Det är inte så vanligt att ungdomsböcker är trovärdiga och riktigt bra, men I taket lyser stjärnorna är ett exempel på en bok som jag tror att vilken tonårstjej som helst kan känna igen sig i. Det här känns inte som en bok som en vuxen har skrivit genom att försöka minnas hur det var eller genom att försöka studera hur ungdomar talar och beter sig. Det här är istället en bok som jag tror speglar en tonårings liv väldigt mycket bättre än sådana böcker och det märks att författaren själv är ung.
Boken handlar om en vanling trettonåring som heter Jenna. Precis som för de flesta i den åldern har Jenna en ganska svår period i livet. Hon har hamnat i en situation då mycket händer både i kroppen och i livet. Det är t.ex. inte längre självklart att hon ska hänga med den bästa kompisen och hon har också blivit förälskad i en äldre kille, som hon inte vet hur hon ska våga närma sig.
Även om Jenna är ungefär som vilken tjej i sjuan som helst finns det någonting som skiljer henne från klasskompisarna. När hon kommer hem möts hon inte av en alldeles vanlig familj utan av en cancersjuk mamma som stapplar fram på kryckor och bär peruk. Sorg och skuldkänslor blandar sig med faktumet att hennes mamma inte är som andra mammor och att mamman kanske inte kommer att leva så länge till.
Det här är en väldigt fin ungdomsbok som med ett modernt språk berättar om livet som tonåring idag och samtidigt berättar om en av de värsta saker man kan råka ut för. Det bästa med boken är att det finns så mycket att känna igen sig i. Framför allt är det lätt att känna igen sig i att alla elever i klassen har olika status: vissa är kungar & drottningar och andra är osynliga. På så sätt har den lite samma tema som Sandor slash Ida, men skillnaden är att I taket lyser stjärnorna är mycket mer trovärdig. Bra med boken är också att den är väldigt hoppingivande – man kan faktiskt byta status och man kan faktiskt överleva det svåra i livet.
År 78-79 lever folket i Pompeji sina liv lyckligt ovetande om att Vesuvius vulkanutbrott snart kommer att ödelägga hela staden. I boken får vi följa några av invånarna: en olyckligt kär mima, en man vars solur sackar efter och en hel del andra.
Kanske skulle man kunna tro att en historisk bok är ganska dammig och tråkig, men den här boken är faktiskt allt annat än det. Den är till och med betydligt roligare och mer underhållande än vad jag trodde att en sådan här bok kunde vara. Språket är väldigt modernt och finurligt och människorna beskrivs på ett sådant sätt att man skulle kunna tro att de var nutidsmänniskor. Det gör att boken blir så mycket mer än en historiebok, där allting är precis korrekt och exakt och inget utrymme ges för att ge människor levande beskrivningar.
Förmodligen är inte Pompeji den bästa boken om man vill söka fakta om staden som ödelades för nästan 2000 år sedan, men den ger en åtminstone en känsla av hur livet såg ut då och det märks att Lundgren verkligen har gjort en gedigen research. Framför allt är det här en skön och lättsam bok om en intressant och fascinerande stad och om livet under romartiden.
Det här är nog den bok som har tagit längst tid för mig att läsa ut och ändå är det ingen dålig bok. Problemet har istället varit att det hela tiden har kommit andra böcker och andra saker emellan som har gjort att jag har tvingats att lägga ifrån mig Hotell New Hampshire ett tag. Det har såklart förstört mycket av läsupplevelsen eftersom det ju inte är så lätt att minnas exakt allt man har läst när man börjar läsa igen efter en tids uppehåll. Inte heller gick det direkt lättare med läsningen av att jag några hundra sidor in i boken insåg att vissa sidor fattades.
Som alla Irvings böcker är inte det här världens enklaste historia att hålla reda på för den delen. Boken handlar om en minst sagt udda familj som driver ett hotell, som såklart heter Hotell New Hampshire. Boken kretsar kring familjemedlemmarna och berättas av mellanbarnet, John, men boken behandlar vitt skilda ämnen och man hinner lära känna en mängd människor innan den mindre tegelstenen till bok är utläst.
Jag skulle vilja beskriva boken som en typisk Irving-bok – den innehåller en hel del sex, den handlar om väldigt speciella människor och det finns så att säga en mängd små berättelser i berättelsen. Tidigare har jag alltid irriterat mig på Irvings böcker eftersom det finns så mycket i dem som alla gånger kanske inte direkt kan sägas föra handlingen framåt, men jag tror att jag har ändrat mig nu, för nu älskar jag Irvings sätt att berätta.
Framför allt gillar jag nog Irvings sätt att göra mänskliga beskrivningar av högst ovanliga människor. Här finns t.ex. en kvinna som klär ut sig till björn eftersom hon efter en våldtäkt i ungdomen äcklas över sig själv, en kvinna som tänker offra sig i en självmordsbombning och en hel del andra makalösa människor. Det fina är att det känns som om man känner människorna när man läser boken. Det här är en fascinerande bok, som trots att sorg på ett sätt är ett genomgående tema, gör en alldeles glad. En ”må bra”-bok!
Den här boken kan verka lite bisarr,men är intressantare än vad den kanske låter som. Den handlar om en pojke som intervjuar en vampyr, vars långa livshistoria är kantad av en slags underlig kärlekshistoria och dess komplikationer.
Huvudpersonenen är vampyren Louis, som aldrig riktigt kan komma överens med sig själv om vad som är onda handlingar och vad som inte är det. Han har svårt att, som andra vampyrer, döda och plåga människor.
Louis är mot sin vilja beroende av vampyren som har gjort honom till den han är, Lestat, och Louis är rädd för att behöva Lestats längre erfarenhet av livet som vampyr. Ännu svårare har han att slita sig när Lestat gör ett litet barn, Claudia, till vampyr. Louis känner att han måste ta om hand om Claudia och senare börjar han att älska henne.
Faktumet att Lestat gör ett barn till vampyr är bokens kanske mest intressanta innehåll. Boken väcker många olika tankar om döden och evigt liv, men särskilt intressant blir det när Claudia blandas in – en kvinna som är låst i ett barns kropp. Jag gillar inte alltid själva berättelsen om Louis, som ibland är lite svår att begripa sig på, men boken väcker många nya tankar. En intressant och annorlunda bok!
Vita tänder är, på gott och ont, en riktig tegelsten: ont eftersom det tog sådan tid för mig att läsa ut den och gott för att en lång bok ger en chansen att verkligen lära känna karaktärerna i boken. Jag älskar sådana här tjocka och härliga böcker där man verkligen får kika in i folks liv! De blir till karameller att suga länge på!
Huvudpersonerna i den här boken är medlemmarna i två familjer i London: familjen Jones och familjen Iqbal. Familjen Jones består av Archie, hans betydligt yngre och mörkhyade fru Clara samt dottern Irie. Archies bästa vän är bengalen Samad Iqbal, som tillsammans med frun Alsana har tvillingsönerna Magid och Millat.
Boken behandlar en hel del ämnen, men vävs ändå ihop mycket snyggt i slutet. Kanske skulle man kunna säga att bokens genomgående tema är hur vår uppväxt och våra gener formar oss till de vi är och hur betydelsefullt vårt ursprung kan vara och vilka problem det kan bli av kulturkrockar. För mig är det här dock framför allt en varm, härlig och underhållande bok om livet idag.
Kanske kan man tycka att boken innehåller lite för många historier i ett, men jag tycker inte att det gör så mycket eftersom boken aldrig blir rörig och eftersom den får ett ordentligt slut.
När jag läser Madame Bovary känns det lätt att jämföra huvudpersonen, Emma Bovary, med Don Quijote – han som läste för många romaner och fick för sig att han var en riddare. Fast när det gäller Emma är det såklart ingen riddare, som hon inbillar sig att hon är. Istället känns det som om hon har läst lite för många romantiska romaner och börjat tro att hon lever i en sådan.
Emma är nämligen otroligt naiv och tror nog att hon är en liten adelsfröken, som kan strö pengar omkring sig. Kärleken blir en stor besvikelse när den inte visar sig vara lika fantastisk som i böckerna. Trots att hon försöker att recitera vackra dikter om kärlek och smärta kan hon inte känna några äkta känslor för sin lite tråkiga man, Charles.
Emma blir frustrerad och olycklig över att hennes liv inte har utvecklat sig som hon hade väntat sig. Hon försöker att lösa problemet genom att skaffa sig älskare, men det blir aldrig exakt som hon har planerat eftersom älskarna förr eller senare inte känner sig riktigt bekväma med hennes stora krav om evig kärlek och andra konstiga fordringar. Samtidigt som kärleken håller på att driva Emma till vansinne ställer hennes slösaktiga leverne till problem och det visar sig snart att hon har lyckats ställa sig i en nästan orimligt stor ekonomisk skuld.
Visst skulle man kanske kunna tycka att det är synd om Emma, som tvingas leva ett liv som hon inte alls känner sig nöjd med, men det känns ändå väldigt svårt att sympatsiera med henne. Jag blir mest irriterad av hennes humörsvängningar, hennes krav och hennes bortskämdhet. Om alla kvinnor var sådär på 1800-talet är jag himla glad att samhället har förändrats.
Jag läste en reviderad upplaga och den var inte speciellt svårläst. Att läsa boken är alltså inget problem, men under läsandets gång får man kanske räkna med lite irritation. Det är såklart intressant att läsa den här gamla klassikern, men själva berättelsen i sig kan kännas ganska fånig och lite överdriven. Det är en helt okej bok, men jag tror inte att jag hade valt att läsa den om det inte vore för att jag behövde läsa den till ett skolarbete.
Ingen bok jag har läst någonsin har nog rört upp så många känslor som Vår förbannade rätt. Det angelägna ämnet och sakligheten som boken berättas med gör att det är svårt att inte påverkas och beröras av vad som står. När jag hade läst ut den här boken ville jag bara engagera mig i olika föreningar och försöka att förändra alla orättvisor och hemskheter som finns i världen. Ändå är inte det här är en sentimental ”tyck synd om”-bok, som varvar bilder på svältande barn från Somalia med klichéartade texter om krig och elände och sedan som klimax uppmuntrar alla att åka till de stackars människorna i Afrika och hjälpa till.
Nej, det här är en bok om Barnkonventionen och hur den efterlevs och problemen koncentreras inte alls till länder långt borta och den handlar inte alls bara om stackare på andra sidan jordklotet. Boken ger en både bättre, tydligare och kanske ärligare bild av problemen än så. I boken finns porträtt av tjugo unga människor som alla har gemensamt att de har utsatts för brott mot Barnkonventionen. Boken innehåller också fakta om Barnkonvetionen och sidor som hjälper en att ta sig vidare och lära sig mer om problemen som tas upp. Boken innehåller dessutom fantastiska fotografier, som illustrerar porträtten.
De avporträtterade personerna kommer från flera olika länder, bl.a. USA, Sverige, Laos och Angola, och personerna i boken har alla många viktiga saker att säga. Det här är porträtt som innehåller mer än beskrivelser av alla hemskheter som personerna har råkat ut för. Porträtten består av ungdomarnas egna berättelser och innehåller i många fall mer glädje än sorg. Det är nästan svårt att tänka sig att HIV-smittade barn som inte har råd med bromsmedecin, barn som har utnyttjats sexuellt sedan tioårsåldern och barn som har tvingats ut i krig fortfarande kan tro på livet och ha framtidsdrömmar, men i boken är det väldigt tydligt att det är så och det ger åtminstone mig lite hopp.
Alla porträtt är fantastiska och ger en många nya tankar, men de jag gillar bäst är Nilans och Miguels berättelser. Jag beundrar Nilan, som så osentimentalt berättar om att hon på grund av sin dvärgväxt ständigt får höra glåpord och att hon inte fick gå kvar i sin skola på grund av hennes längd. Hon verkar vara en oerhört stark människa, som vet vad hon vill och inte tänker låta hennes handikapp hindra henne. Miguels berättelse gjorde mig mest ledsen. Sjutton år gammal dömdes han till döden efter att ha varit med när en annan person mördade ett antal personer. Den omänskliga väntan han har haft är hemsk att läsa om. Det finns så mycket man tar för självklarheter, men som inte är så självklart när det kommer till kritan. Alla barn i världen får inte vara barn och inte heller Sverige efterlever Barnkonventionen till punkt och pricka, trots att man kan tycka att det som står i Barnkonventionen är alldeles självklart.
Det här är en jätteviktig och bra bok som borde vara obligatorisk att använda i undervisningen i skolan. Förmodligen är det många unga i Sverige idag som inte ens känner till att Barnkonventionen finns. Det är oacceptabelt! För det är precis som författarinnan Maja Frankel frågar sig; ”Hur kan unga människor kräva sina rättigheter om de inte ens vet att de existerar?”
Den här boken har jag blivit tipsad om vid många tillfällen och både en och två gånger har jag tänkt låna den på biblioteket. Jag vet faktiskt inte varför det har dröjt så lång tid innan jag äntligen fick boken i min hand och kunde börja på denna rosade serie. När jag väl började läsa så hade jag såklart höga förväntningar och det är nästan alltid lite farligt att känna så. Det är nämligen ofta jag blir besviken på böcker. Den här gången var dock boken ungefär lika bra som väntat.
Boken handlar om ett gäng australiensiska ungdomar som ger sig ut i ödemarken för att campa och får en svår överraskning att tampas med när de kommer hem igen. Det visar sig nämligen att landet har blivit invaderat och att alla hus är övergivna.
Ungdomarna ställs nu inför en rad svåra frågor och de tvingas att göra saker som de aldrig hade trott sig behöva göra. Det är väldigt intressant att läsa om hur ungdomarna i den här krissituationen börjar att visa en massa nya sidor och egenskaper. Personerna i boken känns verkligen realistiska och att de har helt vanliga ungdomstankar och jobbiga känslor gör personerna ännu mer äkta.
Det här är en väldigt bra bok om hur vanliga människor skulle kunna reagera i ett krig. Boken ger en massa nya tankar om krig och de eventuella lagar och regler som kan gälla i en sådan svår situation. Är det t.ex. rätt att döda om man dödar de som håller ens familj fången? Det enda som jag inte riktigt gillar med boken är att den är första delen i en serie med hela sju böcker. Vanligtvis brukar jag gilla serier, men när de blir så långdragna så att de sträcker sig över sju böcker blir jag lite mer tveksam. Jag vet faktiskt inte om jag kommer att orka läsa ut alla böckerna. Samtidigt är det svårt att inte göra det eftersom man inte får något slut på berättelsen utan att läsa de efterföljande böckerna.
Bridget Jones dagbok är en sådan där bok som alla tjejer, kvinnor och tanter älskar eftersom den handlar om en helt vanlig tjej och inte om en tjej som är så ung, så framgångsrik. I en värld där man ska hinna med att både göra karriär och skaffa familj innan man är 25 kan en bok om en trettioårig singels vardag i London vara rätt välbehövlig.
Problemet är att jag inte tycker att Briget Jones är så himla vanlig. Bara en sådan sak som att Bridget bantar trots att hennes lår är smalare än mina (och jag drar strl 34 i byxor!) gör mig irriterad. I stort sett varje dag dricker Bridget dessutom alkohol, vilket är någonting som jag hoppas och tror att alla kvinnor i allmänhet faktiskt inte gör. Det känns helt enkelt inte som att Bridget är så himla trovärdig. Författaren har bara gjort ett försök att skapa en figur som passar in på alla trista klichéer om hur en kvinna är. Det hade kunnat funka och varit trovärdigt om det inte hade funnits så hopplöst många detaljer att haka upp sig på.
Hade det varit en bok om Bridgets alkoholism och ätstörningar hade jag kanske varit med, men nu stör det mig bara att Bridget är som hon är och boken ändå spelar på vanligheten och igenkännighetsfaktorn.
Bridget Jones dagbok om kärlekstrassel och vardagsproblem är visserligen underhållande, men säger mig inte speciellt mycket. Boken är bra, men inte så bra som jag hade förväntat mig.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Det är inte så vanligt att ungdomsböcker är trovärdiga och riktigt bra, men I taket lyser stjärnorna är ett exempel på en bok som jag tror att vilken tonårstjej som helst kan känna igen sig i. Det här känns inte som en bok som en vuxen har skrivit genom att försöka minnas hur det var eller genom att försöka studera hur ungdomar talar och beter sig. Det här är istället en bok som jag tror speglar en tonårings liv väldigt mycket bättre än sådana böcker och det märks att författaren själv är ung.
