På måndag infaller en av bokårets mest spännande händelser: tillkännagivandet av det nominerade titlarna till årets Augustpris. Det finns många svenska litteraturpriser, men Augustpriset tycker jag har den perfekta balansen mellan folkligt och creddigt och dessutom är det bara svenska titlar som kan komma ifråga och det tycker jag känns skoj eftersom jag främst läser svenskt. Som ni säkert känner till finns det tre kategorier: Årets svenska skönlitterära bok, Årets svenska fackbok, Årets svenska barn- och ungdomsbok. Det två sistnämnda är inga genrer jag brukar bevaka, så där har jag svårt att gissa nominerade, men jag brukar däremot tycka att det är skoj att gissa nomineringar till skönlitteratur-klassen.
Jag vet inte om ni minns förra årets nomineringskväll? Morgontidningarnas kritiker hade räknat med namn som Sara Stridsberg, Jonas Hassen Khemiri och Jonas Gardell, men möttes av i sammanhanget rätt oväntade namn. Exempelvis nominerades debutanten Karin Smirnoff för Jag for ner till bror, som kommit ut bara några veckor innan och mötts av ljumma recensioner, åtminstone i min morgontidning. En annan nominerad var Socialdemokratiska noveller av Björn Runeborg, en bok jag inte läst eller högt något om varken före eller efter den kvällen (vad nu det skulle betyda). Kritikern Malin Ullgren skrev i DN att värdet för Augustpriset hade devalverats och ifrågasatte juryns förmåga att bedöma litteratur.
Jag blev själv djupt överraskad förra året och lyckades endast pricka in en av mina gissningar (förra årets vinnare, Ædnan av Linnea Axelsson). Så nu är självförtroendet inte på topp! Jag har dessutom inte läst så väldigt många böcker som kommit ut det senaste året. Här är i alla fall några böcker jag tror på.
Bränn alla mina brev av Alex Shulman är ingen personlig favorit hos mig. Jag gillade den medan den var nyss utläst, men ju mer den har sjunkit in och ju mer jag förstått kring hur uppdiktad den är, ju mer har den fallit i mina ögon. En ovärdig Augustprisvinnare, tycker jag, men den har legat på diverse topplistor och lyfts till skyarna överallt, så nog kan den komma att bli nominerad. I Bränn alla mina brev har Schulman skrivit en roman utifrån hans mormor och morfars liv, Karin och Sven Stolpe och deras olyckliga äktenskap.
Bränn alla mina brev av Alex Schulman
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff. Kanske är det lite mycket begärt att tro att Sminoff blir nominerad två år i rad, men varför inte? Uppföljaren till succédebuten är egensinnig och fascinerande, en opolerad och mörk berättelse om Jana Kippo och hennes bror och deras liv i norrländsk glesbygd.
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff
Ålevangeliet av Patrik Svensson har vad jag förstår blivit en oväntad succé. Det är alltså en essä om ålen och om relationen mellan författaren och hans pappa. Jag tror att den här boken är självskriven i fackboksklassen. Ålen är tillräckligt fascinerande och faktumet att den snart är utdöd ger en sorglig påminnelse om vart världen är på väg. På så sätt ligger berättelsen helt rätt i tiden.
Ålevangeliet av Patrik Svensson
Några böcker jag inte läst, men som jag tror på ändå:
Niklas Natt och Dags deckare 1794,
den nya Selma Lagerlöf-biografin Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm,
Steve Sem Sandbergs Woyzeck-tolkning W,
Amanda Svenssons tegelsten Ett system så magnifikt att det bländar,
Nina Wähäs roman Testamente.
Har du några gissningar inför årets nomineringskväll?
Ålevangeliet av Patrik Svensson är en fascinerande bok om ålen, en fisk som vi vet mycket lite om och som vi snart har förlorat för gott. Betyg: 4 pilträdslöv av 5.
Ålevangeliet av Patrik Svensson är en essä om ålen. Genom åren är det många som har fascinerats av just ålen. En av dem är Isabella Lövin, som för drygt tio år sedan belönades med Guldspaden för sin reportagebok Tyst hav: Jakten på den sista matfisken. Lövins bok handlar om överutnyttjandet av fiskebestånden, men det som verkligen har etsat sig fast hos mig som läsare är egentligen kapitlet om ålen. Innan jag läste Lövins bok hade jag inte ägnat den här fisken många tankar. Lövins beskrivning av ålens gåtfulla liv och hur nära den är att utrotas gjorde mig mer uppmärksam. Jag åt inte ål innan jag läste Tyst hav. Efter Tyst hav håller jag aldrig tyst om någon pratar om att fiska eller äta ål. Det finns inte utrymme för att äta ål.
När jag först hörde talas om Patrik Svenssons Ålevangeliet blev jag genast nyfiken och påmindes om min läsning av Tyst hav. Jag gladdes också åt att en såhär smal bok har fått utrymme i utgivningen hos en av landets mest prestigefyllda förlag. Jag föreställde mig även, komiskt nog, att Ålevangeliet kunde vara en bok med en ungefär lika stor läsekrets som en genomsnittlig diktsamling. Jag hade helt fel. Det är inte bara jag och Isabella Lövin som fascineras av ålen, den här boken har faktiskt sålts med rekordförskott till en massa länder. Jag läste senast att den har översatts till 33 språk. Vilken osannolik debut ändå!
Samtidigt kan jag verkligen förstå det. Ålen är fascinerande och i en tid när klimatfrågan äntligen har kommit upp på agendan blir ålen också en symbol för vad som händer med vår värld. Snart är ålen utrotad och fortfarande är det mycket kring ålen som är ett mysterium. Vi kanske aldrig kommer att förstå hur ålarna lever sina liv.
Patrik Svensson skriver om hur människor som Aristoteles och Sigmund Freud har försökt att förstå hur ålen lever och förökar sig. Det skulle dröja omkring 2 000 år innan man förstod att ålen över huvud taget är en fisk och att den kan ha fortplantningsorgan. På något märkligt sätt är det ungefär det vi vet idag. Det går inte att föda upp ålar. Av någon anledning, som vi inte känner till, kan den bara fortplanta sig i Sargassohavet. Hur den tar sig dit vet man inte. Inte heller när. Ingen har ens sett en vuxen ål i Sargassohavet.
Det är lätt att bli ödmjuk när man läser Ålevangeliet. Det är så mycket som människan inte vet och det finns samtidigt så mycket i naturen som är sällsamt, häpnadsväckande och fascinerande. Nu rinner mycket av det ur våra händer. Ålevangeliet är därför en både spännande och djupt sorglig berättelse på samma gång. Svensson har dessutom vävt in sig själv i boken och delar med sig av berättelsen om honom och hans far. Ålevangeliet är på så sätt en mångbottnad berättelse om livet och döden. Fint.
Ålevangeliet av Patrik Svensson
Uppläsare: Hannes Meidal. Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2019 (den här ljudboksversionen, Bonnier Audio). Antal sidor: 278 (ca 8 h lyssning). ISBN: 9789176472804, 9789100178017.
Hur mycket kan man veta om en ål? Eller om en människa?
”Ålevangeliet” är en bok om världens mest gåtfulla fisk. En fisk som gett upphov till ett alldeles eget mysterium inom naturvetenskapen, det som kallas ”ålfrågan”. En fisk som alla från Aristoteles till Sigmund Freud försökt förstå sig på, utan att lyckas. Och som nu dör ifrån oss, i mångt och mycket fortfarande en gåta.
Men ”Ålevangeliet” är också en bok om författaren och hans far och hur ålen förde dem samman. En berättelse om ursprung, öde, livet och hur det bör levas. Samt om det som är livets sista och ofrånkomliga utmaning: hur man hanterar döden.
Förlagets beskrivning
Patrik Svensson
Patrik Svensson (född 1972) är en svensk journalist och författare. Ålevangeliet är hans debutbok. Den har redan översatts till 33 språk.
Väggen av Marlen Haushofer är en lågmäld, tidlös och tänkvärd berättelse om en kvinna som plötsligt inser att hon lever ensam bakom en vägg och som återgår till ett enkelt liv, nära naturen. Betyg: 4+ kossor av 5.
Väggen av Marlen Haushofer är en modern klassiker och en tidlös berättelse om en kvinna som plötsligt inser att hon befinner sig bakom en osynlig vägg. Hon befinner sig i en jaktstuga i Alperna när hennes lilla stuga plötsligt blir avskärmad. På andra sidan väggen verkar allt liv ha förstenats och dött. Kvinnan gör ingen ansats att gräva sig ut eller att forcera väggen på något sätt. Istället börjar hon bruka jorden och göra det mesta av de små resurser hon har.
Hennes enda sällskap är hunden Lo samt en katt och en ko som också visar sig ha hamnat på hennes sida väggen. Hon månar verkligen om sina djur och de lever i ett ömsesidigt beroende.
Boken är skriven som en redogörelse som kvinnan gör ett par år efter det att hon först hamnade bakom väggen. Den är skriven i ett enda flöde och har ingen kapitelindelning. Inledningsvis tyckte jag att det var lite jobbigt att inte få några naturliga pausställen under läsningens gång, men jag vande mig snart och jag gillar också det här stilistiska greppet. Kvinnans tillvaro är klaustrofobisk och det är också texten, på sätt och vis.
Berättelsen lunkar på. Det antyds att något dramatiskt ska hända, men det är inte det som är berättelsens driv. Istället är det kvinnan och hennes dagliga slit som utgör hela handlingen. Det är lågmält, men ändå effektivt. Under läsningens gång hinner boken verkligen väcka många tankar om livet, livets tempo och vad vi väljer att göra med våra liv.
Trots att Väggen är en långsam berättelse och trots att den till stora delar har en märklig avsaknad av dramatik, så är det en bok som suger tag. Läser man den här boken vid rätt tillfälle i livet så tror jag verkligen att den kan ge en puff i en ny riktning. Vi läste den här boken i min bokcirkel och den gången råkade det vara mitt bokval. Inför bokcirkelträffen tänkte jag att jag kanske hade prackat på mina kompisar en riktigt seg och impopulär bok. Till min förvåning gav samtliga något av de högsta betygen till Väggen. Det här verkar vara en bok som många på något sätt kan relatera till eller känna något särskilt för. Det känns verkligen som kännetecknande för en riktig klassiker.
Idag är det den femte november och jag börja skriva på min redogörelse. Jag kommer att skriva ner allt så detaljerat jag kan. Egentligen vet jag inte om det är den femte november idag. Under vintern som gått har flera dagar försvunnit; och jag vet inte ens vilken dag det är. Men jag tror inte det är särskilt viktigt. Jag har bara korta anteckningar att luta mig mot; korta eftersom jag ju aldrig planerat att skriva den här redogörelsen, och jag är rädd att mycket av det jag minns är annorlunda mot hur det verkligen var.
Ur Väggen av Marlen Haushofer i översättning av Rebecca Lindskog
Väggen av Marlen Haushofer
Originalets titel: Die Wand (tyska). Översättare: Rebecca Lindskog. Utgivningsår: 1963 (första österrikiska utgåvan), 1988 (första svenska utgåvan i översättning av Per Erik Wahlund), 2014 (den här nyöversättningen av Rebecca Lindskog, utgiven av Thorén & Lindskog). Antal sidor: 255. ISBN: 9789186905224, 9789186905422. Andra som läst: Bokföring enligt Monika, Booksessed, dagensbok.com, Litteraturkvalster & Småtankar.
En kvinna ska tillbringa några dagar i en stuga i bergen med sin kusin och hennes man. Strax efter att de kommit fram, åker paret till närmaste by men de kommer aldrig tillbaka. När kvinnan går ut för att leta efter dem, stöter hon emot en osynlig vägg, bakom vilken allt är dött – djur, människor, allt stelnat som vore de statyer. Kvinnan förstår att en katastrof har drabbat världen och att hon är den enda överlevande. Eller är det tvärtom?
I sin mångbottnade klassiker, beskriver Haushofer en kvinnas hårda och spännande kamp för att överleva. Väggen, som filmatiserades 2012 och blev en stor succé i Europa, utkommer nu i nyöversättning som första bok i Thorén & Lindskogs moderna klassikerserie.
Marlen Haushofer föddes 1920 i Frauenstein i Österrike. Hon skrev ett femtontal romaner och novellsamlingar, där Väggen intar en central plats. Hon dog 1970 och älskas idag av läsare i Sverige och över hela världen.
Förlagets beskrivning
Marlen Haushofer
Marlen Haushofer (1920–1970) var en österrikisk författare som bland annat är känd för romanen Väggen, som också har filmatiserats.
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff är den andra boken om Jana, som nu reser med sin bror till deras moders gamla hemby, en väldigt oromantiskt beskriven by där Församlingen betyder allt. Betyg: 4 lerfigurer av 5.
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff är den andra boken om Jana och hennes bror i den lilla byn Smalånger. Jag skulle säga att det är en helt fristående bok, för den tar inte vid direkt där den första boken, Jag for ner till bror, slutade. Nu har det istället gått en tid och mycket verkar ha fallit på plats, både för brodern, som i den första boken behövde hjälp att ta sig ur missbruk, och för Jana själv, som blivit kvar i Smalånger och som trevande bygger upp en relation till sin vuxna dotter, som vuxit upp hos sina adoptivföräldrar.
Allt ställs dock på ända när Jana och brodern plötsligt åker norrut, till deras mammas hemtrakter. Modern har dött och ska begravas där uppe. I hennes hemby, som är något så annorlunda som en norrländsk by med en viss inflyttning, har en församling ett starkt grepp om hela samhället. Alla är med i församlingen och de som på minsta vis stöter sig med den eller bryter mot uppfattningen om hur man ska vara, blir utstötta. Jana och hennes bror har ärvt ett hus där uppe, men väl på plats visar det sig att någon har flyttat in och inte är särskilt sugen på att flytta ut. Det blir en av många konfrontationer med verkligheten i mammans gamla hemby och snart visar det sig också att mamman utsatts för oerhört tuffa händelser som en gång i tiden drivit henne därifrån.
Att själva ta sig därifrån visar sig dock vara svårare än Jana trott. Snart har hennes bror sugits in i gemenskapen i församlingen och Jana måste stanna för att försöka rädda honom därifrån.
Liksom Jag for ner till bror, skildrar Vi for upp med mor udda människor i en väldigt oromantiskt beskriven glesbygd. Här föds barn med fetalt alkoholsyndrom och många bär på bagage med misshandel och övergrepp. Någon har mist hela sin familj i en skoterolycka. Det finns med andra ord rikligt med död och elände, men samtidigt skriver Smirnoff roligt, träffsäkert och med värme. Huvudpersonerna i Smirnoffs Jana-romaner är verkligen annorlunda mot de flesta i dagens romaner, men de är också mångbottnade och lätta att känna med.
Jag blev väldigt förtjust i Jag for ner till bror och det är alltid en viss risk att läsa en uppföljare tätt inpå. Visst kan man lätt bli mätt, särskilt när det är en roman med ett egensinnigt språk, men i det här fallet blev jag inte besviken. Jag tycker att Vi for upp med mor är minst lika bra som den första Jana-boken. Vad jag förstår kommer böckerna om Jana att bli en trilogi. Om den första boken om Jana slutade i mys och gemyt så kan man lugnt säga att Vi for upp med mor slutar på ett annat sätt. Hur ska trilogin sluta? Jag längtar verkligen efter att få veta!
Vi for upp med mor. Packade en väska och backade ut jeepen från garaget.
Bror låste dörren. Hängde nyckeln på sin spik.
Lukas hoppade och for. Kände att något var på gång. Bror kopplade honom och gick ner till hundgården. Stängde nätdörren och satte sig på huk.
Jag hörde inte vad de pratade om. Lukas satte sin tass i hans hand.
När bror gick ut ur buren satt lukas kvar innanför och hängde med huvudet. Bror stack in handen. Lukas tittade bort.
Modren kommer efter i likbilen, sa jag. Nordin kör henne.
Modren dog och bror tystnade. Han blev ett mähä. Orkade inte jobba knappt prata. Modren blev mor. Av respekt. Det var ingen stor eftergift men ändå. Mor lämnade en eftersmak av söt gumma på torp som uthärdat livet för att plötsligt dö.
Ur Vi for upp med mor av Karin Smirnoff
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff
Uppläsare: Lo Kauppi. Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Polaris), 2019 (den här ljudboken, Polaris). Antal sidor: 349. ISBN: 9789177951407, 9789177951483. Andra som läst: Boklysten, Kulturkollo.
Modren har dött och vill begravas i sin hemby Kukkojärvi i norra Norrbotten. Tvillingarna jana och bror ärver hennes föräldrahem och blir snabbt varse att livet i Kukkojärvi är mycket annorlunda. De flesta människor lever enligt strikta religiösa regler där förbuden är många. Den som inte rättar in sig i ledet hamnar utanför, som snickaren Jussi och Magdalena. Bror lockas av bygemenskapen, de stora familjerna och männens självklara rättigheter. Jana gör sitt bästa för att bjuda motstånd, samtidigt som hon kämpar för att få ett avslut på den destruktiva relationen med john. När hon blir vän med sin jämnåriga kusin marta ser hennes man, som är pastor, inte med blida ögon på deras relation.
Vi for upp med mor är en uppföljare till den hyllade debuten Jag for ner till bror. På ojämförlig prosa fortsätter Karin Smirnoff låta oss stifta bekantskap med glesbygdens olika gestalter, och återvändaren janakippo.
Förlagets beskrivning
Karin Smirnoff
Karin Smirnoff (född 1965) är en svensk författare med en bakgrund som bland annat fotograf, journalist och ägare till en trävarufirma. Hon debuterade 2018 med Jag for ner till bror, en bok som blev Augustprisnominerad samma år.
Törst av Jo Nesbø är en spännande Harry Hole-deckare om en bloddrickande seriemördare som gäckar polisen om och om igen. Betyg: 4 dejtingappar av 5.
Törst av Jo Nesbø är den elfte Harry Hole-deckaren, men faktiskt bara den andra i ordningen jag har läst. Jag kan säga direkt att den gav mersmak. Jag har haft en period när jag har slukat deckare, men sedan blev jag mätt och tyckte att böckerna bara blev mer och mer upprepande. Nu känner jag mig dock inspirerad att läsa spänningsromaner igen. Det är dessutom något härligt med att få följa karaktärer under en länge tid och följa deras utveckling i en länge serie. Om jag kommer att läsa hela Harry Hole-serien är kanske tveksamt, men någon mer bok kommer jag säkerligen att ta mig an. Harry Hole är en osedvanligt klipsk polis och en man med lagom många brister. Han är en sympatisk huvudperson att följa.
I Törst har han dock slutat att arbeta med mordutredningar. Jag har missat Holes senaste äventyr (eftersom jag har hoppat över det mesta i serien), men jag läser mellan raderna att hans nära och kära är less på hans gränslösa jobbande och har krävt att han trappar ned. Nu undervisar han istället på polishögskolan.
Plötsligt skakas staden av flera blodiga mord. Unga kvinnor hittas mördade i riktiga blodbad. De förefaller ha dejtat någon och sedan blivit uppsökta i sina hem där en seriemördare har bragt dem om livet genom att bita ihjäl dem med specialgjorda metalltänder. Det spekuleras i att mördaren kan vara en så kallad vampyrist, en människa med den ovanliga störningen att han går igång på att dricka blod. En chef med ambitionen att klättra politiskt ser de uppmärksammade morden som en möjlighet att få den publicitet han behöver och för honom blir det personligt viktigt att mördaren hittas och grips. Harry Hole blir därför tillfrågad om att driva en liten parallell utredning till den ordinarie, allt för att så snabbt som möjligt reda ut fallet och förhindra att fler mord sker. Till slut kan inte Hole tacka nej och snart visar det sig att mördaren är en person som gäckat Hole förut (jag har som sagt missat det mesta i serien, så jag vet inte riktigt vad som hänt tidigare).
Det är en mycket spännande bok, skickligt uppbyggd med flera dramatiska höjdpunkter. Trots att boken är lite väl lång så hålls tempot mestadels på en bra nivå och författaren lyckas hålla kvar intresset genom att bygga på med lagom många sidospår. Jag har personligen svårt för blod (jag har på riktigt haft blodfobi, alltså ingen ”rädsla” för blod utan en fobi, d.v.s. sjukligt stora problem), så visst är delar av den här boken lite väl splattriga för min smak (om man har eller har haft en fobi måste man i och för sig exponera sig för det som är svårt, det är enda sättet att bli frisk, så vi kan ju se dessa delar som terapi 😉 ).
Min enda invändning mot boken är egentligen slutet. Nesbø lyckas plantera flera villospår, vilket gör det ovisst in i det sista (åtminstone för mig) hur allting det riktigt hänger ihop. I det sista kapitlet försöker författaren sedan knyta ihop allting, vilket gör att det blir lite för mycket. Vissa delar känns otroligt sökta och/eller onödiga. Jag kan rent av tycka att Nesbø kunde ha lämnat en del åt läsaren att klara ut. Exakt allt behöver inte förklaras, kanske till och med skrivas på läsarens näsa. Det sista kapitlet blev faktiskt lite för tjatigt och omfattande för min smak, men allt fram till dess tyckte jag var riktigt bra och i det stora hela tycker jag att Törst är en mycket lyckad deckare.
Han hade lovat Rakel att han inte skulle tillbaka dit. Lovat sig själv.
Harry tittade på högen med bilder igen. Såg på bilden av Elise Hermansen. Namnet hade fastnat automatiskt. Detaljerna på bilden där hon låg på sängen också. Men det var inte detaljerna. Det var helheten. Det var förresten en film som hette The Drop Rakel hade sett den där kvällen. Och det var inte James Gray som var regissör. Harry hade tagit fel. 15 procent. Och ändå.
Det var något med sättet hon låg på. Lagts på. Arrangemanget. Det var som ett eko från en glömd dröm. Ett rop i skogen. Rösten hos en man han försökte undvika att komma ihåg. Han som kom undan.
Ur Törst av Jo Nesbø, översättning av Per Olaisen
Törst av Jo Nesbø
Originalets titel: Tørst (norska). Översättare: Per Olaisen. Utgivningsår: 2017 (första norska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag). Läs även andra delar i Harry Hole-serien: Fladdermusmannen, Kackerlackorna, Rödhake, Nemesis, Djävulsstjärnan, Frälsaren, Snömannen, Pansarhjärta, Gengångare, Polis, Kniv. Antal sidor: 585. ISBN: 978-91-0-016713-4. Andra som läst: Bokföring enligt Monika, Kulturbloggen, Lottens bokblogg.
En person hittas mördad i sitt hem. Kroppen är tömd på blod och polisen upptäcker bitmärken på halsen. Kan det handla om vampyrism – ett mycket omdiskuterat begrepp inom psykiatrin. Före detta utredaren Harry Hole övertalas att hjälpa till med fallet. Han vet bättre än många andra vad vissa människor är kapabla till, och flera av kriminalhistoriens värsta seriemördare var väl diagnostiserade som just vampyrister? Men Harry har ett eget motiv för att hjälpa polisen – att fånga mannen som kom undan. Jaktinstinkten väcks till liv och återigen tvingas Harry offra något av sig själv i jakten på den gäckande mördaren.
Förlagets beskrivning
Jo Nesbø
Jo Nesbø (född 1960) är en norsk författare och en av världens mest framgångsrika deckarförfattare. Hans böcker har sålt i över 40 miljoner exemplar och översatts till fler än 50 språk. Han är också författare till de populära barnböckerna i Doktor Proktor-serien och har tidigare arbetat som aktiemäklare, journalist samt varit medlem i popgruppen Di derre. Jo Nesbø har en hemsida och en Facebooksida.
Jag lyckades lista så många nyutkomna böcker i mitt inlägg här om dagen att jag fick dela upp det lite. Här kommer fler intressanta böcker som är aktuella i oktober.
Jag vill berätta något för dig av Anna Gavalda
Ingenting mindre än ett mirakel av Markus Zusak känns som en intressant bok. Du har kanske läst Boktjuven av samma författare? En enorm bästsäljare! Den nya boken beskrivs som ”en myllrande familjekrönika om flykt och exil, förälskelse och ansvar och förmågan att knyta an till andra. Ingenting mindre än ett mirakel är Markus Zusaks magnum opus och hyllning till invandrarnationen Australien.”
Anna Gavalda känns som en lite bortglömd författare, åtminstone hos mig. Hon skrev många uppmärksammade böcker under tidigt 00-tal, däribland den finfina novellsamlingen Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans, men sedan har hon hamnat lite i skymundan på något sätt. Nu är hon i alla fall aktuell med en sprillans ny novellsamling: Jag vill berätta något för dig. Kul! Jag älskar noveller!
Här om året läste jag två romaner av Kazuo Ishiguro (Never let me go och Återstoden av dagen) och båda seglade genast upp och blev nya favoritböcker. (sedan läste jag Begravd jätte och blev mindre förtjust). Konstnär i den flytande världen är egentligen Ishiguros andra roman, som gavs ut första gången 1986. Nu kommer den i nyutgåva och givetvis blir man lite nyfiken på om den kommer att sälla sig till de andra favoriterna eller inte..!
Jag erkänner: jag är förmodligen en sådan som många skulle kategorisera som en ”ordentlig människa”. Jag tycker om ordning och reda, var sak på sin plats och till min sambos förvåning glömmer jag nästan aldrig någonting. ”Ordning och reda, pengar på fredag”, som min farfar brukade säga. Ordentliga människor av Linda Skugge är en bok som hyllar ordningsamma människor och det gör mig nyfiken, naturligtvis. Jag känner igen mig redan i de rader som står på bokens baksida: ”I denna självbekännande lovsång till ordentliga människor låter Linda Skugge oss veta hur det är att alltid behöva vänta på andra som kommer för sent, att behöva acceptera att andra sällan är klara med sina arbetsuppgifter i tid, och hur det känns att leva som ordentlig i en värld som hyllar motsatsen den härliga och knasiga Pippi Långstrump-personen som spiller, tar allt på volley och har noll koll på sina prylar.”
Jag är ingen person med författarambitioner, men jag älskade att läsa Bodil Malmstens bok om skrivande, Så gör jag. Den typen av böcker kan verkligen ge nycklar till ett författarskap. Nu i höst är det PC Jersilds tur att vara aktuell med en bok om skrivande: Skriv först – fråga sedan.
Ulf Stark var verkligen en otroligt produktiv barn- och ungdomsboksförfattare och många av hans böcker har kommit att bli något av moderna klassiker. Nu har många av hans fina bilderböcker samlats i en härlig volym som kort och gott heter Sagosamling.
Elinor Torp är väl den enda författaren som jag inte har läst i det här inlägget, men hennes reportage Vi, skuggorna, låter som en extremt intressant läsning och Torp har förresten belönats med Guldspaden tidigare, så hon är säkerligen en skicklig journalist. Boken handlar om det laglösa arbetsliv som finns i dagens Sverige och som innebär att människor jobbar under slavlika förhållanden. Fantastiskt att hon kastar ljus över detta skuggsamhälle!
Ordentliga människor av Linda Skugge
Har du någon bok som du ser fram emot lite extra i oktober?
Så är oktober snart här och jag ser fram emot att hälsa på i Öregrund, att gå på operan och se Hans & Greta (hoppas att scenografin är precis så magisk som man kan tänka sig när det lär vara ett godishus inblandat!!) samt att gå till tandläkaren och skrapa tandsten. Nej, det där sista kanske jag inte set fram emot, men det jag räknade upp var i alla fall allt som stod i min kalender den här månaden.
Jag gissar att månaden även kommer att innebära att jag behöver byta till vinterdäck på cykeln och att det blir dags att skifta kläder i garderoben och ta fram de varmare plaggen. Fram till nu har det ju trots allt gått bra att ha hyfsat somriga kläder, kombinerade med lite varmare strumpbyxor och koftor, men nu går vi snart in i yllestrumpornas och långkalsongernas tid.
Oktober kan också få bli en månad med mycket läsning, eller hur? Exakt vad jag ska läsa känns helt oklart för mig, så jag får nog leta lite bland mina hyllvärmare och se vilka fynd jag gör. En bok jag bläddrar i just nu är i alla fall Lars Lerins7 resor, 9 liv. Jag fick den i present för många år sedan, men har sparat på den. Sådana här tjusiga böcker är såklart tidlösa och kan tas fram när som helst.
7 resor, 9 liv av Lars Lerin
Vill du läsa något rykande färskt har jag många tips att komma med, för oktober är en av de intensiva månader då förlagen ger ut mängder av böcker lagom till julförsäljningen och lagom till höstens creddigaste prisutdelningar. I slutet av oktober kommer det till exempel att tillkännages vilka böcker som har nominerats till årets Augustpris. Ännu mer spännande är såklart att vi förhoppningsvis kan se fram emot att två nya Nobelpristagare tillkännages om bara ett par veckor! Fast just Nobelprisen har såklart förberetts under mycket lång tid, så de påverkar inte oktoberutgivningen.
Här är hur som helst några spännande böcker jag har spanat in i oktober (resten kommer i ett annat inlägg; De var så himla många!):
Sara Granérs serier är både roliga och ibland lite störande, om du frågar mig. Hon har i alla fall en alldeles egen stil. I oktober kommer samlingen Allas lika mellangärde, som bland annat innehåller bilder som Granér gjort under rubriken Dagens ord.
Babar av Jean de Brunhoff är inte en bok som jag kommer att läsa, men det är ändå lite spännande att notera att den kommer i nyutgåva i år. Kan detta hålla för en läsning 2019? Böcker som brukar anklagas för att vara imperialistiska..?
Bekännelsen av Jessie Burton känns däremot som en roman jag kommer att läsa. En av årets bästa böcker för min del är Musan av samma författare. I Bekännelsen får läsaren följa två kvinnor i 80-talets England och den beskrivs som ”en självlysande, kraftfull och djupt rörande roman om hemligheter och historieberättande, moderskap och vänskap, och om hur vi förlorar och hittar tillbaka till oss själva”.
Jojo Moyes, vår tids mesta feelgood-drottning är aktuell med en ny roman, Bergens stjärnor, som handlar om fem ensamstående kvinnor som resor runt i Kentucky. Det låter som en mysig berättelse och jag är glad att Moyes inte försöker mjölka ännu mer pengar ur succén Livet efter dig. Det behövs inga fler uppföljare till den nu. Om du frågar mig. 🙂
Susan Abulhawa har skrivit en av bokcirkelns gemensamma favoriter, Morgon i Jenin. I oktober kommer Berättelsen om Nahr av samma författare. Den handlar om en palestinsk kvinna som växer upp i exil i Kuwait.
Djuren i Afrika av Erlend Loe kom nog ut redan för någon vecka sedan, om man ska vara noga. Den lär handla om ett gäng som lämnar Oslo för att ”rädda djuren i Afrika” och beskrivs som ”en berättelse om vanmakt, missriktad idealism och ohämmade begär”. Jag läste Naiv. Super. tidigare i år och tyckte att den var väldigt speciell: rolig och sorglig på samma gång. Jag känner på mig att Djuren i Afrika är en bok i samma anda.
I kroppen min av Kristian Gidlund är bland det mest berörande och fina jag läst; En bok om att drabbas av cancer, men framför allt en bok om livet och en bok skriven av någon som verkligen kunde skriva. Och det blev inga fler böcker än såhär! Betyg: 5 vilda hingstar av 5.
I kroppen min av Kristian Gidlund är Gidlunds självbiografi och en bok där han berättar rakt, öppet och smärtsamt om sin sista tid i livet. Gidlund var redan känd som trummis i popbandet Sugarplum Fairy och som journalist när han drabbade av magcancer och började berätta öppet om detta i en blogg med samma namn som boken. Snart berördes hela Sverige av hans historia och så småningom kom bloggen att bli till den här boken.
I kroppen min består i praktiken av två delar och hela tiden är den skriven och berättad i stunden. Ingenting är tillrättalagt eller filtrerat i efterhand; När Gidlund berättar om smärtan och ångesten att behandlas med cellgifter förmedlar han precis de känslor och tankar han hade då. Det gör det omöjligt att värja sig. Jag har ingen egen erfarenhet av cancer (jag är mycket tacksam för detta) och ingen jag känner som själv har upplevt en cancerbehandling har velat berätta något om den. I den här boken berättar Gidlund om det slag som han måste ge sig ut i: kroppen ska brytas ned med gifter för att förhoppningsvis få de tumörer han bär på att minska. Jag har aldrig trott att en cancerbehandling är en enkel behandling, men Gidlund gör verkligen att man som läsare förstår vidden av den.
Den första delen av boken behandlar den första tiden efter diagnosen. Det planeras för cellgiftsbehandlingar, en svår operation och uppföljande cellgiftsbehandlingar. Ingen kan lämna några som helst garantier om någonting. Kristian börjar städa undan sitt liv, vill göra det enkelt för sina anhöriga, och han skriver ett brev ifall det värsta skulle hända. Det värsta händer inte. Efter en lång och omtumlande behandling kommer Gidlund ut på andra sidan, för alltid förändrad, inte bara genom det ärr som löper tvärs över magen, utan också själsligt, men behandlingen blir faktiskt lyckosam. Bloggen, som han har använt som en ventil, en yta där han har kunnat skriva av sig, fyller inte längre någon funktion och stängs ned.
Sedan börjar del två. Cancern är tillbaka och Kristian börjar åter skriva. Den här gången finns det ingen behandling. Nu återstår vård i livets slutskede.
Det här är ingen lättsam bok, inte alls. Det är ledsamt, smärtsamt, sorgligt och mörkt. Ändå är det en bok som i mångt och mycket genomsyras av livslust. Det är inte en bok om rädslan för döden så mycket som en bok om sorgen över att mista livet. I bokens första del sörjer Gidlund sin förlorade sommar, sommaren då han skulle ha varit på resor och äventyr, men som istället kom att ägnas åt cancerbehandlingen. I del två finns inte längre några framtida äventyr att uppleva, inte här i alla fall. Gidlund sörjer över att mista de han älskar, över att försätta de han älskar i sorg och, inte minst, över de barn han inte hunnit få.
Det gör så ont att läsa den här boken. Det är så mycket liv som inte fick chansen att bli av och Gidlund är fantastisk på att skriva om just det.
Jag kan erkänna att jag innan jag öppnade den här boken tänkte att det säkert skulle vara en stark berättelse, men kanske inte en stark ”litteratur”. Vad fel jag hade! Gidlund hade verkligen berättandets gåva. Han skriver vackert, säkert och trots att boken är baserad på en blogg, där varje inlägg, d.v.s. kapitel, är skrivet där och då, så utgör de verkligen en helhet. Det finns återkommande bilder som Gidlund väljer att skriva om. Inte minst återkommer han ofta till hästarna, hästarna som ger honom kraft och styrka, men som också är viktiga symboler för honom när han beskriver sin sjukdom. Alla de här fina stilistiska grepp gör att boken känns mycket mer som en roman än som en blogg. Hjärtat går sönder när jag tänker på att det här fick bli Gidlund enda bok (bortsett från en textsamling som gavs ut postumt).
I kroppen min är det starkaste och finaste jag läst på länge. Livet alltså. För en del blir livet alldeles för kort.
Det har nu gått tio dagar.
Jag skulle alltså kunna göra det enkelt för mig. Jag skulle kunna låtsas att jag inte har städat lägenheten så att mamma och pappa slipper. Skulle kunna låtsas att jag inte har varit borta med grovsoporna, att jag inte har burit ut sexhundra kilo Dagens Nyheter till pappersinsamlingen. Och jag skulle kunna låtsas att jag inte har tömt kylskåpet och rensat ur frysen. Jag skulle kunna låtsas att jag inte ångrade mig på vägen till kassan med den där fina skjortan, för att det kändes som att det var ett onödigt köp. Och jag skulle kunna behålla det som en hemlighet, att jag inte började med den där boken, för att jag vet att jag inte kommer ratt hinna läsa klart den.
Jag har alltid haft svårt för att lämna saker halvfärdiga.
Ur I kroppen min av Kristian Gidlund
I kroppen min av Kristian Gidlund
Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Bokförlaget Forum), 2013 (den här pocketutgåvan, Månpocket). Antal sidor: 330. ISBN: 9789137140520, 9789175032450.
I mars 2011 fick Kristian Gidlund sin första cellgiftsbehandling mot den nyligen upptäckta magcancern. Han började skriva en blogg, I kroppen min. Ett halvår senare såg det ut som om behandlingen hade lyckats. Men i augusti 2012 hade cancern kommit tillbaka och visade sig vara obotlig. De starkt berörande texterna i Kristians blogg blir nu bok.
”Jag fick beskedet på en torsdag, strax innan jag skulle äta pannkakor. Men det började långt innan dess. Så klart. Jag ska försöka berätta. Jag ska försöka. Och redan där misslyckas jag. Har skrivit och raderat alldeles för länge nu. Det här är nog en självisk bok. Skapad av mig själv. För mig själv. Och om du vill läsa får du gärna göra det. Men det här är mitt sätt att hantera den här situationen. Mitt sätt att tygla det som har tvingat sig in i mitt liv. Som jag måste leva med. Jag hade tänkt berätta hur allt började, hur jag har tänkt sedan den där torsdagen. Jag hade tänkt berätta om vilka känslor som har osat, fräst och dundrat inom mig. Men jag orkar inte vara saklig. Inte vara föredömligt dramaturgisk i berättandet. Inte nu. Kanske senare.Men det finns något som jag måste berätta. Och om det upprör någon att det var på det här viset som ni fick reda på det, så är jag ledsen för det. Förlåt. Men ingen är mer upprörd över det här än jag. Jag lovar. Det finns något som jag måste berätta. Jag har cancer. Allting har förändrats. I morgon börjar min cellgiftsbehandling. Och den där torsdagen åt jag mina pannkakor kalla.”
Förlagets beskrivning
Kristian Gidlund
Kristian Gidlund (1983 – 2013) var en svensk musiker och journalist. Han berörde hela Sverige när han drabbades av cancer i magsäcken och valde att berätta om det öppet i bloggen I kroppen min, i flertalet intervjuer och i Sommar i P1. Bloggen finns utgiven i bokform och finns också i en specialutgåva som även innehåller foton av fotografen Emma Svensson, foton som också visats på en utställning i juni 2013. Gidlunds samlade texter finns samlade i boken Mot monsunens hjärta, som gavs ut postumt 2014.
Idag följer jag upp mitt tidigare inlägg om böcker som utspelar sig på 80-talet. Den här gången är det 90-talets tur. Jag är född 1987 och det innebär att jag såklart inte har några minnen från 80-talet. 90-talet är ju däremot min barndoms decennium och förutom alla minnen som hör barndomen till så minns jag såklart också 90-talsfenomen som Bingolotto, jazzbyxor, eurodisco, ”datakörkortet”, pojkband, Date-parfym, girl power, platåskor, Tamagotchi och tusen andra saker (jag skulle kunna fortsätta för evigt). Nog om detta! Nu till böcker som utspelar sig under detta spännande decennium.
Först ut är Sara Hanssons seriealbum Vi håller på med en viktig grej. Jag älskar den här boken! Det är nämligen den första självbiografi jag läst från någon som är ungefär jämngammal med mig själv och det är verkligen fantastiskt kul att få den igenkänningen. Dessutom handlar den nästan bara om att ha en bästis och att vara helt tokig i Spice girls och det känns befriande och härligt med en bok som skildrar den tiden i livet när bästisar och idoldyrkan kan uppta nästan all tid.
Naiv. Super. av Erlend Loe har blivit lite av en kultklassiker och den är ytterst läsvärd än idag. Boken följer en ung man som har börjat grubbla över tillvaron och inte vet riktigt vad han ska göra med sitt liv. Under tiden bor han i sin brors lägenhet medan brodern är på utlandsresa. Ett av uppdragen medan han bor i lägenheten är att sköta en fax. Fax! Det är inte den enda 90-talsreferensen i den här boken, som faktiskt är fylld av kul tidsmarkörer.
Om jag hade varit vuxen på 90-talet hade jag kanske haft en annan bild av Per Hagman, som ju måste ha varit en av 90-talets innekillar (eller?); En typisk kille som kanske hade varit en influencer om det hade varit 10-tal. För mig är han bara en strålande författare och vad som slår mig när jag läser honom, om det så är någon av hans senare romaner (som utspelar sig i ungefär nutid) eller om det är någon av hans 90-talsromaner, är att de verkligen andas 90-tal (så som jag föreställer mig det). Han skildrar ett urbant liv under den här märkliga tiden, mitt under finanskris och allt vad som nu hände i världen. Fast i Hagmans värld kretsar det mesta kring fester och hans huvudpersoner lever alltid ett barnsligt rotlöst liv där ingenting finns utanför nuet. Jag kan särskilt tipsa om Cigarett.
Om Hagman skildrar struligt 20-nånting-liv i 90-talets Stockholm så skildrar Tove Folkesson struligt 20-nånting-liv i (sena) 90-talets Kalmar i sin fantastiska roman Kalmars jägarinnor. Boken följer ett tjejgäng som hålls ihop, inte så mycket av det de har gemensamt utan av att de alla bär på ett utanförskap och en obeskrivlig leda. Kalmar är alldeles för litet för dessa stökiga, högljudda och provocerande unga kvinnor. Det är verkligen uppfriskande läsning och väldigt vackert beskrivet, trots de inte speciellt polerade huvudpersonerna.
Sist men inte minst så vill jag tipsa om en reportagebok. Det är kanske lite udda att lägga in en reportagebok i ett inlägg om böcker från 90-talet, men Gellert TamasLasermannen känns verkligen som en insiktsfull berättelse om hur samhället såg ut vid den här tiden: de attentat som Lasermannen, John Ausonius, begick är händelser som skakat Sverige och gett djupa sår och att läsa boken om honom och alla de mord han begick under 90-talet är omtumlande. En fantastisk bok!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
