Nästan hela boken igenom irriterades jag något enormt. För är det något jag inte gillar alls så är det romantiskt tjaffs och den här boken saknar inte direkt sådant. I boken får man ta del av breven som danskan Delphine och konstnären och fransmannen Jean Luc skickar till varandra. Brevväxlingen börjar med ett helt oskyldigt beundrarnbrev, men växer och breven blir allt mer fyllda av lust och längtan.
Jag, som aldrig ens har trott på nätdejtande, tycker såklart att det är totalt obegripligt att det kan utvecklas någon slags kärlek ur en brevkorrespondens. Det i kombination med det romantiska i det hela, borde få mig att ge boken ett bottenbetyg, men den här boken är faktiskt alldeles för bra för att förtjäna något sådant. Varför det? Jo, för det första är språket så vackert och det finns så mycket fint formulerat i den här boken att det väger upp en och annan brist och för det andra är den här boken långt mer oförutsägbar än vad man kanske kan tro vid en första anblick. Efter att ha läst epilogen gick den här boken från att ha varit en trist och orealistisk kärlekshistoria till att bli en väldigt vacker berättelse om två människors längtan.
Jag är inte den som brukar läsa deckare, men eftersom jag prenumererar på En bok för allas böcker så får jag emellanåt anledning att läsa böcker som jag aldrig skulle ha läst annars. Speciellt många deckare har jag alltså inte att jämföra den här boken med, men jag kan säga så mycket som att Kattjakt är en hyfsat spännande bok.
Boken utspelar sig en sommar i Sundsvall och huvudpersonen är Amanda Rönn, som vikarierar på lokaltidningen. Plötsligt sprängs ett utkikstorn i staden och man hittar en död kvinna på platsen. Bara någon vecka senare kommer nästa sprängning och den här gången är det en man och en ung kille som mister sina liv. Av olika anledningar dras Amanda in i fallet och ivrig efter att lösa gåtan och få till en bra artikel börjar hon att försöka lista ut vem mördaren är.
Alla gånger är inte den här boken särskilt trovärdig och det är så många olika personer som nämns i boken att jag har svårt att hålla isär alla, men bortsett från detta är det här en riktigt bra bok. Jag drogs snabbt in i handlingen och ville få reda på om mina misstankar var riktiga. Delvis hade jag faktiskt gissat rätt i den här mordgåtan och det kanske inte ger boken några plus direkt, men det här är som sagt var en riktigt spännande och bra bok i alla fall.
Kan man vara för god? Ja, uppenbarligen, för den här boken handlar om en familj som splittras när pappan blir personlighetsförändrad och plötsligt går från att ha skrivit krönikan ”Argast i Holloway” till att försöka rädda världen.
Enda anledningen till att den här boken inte får det absoluta bottenbetyg, som boken på många sätt egentligen är värd, är att den faktiskt innehåller ett och annat som är rätt klyftigt sagt och att språket är bra.
I övrigt tycker jag att den här boken är minst sagt kass. Den känns inte ett dugg trovärdig och under läsandets gång fick jag flera gånger stanna upp och fundera över vad författaren egentligen vill säga. Vill han häckla alla som faktiskt försöker göra någonting åt allt elände i världen? Vill han visa hur motsägelsefulla människor är och visa hur blinda de kan bli för sina egna liv när de koncentrerar sig på andras problem? Är det en bok om hur det är att bli medelålders och fundera på om äktenskapet man har levt i de senaste decennierna verkligen är värt att kämpa för? Eller är det här helt enkelt en trist och poänglös bok, som totalt saknar trovärdighet?
Ja, inte vet jag, men faktumen att den lilla tjejen i familjen beter sig och pratar på ett sätt som jag har svårt att tro att ett barn i den åldern gör, att anledningen till att pappan blir personlighetsförändrad är helt osannolik och att ingen av föräldrarna försöker förbättra situationen, som alldeles uppenbart inte är bra för barnen, talar mot det sistnämnda. Det känns som om Hornby med den här boken gör ett tappert försök att förmedla någonting kul, men bara gör ett rejält magplask. Som sagt var finns det dock en del saker i den här boken som räddar den från att vara totalt värdelös, men jag är ändå väldigt besviken. Jag tyckte mycket om Om en pojke och trodde att Hornby kunde skriva roligare och bättre böcker än såhär.
Den här boken passar ganska bra in i min speciella kategori för töntiga ungdomsböcker. Egentligen är det inget fel på själva berättelsen. Boken handlar om fem ungdomar och tanken är såklart att man ska kunna identifiera sig med någon av dem. Här finns både de populära och de ensamma representerade och det finns både rika och fattiga. Vad alla skulle kunna sägas ha gemensamt är att de är osäkra och lite rädda. Boken handlar om hur de här olika människorna hittar varandra och börjar att lära känna varandra.
Trist med boken är bland annat att den är för kort för att man ska kunna känna sig speciellt engagerad i de olika huvudpersonernas öden. Mest störande är dock den lite löjliga och präktiga tonen som finns boken igenom. Personerna i boken är i 15-16-årsåldern och kan låta såhär osannolikt fånigt i dialoger:
”- Säg mig en sak gumman. Du och den där Jack…
– Ja?
– Ni har väl inte… Jag menar…
– Mamma hur kan du bara tro någonting sådant?”
Personerna i boken skildras helt enkelt inte särskilt trovärdigt. Det enda de gör är att gå omkring och vara osannolikt trevliga och snälla mot sina föräldrar och mot alla andra. Jag kan inte riktigt smälta att det är så platt och tråkigt, men det här är ändå en bra mycket bättre och dessutom lättläst ungdomsbok än många andra. Tack för att vi åtminstone befrias från kärleksdravel i den här boken!
Jag älskar titeln till den här boken! För vad är kärleken om inte en lek och vad är inte allvarligare än kärleken? Ironiskt nog tar inte alla personerna i den här boken kärleken på så stort allvar. Tvärtom är det så att personerna i den gifter sig av helt andra anledningar än att de är just kära. Så kommer det sig att Lydia och Arvid inte får varandra, trots att de hade en förälskelse när de var unga. Lydia gifter sig nämligen med en rik och tråkig man och när Arvid gifter sig blir det mer eller mindre av en olyckshändelse.
Så går åren. Av en slump kommer dock Lydia och Arvid så småningom att träffas på nytt och de inleder ett komplicerat förhållande, som såklart måste hållas hemligt.
Det här låter som en sådan där Romeo och Julia-historia, som jag är allergisk mot, men den här boken är mycket, mycket bättre och mer trovärdig än så eftersom den, härligt nog, inte är ett dugg förutsägbar.
Den allvarsamma leken är helt enkelt en annorlunda kärleksroman. Det som förvånar mig mest är att den är så fri från klyschor om hur män och kvinnor är i relationer. Lydia framställs inte alls som ett sådant våp, som kvinnor i kärleksböcker i allmänhet gärna framställs som. Arvid är heller inte den känslokalla machomannen utan är tvärtom den som kanske visar mest känslor och som därför blir lättast att känna sympatier med.
Med tanke på att den här boken kom ut första gången år 1912 känns boken överraskande modern. Visserligen är boken skriven på äldre svenska, men dialogerna känns ändå fräscha och boken berättas på ett spännande sätt. Dessutom är den mer än bara en lite småtragisk kärlekshistoria – bitvis är det här en humoristisk bok.
Oftast är jag lite skeptisk när det kommer till att läsa klassiker, men Den allvarsamma leken är allt annat än en dammig och svårläst klassiker. Det här är en fantastisk bok, väl värd att läsas. En av mina absoluta favoritböcker!
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en tidlös klassiker om kärlek, livet och att längta bort.
Betyg: 5 klappande hjärtan av 5.
Citerat ur Den allvarsamma leken
”En morgon i april fick Arvid Stjärnblom ett brev.
Han kände genast igen Lydias handstil på kuvertet och slet upp det med feberhast. Det innehöll bara ett enda litet pappersblad. På ena sidan hade hon ritat ett litet slättlandskap med blyerts – ett höstligt slättlandskap med nakna pilskelett och speglades i ett stilla vatten, en tung himmel med lågt drivande skyar och en flock av sträckande flyttfåglar…
Och på baksidan var det skrivet, också med blyerts:
”Ud vil jeg, ud, o saa langt lang langt.”
Intet annat. Intet mera.
Han stod undrande med det lilla bladet i handen. Vad var det hon ville säga honom med det? Han kände att det var något särskilt. Men vad?
Hade hon några resplaner?
”Ud vil jeg, ud o saa langt langt langt”…
Nej, han kunde inte gissa hennes mening. Men det lilla bladet lade han in i sin annotationsbok.”
Om Den allvarsamma leken och Hjalmar Söderberg
Hjalmar Söderberg (1869-1941) var en svensk författare, skribent och översättare. Han har skrivit flera av vår tids mest omtyckta klassiker, däribland Doktor Glas och Den allvarsamma leken. Debuten, Förvillelser, kom ut 1895. Söderberg växte upp och levde under många år i Stockholm och han är också mycket uppskattad för just sina skildringar av Stockholm. Senare i livet kom han också att bo tidvis i Köpenhamn. Mellan 1899 och 1917 var han gift med Märta Söderberg. Äktenskapet var mycket olyckligt och finns skildrat i boken Märta och Hjalmar Söderberg – En äktenskapskatastrof, skriven av Johan Cullberg och Jan Sahlin 2014. Från 1917 och fram tills hans död levde Söderberg med sin andra fru, Emelie Voss.
Utgivningsår: 1912 (första utgåvan, utgiven av Bonniers), 2005 (utgåvan på den översta bildern, Bonniers), 2011 (pocketutgåvan på den nedre bilden, Bonnier pocket).
Antal sidor: 314.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”»Mig får du älska på ett hedniskt vis!« säger Lydia Stille till Arvid Stjärnblom. En gång var hon den oskyldiga flickan han hade kysst bakom syrenhäckarna. Nu är hon gift, liksom han själv, men när slumpen sammanför dem efter tio år flammar deras känslor för varandra upp. Och nu är hon en mogen, självständig kvinna som vågar bejaka lidelsens krav, med konsekvenser som han först bara anar. Den allvarsamma leken är en roman om kärleken, om illusionen och resignationen, samtidigt som den ekar av världshändelserna i det idylliska tidiga 1900-talets Stockholm.”
Eftersom jag gillar barndomsskildringar och böcker om människors uppväxt, så borde jag älska Drakarna över Helsingfors. Drakarna över Helsingfors är en bok om en finsk familjs liv i Helsingfors från 60-talet och framåt. Främst handlar boken om den yngsta sonen Riku och hans syster Marina, men lite indirekt handlar den också mycket om hippiebrorsan Dani och de båda föräldrarnas liv.
Det här är på många sätt en intressant bok och den handlar inte bara om människorna utan också om tiden som de lever i. Det är intressant att läsa hur samhället påverkar de olika personerna i boken. Ändå ger jag bara boken ett medelbetyg. Anledningen är att boken till slut blir lite tjatig och att ett och annat står på finska och inte översätts. Hade jag kunnat finska hade jag nog gett boken minst en fyra, för det här är en bra och trovärdig skildring av livet i slutet av 1900-talet, men nu var det mycket som föll bort för mig.
Det har gått 84 dagar utan fisk, men den gamle och fattige fiskaren Santiago ger aldrig upp utan åker ändå ut på havet och hoppas på att turen ska vända. Den 85:e dagen får han en enormt stor fisk på kroken och en kamp börjar. Fisken drar den gamle och hans båt längre och längre ut på havet och den gamle kämpar för att lyckas döda den gigantiska fisken.
Jag tycker att boken i det närmsta var otäck att läsa. Sida upp och sida ner får man läsa om hur den gamle lider och sliter. På sätt och vis är det en fin berättelse om att aldrig ge upp, men jag tycker att boken, trots att den är mycket kort, hann bli rätt tjatig. Inte heller var det någon direkt upplyftande läsning att läsa den här klassikern. Kort sagt var inte Den gamle och havet så bra som väntat.
I Spanien pågår ett inbördeskrig och det är oroligt i Portugal, men änklingen Pereira är inte speciellt medveten om vad som händer i omvärlden. Han är redaktör för en liten kvällstidning, där han ansvarar för kulturdelen, och han bryr sig inte om politik.
Så kommer Pereira i kontakt med en ung man som kämpar mot fascismen och plötsligt börjar en långsam förändring hos den gamle mannen.
Fånigt nog visste jag nästan ingenting om det spanska inbördeskriget och diktaturen i Portugal när jag började läsa den här boken. Om man inte känner till den delen av historian missar man sannolikt ett och annat när man läser den här boken, men trots det kan jag inte annat än älska Påstår Pereira. För mig är skildringen av samhällsförändringarna och kriget inte det viktigaste eller det bästa i den här boken. Nej, det riktigt fina med den här boken är beskrivningen av Pereiras förändring från att ha varit en mycket stillsam och ovetande man till att faktiskt vakna upp och protestera.
Jag är också mycket förtjust i sättet som boken berättas på. Boken är skriven som om någon återberättar vad Pereira själv säger och den är mest en stillsam redogörelse för händelserna. Några tankar eller känslor finns inte beskrivna i boken, men det spelar ingen roll eftersom boken lyckas skildra stämningarna ändå.
Påstår Pereira handlar egentligen om många allvarliga saker, men boken igenom känns den ändå som alltigenom trevlig. Att ogilla Pereira är omöjligt. Att ogilla den här boken kan nog också vara omöjligt.
Det är vid 1900-talets början och de två polackerna Stansilaw och Bronislaw ska åka till Australien eftersom Bron ska studera antropologi och Stas vill resa iväg för att försöka komma undan sorgen efter sin fästmö, som har begått självmord. Bron och Stas har varit vänner sedan barnsben, men under resan blir det snart oundvikligt att de skiljs åt.
Så åker Stanislaw tillbaka till Polen och går ut i kriget medan Bronislaw undersöker urbefolkningens liv på ön Boyowa utanför Nya Guinea. Bronislaw kommer också att gifta sig med den politiskt engagerade Ellie Rose medan Stansilaw har mer svåra förhållanden till kvinnor och lever ett bohemiskt liv medan han försöker att etablera sig som konstnär och författare.
Den här boken är en mindre tegelsten och den hinner också behandla ganska många ämnen på de nästan 500 sidorna. Klart intressantast och bäst är dock de kapitel som handlar om Ellie Roses funderingar kring kvinnofrågor och de kapitel som handlar om när Bronislaw förbluffas över hur fria kvinnorna på Boyowa är. I den här boken finns det väldigt mycket klokt och bra formulerat kring kvinnans situation på den här tiden och det är väldigt läsvärt.
Även Stas, Brons och Ellie Roses levnadsöden är intressanta och gripande att läsa om, men ibland är språket i boken så högtravande och poetiskt att figurerna i boken nästan upphör att kännas mänskliga. Detta till trots älskar jag sättet som boken berättas på. Språket är oerhört vackert och medan man läser boken dras man verkligen med i handlingen. På vissa ställen var det nästan så att ögonen tårades medan jag läste! Stundvis är språket dock på gränsen till pretentiöst.
Ändå är den här boken en av de bästa som jag har läst. Det är på samma gång en fin skildring av livet kring de två världskrigen och en bok om kärleken och vänskapen och vad vi offrar för dem.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Nästan hela boken igenom irriterades jag något enormt. För är det något jag inte gillar alls så är det romantiskt tjaffs och den här boken saknar inte direkt sådant. I boken får man ta del av breven som danskan Delphine och konstnären och fransmannen Jean Luc skickar till varandra. Brevväxlingen börjar med ett helt oskyldigt beundrarnbrev, men växer och breven blir allt mer fyllda av lust och längtan.
Jag älskar titeln till den här boken! För vad är kärleken om inte en lek och vad är inte allvarligare än kärleken? Ironiskt nog tar inte alla personerna i den här boken kärleken på så stort allvar. Tvärtom är det så att personerna i den gifter sig av helt andra anledningar än att de är just kära. Så kommer det sig att Lydia och Arvid inte får varandra, trots att de hade en förälskelse när de var unga. Lydia gifter sig nämligen med en rik och tråkig man och när Arvid gifter sig blir det mer eller mindre av en olyckshändelse.
