Dörren av den ungerska författaren Magda Szabó är en fin bok om vänskap, hemligheter och om en mycket excentrisk kvinna.
Dörren av Magda Szabó är en väldigt udda berättelse om vänskap. Boken kretsar kring en spirande författare, Magda, och hennes hushållerska, Emerentia. Det är inte Magda som är den mest fascinerande karaktären i boken, trots att författarskapet, och kändisskapet som så småningom följer, kanske låter mer anspråksfullt, utan det är den till synes enkla hushållerskan som hela tiden förbluffar med nya excentriska och spännande sidor. Emerentia är en ”tokig katt-kvinna” och hon är frispråkig, bitsk, hemlighetsfull, uppläxande och en kvinna som kör med andra människor. Samtidigt står hon upp för de svaga, inte minst djuren, och hon är oerhört generös, hjälpsam och flitig. Emerentia kan vara brutalt osentimental och samtidigt enormt känslosam och lättstött. Här ryms verkligen många sidor! Som läsare vet jag inte om jag hade kunnat odla någon större vänskap till denna person, men som läsare dras jag mot henne. Och i boken förstår man hur hon med åren blir enormt viktig för bokens Magda. Det är lätt att tänka att vänskapen uppstår mot alla odds: det är två världar som krockar och två diametralt olika människor som möts. Dessutom finns det rent fysiskt en helt stängd dörr; Ingen får veta vad Emerentia döljer bakom sin dörr.
Jag vet inte hur jag ska beskriva den här boken; Den är udda och annorlunda, men den är verkligen fin. Bokens Magda skildrar sin vänskap till hushållerskan, med alla härliga och mindre härliga sidor, men det som skiner igenom mest är den enorma ömheten och kärleken som vid bokens slut gör det komplicerat. Hur bemöter man en kär vän som befinner sig i en utsatt situation? Hur låter man den andre behålla värdigheten när allt har kraschat, utan att tränga sig på och förolämpa?
Dörren är en riktigt bra bok, tycker jag. Vill du lyssna på den som ljudbok kan jag tipsa om att den finns som Radioföljetong i uppläsning av Julia Dufvenius och fortfarande går att ladda ned några dagar till.
Dörren
Ungersk titel: Az ajtó. Översättare: Maria Ortman, Eva-Teresia Lundberg. Förlag: Nilsson förlag (2020). ISBN: 9789188155320.
Magda Szabó
Magda Szabo (1917–2007) var en ungersk författare.
Diktsamling av Lina Ekdahl är en underbar och underhållande poesisamling som uppmanar ”lek inte med språket” samtidigt som den leker med språket på bästa sätt.
Diktsamling av Lina Ekdahl har en form som anspelar på Konsums tidigare lågprismärke ”blåvitt”. Det är kul, tycker jag! Det säger något om tonen och det folkliga i Ekdahls diktsamling, som innehåller dikter främst hämtade från olika morgontidningar och tidskrifter.
För mig var Lina Ekdahl ett förvånansvärt okänt namn innan jag läste Diktsamling, men hon är alltså en väletablerad poet och dramatiker. Jag fastnade för hennes poesi direkt. Den är lekfull och rolig, men självklart med en viss satirisk udd emellanåt. En del av dikterna har verkligen tillkommit som direkta kommentarer till aktuella händelser, som exempelvis en dikt som handlar om Sveriges försäljning av JAS-plan. Så väldigt politiskt är det dock inte, måste jag säga. Mest av allt är det helt enkelt underhållande, en ljuvlig diktsamling för den som älskar när författare leker med orden!
Nu blir det reklampaus! Inte för att jag får betalt för det här inlägget på något sätt, men jag skulle vilja tipsa om några roliga bokrelaterade grejer som sker i veckan!
Nästa vecka är det nämligen tre bokevenemang på gång i Umeå och flera av de går såklart alldeles utmärkt att ta del av hemifrån om man vill. Det är ju sådana tider, på gott och ont!
Bokveckan pågår hela vecka 11: 15:e–21:a mars med massor av intressanta arrangemang. Se Bokveckans hemsida för program – mycket är digitalt (och det mesta (allt?) är gratis)! Här är dessutom jag med på ett hörn. 🙂 Studieförbundet Bilda kontaktade mig för ett tag sedan och frågade om jag var intresserad av att vara bokcirkelledare för en livesänd bokcirkel under Bokveckan. Svar: JA. Tisdag den 16/3 kl 19 sänder vi live! Det blir bokcirkelprat om Himlabrand och Bakvatten. Hoppas ni vill lyssna! Kolla in Facebook-eventet eller Bokveckans hemsida för mer information.
Känner mig redo för bokcirkel med Himlabrand och Bakvatten!
Littest har i år blivit en digital direktsändning. För 100 kr kan du ta del av hela programmet, som i år leds av Yukiko Duke och Po Tidholm. Jag har inte så mycket att jämföra med :), men jag tycker ändå att Littfest är Sveriges bästa och intressantaste bokmässa. Jag har lyssnat på SÅ många bra/intressanta/underhållande samtal under tidigare års Littfester. Kolla in Littfests hemsida för mer information om program och biljetter.
I Umeå har barnen sin egen Littfest: Barnens littfest. I år är den till delar en digital fest på skolor och förskolor, men det kommer också att öppnas ett virtuellt biblioteksrum och anordnas en digital skattjakt i centrala Umeå. Eftersom min sambo arbetar på Umeå stadsbibliotek (och är med på ett hörn i förberedelserna för skattjakten) har jag fått lite glimtar av vad som är på gång – och det ser verkligen snyggt ut. 19–21:a mars kommer mer information på hemsidan. Hade jag haft barn hade jag inte missat detta!
Det var det hela! Nästa år hoppas jag på fullsatta salonger, men i år får man helt enkelt gilla läget. Jag gläds också åt alla som för kanske första gången lyckas knipa en Littfestbiljett. De säljer ju annars slut innan programmet ens har släppts… I år är det obegränsat med biljetter. Passa på!
Himlabrand av Moa Backe Åstot är en fin och tankeväckande roman om att vara ung renskötande same idag. Måste man lämna för att få vara sig själv fullt ut?
I Himlabrand av Moa Backe Åstot får läsaren följa Ànte, som är i den ålder då många drabbas av sin första stora förälskelse samtidigt som erfarenheterna av kärlek och sex kan vara högst varierande. I Àntes kompisgäng är det mycket snack om tjejer och man har en jargong som får det att låta som att alla har mycket större erfarenhet än vad de egentligen har. För Ànte är föremålet för kärlek lite mer av en hemlighet: han har fallit handlöst för barndomskompisen Erik, som umgås i samma kretsar som han själv.
Boken kastar mig tillbaka till den där hormonstinna perioden i livet där känslorna knappt rymdes i kroppen. Författaren skriver pricksäkert om hur det att över huvud taget sitta bredvid den andra kan leda till sådant pirr och nervositet att koncentrationen far all världens väg. I en scen smugglar Ànte med sig en servett som Erik har hållit i, behåller den och tar fram den för att senare fantisera om Erik. Meddelanden och telefonsamtal tolkas och övertolkas. Ànte är verkligen kär. Samtidigt är allt så komplicerat.
Ànte söker på forum på nätet. Finns det homosexuella renskötare? Han söker och får svar lika nedslående som rasistiska: ”Böglappen du påstår att du känner är ju knappast renskötare utan bara trottoarlapp. Jag har då aldrig hört talas om att det skulle finnas renskötare som är homofiler.” Han börjar tänka på Ruben, som lämnade byn och som det fortfarande pratas om med förakt bland Àntes pappa och pappans vänner: ”Bögjäveln”. Det finns helt enkelt inte många förebilder att ta hjälp av för att komma ut.
Jag tycker verkligen om Himlabrand. Författaren har lyckats skildra den första, pirriga förälskelsen så att det känns autentiskt. Hon har också skrivit en mycket intressant bok om att vara ung same idag. Hon nosar på den mörka historia där samer kränkts och utsatts för förtryck, men hon tar framför allt och riktar ljuset mot framtiden. För Ànte och hans samiska vänner är renskötseln och den samiska kulturen en självklarhet. I Moa Backe Åstots roman har alla märkt kalvar, alla har en vackert kolt att bära vid fest, alla lever mitt i den kultur och den tradition som det samiska folket förvaltar. Behöver det innebära att somliga inte passar in? För Ànte och Erik är livet i byn och livet med renskötseln något självklart, något de inte vill lämna. Moa Backe Åstots roman är en väldigt fin bok som skänker hopp om att ingen ska behöva slitas från det liv och den kultur där de känner sig hemma för att få vara sig själv fullt ut.
Under det rosa täcket av Nina Björk är varken rykande färsk eller särskilt lättläst, men det är helt klart en bok som fortfarande väcker både tankar och känslor kring könsroller och feminism.
Idag är det den internationella kvinnodagen, så vilken bok skulle passa bättre än en bok om feminism? Under det rosa täcket av Nina Björk är lite av en feministisk klassiker, trots att den utkom så sent som 1996. Eller kan man säga sent? 26 år har passerat, men mycket känns fortfarande aktuellt. En del (populärkulturella) referenser känns gamla, men mycket annat skulle kunna vara skrivet idag. Kvotering känns exempelvis som en lika kontroversiell fråga idag som för 25 år sedan.
När frågan blossade upp 1995 handlade det om ett förslag om att genom positiv särbehandling få fler kvinnor att nå höga positioner i universitetsvärlden, en värld som vid den tiden dominerades av män (landets professorer var exempelvis till 93% män). Det blev debatt. Man såg framför sig brister i forskningens kvalitet. Det pratades om nedvärdering av kvinnors kompetens(!). Idag är 29% av landets professorer kvinnor – alltid något, antar jag – men det är en lång väg kvar att gå, inom universitetsvärlden och på många andra ställen. Under det rosa täcket är verkligen en ambitiös bok som har mycket tänkvärt att säga om både positiv särbehandling och annat.
De delar jag uppskattar mest är dock de som handlar om synen på manligt och kvinnligt, vilka roller vi har och vad som förväntas av oss. I Björks essä kallas de livmoderfeminister, de som anser att män och kvinnor i grunden är helt olika och att det enda problemet är att det ”kvinnliga” värderas lägre. Jag har själv funderat mycket på det där. Jag har tänkt och känt att det måste få vara upp till var och en hur man vill leva sitt liv, att målet inte kan vara att alla ska bli mer ”manliga” och göra karriär. Jag har även tänkt att det inte är så konstigt att så få kvinnor blir chefer – varför skulle någon vilja offra relationer och fritid för ett fucking jobb?! Fast… Så enkelt är det inte. Jag tycker att Nina Björk gör det väldigt tydligt, faktiskt. Hon skriver om en feminism bortom kvinnan. Och nu känner jag det väldigt tydligt: det måste vara där friheten ligger – inte i att uppvärdera traditionellt kvinnliga sysslor utan i att slänga bort de könsidentiteter vi hamnat i.
Den där kvinnorollen är helt klart snäv samtidigt som många delar av mansrollen känns helt bedrövliga. Män förväntas alltid vara starka och tekniska och kapabla – får inte fråga om hjälp, gråta eller intressera sig mer för kläder än för motorer. Det verkar vara hemskt jobbigt om du frågar mig. Alla borde få vara lite mer som de vill.
Själv har jag alltid blivit tokig när folk har trott att jag är si eller så på basis av att jag är kvinna. Man kan inte veta någonting på förhand om någon. Jag har varit i ett antal situationer då jag inte har tagits på allvar på grund av mitt kön (och ålder). Ibland har det gjort mig så frustrerad att jag saknar ord. I vissa andra situationer har jag medvetet betett mig som en man, kommunicerat rakt och hårt som en man – och fått skit för det då, såklart. Det är alltid lite smärtsamt /för gubbar/ när en kvinna tar ton. Vad man än gör blir det fel.
Könsrollerna kan även göra att man alldeles på egen hand begränsar sig. Jag har exempelvis gjort karriärval jag inte hade gjort om jag inte hade varit så fast i könsroller. Eller, jag är såklart medveten om att jag är civilingenjör i teknisk kemi och doktor i teknisk fysik – två saker som kanske inte är supertraditionellt tjejiga – och det är helt sant att jag jobbar i en bransch med stor övervikt män (jag tror 80% av alla anställda på min arbetsplats är män faktiskt). Men det finns saker jag har valt bort. Varför pluggade jag inte datavetenskap till exempel? Jag har kunnat programmera en del språk sedan jag var 11–12 år, men jag fattade ändå inte att jag kunde hålla på med programmering. Det kändes så främmande för mig som högstadietjej. För jag var ju en tjej och alla på gymnasiets teknikprogram var svettluktande killar som jag kände 0 gemenskap med. Förmodligen var jag bättre än många av dem på programmering, men…
Det där med att vara tjej, för den delen… Jag har aldrig varit en pojkflicka, men trots att jag på ett självklart sätt har identifierat mig som en tjej har jag aldrig känt mig speciellt tjejig. När jag var barn och tonåring förstod jag 0 av smink och hade absolut inget intresse av killar över huvud taget. Det var mig helt främmande att fråga chans på killar och hålla på. Hästar var mer intressant är barnsliga killar. Verkligen. Jag var singel fram tills jag var 25 eftersom jag helt enkelt tyckte det kändes totalt ointressant med något annat. Jag umgicks hellre med mina kompisar än satt hemma med någon tråkig kille. Absolut. Den där grejen med tvåsamhet, familjebildande och prinsessbröllop har liksom inte känts så viktig för mig. Nu är jag 34 och det är först nu jag har kommit på att jag vill ha barn. Jag lever nog ett liv som mycket mer liknar en mans. Jag vet inte vad det betyder eller vad jag vill säga med det. Det är bara det att jag aldrig har känt att jag har passat klockrent in i någon könsroll och jag vet inte vilka andra på den här planeten som gör det heller.
Det här blev ett svamligt inlägg, men Under det rosa täcket är som ni förstår en bok som väcker tankar och känslor, trots att den inte precis är rykande färsk. Med det sagt måste jag också säga att den är rätt tungläst och komplicerad. Det är inte en bok man kan ligga och slöläsa ur, men å andra sidan är det rätt skönt att läsa något som har lite mer tyngd, särskilt när det gäller någonting såhär viktigt!
Stora boken om barn är en rejäl och pålitlig bok om allt man vill veta (och allt man inte ens visste att man ville veta) om att vänta barn och att leva med barn.
Stora boken om barn är en riktig koloss till bok. Den täcker in allt möjligt man kan tänkas vilja veta om graviditet och förlossning, men ger också otroligt mycket tips och råd om livet med barn. Vi väntar just nu vårt första barn, så jag har läst det som har känts relevant och aktuellt för oss, men det finns även ett långt kapitel som går igenom barn 2–6 år.
Graviditetsbesvär, gravidyoga, förlossningens faser, det nyfödda barnet och utvecklingen under det första året, amning och flaskmatning, råd om vad man bör tänka på när man köper barnprylar, barnsjukdomar och skador, sömn… Det är bara några av de ämnen som tas upp på ett enkelt sätt. Trots sitt rika innehåll håller boken en lagom nivå – det skrapas inte bara på ytan, känns inte för översiktligt.
Idag finns den mesta informationen på nätet, men jag måste säga att jag tycker att det är skönt att ha en riktig bok att bläddra i. Ska man hitta information på nätet måste man dels veta vad man ska söka efter och dels försöka förstå om källan är pålitlig. Stora boken om barn har getts ut i sju upplagor sedan 1995 och i min upplaga finns det en hel, tätskriven sida om faktagranskningen, vilket helt klart talar för att den känns pålitlig (även om utvecklingen såklart går framåt och kunskapsläget kan förändras över tid). Här har jag dessutom fått massor av information av sådant jag inte ens förstått att undra över och aldrig hade hittat på nätet.
Man kan knappast förbereda sig inför livet med barn genom att läsa en bok, men nog kan jag känna att det är skönt att ha läst på lite och funderat en del. Ska man bara läsa en bok om graviditet, förlossning och föräldraskap är Stora boken om barn en bra kandidat, just för att den är så omfattande och rejäl. Det här är en riktigt bra bok, tycker jag! Den enda nackdelen är väl att formatet inte direkt är det bästa om man vill ligga och läsa i sängen. 😉
Stora boken om barn
Stora boken om barn av Lena Lidbeck, Kristina Hofsten, Mia Coull
Jag måste säga att det känns lite speciellt för mig att skriva det här inlägget. Det blir så påtagligt att vi nu har levt med pandemin i ett helt år. Viruset spreds naturligtvis hej vilt långt innan mars 2020, men det var i mars 2020 som jag personligen började känna av det och oroa mig över all ovisshet. Det kan man också påminna sig om nu när man råkar ha en blogg och kan gå bakåt i arkivet. En ganska tydlig startpunkt för pandemin var nämligen för min del att Littfest blev inställd sådär 1 dag innan den var tänkt att gå av stapeln i mars förra året. Nu känns det såklart bara som en av väldigt många inställda evenemang och jag kan naturligtvis inte påstå att just uteblivna nöjen är det största problemet här. Det är bara det att det blir en sådan tydlig påminnelse om vad vi lever i för tid och hur vi har levt det senaste året. Tiden går. Det känns så sorgligt på något sätt. Det är så många människor jag inte har kunnat umgås med som jag velat, så mycket kultur jag har gått miste om, så många danser som inte har blivit dansade, fester som inte blivit av och så vidare, och så vidare, och så vidare. Hela mitt liv är totalt annorlunda och även om jag känner en stor tacksamhet över mycket (för jag hör verkligen inte till de som har drabbats hårt!), så hör jag definitivt inte till de som gillar lugnet som uppstått under pandemin.
I år kommer det att bli en Littfest, men självklart inte i form av en stor mötesplats med hundratals litteraturälskare i publiken och långa signeringsköer. Vad som också kommer att bli av är Bokveckan, som är ett evenemang kring Littfest där många olika aktörer passar på att anordna aktiviteter kring litteratur. I år är även jag med på ett litet hörn! Den 16:e mars kommer jag nämligen att leda ett livesänt bokcirkelsamtal anordnat av studieförbundet Bilda. Det ska bli jätteroligt! Jag och tre andra bokslukare kommer att prata om två böcker som har förvånansvärt många beröringspunkter: Barmark av Maria Broberg och Himlabrand av Moa Backe Åstot. Lyssna gärna om du har lust! Jag återkommer med mer info när det närmar sig!
Barmark och Himlabrand är böcker som såklart har fått prioriteras upp bland februaris läsning. Det känns nästan rörande att jag i januari skrev ”Jag tror dock att det senaste årets hemmafokuserade liv har väckt en ny lust för små och stora projekt, för plötsligt är jag supersugen på att planera min läsning. […] Jag ger det här med planer en månad i alla fall!”. Jo, det var väl ungefär en månad planen höll. 🙂 Men vad gör det?! En ödmjuk tanke kring läsningen i mars är hur som helst att helt enkelt läsa ut allt jag har påbörjat (eller åtminstone läsa vidare i det jag har påbörjat).
Mina påbörjade pappersböcker i mars: Stöld, Himlabrand, Bakvtten och Jakobsböckerna.
Vill du läsa något nyutkommet i mars har jag flera tips. Här är några böcker jag är särskilt nyfiken på för egen del:
Klara och solen är det senaste på svenska av nobelpristagaren Kazuo Ishiguro. Han är känd för att röra sig i många olika genres. Det senaste jag läste, fantasyromanen Begravd jätte, var inte min kopp te, men å andra sidan är den vemodiga romanen Återstoden av dagen och den dystopiska Never let me go bland det bästa jag läst i hela mitt liv! Så det ska bli spännande att se var Klara och solen hamnar i sammanhanget. Klara och solen ska enligt förlaget vara en roman om ”Vad betyder det att älska?”. Artificiella vänner är tydligen en ingrediens..!
Glaskupan av Sylvia Plath är det finaste jag läst om psykisk sjukdom. En så otroligt drabbande roman!! Det är bedrövligt att Plath inte hann skriva så väldigt många fler romaner än så innan hon själv dog i sviterna av psykisk sjukdom. Nu i mars kommer i alla fall hennes dagböcker och anteckningar i nyutgåva (Dagböcker och anteckningar 1950–1962). Känns som en mycket intressant läsning och som en bok som kan ge många nycklar till Plaths författarskap.
Det här är kanske inte så populärt att säga, men jag tyckte att Vigdis Hjorths omtalade roman Arv och miljö var ganska tradig… Kanske bör jag ändå ge henne en till chans. I mars kommer Är mor död. Arv och miljö handlade om en infekterad arvstvist som får familjehemligheter och konflikter att bubbla upp till ytan. Det känns som att Är mor död spinner vidare på ungefär samma tema. Den beskrivs i vart fall som en roman om relationen mellan mor och dotter.
Mera vego och Ännu mera vego är ett par av mina mest tummade kokböcker här hemma och de känns därtill som några av de mest spridda och använda vego-kokböckerna i Sverige. Kanske är det på tiden med en uppföljare?! Nu är äntligen författarna Sara Ask och Lisa Bjärbo aktuella med Kaosvego, en bok med snabblagade vegetariska rätter. Jippi!
Arbetarlitteratur känns som något som ligger helt rätt i tiden. Det utkommer hela tiden nya intressanta böcker i genren. När jag kollade igenom vårens kataloger blev jag lite extra nyfiken på Joseph Ponthus Vid bandet, som handlar om en man som arbetar på en tofufabrik. Den beskrivs som ”en kritikerrosad poetisk roman om arbetets meningslöshet och de sätt vi försöker bevara oss själva på.”. Låter som något i min smak.
Armade cykel av Anita Salomonsson är en verkligt berörande bok om lycka och sorg i ett Västerbotten som känns långt borta och alldeles nära på samma gång.
Armade cykel av Anita Salomonsson är en roman som verkligen gick rakt in i hjärtat. Jag har svårt att formulera varför, men jag blev verkligen rörd och berörd. Här får läsaren följa Hjalmar och hans Frida i deras enkla hem på den Västerbottniska landsbygden. Hjalmar är lite egen, får man som läsare förstå, men Frida är den som får allt att hålla ihop, både hemmet och livet.
En gång väntade de en pojke, men han försvann för dem och lever nu endast kvar hos Frida, som skriver till sin ofödde son. Det finns ett tomrum och en ensamhet. Och framför allt en enkelhet. Det här är ett hem där ett syskrin kan framstå som dåraktig lyx.
När Hjalmar plötsligt kommer hem med en cykel, köpt på avbetalning, blir det lyckan och förbannelsen på samma gång. För Hjalmar vecklar världen plötsligt ut sig och blir större, livet blir friare. För Frida är cykeln alldeles för dyr. Ändå finner hon sig och ser hur den ger glädje åt mannen, som så ofta annars tycks falla ned i mörker. Hjalmar cyklar omkring. Frida stretar på med allt som ska uträttas på deras lilla gård. Åren går, livet händer.
När de får en fosterpojke i sina liv blir det deras lycka, men allt har ett slut. Lyckan kommer och går. Livet går. De stretar på och Hjalmar har sin cykel, som en dag tappar all sin glans och enbart blir till olycka.
Det här är verkligen en underbar liten berättelse om ett liv och en tid som känns avlägsen och nära på samma gång. Boken sträcker sig fram till 60-talet på ett ungefär och mellan raderna börjar samhället förändras. Men livet, med upp- och nedgångar är inte stort annorlunda ändå. Jag tyckte väldigt mycket om att få följa dessa udda, enkla, otroliga huvudpersoner genom livet.
När jag läser den här boken blir jag förvånad över att Anita Salomonsson känns som en så bortglömd författare i skuggan av de stora västerbottensgiganterna som Sara Lidman, Torgny Lindgren och P.O. Enquist. Jag skäms för att säga det, men till skillnad från ”alla andra” litteraturintresserade västerbottningar förstår jag absolut ingenting av Sara Lidmans romaner. Jag har gett henne flera försök, men tar mig inte igenom hennes böcker. Det här är något helt annat. Språket är enkelt och precist och den dialekt som dyker upp i dialoger tillför något utan att någonsin hacka upp läsningen. Det här är mycket mer lättläst än Lidman och mycket mer berörande.
Przewalskis häst av Maja Lunde är en tänkvärd cli-fi om en värld på väg att kollapsa och om tre livsöden som vävs samman kring vildhästar.
Przewalskis häst är den senaste i raden av Maja Lundes cli-fi-romaner. Jag hörde talas om ordet cli-fi, det vill säga romaner om klimatkatastrofer, första gången i DN tidigare i år och det gjorde mig faktiskt extra nyfiken att läsa just Przewalskis häst. Sci-fi är inte riktigt min grej, men cli-fi! Klimatfrågan är vår tids ödesfråga. Det finns många intressanta ingångar för att skriva om ämnet, helt klart. Annat som lockade med Lundes roman var givetvis framsidan, som såklart tilltalar en gammal hästtjej som jag. Sedan tyckte jag också väldigt mycket om Maja Lundes tidigare roman, Blå, och det bådade också gott.
Blå handlade om en värld som drabbats av katastrofer till följd av långvarig torka. I Przewalskis häst utspelar sig berättelsen på tre olika plan: 1880-tal, 1990-tal och år 2064, en tid efter händelserna i Blå. I delen som rör framtiden är det mer en ”efter katastrofen”-stämning än en pågående kris som i Blå. Mellan raderna förstår man att det uppstått brist på mat och att samhällen fallit samman. Här får läsaren följa Eva som lever ensligt vid det som en gång var en zoologisk park. Många av de exotiska och hotade arter som parken en gång stoltserade med är nu utsläppta och lämnade åt sitt öde. De kvarvarande djuren i parken riskerar ständigt att bli nästa offer för att Eva och dottern Isa ska överleva. Två av de djur de fortfarande försöker att behålla är de som förmodas vara världens sista Przewalskis häst.
Vid 1880-talet får läsaren följa zoologen Michail, som reser till Mongoliet för att fånga vildhästar, Przewalskis häst, och på 1990-talet är det Karin som står i fokus. Karin har vigt sitt liv åt att återinföra just Przewalskis häst, den häst som så länge betraktats som en urhistorisk häst och den enda kvarvarande vildhästen, till det vilda (nu läser jag dock på Wikipedia att den tydligen betraktas som en förvildad tamhäst).
Hästen blir en symbol för människans fåfänga försök att forma naturen och girigt gripa in bland djur och natur. Genom de tre livsödena som förenas kring hästen blir det också en bok om det sköra och viktiga samspel som ekosystemen faktiskt är och hur sårbart allting är när klimatet förändras. Det blir också tydligt hur livsvillkoren också påverkar människorna: expeditioner och stora projekt decimeras till den dagliga kampen för att överleva och hitta mat för dagen.
Jag tycker att Przewalskis häst är en riktigt bra och tänkvärd bok. För min del blir dystopiska romaner aldrig så berörande som när det är just cli-fi. Det känns skrämmande nära, just för att vi lever mitt i en tid av klimatförändringar som riskerar att tippa oss över kanten när som helst. Lundes roman är en smärtsam påminnelse om det.
Jag har förstått att Przewalskis häst är den tredje delen i en tänkt kvartett där de tidigare romanerna Binas historia och Blå ingår. Man behöver dock inte läsa de tidigare romanerna för att ha behållning av Przewalskis häst, men om man har läst dem så finns det en del blinkningar till åtminstone Blå (Binas historia har jag inte läst), vilket känns som en kul krydda.
Przewalskis häst
Przewalskis häst av Maja Lunde
Norsk titel: Przewalskis hest. Översättare: Lotta Eklund. Uppläsare: Maria Lyckow. Förlag: Natur och kultur (2021). Längd: 15 h 19 min. ISBN: 9789127170353.
Maja Lunde
Maja Lunde (född 1975) är en norsk författare och manusförfattare, bland annat känd för bästsäljaren Binas historia.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
