När jag läser Madame Bovary känns det lätt att jämföra huvudpersonen, Emma Bovary, med Don Quijote – han som läste för många romaner och fick för sig att han var en riddare. Fast när det gäller Emma är det såklart ingen riddare, som hon inbillar sig att hon är. Istället känns det som om hon har läst lite för många romantiska romaner och börjat tro att hon lever i en sådan.
Emma är nämligen otroligt naiv och tror nog att hon är en liten adelsfröken, som kan strö pengar omkring sig. Kärleken blir en stor besvikelse när den inte visar sig vara lika fantastisk som i böckerna. Trots att hon försöker att recitera vackra dikter om kärlek och smärta kan hon inte känna några äkta känslor för sin lite tråkiga man, Charles.
Emma blir frustrerad och olycklig över att hennes liv inte har utvecklat sig som hon hade väntat sig. Hon försöker att lösa problemet genom att skaffa sig älskare, men det blir aldrig exakt som hon har planerat eftersom älskarna förr eller senare inte känner sig riktigt bekväma med hennes stora krav om evig kärlek och andra konstiga fordringar. Samtidigt som kärleken håller på att driva Emma till vansinne ställer hennes slösaktiga leverne till problem och det visar sig snart att hon har lyckats ställa sig i en nästan orimligt stor ekonomisk skuld.
Visst skulle man kanske kunna tycka att det är synd om Emma, som tvingas leva ett liv som hon inte alls känner sig nöjd med, men det känns ändå väldigt svårt att sympatsiera med henne. Jag blir mest irriterad av hennes humörsvängningar, hennes krav och hennes bortskämdhet. Om alla kvinnor var sådär på 1800-talet är jag himla glad att samhället har förändrats.
Jag läste en reviderad upplaga och den var inte speciellt svårläst. Att läsa boken är alltså inget problem, men under läsandets gång får man kanske räkna med lite irritation. Det är såklart intressant att läsa den här gamla klassikern, men själva berättelsen i sig kan kännas ganska fånig och lite överdriven. Det är en helt okej bok, men jag tror inte att jag hade valt att läsa den om det inte vore för att jag behövde läsa den till ett skolarbete.
Ingen bok jag har läst någonsin har nog rört upp så många känslor som Vår förbannade rätt. Det angelägna ämnet och sakligheten som boken berättas med gör att det är svårt att inte påverkas och beröras av vad som står. När jag hade läst ut den här boken ville jag bara engagera mig i olika föreningar och försöka att förändra alla orättvisor och hemskheter som finns i världen. Ändå är inte det här är en sentimental ”tyck synd om”-bok, som varvar bilder på svältande barn från Somalia med klichéartade texter om krig och elände och sedan som klimax uppmuntrar alla att åka till de stackars människorna i Afrika och hjälpa till.
Nej, det här är en bok om Barnkonventionen och hur den efterlevs och problemen koncentreras inte alls till länder långt borta och den handlar inte alls bara om stackare på andra sidan jordklotet. Boken ger en både bättre, tydligare och kanske ärligare bild av problemen än så. I boken finns porträtt av tjugo unga människor som alla har gemensamt att de har utsatts för brott mot Barnkonventionen. Boken innehåller också fakta om Barnkonvetionen och sidor som hjälper en att ta sig vidare och lära sig mer om problemen som tas upp. Boken innehåller dessutom fantastiska fotografier, som illustrerar porträtten.
De avporträtterade personerna kommer från flera olika länder, bl.a. USA, Sverige, Laos och Angola, och personerna i boken har alla många viktiga saker att säga. Det här är porträtt som innehåller mer än beskrivelser av alla hemskheter som personerna har råkat ut för. Porträtten består av ungdomarnas egna berättelser och innehåller i många fall mer glädje än sorg. Det är nästan svårt att tänka sig att HIV-smittade barn som inte har råd med bromsmedecin, barn som har utnyttjats sexuellt sedan tioårsåldern och barn som har tvingats ut i krig fortfarande kan tro på livet och ha framtidsdrömmar, men i boken är det väldigt tydligt att det är så och det ger åtminstone mig lite hopp.
Alla porträtt är fantastiska och ger en många nya tankar, men de jag gillar bäst är Nilans och Miguels berättelser. Jag beundrar Nilan, som så osentimentalt berättar om att hon på grund av sin dvärgväxt ständigt får höra glåpord och att hon inte fick gå kvar i sin skola på grund av hennes längd. Hon verkar vara en oerhört stark människa, som vet vad hon vill och inte tänker låta hennes handikapp hindra henne. Miguels berättelse gjorde mig mest ledsen. Sjutton år gammal dömdes han till döden efter att ha varit med när en annan person mördade ett antal personer. Den omänskliga väntan han har haft är hemsk att läsa om. Det finns så mycket man tar för självklarheter, men som inte är så självklart när det kommer till kritan. Alla barn i världen får inte vara barn och inte heller Sverige efterlever Barnkonventionen till punkt och pricka, trots att man kan tycka att det som står i Barnkonventionen är alldeles självklart.
Det här är en jätteviktig och bra bok som borde vara obligatorisk att använda i undervisningen i skolan. Förmodligen är det många unga i Sverige idag som inte ens känner till att Barnkonventionen finns. Det är oacceptabelt! För det är precis som författarinnan Maja Frankel frågar sig; ”Hur kan unga människor kräva sina rättigheter om de inte ens vet att de existerar?”
Den här boken har jag blivit tipsad om vid många tillfällen och både en och två gånger har jag tänkt låna den på biblioteket. Jag vet faktiskt inte varför det har dröjt så lång tid innan jag äntligen fick boken i min hand och kunde börja på denna rosade serie. När jag väl började läsa så hade jag såklart höga förväntningar och det är nästan alltid lite farligt att känna så. Det är nämligen ofta jag blir besviken på böcker. Den här gången var dock boken ungefär lika bra som väntat.
Boken handlar om ett gäng australiensiska ungdomar som ger sig ut i ödemarken för att campa och får en svår överraskning att tampas med när de kommer hem igen. Det visar sig nämligen att landet har blivit invaderat och att alla hus är övergivna.
Ungdomarna ställs nu inför en rad svåra frågor och de tvingas att göra saker som de aldrig hade trott sig behöva göra. Det är väldigt intressant att läsa om hur ungdomarna i den här krissituationen börjar att visa en massa nya sidor och egenskaper. Personerna i boken känns verkligen realistiska och att de har helt vanliga ungdomstankar och jobbiga känslor gör personerna ännu mer äkta.
Det här är en väldigt bra bok om hur vanliga människor skulle kunna reagera i ett krig. Boken ger en massa nya tankar om krig och de eventuella lagar och regler som kan gälla i en sådan svår situation. Är det t.ex. rätt att döda om man dödar de som håller ens familj fången? Det enda som jag inte riktigt gillar med boken är att den är första delen i en serie med hela sju böcker. Vanligtvis brukar jag gilla serier, men när de blir så långdragna så att de sträcker sig över sju böcker blir jag lite mer tveksam. Jag vet faktiskt inte om jag kommer att orka läsa ut alla böckerna. Samtidigt är det svårt att inte göra det eftersom man inte får något slut på berättelsen utan att läsa de efterföljande böckerna.
Bridget Jones dagbok är en sådan där bok som alla tjejer, kvinnor och tanter älskar eftersom den handlar om en helt vanlig tjej och inte om en tjej som är så ung, så framgångsrik. I en värld där man ska hinna med att både göra karriär och skaffa familj innan man är 25 kan en bok om en trettioårig singels vardag i London vara rätt välbehövlig.
Problemet är att jag inte tycker att Briget Jones är så himla vanlig. Bara en sådan sak som att Bridget bantar trots att hennes lår är smalare än mina (och jag drar strl 34 i byxor!) gör mig irriterad. I stort sett varje dag dricker Bridget dessutom alkohol, vilket är någonting som jag hoppas och tror att alla kvinnor i allmänhet faktiskt inte gör. Det känns helt enkelt inte som att Bridget är så himla trovärdig. Författaren har bara gjort ett försök att skapa en figur som passar in på alla trista klichéer om hur en kvinna är. Det hade kunnat funka och varit trovärdigt om det inte hade funnits så hopplöst många detaljer att haka upp sig på.
Hade det varit en bok om Bridgets alkoholism och ätstörningar hade jag kanske varit med, men nu stör det mig bara att Bridget är som hon är och boken ändå spelar på vanligheten och igenkännighetsfaktorn.
Bridget Jones dagbok om kärlekstrassel och vardagsproblem är visserligen underhållande, men säger mig inte speciellt mycket. Boken är bra, men inte så bra som jag hade förväntat mig.
Det här är en lättläst och kort liten bok om ett knepigt problem.
Boken utspelar sig i en sjundeklass där det går två flickor från Bosnien. Den ena heter Kelima och är muslim och den andra heter Drazena och är serb. De båda flickorna ogillar varandra och är bittra fiender, vilket krånglar till det när klassen ska ordna en kabaré och Kelima plötsligt inte kan vara med på grund av Drazena.
Konflikten är intressant och det här är definitivt en bok som borde läsas av högstadieelever i syfte att skapa en debatt kring krigets konsekvenser, människors olikheter och olika kulturer i allmänhet. Det jag saknar med boken är att man får veta för lite om kriget i Bosnien och därmed bakgrunden till att Kelima och Drazena inte går ihop.
För drygt 16 år sedan uppstod en helt osannolik romans mellan en sjuttonåring radikal och pacifistisk anarkist och en betydligt äldre karriäristisk kapten i armén. Romansen slutade med att sjuttonåriga Polly, utan ens ett brev till farväl, blev lämnad av kaptenen, Jack, som ansåg deras förhållande vara skadligt för sin karriär.
Nu är Jack tillbaka. Boken utspelar sig under en enda natt när Jack helt oväntat har sökt upp Polly och har något viktigt att berätta. Trots att boken även innehåller en mängd tillbakablickar känns boken lite tjatig, men det gör ingenting eftersom boken tar en sådan skön och oförutsägbar vändning i slutet.
Böcker med lite förbluffande slut tycker jag om. Det här är dessutom en väldigt roligt skriven bok med en hel del spänning i – en bok som förvånar utan att bli allt för överdriven.
När Griets familj börjar få det svårt ekonomiskt tvingas hon att börja jobba som tjänsteflicka hos konstnären Vermeer och hans familj. Jobbet är slitsamt och består till stor del av tvättning och arbete i köket, men den bästa uppgiften är att få städa i ateljén, där inte ens Vermeers fru får gå in.
Vermeer är en tystlåten man, som inte säger mycket till Griet, men hon känner ändå någon slags dragning till honom. Griet har också samma konstnärsögon som Vermeer och får därför hjälpa till med saker i ateljén. Detta måste ske i hemlighet för att inte väcka svartsjuka och ilska hos Vermeers fru, som ogillar Griet.
När Vermeers mecenat, van Ruijven, fattar tycke för Griet och önskar få en målning av henne hamnar Griet i en svår situation där hon riskerar sin anställning för att sitta modell för en tavla.
Det här är en härlig roman om en flicka i 1600-talets Holland och det är också historien om en målnings tillkomst. Självklart är historien påhittad, men det är ändå intressant att läsa om hur en målning växer fram. Tidigare har jag inte riktigt tänkt på att det faktiskt finns en historia bakom varje målning.
Själva historien om Griet tycker jag inte lika mycket om som beskrivningarna av livet på den där tiden och beskrivningarna av konstnärens arbete. Historien om Griet är ofta osannolik. Jag har t.ex. svårt att förstå hur Vermeers hustru kan ha en sådan avsky mot Griet och varför Griet måste hålla hemligt att hon hjälper sin husbonde i hans arbete. Ett annat irriterande moment i boken är att Vermeer förvirrande nog ofta, men inte alltid, benämns som ”han”, vilket gör att man stundvis inte fattar vem författaren syftar på.
Bortsett från detta är det här en väldigt bra bok och skönt nog är den helt fri från sentimentaliteter och romantiskt tjaffs. Just avsaknaden av den fåniga Romeo och Julia-historia, som kunde tänkas finnas i den här boken, ser jag som någonting väldigt positivt eftersom boken annars hade blivit ännu mer osannolik. Apropå kärlek omtalas faktiskt den här boken ofta som romantisk och på förlagets hemsida kallas den till och med för en kärlekshistoria. Det förstår jag mig inte på alls och jag är glad att jag totalt har missat den delen.
Boken är lätt att läsa och jag läste ut boken på bara några dagar. Det säger mycket om hur fängslande och bra den här boken är, men som sagt var är det inte en direkt fulländad bok.
Eftersom Pohl är en av mina absoluta favoritförfattare var det med en viss förväntan som jag började att läsa Malins kung Gurra. Det fanns en period då jag läste nästan alla Pohls böcker på rad. Från att ha läst trista ungdomsböcker, som inte sa mig ett dugg, hittade jag plötsligt en författare som skrev om saker som fanns i verkligheten och han gjorde det på ett gripande sätt som gjorde att jag fick ett enormt sug efter hans böcker.
När jag har läst den här boken känner jag på ett sätt att jag har växt ifrån vissa av Pohls böcker. Böckerna handlar inte längre om barn i min ålder utan om barn som hade kunnat vara jag för några år sedan och det är i och för sig fortfarande intressant att läsa om, men det känns inte lika angeläget som det hade kunnat göra. Fortfarande finns det dock mycket som går att känna igen sig i eller i alla fall skriver han om saker så som jag minns att de var.
Huvudpersonerna i den här boken är två 10-åriga barn, Malin och Gurra, som går i en helt vanlig klass i en helt vanlig skola. I klassen finns såklart mobbing, tjejerna håller ihop två och två och killarna är stökiga och tar upp nästan all lärarens tid. Precis som det är i verkligheten alltså. Precis som i verkligheten finns det också en klassens drottning och en klassens kung och där finns också en helt osynlig tjej. Den osynliga tjejen är Malin och kungen är Gurra.
Mellan Malin och Gurra uppstår lite oväntat en varm vänskap som gör att Malin tuffar till sig och Gurra, som annars lever under rätt komplicerade förhållanden, får en fast punkt i tillvaron. Vänskapen hotas dock av skolan, där lärarna har utsett Gurra till orsaken till allt stök som sker på skolan och nu när Malin har börjat vara med Gurra vill splittra på de två vännerna och sätta dem i olika klasser för att, som de tror, skapa mer lugn.
Jag tycker inte alltid att Malin och Gurras förhållande är speciellt trovärdigt eftersom de båda barnen verkar så mycket äldre än vad de är och också verkar mycket mognare än vad de rimligen borde vara. Ser man förbi detta tycker jag att det här är en riktigt bra bok, kanske framför allt eftersom det finns så mycket att känna igen och en hel del att fundera på. Ta bara en sådan sak som att man i skolan tampas med samma problem nu som när boken skrevs för 13 år sedan! Är det inte upprörande att det även idag finns lärare som stjälper mer än hjälper när de försöker att lösa problem?
Fast egentligen skulle jag inte vilja säga att Gurras och Malins hotade vänskap är det centrala i boken. Det är faktiskt den varma och lyckliga vänskapen som är det viktiga. Det här är någonting så ovanligt som en ljus och nästan alltigenom glad Pohl-bok! Kanske är det smärtan och sorgen, som Pohl är så bra på att berätta om, som jag saknar i boken. Det är i alla fall någonting som jag tycker saknas, men jag kan inte sätta fingret på vad, men som sagt var tror jag att det kan bero på att just den här boken kanske inte kan läsas på samma sätt som av en som själv går i grundskolan och kan känna igen sig i boken på ett annat sätt än vad jag kan göra nu. Fast avskräcks inte från att läsa boken bara för att du tror att du inte kan läsa ungdomsböcker något mer! Jag tror att det kan vara väldigt nyttigt och intressant att läsa böcker för lite yngre emellanåt. Det här är faktiskt en riktigt mysig och bra bok!
Jag tycker om novellsamlingar! Framför allt gillar jag novellens format, som är alldeles lagom: en historia hinner påbörjas, pågå och avslutas innan man har hunnit bli trött eller historien har hunnit bli seg. Det finns dock noveller som mest känns som hela romaner där man har klämt ihop allting och hastat över sidorna för att få ihop berättelsen på så få sidor som möjligt. Det finns också noveller som är så korta och dåligt skrivna att man aldrig hinner komma in i dem eller där inget utrymme har getts till att beskriva miljöer och personer. Den här novellsamlingen innehåller dock inga dåliga noveller alls.
I Resa med lätt bagage finns 12 noveller, som alla kanske kan sägas handla om resor. En del av resorna, som i novellen Sommarbarnet, är dock mer inre än rent fysiska resor. Sommarbarnet handlar om två pojkar som ogillar varandra och tvingas att stå ut med varandra på en liten ö. Ett annat exempel är i novellen Kvinnan som lånade minnen, som handlar om en kvinna som kommer tillbaka efter att ha varit bortrest länge och möts av en gammal vän som inte har samma minnen av det som varit som hon själv har. Boken innehåller riktigt härliga noveller som ofta kräver lite eftertanke. Det känns som om Jansson verkligen vill berätta någonting viktigt med varje novell.
Kanske bäst gillar jag novellen Måsarna, där en kvinna tar med sig sin utbrända och nervösa man ut till den ö där hon alltid har tillbringat somrarna, men inte kan få mannen att uppskatta ön och trivas som hon själv. För mig är det en fin berättelse om tålamod och uppoffringar. Den novellen utspelar sig i Skärgårdsmiljö och just det är någonting som beskrivs och återfinns på olika sätt i många av novellerna. Boken har för övrigt väldigt fina miljöbeskrivningar och är också sällsynt väl berättad. Medan man läser kan man verkligen se huvudpersonerna framför sig.
Efter att ha läst Resa med lätt bagage känner jag mig verkligen inspirerad att läsa mer av denna fantastiska författare. Det här var en riktigt bra bok!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
När jag läser Madame Bovary känns det lätt att jämföra huvudpersonen, Emma Bovary, med Don Quijote – han som läste för många romaner och fick för sig att han var en riddare. Fast när det gäller Emma är det såklart ingen riddare, som hon inbillar sig att hon är. Istället känns det som om hon har läst lite för många romantiska romaner och börjat tro att hon lever i en sådan.
