. Det är kärleksfullt, passionerat, varmt och tryggt. Svårast av allt är förlåtelsen.
Förlagets beskrivning
Karin Smirnoff
Karin Smirnoff (född 1965) är en svensk författare med en bakgrund som bland annat fotograf, journalist och ägare till en trävarufirma. Hon debuterade 2018 med Jag for ner till bror, en bok som blev Augustprisnominerad samma år.
Jag tyckte att det blev lite väl mastigt och lite väl många septemberböcker i mitt inlägg här om veckan. Det kommer ut fantastiskt många böcker i september, så här kommer ett till inlägg. 🙂 Om inte annat kan jag behöva sådana här inlägg att gå tillbaka till senare för att komma ihåg vilka böcker det var jag var så sugen på att läsa egentligen. 😉
Nio främlingar av Liane Moriarty
Klassiska barnvisor av Alice Tegnér, urval och arrangemang av Martin Östergren.Vid det här laget har det hunnit komma en uppsjö av böcker med uppspelningsfunktion. Den här känns ändå som en av de mest nödvändiga i genren. Finns det någon kompositör som skrivit fler odödliga barnvisor än Tegnér?
Klickad av Karin Bojs. Bojs är vetenskapsjournalisten som också har skrivit flera populära böcker om DNA-släktforskning och människans ursprung. Nu debuterar hon som deckarförfattare. Jag tror vi kan vänta en hel del inslag från Bojs favoritämnen: forskning, gener, anlag, DNA… Spännande, tycker jag!
Kodnamn flamingo av Kate Atkinson. Atkinson har skrivit flera verkligt originella berättelser, som Liv efter liv, där huvudpersonen lever om sitt liv, om och om igen. Jag är mycket nyfiken på vad hennes senaste roman kommer att bjuda på. Förlaget utlovar en spionroman som förnyar genren.
Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld är en ungdomsroman som jag känner mig sugen på att läsa. Förra året läste jag Här ligger jag och blöder och jag tyckte att den var fantastisk! Den nya romanen handlar om en ung kille som precis har flyttat med sin familj och som nu ser chansen att bli en ny människa.
Nio främlingar av Liane Moriarty. Efter en hel radda smarta feelgood-berättelser (ni har väl inte missat Stora små lögner/Big little lies, som också har blivit en populär TV-serie?) är Moriarty aktuell med en ny roman på svenska.
Pricken av Margret Rey och H.A. Rey har du eventuellt redan läst. Bilderboken om den prickiga kaninen, du vet?! Har du ett barn i närheten kommer nu en chans att också köpa den i nyutgåva. Fint! Berättelsen om en kanin som inte ser ut som ”alla andra” känns fortfarande relevant.
Strindbergs lilla röda av Alexandra Borg och Nina Ulmaja är något så nördigt som en bok om böcker: en resa genom bokens, typografins och läsningens historia. Borg är doktor i litteraturvetenskap och Ulmaja är personen som står för formgivningen av i stort sett alla böcker när du någon gång tänkt ”oj, vilken fin bok”. Eller kanske inte i stort sett alla, men otroligt många!
Trollet är inte hemma av Lars Lerin. En av världens bästa akvarellmålare och härligaste TV-personligheter debuterar som barnboksförfattare i september! Sonen Rafael och katterna Mimi och Silling lär ta plats i boken.
Jag har för vana att ta skärmdumpar när jag läser kul/intressanta/spännande nyheter och ibland rör det sig om bokrelaterade grejer. Kanske är det fler som gillar någraav dessa inte direkt nya, men ändå peppiga boknyheter:
Är du också extremt förtjust i Per Hagmans romaner? I sådant fall hoppas jag att du inte missade den text som DN publicerade i somras: Sveavägen smakade storstad. Ingen skriver om rotlöshet och urbant liv som Hagman. Nu är han pappa, åren har gått och perspektiven är kanske lite annorlunda, precis som staden och den väg som han nu återvänder till i texten.
Norrländska litteratursällskapet/FörfattarcentrumNorr har ett pris: Norrlands litteraturpris, som har delats ut varje år sedan 1973. I somras tillkännagavs det att årets pris går till Linnea Axelsson (Ædnan!) och Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark, som skrivit och illustrerat serieromanen Vi skulle segla runt jorden. Kul! Kul också att det faktiskt finns så många fantastiska författarskap i norr. Jag har nyligt läst Karin SmirnoffsJag for ner till bror. Jag kan tänka mig att hon är en kandidat till nästa års pris… Bara som ett exempel på ytterligare en intressant Norrlandsskildrare alltså.
Marie Lundström, programledare för Lundströms bokradio i P1, har tydligen under lång tid skrivit på egna alster. Nu kommer hennes debut! Eller nu och nu… 2020 kommer Sanningens kalas, en roman om en otrohetsaffär.
Läste du också Kärlek & uppror när du var tonåring? Siv Widerbergs och Anna Arténs diktantologi för unga kom ut första gången 1989 och har därefter lästs av generationer. Nu har den äntligen fått sällskap av en ny antologi med tydlig vinkel mot unga: Berör och förstör (härlig titel!). Den här gången är det Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar som har gjort urvalet. Jag är fel målgrupp, men jag är ändå mycket sugen på att läsa! Och så efterfrågar jag verkligen fler antologier, även riktade till oss vuxna. Poesi kan kännas ”svårt” (jag har skrivit ett helt inlägg om det en gång), men en antologi kan verkligen ge en lyxig introduktion och sänka tröskeln för att läsa.
Så har augusti passerat och vi får nog acceptera att sommaren är över. Det behöver inte vara så deppigt, om ni frågar mig. Jag tycker att det är härligt när höstens aktiviteter startar upp efter sommaruppehållet och till skillnad från sommaren, då folk tenderar att vara bortresta (gäller inte minst jag själv…), så brukar det vara lite lättare att samla ihop sina vänner till brädspelskvällar, middagar och allt vad det nu kan vara. Till veckan längtar jag särskilt efter mina danslektioner, som startar igen. Jobbmässigt är också allt i full gång igen, vilket också är skönt, på sitt sätt. Det var åratal sedan jag åkte på någon konferens, men nu i september väntar en tripp till en konferens i Malmö och det ser jag fram emot. Sedan får vi se vad månaden bjuder på för kul!
En liten höjdpunkt varje månad är i alla fall bokcirkeln och nu i september är det min tur att vara värd och att välja bok. Jag har valt Väggen av Marlen Haushofer, så den blir självklar läsning nu i september. Vad jag kommer att läsa utöver Väggen vet jag inte riktigt. Vi får se!
Väggen av Marlen Haushofer
Det verkar som att många förlag verkligen laddar upp inför september, för efter sommarens lugn kommer det plötsligt ut massor av intressanta böcker. Jag brukar varje månad tipsa om några nyutkomna böcker som jag tycker känns extra intressanta, men den här månaden får jag fasen dela upp månadens böcker i två inlägg för att det ska bli rimligt.
Hennes ord av Tove Folkesson
1794 av Niklas Natt och Dag. Nej, den här kommer jag inte att läsa, men jag vet att många, däribland Leif GW Persson, blev väldigt förtjusta i 1793, som kom här om året, så jag tipsar om den här uppföljaren ändå. 1793 tycker jag var en onödigt äcklig bok, alldeles för mycket av allt.
Bitterljuva dagar av David Nicholls. Minns ni bestsellern En dag, boken där läsaren får följa ett par, ett specifikt datum genom åren? Nu är Nicholls aktuell med en ny roman, med en 16-årig kille i huvudrollen. Kärlek, vänskap, coming of age. Kan säkert bli en storsäljare!
Fyrar runt Östersjön av Magnus Rietz. En bok som är vad den heter: en bok om fyrar runt Östersjön och därtill en bok med fantastiskt fina bilder av dessa. Jag tänkte först skriva att det här är en udda bok för att vara mig, för jag har ju liksom inget jätteintresse för båtar och hav och sådant, men sedan kom jag på att det här knappast är en udda bok för att vara mig? Jag som har fyrmästare och båtfolk längre bak i släkten. Hahaha.
Hennes ord av Tove Folkesson. Jag blev verkligen förtjust i Folkessons debut, Kalmars jägarinnor, som kretsar kring ett tjejgäng som är alldeles ”för mycket”. Den var så snyggt komponerad, fint skriven, knäpp, rolig, sorglig. Nu är Folkesson aktuell med en roman om att längta efter barn. Jag tror vi kan vänta ytterligare en sorglig, mörk och lite bitskt rolig bok. Undertiteln är Värk I – III…
Hur vi faller av Kristian Lundberg är en uppföljare till Yarden, som jag tyckte så mycket om. Jag förväntar mig ännu en pärla och ännu ett brännande vackert stycke modern arbetarlitteratur.
Gileads döttrar av Margaret Atwood är den efterlängtade uppföljaren till Tjänarinnans berättelse. Jag läste Tjänarinnas berättelse förra året och håller den för en av de bästa böckerna det året. Det känns spännande med en fortsättning, men frågan är om den kan leva upp till förväntningarna?! För den som sett TV-serien (det har inte jag) känns det väl förmodligen ”på tiden” att uppföljaren ges ut. Serien är ju liksom uppe i säsong tre vid det här laget.
Gör skillnad av Emma Sundh, Johanna Nilsson, Maria Soxbo är garanterat en bok för de redan frälsta, men det gör den inte mindre nödvändig. Klimatförändringarna sker nu och med den här boken försöker författarna, tre influencers med klimatintresse, att vända klimatångest till engagemang. Fint initiativ.
I rörelse av Athena Farrokhzad. Jag gillade verkligen Vitsvit, som kom för cirka 6 år sedan, och jag gillar verkligen Farrokhzad, som jag har haft förmånen att lyssna på på Littfest. Nu kommer en samling fristående dikter.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
