En vän till mig påstår att folk inte vågar kritisera ”svåra” böcker eftersom de är rädda för att verka ytliga och dumma om de erkänner att boken är svår att förstå sig på. Jag tror att det ibland kan ligga väldigt mycket i det faktiskt. Samtidigt tycker jag att det är trist om det skulle vara så. Med risk för att dumförklara mig själv kan jag ärligt säga att jag inte är överförtjust i djupa och tunga böcker och jag kan också erkänna att den här boken inte föll mig i smaken.
Oron bror är en rörig bok som stundvis handlar om berättarjagets barndom och hans lekar, fantasier och funderingar och stundvis handlar om berättarjaget, som gör en bilfärd till barndomstrakterna tillsammans med sin bror. Jag tycker att boken är väldigt osammanhängande, men man skulle kanske kunna säga att den handlar om barndomsminnen och hur läskigt saker och ting kan uppfattas i ett barns ögon. Väldigt rörigt är det dock som sagt var. Ibland får jag inte ens grepp om vad som egentligen har hänt i varje kapitel. Det känns inte ens som om kapitlen hänger ihop eller som om de någonsin byggs vidare på eller får ett slut.
Det här var ingen bok för mig! Boken skulle dock få betydligt sämre betyg om det inte vore för det underbara språket. Jag älskar sättet Sjölin skriver på för att förstärka känslan av att det är ett barns upplevelser som beskrivs. Bland annat skriver han orden precis som de låter i dialoger och när berättarjaget tänker; precis sådär som man gjorde innan man kunde läsa och skriva och uppfattade ord som de lät. Skulle jag enbart bedöma språket skulle boken förmodligen få en fyra eller kanske en femma, men när jag ser till hela boken blev det inte mer än såhär – en tvåa. Tyvärr.
Thérèse Raquin har under sin uppväxt bott tillsammans med sin sjuka kusin, Camille, och när hon blir äldre blir hon också tvungen att gifta sig med honom. Äktenskapet är allt annat lycklig och Thérèse äcklas av sin man. När hon träffar Laurent förändras hela hennes tillvaro. Laurent blir Thérèses älskare och de älskar passionerat. Det som stör dem båda är dock Camille och faktumet att de måste hålla sina möten hemliga.
Så växer tanken på att röja Camille ur vägen fram. När de tre är på en utflykt i en båt är det inte svårt att få Camille över bord. Camille drunknar och det hela sköts på ett sådant sätt att ingen utomstående tvekar över att det hela var en fruktansvärd olycka. I såväl Thérèse som i Laurent gnager dock skuldkänslorna och istället för att leva tillsammans i lycka får de en mycket komplicerad relation och de båda lider svårt av tanken på vad de har gjort.
Det här är en ganska rå och mörk berättelse om hur människors egoism kan få fruktansvärda konsekvenser. Jag tycker att det är en fascinerande historia. Det är inte alltid jag kan se miljöerna framför mig när jag läser, men i den här boken känner man nästan smutsen och äcklet medan man läser. Jag är egentligen avskräckt från att läsa klassiker eftersom jag alltid har haft uppfattningen att klassiker är väldigt djupa och svåra att läsa. Den här boken är dock inte alls svårtillgänglig ! Bra!
Det finns böcker som jag önskar att jag hade upptäckt mycket tidigare. Det här är en sådan bok. Sagobok är en samlingsvolym som innehåller Lindgrens två relativt okända novellsamlingar: Nils Karlsson-Pyssling och Sunnanäng. Somliga noveller har filmatiserats, medan andra är riktiga pärlor som jag aldrig har läst eller sett förut. Dock är det inte så illa att läsa de här böckerna när man inte är ett barn längre. Som vuxen kan man nämligen se saker som ett barn kanske inte tänker på. För ett barn är det här förmodligen bara fantasifulla sagor, men är man lite äldre är det inte svårt att se att många av novellerna egentligen handlar om barn som fantiserar och drömmer för att tränga undan en mörk och svår verklighet.
I Nils Karlsson-Pyssling är novellerna något kortare, men i gengäld fler, och alla innehåller på ett eller annat sätt berättelser om småfolk. Sunnanäng innehåller lite längre noveller om fattighet och andra svårigheter.
Ingen av novellerna är direkt ljusa och glada rakt igenom, men Lindgren kan verkligen konsten att skriva om svåra saker på ett avdramatiserat och fint sätt som jag verkligen beundrar. Det här är inga hemska berättelser utan sagor fyllda av hopp och värme. Det är allvarligt utan att bli pretentiöst och det är spännande utan att bli svårt eller otäckt. En fantastisk och underbar bok att läsa högt ur! Boken är också fylld av vackra illustrationer av Ilon Wikland.
o90iNär Harry Silver hoppar i säng med en arbetskamrat rasar hela det gamla trygga livet samman. Han blir lämnad av sin bittra fru, som reser till Tokyo för att göra karriär, och han blir då stående ensam med den fyraårige sonen Pat som tidigare mest har tagits om hand av hemmafrun till mamma.
Mannen i karriären, Harry, vet inte riktigt hur han kunna vara en bra pappa och här kan jag inte låta bli att jämföra boken lite med Om en pojke, som ju också handlar mycket om tafatta försök att ta hand om barn.
Det här är dock inte en upprepning av Hornbys bok, utan en mycket varm och angelägen bok om son- och farrelationer. Jag skulle tycka otroligt mycket om den här boken om det inte vore för det något romantiserade slutet. Nu är det här ”bara” en otroligt bra och tänkvärd bok med mycket humor, men det är ju inte så illa det heller.
Eftersom det inte alltid har varit så att jag har uppskattat de böcker som andra har talat sig varma om var det med en viss skepsis som jag satte mig ned och började läsa den här lovordade boken. Inte ens skyhöga förväntningar kunde dock ta udden av den här läsupplevelsen.
Boken handlar om en ung spanjor som arbetar som fåraherde eftersom han vill se världen. Efter två nätter med samma dröm om Egyptens pyramider säljer han sina får och ger sig av på en resa tvärs över öknen för att finna den skatt som enligt drömmarna kan finnas där.
Boken är som en saga bortom tiden och den berättas oerhört väl. Utan att krångla till det allt för mycket tar den upp djupa filosofiska och religiösa frågor, som man inte kan undvika att fundera över medan man läser. Jag brukar inte alltid uppskatta böcker som kräver eftertanke, men den här boken nådde ända fram och den har gett mig många nya tankar.
Det här är den fristående fortsättningen på Sång till en fjäril och vi får återigen följa Riina, Elsa Marie och några andra ungdomar i deras liv.
Det har nu blivit dags att börja gymnasiet och Riina tar det stora steget att flytta hemifrån för att gå på en speciell musikskola i Stockholm. Skillnaderna mellan den norrländska ort hon flyttar från och storstaden är stora och Riina känner sig till en början både osäker och förvirrad.
Elsa Marie är kvar i Norrland och ska gå om nian eftersom hon hoppade av skolan förra året. Nu ska hennes mamma flytta till Danmark för att jobba och detta ger Elsa Marie en del nya insikter.
Det är kul att återigen få läsa om personerna som man träftade på i den tidigare boken. Problemet är bara att boken är väldigt tunn och att man därför inte hinner läsa speciellt mycket om någon. Det känns inte riktigt som att boken hinner handla om någonting. Istället blir boken mer än lång epilog till bok nummer ett. Trots detta är det här en väldigt bra bok där dagboksinlägg, mejl och berättande text varvas och gör att allting blir lätt att känna igen sig i och tro på. Det här känns som en väldigt realistisk och bra beskrivning av några ungdomars liv i dagens Sverige.
Jag ser mig själv i en stulen spegel hos Adlibris och Bokus.
Den kaotiska familjen Drummond ska träffas i Florida för att bevittna dotterns raketuppskjutning. Istället för en fin familjeträff urartar dock allt när bröderna Bryan och Wade tillsammans med deras pappa åker iväg på ett smuggeluppdrag och möts av både barnförsäljare och en smått galen vetenskapsman.
Det här är en helt skruvad historia om en familj där medlemmarna har HIV, skjuter varandra, har sex med sina styvmammor, är otrogna och en massa annat underligt. Ibland hoppar handlingen fram och tillbaka i tiden och då har jag svårt att avgöra vad som händer när. Det här är definitivt inte en seg och långdragen historia. Tvärtom händer det saker hela tiden och det gäller att vara koncentrerad när man läser den för att man ska hänga med i handlingen.
Karaktärerna och händelserna i boken kan tyckas vara för otroliga för att vara sanna och det ligger mycket i det, men karaktärerna beskrivs på ett så fint sätt att de känns mänskliga och alldeles vackra i allt det tragiska. De är inte på något sätt svartvitt eller klyschigt beskrivna. Just personerna i boken tycker jag nästan bäst om med den här boken.
Någonting annat som jag tycker om är att huvudpersonernas tankar ibland flikas in helt plötsligt och då skrivs i kursiv stil. Just dessa tankar är oftast väldigt kloka och bra formulerade och stundvis lätta att känna igen sig i. Det här är en sådan bok som man kan hitta nästan hur mycket klokt och viktigt i som helst i och det finns en massa saker, som vore värda att citeras.
Boken kan nog upplevas som rörig och lite överdriven, men den är samtidigt en fantastisk bok om att förändra sitt liv, leva för det som känns viktigt och kanske finna en mening i allt som till synes är meningslöst.
Jag har läst två av Irvings romaner tidigare och båda minns jag som ganska bisarra och osannolika historier som berättas med mycket värme. Även den här boken följer mönstret.
Boken handlar om en enhänt journalist, Patrick, som får erbjudandet att genomgå en handtransplantation. En kvinna vid namn Doris Clausen skriver ett brev till Patricks kirurg där hon meddelar att hennes man vill donera sin hand till Patrick.
Doris älskar sin man djupt och tror sig inte kunna älska någon annan. Äktenskapet är lyckligt och det enda som saknas är barn. Trots år av försök har Doris fortfarande inte lyckats bli gravid och hon börjar nästan bli besatt av tanken på att bli med barn.
När Doris man sedan dör i en olycka och det blir aktuellt med transplantationen har Doris vissa förbehåll innan donationen kan ske. Hon kräver umgängesrätt med sin mans hand och under sitt första möte med Patrick förför hon den enhänte mannen och blir på så vis äntligen gravid.
Patrick, som har varit med otroligt många kvinnor, känner för kanske första gången äkta känslor. Han blir förälskad i Doris, men märker att Doris egentligen bara är intresserad av hans nya hand. När hans son sedan föds blir han överväldigad av känslan av att vara pappa, men Doris går upp helt i sin mammaroll och intresserar sig fortfarande föga för Patrick. När Patricks kropp stöter bort den nya handen kompliceras Patricks och Doris förhållande ytterligare eftersom Doris intresse av att träffa Patrick nu är ännu mindre. Patrick ger dock inte upp.
Kärlekshistorian, som är bokens centrala handling, är kanske det som utgör det riktigt bisarra i den här boken, men jag tycker att det är en rätt så gripande och lite tankeväckande historia. Den får mig att tänka på den svenska drottning, som först inte ville att man skulle föra bort hennes mans lik och som sedan sparade den döde mannens hjärta i en ask. På samma lite förtvivlade sätt tycks Doris sakna sin man. Det är lite fascinerande att tänka på hur Doris planerar att behålla en kroppsdel från sin man och skaffa barn med den nya ägaren till kroppsdelen för att på så sätt kanske inbilla sig lite att hon faktiskt har fått barn med sin älskade man.
Vid sidan om historian om Patrick och Doris och handen finns det också, som alltid i Irvings böcker, en massa sidospår som ibland kan kännas lite onödiga. Boken innehåller mängder av intressanta personer och lustiga episoder, men det känns som om många av de inte för handlingen framåt utan istället bara fyller ut boken med onödiga saker. Den första hälften av boken är bäst och det är också den delen som främst handlar om Doris, Patrick och handen. Den sista hälften är en ganska tråkig historia som i princip går ut på att Patrick irrar omkring med en massa kvinnor och inte vet hur han ska få sin älskade Doris. Det hinner bli lite tjatigt innan boken tar slut, men det är fortfarande en mycket bra och läsvärd bok. En av Irvings bästa!
Det här är Anna-Karin Eldes tredje humoristiska seriebok och den är precis lika rolig som de två föregångarna (Om ingen nyper mig i rumpan snart så går jag hem och Var ska man lägga näsan om inte i blöt?), om inte roligare. Förutom träffsäkra illustrationer att känna igen sig i innehåller boken även en del trevliga små texter som en extra krydda. Roligt är också att det inte längre bara är en ruta per serie utan att vissa sträcker sig över flera sidor.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
En vän till mig påstår att folk inte vågar kritisera ”svåra” böcker eftersom de är rädda för att verka ytliga och dumma om de erkänner att boken är svår att förstå sig på. Jag tror att det ibland kan ligga väldigt mycket i det faktiskt. Samtidigt tycker jag att det är trist om det skulle vara så. Med risk för att dumförklara mig själv kan jag ärligt säga att jag inte är överförtjust i djupa och tunga böcker och jag kan också erkänna att den här boken inte föll mig i smaken.
