Något namn nämns aldrig på huvudpersonen i den här boken, men ett kort tag kallar hon Anellia. Det är bara ett av hennes försök att skaffa sig en identitet och ett sammanhang att passa in i.
Efter en barndom, då hon har blivit anklagad för att genom sin födelse ha orsakat sin mors död och då hon aldrig har blivit sedd av varken sin far eller sina syskon, söker hon sig till ett systerskap vid universalitet. Hennes förhoppning är att hon hos de andra flickorna i systerskapet ska få den familj som hon aldrig har haft. Förhoppningarna grusas dock och det blir en mörkhyad älskare som blir den nästa hon söker sig till. Hon låter sig utnyttjas av honom för att känna sig älskad, men inte heller det är såklart problemfritt.
Man skulle kunna tro att en person som har haft en sådan kärlekslös barndom växer upp och blir svag och får svårt att ta sig fram i livet, men beundransvärt nog förlorar huvudpersonen aldrig sin stolthet och hon bär på en enorm styrka. Jag tycker att det är fascinerande att läsa om huvudpersonen och hennes försök att skaffa sig ett eget liv, men bokens sista mening tycker jag är helt kryptisk och när jag la boken ifrån mig förstod jag ingenting. På grund av den sista meningen tycker jag att boken blir helskum och boken förvandlades till en sådan där bok som man borde diskutera med andra. Det här är inte en speciellt lättsmält bok! Språket och berättandet i boken är suveränt. Synd att slutet får mig att känna mig helt korkad som tydligen har gjort en ordentlig missuppfattning av den här boken.
Åh vad jag tycker om den här boken! Det här är helt klart min humor! Waldersten publicerar vanligtvis sina illustrationer i DN under DN på stan, men jag, som inte läser DN, har missat honom totalt. I den här boken finns Walderstens favoriter samlade.
Boken handlar om stockholmare, men personerna i den speglar nog svenskar i allmänhet lika bra som de speglar invånarna i huvudstaden. Här är personer som står och tittar åt vänster för att bussen ska komma snabbare, personer som vinglar runt i en ”lönedans” den 25:e och personer som hinner avlida i telefonkön till CSN. Illustrationerna är både roliga och smarta och kommentarerna till dem är helt klockrena.
Det är snart jul och Signe och hennes man och lilla dotter ska fira jul tillsammans. Så kommer Signes föräldrar och bror på besök och mammans krav väcker liv i minnet av en annan jul. I stort sett hela boken handlar om den julen då Signe var tretton år och sprickorna i familjen började bli för stora för att vara hanterbara.
Det här är en berättelse som går så långsamt fram att man hinner bli lite lätt uttråkad. Hela boken igenom är det en obehaglig stämning, men det händer väldigt lite. Den obehagliga stämningen när pappan styr och ställer i familjen tycker jag rent av är äcklig och ändå förekommer det ingenting rått i klartext. Berättelsen bara rullar vidare och berättas från lilla Signes ögon. Det är stilsäkert berättat och stundvis rörande, men det når inte ända fram.
Det största irritationsmomentet i boken tycker jag dock är att den delen som handlar om 13-åriga Signe sitter så dåligt ihop med de två kortare delarna, som handlar om den vuxna Signe. Jag fattar inte riktigt vad den sista delen gör där och kanske är jag för dum för att förstå, men jag gillade inte riktigt den här boken. Jag har dessutom svårt att få ihop att Signes föräldrar är samma personer boken igenom. Pappan, som tycks vara den enda stabila människan i delarna om vuxna Signe framstår som en hysterisk idiot i delen om Signes som 13-åring. Boken får dock plus i kanten för att den är så fint berättad.
Hamlet är ett av de första verk som jag har sett uppfört på teater och jag blev helt såld direkt. Det var inte nog med att språket var vackert och annorlunda utan berättelsen var också fascinerande. Berättelsen om Hamlet och hans försök att hämnas för sin fars skull stannar inte vid att bli en mörk historia om svek och falskhet utan den innehåller så mycket mer. I Hamlet finns ju t.ex. en lite lätt förvirrande kärlekshistoria och i den finns också en och annan satir eller ordlek att le åt.
Vad som också är intressant med Hamlet är att den stundvis är så svårtolkad. Jag tycker att det är kul att sitta och läsa kommentarerna till de olika scenerna och se hur olika människor har uppfattat saker och ting. Minsta ord i den här tragedin har människor genom de senaste århundrandena vänt och vridit på och det är kul att se vad folk tolkar in i Shakespeares olika formuleringar. Själv hade jag knappast reflekterat så mycket över texten om jag inte hade läst kommentarerna, som är guld värda. Parallellt med att läsa den här boken läste jag dessutom en engelsk version och fick ännu mer kommentarer att tänka över.
Engelska har aldrig varit min grej, så jag förstår egentligen inte varför jag gav mig på att läsa en bok som Hamlet, som ju inte är skriven på världens mest moderna och okomplicerade engelska. Det gick bra att läsa de första akterna, men jag kan avslöja att jag egentligen bara uppfattade huvuddragen av vad det var som utspelade sig. Den svenska utgåvan gjorde det mycket enklare och roligare att läsa boken.
Jag ångrar mig dock inte alls att jag inte nöjde mig med att läsa Hamlet på enbart svenska. Hamlet är ett väldigt svåröversatt verk eftersom den innehåller så många ordelekar och ord som är tänkta att tolkas på flera olika sätt. Därför är det rätt kul att läsa både den engelska och den svenska versionen och se hur boken har översatts. I den engelska utgåvan finns det både intressanta och bra kommentarer och en ordlista om man skulle köra fast.
Innan jag började att läsa Hamlet trodde jag att det skulle vara så tungläst att jag skulle storkna, men det här visade sig vara allt annat än en seg och jobbig berättelse. Hamlet är förmodligen en av de mest uppförda pjäserna och det förvånar mig inte. Jag tycker väldigt mycket om historien om Hamlet och det var kul och inte alls så svårt som jag hade trott att läsa boken.
Mankell är kanske mest känd för sina kriminalromaner om Kurt Wallander. De som har läst alla Wallander-böckerna och funderar på att läsa Tea-Bag har en klart annorlunda läsning framför sig och kommer till och med att få läsa om hur Mankell driver med kriminalromanfenomenet. Själv har jag bara läst Mankells ungdomsböcker tidigare, men det var ändå skojigt att läsa den här lite förmodat självironiska boken.
Boken handlar om en poet som mer eller mindre får i uppdrag att skriva en kriminalroman, men som istället dras in i ett gäng invandrarflickors liv. Ingenting blir plötsligt som han tänkt sig och den kriminalroman, som han i och för sig aldrig har velat skriva, blir aldrig påbörjad och de invandrarflickor, som han egentligen har i uppgift att undervisa i hur man skriver, skriver inte ett ord. Däremot får han höra deras minst sagt svåra berättelser om hur de kom till Sverige. Några av dem är till och med människor som inte finns: deras identitetshandlingar är sedan länge sönderrivna för att de ska få stanna kvar i Sverige lite längre och de har tvingats att gå under jorden.
Flickornas berättelser är angelägna och viktiga, men når inte alltid ända fram eftersom boken i övrigt har en sådan humoristisk ton. Det poängteras dock i efterordet att alla flickorna i boken finns på riktigt, även om det här är en roman och ingen dokumentär. Jag läser gärna om invandrarflickors situation och jag tycker om hur boken beskriver deras liv. Istället för att vara svaga människor att tycka synd om framställs alla invandrartjejerna i boken som starka och fulla med stolthet. Det finns helt klart intressanta delar i den här boken, men boken som helhet får bara ett medelbetyg eftersom jag trots allt inte tycker att ett så allvarligt ämne passar att skriva en sådan här bok av. På ett sätt skulle man kanske kunna tänka sig att en satir har lättare att nå fram eftersom man tänker till när det blir lite skruvat, men i det här fallet blev det inte riktigt så.
Ju äldre Harry Potter blir, desto mer gillar jag böckerna om honom. I den här boken har Harry Potter blivit 15 år och det är dags för honom att ta sin grundexamen i trollkonst på trollkarlsskolan Hogwarts. Han är också tillräckligt gammal för att vara väl medveten om de mörkare makterna, som finns runt omkring i trollkarlsvärlden.
I den tidigare boken, Harry Potter och den flammande bägaren, återkom den onda trollkarlen, mörkrets herre, lord Voldemort och nu har en grupp trollkarlar gått samman och bildat Fenixorden, som ska strida mot honom. Harry Potter och hans kompisar anses dock för unga för att förstå och hålls utanför det hela, men Harry Potter, som har mystiska förbindelser med lord Voldemort, dras förstås in i allt ändå.
Det hinner bli riktigt spännande innan det 1001:a bladet är vänt och boken är slut. Böckerna om Harry Potter är oförutsägbara, stundvis ovanligt råa för att vara barnböcker och väldigt bra för att vara fantasy. Jag har aldrig varit ett stort fan av fantasy, men inte ens jag ogillar Harry Potter. Det roliga med böckerna om Harry Potter är att de utspelar sig i nutid och i en värld som liknar vår. I trollkarlsvärlden i Harry Potter-böckerna finns det ett trolldomsministerium, som är ungefär som en regering, en domstol, fängelser, skolor, som liknar engelska internatskolor, och folksporter. Det förekommer också rasism och mobbing och annat som liknar saker i vår värld.
Just att man faktiskt kan känna igen sig lite i är en av de bästa sakerna med de här böckerna. Istället för att vara en saga är de här böckerna som helt vanliga barn- ungdomsböcker, men med inslag av magi och kampen mot det onda. Harry Potter och Fenixorden är den bästa Harry Potter-boken hittills, kanske just för att Harry Potter inte längre är en liten kille som utsätts för konstiga saker utan en tonåring som förstår mycket mer om vad det är som händer. Hade det inte varit för att boken är en sådan tegelsten skulle den lugnt vara tillräckligt spännande för att vara en sträckläsningsbok.
Nästan hela boken igenom irriterades jag något enormt. För är det något jag inte gillar alls så är det romantiskt tjaffs och den här boken saknar inte direkt sådant. I boken får man ta del av breven som danskan Delphine och konstnären och fransmannen Jean Luc skickar till varandra. Brevväxlingen börjar med ett helt oskyldigt beundrarnbrev, men växer och breven blir allt mer fyllda av lust och längtan.
Jag, som aldrig ens har trott på nätdejtande, tycker såklart att det är totalt obegripligt att det kan utvecklas någon slags kärlek ur en brevkorrespondens. Det i kombination med det romantiska i det hela, borde få mig att ge boken ett bottenbetyg, men den här boken är faktiskt alldeles för bra för att förtjäna något sådant. Varför det? Jo, för det första är språket så vackert och det finns så mycket fint formulerat i den här boken att det väger upp en och annan brist och för det andra är den här boken långt mer oförutsägbar än vad man kanske kan tro vid en första anblick. Efter att ha läst epilogen gick den här boken från att ha varit en trist och orealistisk kärlekshistoria till att bli en väldigt vacker berättelse om två människors längtan.
Jag är inte den som brukar läsa deckare, men eftersom jag prenumererar på En bok för allas böcker så får jag emellanåt anledning att läsa böcker som jag aldrig skulle ha läst annars. Speciellt många deckare har jag alltså inte att jämföra den här boken med, men jag kan säga så mycket som att Kattjakt är en hyfsat spännande bok.
Boken utspelar sig en sommar i Sundsvall och huvudpersonen är Amanda Rönn, som vikarierar på lokaltidningen. Plötsligt sprängs ett utkikstorn i staden och man hittar en död kvinna på platsen. Bara någon vecka senare kommer nästa sprängning och den här gången är det en man och en ung kille som mister sina liv. Av olika anledningar dras Amanda in i fallet och ivrig efter att lösa gåtan och få till en bra artikel börjar hon att försöka lista ut vem mördaren är.
Alla gånger är inte den här boken särskilt trovärdig och det är så många olika personer som nämns i boken att jag har svårt att hålla isär alla, men bortsett från detta är det här en riktigt bra bok. Jag drogs snabbt in i handlingen och ville få reda på om mina misstankar var riktiga. Delvis hade jag faktiskt gissat rätt i den här mordgåtan och det kanske inte ger boken några plus direkt, men det här är som sagt var en riktigt spännande och bra bok i alla fall.
Kan man vara för god? Ja, uppenbarligen, för den här boken handlar om en familj som splittras när pappan blir personlighetsförändrad och plötsligt går från att ha skrivit krönikan ”Argast i Holloway” till att försöka rädda världen.
Enda anledningen till att den här boken inte får det absoluta bottenbetyg, som boken på många sätt egentligen är värd, är att den faktiskt innehåller ett och annat som är rätt klyftigt sagt och att språket är bra.
I övrigt tycker jag att den här boken är minst sagt kass. Den känns inte ett dugg trovärdig och under läsandets gång fick jag flera gånger stanna upp och fundera över vad författaren egentligen vill säga. Vill han häckla alla som faktiskt försöker göra någonting åt allt elände i världen? Vill han visa hur motsägelsefulla människor är och visa hur blinda de kan bli för sina egna liv när de koncentrerar sig på andras problem? Är det en bok om hur det är att bli medelålders och fundera på om äktenskapet man har levt i de senaste decennierna verkligen är värt att kämpa för? Eller är det här helt enkelt en trist och poänglös bok, som totalt saknar trovärdighet?
Ja, inte vet jag, men faktumen att den lilla tjejen i familjen beter sig och pratar på ett sätt som jag har svårt att tro att ett barn i den åldern gör, att anledningen till att pappan blir personlighetsförändrad är helt osannolik och att ingen av föräldrarna försöker förbättra situationen, som alldeles uppenbart inte är bra för barnen, talar mot det sistnämnda. Det känns som om Hornby med den här boken gör ett tappert försök att förmedla någonting kul, men bara gör ett rejält magplask. Som sagt var finns det dock en del saker i den här boken som räddar den från att vara totalt värdelös, men jag är ändå väldigt besviken. Jag tyckte mycket om Om en pojke och trodde att Hornby kunde skriva roligare och bättre böcker än såhär.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Något namn nämns aldrig på huvudpersonen i den här boken, men ett kort tag kallar hon Anellia. Det är bara ett av hennes försök att skaffa sig en identitet och ett sammanhang att passa in i.
