Ja, vad ska man säga. Världen har verkligen hamnat upp och ner och det går inte att planera en dag framåt, som det känns. Allt roligt som fanns i kalendern har blåsts bort: Littfest, opera, standup, musikal, konsert samt två resor. Allt känns deppigt och tråkigt. Det vi brukar göra om dagarna: gå på bio, spela brädspel med vänner, kolla på utställningar, fika, äta ute och så vidare – allt är ersatt mot att helt enkelt bara… vara hemma? Vilket inte direkt är min favoritsyssla, trot allt. Det är smärtsamt att just inte umgås med någon, för i normala fall är det en viktig komponent i mitt liv, en helt nödvändig komponent, till och med. Nu träffar vi inga vänner längre och vi kan heller inte träffa våra respektive familjer under obestämd tid. Jag inser att man säkert skulle kunna umgås med sina vänner utomhus eller så, men det är som att luften har gått ur.
Jag försöker att göra normala saker i stil med att jobba, springa (fast med ett mål som jag aldrig kan testa på något lopp) och att dansa (den ena danskursen är dock inställd och den andra ställs väl in tids nog den också), men det räcker inte. Jag tycker att livet har blivit ganska tomt, ärligt talat. Självklart är jag inte i någon unik situation. Faktum är att jag är i en privilegierad situation. Jag är inte i någon riskgrupp, jag har inte förlorat mitt jobb eller behövt genomlida att min verksamhet har gått omkull. Ingen anhörig har blivit allvarligt sjuk och jag jobbar inte ens inom vården, men jag antar att jag har rätt att vara ledsen jag också. Jag är i alla fall ledsen, ledsen och oroad över vad som händer med världen.
En nödvändig förändring i mitt liv har på sista tiden varit att stänga av informationen. Jag insåg ganska snabbt att jag inte fixar all hysteri. En del av mina vänner och bekanta har blivit tystade och bortplockade från mina flöden i sociala medier. Det räcker gott med den minimala information jag skaffar mig från Krisinformation.se; Jag behöver inga självutnämnda epidemiologer och andra ”snillen” som spekulerar fritt och postar ”omtänksamma” inlägg om viruset. Jag har bytt startsida i webbläsaren – sedan säkert ett decennium har jag haft Sveriges radio som startsida eftersom jag gillar deras nyhetsuppdateringar, men nu går det inte längre. Jag fixar inte att ha skräckrubriker som skriker mot mig varje gång jag öppnar webbläsaren. Jag har sedan många år tillbaka läst i princip hela DN i mobilen, varje dag. Nu går det inte längre. Jag har avslutat min prenumeration och nu för tiden tar jag ofta upp mobilen och vet inte ens vad jag ska göra med den. Förr tog jag fram tidningen när jag fick en lämplig paus, men nu fixar jag inte att läsa tidningar längre, inte ens kultursidorna går att läsa. Poddarna har också blivit rensade, liksom spellistor med nyhetsinslag. Jag tar bort allt med ordet corona någonstans i beskrivningen eller titeln och rensar bort allt som kan ge en ovälkommen nyhetsuppdatering. Det jag skrev i stycket ovan är kanske inte så dramatiskt. Det är bara det att det har blivit allt tommare här borta, i stort och smått. Världen har blivit väldigt mycket mindre, när liksom allt man brukade fylla den med har försvunnit, när både det sociala, kulturen och nyheter har skurits bort.
Jag har nog ovanligt svårt för ovisshet och förändringar. Jag kan bli uppstressad över förändringar även om de är bra. Och det här är ju inte så bra, så självklart är det här en stress för mig, även om allt förmodligen blåser bort och blir relativt normalt igen, förr eller senare. För många blir det såklart allt annat än normalt: många kommer att förlora en närstående eller förlora sin inkomst (jag orkar inte ens tänka på det), men för många andra blir det förmodligen som vanligt, tids nog. Det är det där med ”tids nog” som är det svåraste att hantera för mig just nu. Jag tänkte i veckor i ett första läge, sedan månader. Nu vet jag inte längre. Jag vet inte alls vad jag ska hoppas på, eller om det ens är värt att hoppas. Själva smittan är ironiskt nog det som oroar mig minst. Jag har haft influensa och körtelfeber med mera i vuxen åldern och visst kan man bli sänkt under många veckors tid, men det känns ändå som något jag fixar. Jag har statistiken på min sida och känner ingen oro för att bli allvarligt sjuk. För mig känns det tydligt att det är oron och hysterin som är själva sjukan här.
Det här blev inget upplyftande inlägg, men tiden är helt enkelt inte sådan. Jag försöker att göra någorlunda normala saker om dagarna, som sagt, och jag tänker att man får vara glad så länge man kan. Böcker är också en konstant i mitt liv, dock får jag kanske börja plocka från hyllorna hemma var det lider. Hur länge håller biblioteken öppet? Varje normal grej jag gör nu för tiden är något jag gör med en känsla av att det kan ta slut på obestämd tid och därmed vara den sista gången på länge.
Jag vet inte om det kommer ut några böcker under rådande omständigheter. När jag en gång kollade vårens kataloger så var det i alla fall dessa som fångade min uppmärksamhet:
Ödesmark av Stina Jackson, författaren till supersuccén Silvervägen. Kanske är jag den enda i Sverige som inte har läst Silvervägen?! I april var det i alla fall tänkt att Ödesmark skulle komma ut, en bok som utspelar sig utanför Arvidsjaur och som förhoppningsvis är lika bra som debutromanen.
Kulla-Gulla-böckerna var planerade att komma i nyutgåva, såhär på 75-årsdagen(!). Nostalgifaktorn var hög när jag såg dem i katalogen, för de hade nämligen samma framsidor som de vällästa biblioteksexemplar jag själv plöjde i bokslukaråldern. Håller böckerna om den fattiga flickan Kulla-Gulla och hennes klassresa ännu? Jag hoppas! Kulla-Gulla var också tänkt att gå på Stadsteatern i Stockholm, har jag hört. Återstår att se vad det blir av det…
Ännu mer nostalgifaktor uppstod när jag såg Våra visor av Alice Tegnér med underbara illustrationer av Elsa Beskow. Klassiker!
Förra året gavs Astrid Lindgrens älskade Saltkråkanberättelser ut som bilderbok för första gången. April var tänkt för nästa del i serien: Far ända in i baljan. Saltkråkan hör till mina Astrid Lindgren-favoriter, så det känns verkligen superhärligt att de nu kommer som bilderböcker. Varför har det inte skett förrän nu? Just nu känns det i och för sig deppigt att påminnas om Saltkråkan eftersom att ”stan” i Saltkråkan är just min hemort, Öregrund, ett ställe som jag inte vet säkert när jag kan besöka nästa gång. Hjärtat går sönder när jag tänker på just det, även om stan säkert står kvar länge till, i och för sig. Just städer, i bemärkelsen geografiska platser, brukar stå emot ekonomisk kollaps och pandemier.
Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström
Jag har inte orkat kolla om dessa böcker fortfarande är aktuella, men kommer de inte nu i april så kanske de kommer en annan gång. Vem vet någonting om någonting nu för tiden?
Själv läser jag fortfarande böcker från den imponerande hög jag har visat upp i olika sammanhang. Den har på senare tid även kompletterats med Klubben av Matilda Gustavsson, som efter lång tids köande faktiskt blev min här om veckan. Den är snart utläst. Såhär populära böcker får man ju bara låna ett par veckor, även i coronatider, så det gäller att speeda på med läsningen.
Klubben av Matilda Gustavsson
Förlåt om det här inlägget blev katastrofdeppigt och tråkigt. Ibland är man verkligen inte på topp, men jag antar att det bara kan bli bättre, eller att det åtminstone blir bättre tids nog. Läser jag det här inlägget om ett halvår eller ett år kommer jag förmodligen undra vad jag höll på med samt översköljas av en lust att ruska om mig själv, eventuellt skämmas, eventuellt tänka att det är patetiskt att tycka att det där var ett problem. Nu kan jag nämligen tänka tillbaka på t.ex. januaris bekymmer och undra varför jag ens tyckte att det var bekymmer?! Hade jag ens några bekymmer? Men i stunden är det ju svårt att bara skaka av sig saker. Åtminstone för mig. En slags tröst är att jag märker att många runt omkring också är påverkade, på ett eller annat sätt: få stå oberörda i denna stund, märker jag. Men snart har även detta passerat, det vet jag ju. Till dess får jag övning i att göra annat än det jag normalt sett brukar göra om dagarna. Kanske kommer det något gott även ur detta.
Testamente av Nina Wähä är en annorlunda roman om en stor familj, där alla har sina hemligheter och egenheter, vilka nu leder dem mot något ödesdigert. Betyg: 3 kaninungar av 5.
Testamente av Nina Wähä är en av förra årets mest omtalade böcker. Den har hyllats på åtskilliga kultursidor och nominerats till tjusiga priser, såsom Augustpriset. Det var således med lite väl höga förväntningar jag började läsa Wähäs berättelse om den tornedalska familjen Toimi.
Familjen Toimi är stor, den består av fjorton syskon (varav tolv är vid liv), en mamma samt en pappa, som håller familjen i ett järngrepp och som sätter dem andra i skräck. Några av barnen bor fortfarande hemma på gården, där pappan sköter jordbruket och mamman sköter hemmet. Andra barn har blivit vuxna. Det gäller inte minst Annie, den äldsta syster, som väntar sitt första barn och således är på väg att skaffa sig en egen familj. Det gäller även Esko, den äldste sonen, som hoppas på att kunna överta gården inom en snar framtid.
När boken tar sin början börjar julen närma sig och något fruktansvärt har hänt: den näst yngsta i syskonskaran har fått svåra brännskador i en olycka. Nästan hela familjen samlas därför i föräldrahemmet, på gården långt upp i norra Finland, där alla syskonen har vuxit upp. När någonting händer sluter man upp. När syskonen återsamlas är det dock större saker som kommer i rullning. Det visar sig undan för undan att syskonen var och en har sina hemligheter, sitt bagage, sina egenheter. Nu är familjeförhållandena på väg att förändras, på ett ödesdigert sätt. Redan på bokens baksida flaggas det för att det kommer att rullas upp en mordhistoria.
Testamente är definitivt inte en deckare (det hade jag inte väntat mig heller). Däremot är den en annorlunda berättelse om släktband och familjehemligheter. Boken är befolkad med en lång rad udda karaktärer och Wähä lyckas skriva fram dem utan att de känns som stereotyper. Jag gillar också att den utspelar sig i Tornedalen. Jag har inte läst speciellt många böcker som utspelar sig i norra Finland (kanske ingen, faktiskt), men här fick jag till och med en liten historielektion genom att jag fick följa några livsöden under Vinterkriget.
Jag tror inte att jag kommer att glömma Testamente i första taget. Nu när jag har räknat upp allt positivt med den måste jag dock erkänna att jag blev besviken. Boken känns onödigt lång och har långa passager som inte tillför så mycket, i min mening. Till stora delar kändes boken rent av seg och jag fick liksom aldrig till någon riktig läslust. Jag kan inte riktigt ringa in vad som var problemet, men det var väl främst längden och de långa textsjoken, helt enkelt. Det känns som att bokens budskap, så som jag uppfattade det, hade kunnat komma fram utan att behöva skriva ner 14 personers liv och tankar och sprida ut dem över cirka 450 sidor. Så känner i alla fal jag, tyvärr. Vissa bitar är dock helt briljanta, inte minst slutet, det sista stycket, som liksom ringar in precis hela romanen och ironiskt nog påminner mig om att boken som helhet är alldeles för lång.
Det är något särskilt med att återvända hem. Antingen så gillar man det, eller så gillar man det inte, men man är aldrig likgiltig inför det. För Annie väckte det alltid mycket känslor.
Ur Testamente av Nina Wähä
Testamente av Nina Wähä.
Utgivningsår: 2019 (Norstedts). Antal sidor: 438. ISBN: 978-91-1-308697-2.
Är man ansvarig för sin familjs synder? Kan man egentligen göra något för att förändra historien? Kan man kanske skriva om den? Det är frågor Nina Wähä ställer i sin roman Testamente.
I Testamente möter vi Annie, som när hon blir gravid motvilligt åker hem till platsen där hon växte upp. Bondgården ligger i Tornedalen, med sitt eget språk, sitt eget meänkieli. Inte svenska, inte finska, något tredje. Ingen blir särskilt glad över att se henne.
Det här är nämligen en familj där en stor hemlighet ständigt hänger över dem. Två föräldrar och tolv barn, fjorton beroende på hur man räknar, som aldrig kommit överens.
Testemente är en familjeroman som inte liknar något annat. Lite som om Thomas Vinterbergs film Festen släppts ner i ett Jonathan Safran Foerskt universum.
Förlagets beskrivning
Nina Wähä
Nina Wähä (född 1979) är en svensk författare, skådespelare och artist. Hon debuterade som romanförfattare 2007 med S som i syster. Hennes senaste roman, Testamente, nominerades till Augustpriset 2019.
Allt jag fått lära mig av Tara Westover är en fascinerande, självbiografisk berättelse om uppväxten i en fanatiskt religiös familj och om resan därifrån. Betyg: 3+ skrotupplag av 5.
Allt jag fått lära mig av Tara Westover är en av förra årets mest omtalade böcker och jag kan verkligen förstå varför. I boken berättar Westover om sin egen livsresa – från en fattig mormonsk familj, styrd med järnhand av en paranoid fader, till en tillvaro på de tjusiga universiteten. Det är svårt att ens förstå hur någon som har fått hålla till godo med hemundervisning och som har levt i en så hårt kontrollerad och tuff värld, kan klara sig så bra på universitetet, och till och med fixa forskarutbildningen på ett prestigeuniversitet.
Resan är dock allt annat än lätt. I familjen ser man skeptiskt på det mesta i samhället – skolor, sjukhus och mycket annat betraktas som kommunistiskt och farligt, något som kan skada dem, vilseleda dem. Det gäller att stå utanför, klara sig på egen hand och att förbereda sig på undergången. Särskilt pappan är misstänksam och han har också den, för honom, så självklara synen att en kvinnas plats är i hemmet. Det är långt ifrån välkommet att Tara ska släppas iväg till universitetet.
Tara lyckas ändå ta sig dit, via ett högskoleprov. Det återstår dock att försöka få ihop de pengar som krävs. Familjen lever på de småpengar som pappan lyckas dra in på sitt skrotupplag och de pengar som mamman tjänar genom att förlösa traktens kvinnor och kurera dem med örtmediciner. Det är oerhört fattigt och torftigt i deras hem, smutsigt och unket. Mina tankar dras till Flickorna, en roman som baseras på sekten runt Charles Manson. Där finns samma skitiga, råa skildring av smutsigt liv och villkor för amerikansk underklass (fast med ett helt annat utfall, såklart).
Tara har inte själv de pengar som krävs för att gå på universitetet och hon är uppvuxen med att ta avstånd från bidrag, något som inom familjen och av den paranoida pappan har setts som ett sätt för staten att kontrollera och övervaka. Vid varje lov måste hon också lära sig att stå emot familjens försök att hålla henne kvar hemma. Under loven och närhelst de får chansen tvingar de henne att jobba med det skitiga, farliga och tunga jobbet på familjens skrotupplag och att genom det ekonomiska sätter de käppar i hjulet för Tara i hennes försök att utbilda sig.
Det är en fascinerande bok om att slå sig fri, men kanske framför allt om priset hon får betala. Under läsningens gång slås jag ofta av hur starka band det kan finnas i en familj, trots att mycket är dysfunktionellt. Här skildras dock inte uppväxten med det avståndstagande som man kanske hade väntat sig. Tara har haft en uppväxt i en familj som på många sätt levt utanför samhället, vilket i mångt och mycket också har lett till fattigdom och lidande, men hon skriver inte om det som om det vore en misär eller något som hindrat henne. Faktum är att hon gjort någon slags akademisk raketkarriär när hon väl tog klivet mot universitetet. Hennes livserfarenheter skildras som erfarenheter så goda som några, vilket de väl också är. Samtidigt blir det min invändning mot boken. Jag förstår helt enkelt inte hur den här livsresan gick till. Jag vet själv hur svårt det kan vara att ta sig genom nålsögat och få forska och jag vet att det inte är en självklarhet att ta sig igenom en akademisk utbildning. Det känns som att mycket är utelämnat i Tara berättelse, där många bitar bara faller på plats helt okommenterat. Dessutom känns kontrasterna nästan sökta – det dras till ytterligheterna när hon å ena sidan rör sig i korridorerna på de tjusigaste av universitet och å andra sidan jobbar på en skrot. Hade det inte varit en självbiografisk berättelse hade jag tyckt att det var ett löjligt grepp att gå till olika extremer på det sättet. Nu förstärker det bara bilden av att det finns saker Westover har vässat för att få fram en starkare story.
Oavsett är det verkligen en intressant bok som väcker många tankar om klassresor, bildning, starka blodsband och om vad vi bär med oss från uppväxten. Jag läste den i min bokcirkel och de flesta blev helt till sig och tyckte att den här boken var fullständigt makalöst bra, bland det bästa de läst. För mig är det nog en typisk ”tre av fem”. Kanske ligger en del av förklaringen i att jag lyssnade på ljudboken istället för att läsa själv. En del subtila lager och språkliga finesser har en tendens att försvinna i ljudboksversionen.
Allt jag fått lära mig av Tara Westover
Allt jag fått lära mig har rosats av kritiker över hela världen, låg etta på Barack Obamas sommarläslista 2018 och översatts till 26 språk. Den är en gripande skildring av en ung människas strävan efter kunskap, om att formas som människa, om familj, lojalitet och självförverkligande.
Boken är den amerikanska författaren Tara Westovers internationella bästsäljare om en uppväxt där hon lär sig att förbereda sig för domedagen istället för att plugga matte och historia och umgås med andra barn. Hennes storebror blir den som kommer hem med nyheten att det finns en annan värld bortom gården – en värld som kan ge henne ett helt annat liv.
På en gård vid bergets fot i Idaho bor Tara Westover med sina föräldrar och sex syskon. På somrarna hjälper hon sin mamma att koka örter och på vintrarna arbetar hon i sin pappas skrotverkstad. När hon får ett stålrör genom benet, eller när hennes storebrors ben börjar brinna, åker familjen inte till sjukhuset, hennes mamma behandlar såren med örtomslag. Familjen är mormoner och survivalists – de lever helt avskärmade från samhället. Tara är 17 år när hon för första gången sätter sin fot i en skola. Hon har aldrig hört talas om Förintelsen, Kennedy, Martin Luther King.
Förlagets beskrivning
Originalets titel: Educated (amerikanska). Översättare: Peter Staffansson. Uppläsare: Katarina Cohen. Utgivningsår: 2018 (första amerikanska utgåvan), 2019 (första svenska utgåvan, Natur & kultur), 2019 (den här ljudboken, Natur & kultur). Antal sidor: 395. ISBN: 9789127150898, 9789127162396.
Tara Westover
Tara Westover (född 1986) är en amerikansk författare och doktor i idéhistoria. Hon är främst känd för den hyllade debutromanen Allt jag fått lära mig.
Doktor Bagges anagram av Ida Jessen är en fin liten bok om en man som ser tillbaka på sitt liv, allt jobb han plöjde ner och det äktenskap som kanske inte blev vad det borde. Betyg: 4 vaccinationer av 5.
Doktor Bagges anagram av Ida Jessen är en fristående fortsättning på dagboksromanen En ny tid, där läsaren fick följa lärarinnan Lilly genom livet. Där fanns dock ett långt uppehåll i anteckningarna – dagboksanteckningarna gjorde ett uppehåll under Lillys äktenskap med Vigand Bagge, den äldre läkare som hon gifte sig med och som sedan gick bort. Doktor Bagges anagram fyller i med ett nytt perspektiv från just den utelämnade perioden. Här är det Vigand själv som berättar. Meningen är att han ska skriva anekdoter till en bok om att vara läkare, men det hela växer till något mer och blir mer privat än vad som kanske var avsikten. Nu kommer det fram nya bilder från äktenskapet, det som framstått som så tyst och återhållet.
Jag kan inte riktigt förklara varför, men jag blev inte speciellt berörd av En ny tid. Doktor Bagges anagram tilltalar mig mycket mer, kanske för att dagboksformen i en En ny tid kändes så begränsande. Doktor Bagges brev och anteckningar, som utgör den här boken, är väl förvisso till viss del likt dagboksanteckningar, men det finns ändå något mer fylligt och resonerande. Det finns små ledtrådar till hur livet och äktenskapet blev som det blev.
Jag tyckte verkligen att Doktor Bagges anagram var en fin bok om att se tillbaka på livet, det liv som blev som det blev och som i Vigands fall kom att kretsa väldigt mycket kring jobbet, kallet att jobba som läkare och ivern att sprida kunskap om vikten av god hygien. Det är ett stycke historielektion, vid sidan av att vara en fin livshistoria. Jag tyckte om den här boken och den fick också Ett nytt liv att växa. Det är alltid intressant att återvända till en historia och berätta den från ett nytt perspektiv, även här, där berättelsen inte är speciellt dramatiskt utan främst skildrar ett liv och ett äktenskap, i all sin enkelhet.
Doktor Bagges anagram är den andra av Ida Jessens två finstämda romaner om makarna Bagge, som skildrar deras relation i tidigt 1900-tal. Böckerna har belönats med flera litterära priser.
I den kritikerrosade romanen En ny tid mötte vi Lilly Bagge. Som nybliven änka blev hon tvungen att lära känna sig själv på nytt. I Doktor Bagges anagram får vi nu istället följa Lillys make Vigand Bagge. Det är en märklig man som vigt sitt liv åt läkekonsten. Hans anteckningar ger oss en ny och överraskande bild av deras äktenskap.
Förlagets beskrivning
Originalets titel: Doktor Bagges anagrammer (danska). Översättare: Ninni Holmqvist. Uppläsare: Jonas Karlsson. Utgivningsår: 2017 (första danska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Historiska media), 2019 (den här Radioföljetongen, producerad för Sveriges radio). Antal sidor: 172 (ca 6 h lyssning). ISBN: 9789175455792. Andra som läst: Feministbiblioteket, Tidsresan.
Ida Jessen
Ida Jessen (född 1964) är en dansk författare och översättare. Hon debuterade 1989 med novellsamlingen Under sten.
Nu börjar julen kännas lite avlägsen, men jag har försökt portionera ut mina novellinlägg lite, så först nu kommer alltså ett inlägg om de tre sista novellerna jag läste i decembers novelladventskalender. 🙂 Novellerna går naturligtvis fantastiskt bra att läsa när som helst på året (även om två i och för sig har jultema).
Migrän
Migrän av Arne Dahl är en rörig novell, men berättarstilen är av allt att döma högst medvetet vald för att skildra den röriga situation huvudpersonen hamnar i under ett migränfall. Huvudpersonen springer, på flykt med ett byte, förföljd av människor som är ute efter honom och hans medbrottslingar. Sedan går allt åt pipan. Eller? Novellen överraskade flera gånger och innehöll också några kul blinkningar till författarens övriga författarskap, men jag måste erkänna att det ändå blev lite väl rörigt för min smak. Det är en annorlunda berättelse som kräver en skärpt läsare.
Betyg: 3+ tvättmaskiner av 5.
Migrän av Arne Dahl.
Utgivningsår: 2012 (Novellix). Antal sidor: 29. ISBN: 978-91-86847-47-0.
Jul
Jul av Victoria Benedictsson är en novell på det klassiska temat: vad är egentligen det viktigaste med julen? När julen skildras i kulturen kommer det förvånansvärt ofta att handla om klass och förvånansvärt sällan lyfts det då fram hur kul det är att fira med överdåd och vräkighet. Jul är på det här temat. En rik familj firar, med små och stora sorger bakom kulisserna, och en fattig familj firar runt en skål gröt. En riktigt klassisk och julig berättelse tycker jag.
Betyg: 4 kärror av 5.
Utgivningsår: 1887 (första publiceringen, i samlingen Folklif och småberättelser, Z. Hæggströms förlagsexpedition), 2019 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 15. ISBN: 978-91-7589-333-4.
Den riktiga jultomten
Den riktiga jultomten av Vilhelm Moberg handlar om en äldre man som lever i sin enkelhet och ensamhet i ett litet arrendetorp. Det börjar närma sig jul och huvudpersonen söker sig mot herrgården för att betala för sig. Plötsligt får han det ovälkomna beskedet: patron tycker inte att gubben ska bo kvar uppe i skogen och vill inte låta honom bo kvar i sitt torp. Moberg skriver så fint, tycker jag. Människor med mindre makt – fattiga, gamla, av vilken anledning det vara månde – förväntas ofta vara tacksamma och stå med mössan i hand. I Mobergs novell är huvudpersonen rakryggad och arg på riktigt, inte det minsta tacksam över att erbjudas att flytta närmare herrgården. Han är en stolt man. Jag tyckte att det var riktigt uppfriskande!
Betyg: 5 kaffekoppar av 5.
Utgivningsår: 2010 (första publiceringen, i Den riktiga jultomten och andra julberättelser, Carlssons), 2019 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 19. ISBN: 978-91-7589-334-1.
Den augustprisbelönade dikten och reportageboken Osebol av Marit Kapla är en berörande berättelse om livsöden i värmländsk avfolkningsbygd. Betyg: 5 dalgångar av 5.
Jag har alltid gillat berättelser från ”vanliga” människor. Kändisar i all ära, men det finns väldigt många fascinerande livsöden och berättelser bland alla oss ”vanlisar” och därför har jag alltid dragits mot radio- och TV-dokumentärer som skildrar helt vanliga människor och deras liv. Osebol är en bok som på sätt och vis hör till den typen av samhällsskildringar. Här har Marit Kapla låtit den vuxna befolkningen i Osebol komma till tals. 42 personer, nästan alla tillfrågade, berättar om sina liv och ger uttryck för åsikter i frågor som angår dem.
Osebol är en by i en avfolkningsbygd i Värmland. Att det ligger vackert till, vid Klarälven, kan inte rucka på faktumet att det mesta av samhällsservicen har monterats ner, eller är på väg att tas bort, och att byn därför har tappat dragningskraft. Ett påtagligt exempel på samhällsutvecklingen är att byns bro, den som förkortar restiden och som många spontant säger sig uppskatta för att den möjliggör en trevlig promenad, är rivningshotad. Den har till och med bjudits ut till försäljning, men när ingen var beredd att betala ens en symbolisk slant, finns inte längre förutsättningar att ha den kvar. Det kostar att underhålla en bro. Byns tidigare elljusspår har redan rasat ihop och invånarnas ideella engagemang har till stor del dött ut. Boken skulle kunna vara en stereotyp berättelse om glesbygd och avfolkning, en berättelse som kanske har hörts förut, men jag tycker att Osebol är mycket mer än så, även om det i och för sig är en väldigt intressant och fin skildring av tillvaron i en by som är på väg att tyna bort.
Det som berör mig mest är egentligen alla livsöden som flimrar förbi: en polack som undrar varför svenskar tar rast så ofta, en man som förlorat sin bästa (och enda) vän, en man som flytt Tyskland under Andra världskriget, allt slit i skogen och kring flottningen av timmer, en entreprenöriell kvinna som drev byns butik en gång i tiden, vårdjobb (och en hemlig dröm om att bli fotvårdare), konstnären som startade ett kollektiv (och till slut blev en del av byns gemenskap när han lyckades hålla en batikkurs) och många, många andra. Jag älskar att läsa om alla förälskelser och kärlekar, djupa vänskapsrelationer och behovet av att få vara för sig själv. Boken är över 800 sidor lång, så det vore synd att påstå att Kapla lyckats koka ned det på några få sidor, men det är poesi, så visst är det en lätt och luftig text, som tros allt rymmer otroligt mycket, en berättelse om en hel bygd. Oj, vad Osebol rymmer mycket. Den handlar hus som stått på platsen i hundratals år och om människorna som bott i dem. Den handlar om framåtandan kring omgivningens tjusiga skidanläggningar, som ändå inte riktigt spiller ned till Osebol. Den handlar om vuxna, som konstaterar att barn som åker till Karlstad gärna stannar där, och om unga som inte har något att göra och tycker att allt är tråkigt. Den handlar om vargen och jakten, vården och skolan. Och hur ska unga egentligen träffa varandra nu för tiden, när det inte längre finns några danspalats och uteställen?
Jag älskade verkligen den här boken! Den får mig att tänka på en av mina favoriter, Svetlana Aleksijevitj, som i sina dokumentärromaner flätar samman vittnesmål från hundratals röster till en imponerande väv. Aleksijevitj skildrar livet i Sovjet från olika perspektiv. Osebol rör sig i en annan miljö, berättar andra berättelser. I Osebol finns vemod, men också mycket skratt. Jag tycker ändå att boken lånar drag från den nobelprisbelönade Aleksijevitj, men framför allt är den fantastisk i sin egen rätt. Läs och bli berörd!
Jag trivs inte riktigt i en stad heller.
Jag vill inte sitta i nåt jävla villaområde.
Det är inte riktigt min grej det.
Jag vill gå hemma och skrota och dola.
Det är lite kämpigt.
Det är dryga veckor när en ska ligg bort på jobb.
Och inge yngre blir en.
Men det är så det är.
Till Osebol ska en tillbaka vet du.
Det är väl nån sjukdom då.
Det är väl nåt i botten.
Det är väl att jag är uppfödd här.
Det är väl det.
Ur Osebol av Marit Kapla
Osebol av Marit Kapla
Utgivningsår: 2019 (Teg publishing). Antal sidor: 811. ISBN: 9789188035301.
Osebol är en berättelse om vår tid. En litterär sensation från världens mittpunkt.
Osebol är en by vid Klarälven i norra Värmland. I boken möter läsaren så gott som alla byns vuxna invånare, intervjuade av Marit Kapla som själv är uppvuxen där.
Osebol är en säregen läsupplevelse som saknar motsvarighet. Intervjuerna har kokats ned till lyriska vittnesmål som går rakt in i hjärtat. Boken blir till ett slags prisma som kastar nytt ljus på livet. Det är är färgsprakande, levande och lämnar ingen läsare oberörd.
Förlagets beskrivning
Marit Kapla
Marit Kapla (född 1970) är en svensk journalist och författare, uppvuxen i Osebol, samhället som delar namn med hennes debutroman. För Osebol belönades hon med Augustpriset 2019.
Tänk va! Nu skulle jag egentligen befinna mig på Sveriges största och bästa Litteraturfestival (det där med bästa slänger jag mig med trots att jag i ärlighetens namn inte har upplevt så många andra litteraturfestivaler). Littfest <3 Till följd av covid-19-utbrottet och all panik kring coronaviruset är Littfest och alla andra arrangemang med många besökare avblåsta (som ni alla vet).
Istället för att lyssna på litteraturvärldens superstjärnor (och de som är lite mer doldis) sitter jag alltså hemma och känner mig ledsen. Ja, jag är faktiskt ledsen, dels på ett egoistiskt plan: det är så mycket annat som är drygt just nu, exempelvis jobbet, och då behöver man de här små energikickarna som Littfest är ett exempel på. Annat jag hade tänkt göra de kommande månaderna och har bokat biljett för är opera, standup, konsert och musikal. Huruvida något av det kan genomföras känns lite oklart. Jag vet heller inte om någon av mina kommande små semesterresor, t.ex. påskens tripp till Öregrund, går att genomföra. Rätt vad det är sprids viruset helt okontrollerat och man tvingas stå med ett särskilt papper för att åka någonstans. Som i Italien.
Det var den egoistiska biten. Sedan finns det där andra, det att sjukvården redan är ansträngd, att det saknas ordentliga lager med sjukvårdsmaterial och att framför allt äldre riskerar att bli svårt sjuka. Jag blir så himla trött och stressad över alla rapporter och allt prat. Jag börjar snart äta lunch och fika på kontoret, för jag orkar inte höra kollegor som dividerar om smittspridning hit och dit varje gång man sätter sin fot i lunchrummet. Jag loggar snart ut från Facebook och Twitter, för jag pallar inte ”goda råd” om hur man hantera virusutbrottet och vad samhället borde göra och bla, bla, bla. För min del känns det tryggt att lyssna på Folkhälsomyndigheten. Det gör mig superstressad att så många går emot och tycker sig veta bättre än den information som ges av Sveriges expertmyndighet. Folk har gapat om skolstängningar sedan första covid-19-fallet i Sverige och det tycks finnas en falang som inte har någon gräns för vilka åtgärder som ska företas, hur låg potential det än finns för att de skulle göra en verklig skillnad. Samtidigt rasar börser världen över, folks besparingar decimeras, människor får gå från sina jobb i takt med att firma efter firma går i konkurs. Det här är inte lysande tider för att driva konferensanläggningar, arrangera resor – eller syssla med kultur.
Jag bara hoppas att Littfest inte går omkull efter den här inställda festivalen. Det vore så otroligt deppigt om något så stort och välordnat och fantastiskt gick i graven. Det vore så fruktansvärt himla trist!!
Det är så många där ute som vill stänga ner hela samhällen, av någon anledning. Ingen åtgärd verkar vara för ingripande för att den inte ska vara värd att ta till. Är samma personer också beredda att skjuta till pengarna som behövs för att försöka lappa ihop samhället efteråt? Varje åtgärd har sin tid. Jag är övertygad om att Folkhälsomyndigheten sitter på störst kompetens och har bäst underrättelser för att kunna ge välavvägda rekommendationer i det här läget, men det är många som hellre lyssnar på skräckpropaganda, löpsedlar och snackiga människor som gillar att sticka ut hakan och agera experter. Så tröttsamt. Det här samhället skulle inte klara en stor kris, inser jag. Om inte ens rektorer lyssnar på myndigheter under den här pandemin, varför skulle någon ung person lyssna på officiell krisinformation om det t.ex. blev krig? Coronautbrottet har fått mig att tappa tron på folk. Eller nja, kanske inte generellt, men jag blir verkligen less. Under den senaste presskonferensen jag lyssnade på (igår) upprepades det för övrigt att åtgärden att förhindra stora sammankomster handlar om att förhindra att många människor kommer resande från olika håll och träffas. Det handlar alltså inte om att förhindra mindre, lokala sammankomster. Den här informationen hjälper föga, inser jag: med den upptrissade stämning, som jag uppfattar den, så kan jag tänka mig att folk skulle bli tokiga om någon t.ex. valde att gå på bio i dessa dagar. Skräcken är enorm. Jag har vänner som varit på skidresa i Italien och som nu är utstötta i sin by och inte är välkomna att handla i lokala ICA-butiken. Fullt friska människor alltså. I ett län utan (känd) allmän smittspridning och med endast 8 konstaterade fall.
Så deppigt. Jag är inte rädd för viruset för egen del. Jag är tillräckligt ung och kry för att klara en sådan här virusinfektion (borde göra i alla fall!). Men självklart tar jag det på allvar att det pågår en pandemi och att Sverige på intet sätt är förskonad. Jag tänker jättemycket på nära och kära som måste skyddas. Jag tvättar händerna extra noga och har ingen plan på att visa mig utomhus om jag får minsta symptom på sjukdom. Det är det lilla jag kan göra just nu. I övrigt önskar jag att jag och andra kunde tillåta oss att leva lite mer… normalt. Innan andra besked kommer borde det inte finnas anledning att begränsa sig mer än vad man behöver.
Herregud vilket långt inlägg. På en bokblogg. Men jag älskar ju Littfest, så det är klart att det högg till lite hjärtat när det blev inställt, mest med tanke på att förra årets Littfest därmed kanske blev den sista… Man ska inte måla fan på väggen, men kulturföreningar, eventbolag och mycket annat kommer att gå omkull den här mycket speciella våren.
Apropå allt och inget, jag läste Som pesten precis när all den här cirkusen drog igång. Det är en fantastiskt bra bok faktiskt, inte som någon slags faktabok alltså, men det är verkligen en spännande bok om en pandemi som drabbar världen. En riktig bladvändare! Och med sina över 800 sidor kan den ju passa fint för den som sitter i hemkarantän eller bara allmänt försöker undvika folk. 😉 Bonustips för den som sitter inne och tvekar på att gå ut: spela Pandemic! Det är mitt favoritbrädspel. Legacy-varianten gav mig och några vänner många timmars underhållning förra året, men grundspelet är också klockrent. Spelet går ut på att tillsammans med sina medspelare rädda världen undan en pandemi. Jag önskar att det vore enkelt i verkligheten.
Avslutningsvis. Hoppas, hoppas på Littfest nästa år. På Littfest har jag upplevt klockrena grejer i stil med:
Poesiuppläsningar med favoritpoeter, som Athen Farrokhzad.Boksigneringar med favoritförfattare, som Kim Thúy.Och trängsel på ett fullsmockat Idun för att se livs levande favoritförfattare sitta där nere och vara allmänt briljanta.
Tre exempel av typ tusen fantastiska samtal som jag fått förmånen att lyssna på i större och mindre salar. Hästböcker, bilderböcker, poesi, konsten att skriva en novell, Norrland, rasism, serieskapande – så många intressanta och vitt skilda samtal. Jag har sett/lyssnat på så, så, så många bra författare genom åren, jag kan inte ens nämna en bråkdel. En del av tidigare års programpunkter finns förresten att se på i efterhand på Littfests youtubekanal, som vi ju kan trösta oss med dessa dagar. Hoppas på en fortsättning av Littfest ett mer normalt år. <3
Gift av Tove Ditlevsen är en helt otrolig självbiografisk roman om kärlek, skapande och att hamna i missbruk. Sällan har jag läst en så drabbande skildring av beroende. Betyg: 5 bröllop av 5.
Gift är Tove Ditlevsens självbiografiska roman om hennes liv som ung vuxen och hur hon kom att bli missbrukare. När boken tar sin början är hon gift med den betydligt äldre Viggo F, en redaktör, väletablerad i kulturvärlden. Själv skriver hon på sin första bok och är på väg att skaffa sig ett eget namn i samma kretsar. Viggo F framstår snart som en språngbräda mot något annat, något eget. Paret skiljer sig och Tove träffar en student, Ebbe, med vilken hon inleder en passionerad relation. Nu är det Tove som är den etablerade, den som stå för inkomsterna och tar ansvar. Trots detta är det Ebbe som har makten och håller Tove i ett känslomässigt grepp. Det är intressant att följa spelet. Det här är alltså en framgångsrik kvinna som borde kunna säga ifrån, men som trots allt är den som hukar när det börjar knaka i fogarna. Tänk att känslor kan vara så hämmande! När paret blir föräldrar börjar den bräckliga relationen gå sönder på riktigt. De är till slut otrogna på varsitt håll och snart är Tove gravid igen. Den här gången ser hon det som omöjlig att behålla fostret. Abort är dock olagligt vid den här tiden och det är långt ifrån okomplicerat att hitta en läkare som är villig att utföra ingreppet. Hon vänder sig till en läkare, Carl, som hon hamnat i säng med vid tillfällen. Han vill omedelbart hjälpa Tove.
Vid ingreppet får Tove petidin, en starkt beroendeframkallande och kraftigt smärtstillande opioid. Beroendet kommer omedelbart. Den känslan petidinet ger henne är så stark att den första sprutan kastar omkull hela Toves värld. Nu är det Carl som har hennes i sitt grepp. Det är han som är nyckeln till petidinet. Tove lämnar Ebbe och gifter sig med mannen med sprutorna. Injektionerna fortsätter – alltid kan hon hitta någon förevändning för att de behövs. Hon är manipulativ, Carl är själv psykiskt sjuk och sätter inte emot. Snart krävs det mycket för att uppnå rätt effekt och Tove sjunker djupare och djupare ner i missbruket. Hon är beroende av drogerna, men också av Carl, som tillhandahåller dem. Äktenskap, barn, en öronoperation som kostar henne hörseln på ena örat – allt kan hon gå med på om det också kan ge henne tillgång till de preparat kroppen skriker efter.
När man själv lever milslångt från en värld med droger och missbruk är det svårt att förstå hur ett begär kan sätta sig så starkt. Tove Ditlevsen lyckas dock göra beroendet och missbruket brännande nära. Jag blev verkligen berörd. Hon skriver om ett begär som etsar in evighetslånga banor i hjärnan. Med tiden kommer Tove att få hjälp ur sitt missbruk, men hon kommer aldrig att bli fri: suget efter petidinet går aldrig att utplåna. Gift är en oerhört stark skildring av att vara narkoman.
Titeln på boken är förstås dubbeltydig: den handlar både om petidinet, som förgiftar författaren, och om hennes fyra äktenskap (efter Carl träffar Tove sin Victor, som också blir hennes räddning). Båda betydelserna är intressanta: Gift är verkligen en utlämnande och berörande bok om och av en kvinna som levt ett liv med höga toppar och djupa dalar. Det är en fascinerande färd att få följa med på resan. Vilket liv! Vilken tid! Jag läser med tusen tankar och känslor. Läs den här boken!
Danska Tove Ditlevsen (1917-1976) var på sin tid vida läst och skandalomsusad för sina skoningslöst ärliga böcker, som skärskådar kroppsliga och känslomässiga mänskliga erfarenheter med en blandning av slagfärdighet och skörhet. Hennes böcker återutges nu som moderna klassiker, och kommer bland annat på engelska hos Penguin Classics.
Gift anses av många vara hennes allra främsta verk. Här finns tre kärleksobjekt: männen, drogerna och skrivandet. Gift handlar om fyra äktenskap, det första med den 36 år äldre redaktören Viggo F, och om barnen hon föder. Men också om giftet i den spruta som till slut har huvudpersonen helt i sitt våld. Genom hela denna såriga, hudlösa, vansinnigt skickligt skrivna bok, löper förhållandet till skriften som passion och räddningsplanka. Hon skrev det hon levde, och medierna älskade att skriva om henne. 1956 skriver Ditlevsen själv om symbiosen med offentligheten: ”… med tiden fick hon det avskyvärda något, som vi kallar ett namn, och så småningom förstod hon, att det namnet hade stulits ifrån henne …”
Förlagets beskrivning
Originalets titel: Gift (danska). Översättare: Ninni Holmqvist. Uppläsare: Kristina Törnqvist. Utgivningsår: 1971 (första danska utgåvan), 1973 (första svenska utgåvan, i översättning av Vanja Lantz, Rabén och Sjögren), 2019 (första utgåvan i den här översättningen av Ninni Holmqvist, Natur och kultur), 2020 (den här Radioföljetongen, Sveriges radio). Antal sidor: 171. ISBN: 9789127154971.
Tove Ditlevsen
Tove Ditlevsen (1917–1976) var en dansk författare. Hon gav ut sin första diktsamling, Pigesind, 1939 och skrev därefter ett flertal diktsamlingar och romaner. Hon är bland annat känd för sina självbiografiska romaner, där Gift är den avslutande delen.
Grattis på kvinnodagen då! Idag infaller den internationella kvinnodagen, en dag för att uppmärksamma kvinnors situation över hela världen. Jag tänkte passa på att tipsa om några böcker från det senaste årets läsning, böcker där kvinnors situation skildras på ett särskilt intressant sätt.
Musan
Musan av Jessie Burton är en bok som bland mycket annat handlar om skapande kvinnors villkor. Det är 30-tal i Spanien och Olive skapar häpnadsväckande, färgsprakande målningar som väver ihop hennes speciella relation till familjens hemhjälp med traditionella berättelser och myter. Det är betydelsefull konst. Men det räcker inte. Det krävs att målningarna tillskrivs en man för att de ska nå ut. Ser världen fortfarande ut såhär? Nja, kanske inte riktigt, men det är uppenbart att män och kvinnor inte har samma villkor. Alldeles för många kvinnor jobbar på, strävsamt, och krattar manegen åt män som sedan skuttar in och tar all cred och vinner alla fördelar. Jag ser det hela tiden i min egen närheten. Det är faktiskt så.
Musan av Jessie Burton
Vi kom över havet
Känner du till de japanska ”postorderbrudarna” som under 20-talet lurades till USA för att gifta sig med fattiga män, helt olika de män de sett på bild och fått lockande brev från? Jag hade ingen aning förrän jag läste Julie Otsukas makalösa och berörande kortroman, Vi kom över havet, om just dessa utnyttjade kvinnor. Boken har inslag av kärlek och lycka, humor och glädje, men är mest en bok om nöd, smärta, lidande, sorg. Och rasism. Otsukas roman levandegör bortglömda livsöden.
Vi kom över havet av Julie Otsuka
Väggen
I Marlen Haushofers klassiker Väggen hamnar en kvinna bakom en osynlig vägg. Hon finner sig plötsligt avskärmad från resten av världen och lever isolerad i en alpstuga tillsammans med sin hund, ko och katt. Hon återgår till ett enkelt liv, nära naturen, och utan att bli störd av någon, ingen man, ingenting. Det är ett hårt och slitsamt liv och boken väcker många tankar om livet, vilket tempo vi väljer att ha i våra liv och vad vi väljer att göra med livet. Allt detta är frågor som kvinnor i alla tider tycks tampas med. Det här med att räcka till på alla fronter, ni kanske vet.
Väggen av Marlen Haushofer
5 noveller
Under året har jag läst flera riktigt bra noveller med mer eller mindre uttalat feministiskt fokus:
Elin WägnersDe blå silkesstrumporna, om en kvinna som vågar stå upp mot orättvisor och ojämlighet på sitt jobb.
Lappin och Lapinova av Virginia Woolf, en novell om en kvinna som gifter upp sig och försöker att hitta sin plats i sitt nya sociala sammanhang.
Vilhelm MobergsAvlägset mål, som handlar både om avlägsna mål under en vandring i Alperna, men ännu mer om det mål som väntar vid hemkonsten från alpresan: att komma hem och våga skaffa sig ett mer självständigt liv.
Rösten av Birgitta Stenberg som handlar om en ung kvinna som attraheras av den betydligt äldre föreläsaren på hennes universitetskurs. Och nä, maktförhållandena är inte riktigt som man kanske tror.
Blomman av Suzanne Brøgger, en novell om en kvinna som försöker att både vara den kvinna hon tror att hennes förälskelse vill ha och den självständiga och fria kvinna hon faktiskt är.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
