Det var av en ren slump som jag köpte den här boken. När jag var i bokhandeln fick jag ett infall att köpa en bok på engelska och då fick det bli första bästa bok i realådan som fick följa med mig hem. Det råkade bli Palace Pier, som är skriven av en för mig helt okänd författare.
Utan några som helst förväntningar började jag alltså läsa den här boken, som utspelar sig i Brighton under en litteraturfestival och handlar om författaren Chris Duffy. Duffy är nu runt 60 år gammal och har i sitt liv bara lyckats ge ut en bok. Det är nu med en viss bitterhet som han går runt bland alla festivalbesökare och dränker sig själv i alkohol.
Det här är faktiskt en riktigt kul bok och den är inte speciellt svår att ta sig igenom även om man inte är så himla bra på engelska. Fast trots att den är rolig, så är samtidigt ganska tragisk. Gör inte Duffy någonting annat än dricker?
Värmlandskillen Johan växer upp under miserabla förhållanden. Han bor hos sin alkoholiserade farbror med hans för snälla fru och deras alldeles för många barn. Ett av barnen heter Hedvig och hon och Johan får ett mycket speciellt förhållande. Drömmen för Johan är att tillsammans med Hedvig kunna resa sig ur de förhållanden som de lever i.
Det blir Silverbibeln som blir Johans potentiella räddningslina. Han ger sig av till Uppsala för att försöka stjäla denna värdefulla bok och omvägen till dådet går genom ambitiösa studier av gotiska. Samtidigt som Johan befinner sig i Uppsala tillbringar Hedvig sin tid på psyk-avdelningen på ett sjukhus, där jag antar att hon behandlas för schitzofreni.
Boken kan sägas bestå av två delar där den ena delen mer handlar om Johans fosterföräldrar och lite indirekt om Johans uppväxt och den andra delen utspelar sig under Johans studietid. Den första delen, som är en så tragisk historia att den stundvis är komisk, tycker jag mycket om. Jag älskar böcker där man får följa människors levnadsöden och därför tycker jag verkligen om historien om Johans mammas svåra situation och vad som hände med alla hennes barn. Bokens andra del berör mig inte alls på samma sätt. Gotiska är jag inte särskilt intresserad av och faktumet att den andra delen bara handlar om Johan, och inte alls speciellt mycket av de andra personera i boken, gör att den inte alls känns som lika intressant läsning.
Jag är dessutom expert på att förstöra läsupplevelser genom att börja ifrågasätta om allting verkligen är realistiskt. I den här boken förstår jag inte hur Hedvig kunde hamna i den situation där hon hamnar i bokens andra del.
Trots allt är det här ändå en väldigt spännande och läsvärd bok. Att boken utspelar sig mycket i Uppsala gjorde den ännu roligare att läsa för mig, som bor i den trakten. Dessutom lyckades boken verkligen göra mig fascinerad av Silverbibeln, som jag tidigare inte har vetat någonting om.
I den här boken heter inte kapitlen ”Kapitel 1”, ”Kapitel 2” o.s.v. utan de heter ”Första aftonen”, ”Andra aftonen” o.s.v. Meningen är att de ska ge känslan av att det är en berättelse som förs vidare med den muntliga traditionen, så som många afrikanska myter och berättelser har gjort och säkert gjordes under kolonialtiden, då den här boken utspelar sig.
Sexton aftnar innehåller boken och under dem hinner huvudpersonen, Eden, berätta mycket från sitt liv. Det handlar en hel del om krocken mellan de svartas traditionella liv och livet som kolonisatörerna för, men framför allt handlar den om livet i Kamerun under den här tiden. Livet som Eden och de andra i hennes by lever känns oerhört främmande och konstigt: det är månggiften, oäktingar, riter som är så viktiga att fantasin och verkligheten blandas ihop, prostitution, ett vulgärt språk, mord och krig, som skiljer sig något enormt från de vitas krig.
Har man någon gång tyckt att det lätt blir klyschigt och fånigt att tala om hur exotiskt och annorlunda livet i Afrika kan se ut, så bekräftar den här boken att alla ens fördomar om afrikaner egentligen var sanna. Åtminstone var de det vid det förra sekelskiftet. Det här är en intressant läsning och det finns mycket att förundras och förfasas över i den här boken. Vad jag inte uppskattar är att verkligheten gärna blandas ihop med fantasierna och att ”kapitlen” ibland känns som om de lika gärna hade kunnat läsas fristående. Fast kanske finns det en poäng med att gränsen mellan verklighet och fantasi ibland är lite flytande. Redan i inledningen riktas lite kritik mot det synsätt som skildras i boken: ”Under loppet av de fruktansvärda händelser som följer här kommer ni kanske att förstå varför afrikaner aldrig tror på vad de ser och varför vårt folk fyrtio år efter självständigheten fortfarande står med fötterna i den gamla tiden och huvudet i tjugohundratalet.” och kanske kan det där citatet sammanfatta ganska mycket av vad den här boken handlar om.
Något namn nämns aldrig på huvudpersonen i den här boken, men ett kort tag kallar hon Anellia. Det är bara ett av hennes försök att skaffa sig en identitet och ett sammanhang att passa in i.
Efter en barndom, då hon har blivit anklagad för att genom sin födelse ha orsakat sin mors död och då hon aldrig har blivit sedd av varken sin far eller sina syskon, söker hon sig till ett systerskap vid universalitet. Hennes förhoppning är att hon hos de andra flickorna i systerskapet ska få den familj som hon aldrig har haft. Förhoppningarna grusas dock och det blir en mörkhyad älskare som blir den nästa hon söker sig till. Hon låter sig utnyttjas av honom för att känna sig älskad, men inte heller det är såklart problemfritt.
Man skulle kunna tro att en person som har haft en sådan kärlekslös barndom växer upp och blir svag och får svårt att ta sig fram i livet, men beundransvärt nog förlorar huvudpersonen aldrig sin stolthet och hon bär på en enorm styrka. Jag tycker att det är fascinerande att läsa om huvudpersonen och hennes försök att skaffa sig ett eget liv, men bokens sista mening tycker jag är helt kryptisk och när jag la boken ifrån mig förstod jag ingenting. På grund av den sista meningen tycker jag att boken blir helskum och boken förvandlades till en sådan där bok som man borde diskutera med andra. Det här är inte en speciellt lättsmält bok! Språket och berättandet i boken är suveränt. Synd att slutet får mig att känna mig helt korkad som tydligen har gjort en ordentlig missuppfattning av den här boken.
Åh vad jag tycker om den här boken! Det här är helt klart min humor! Waldersten publicerar vanligtvis sina illustrationer i DN under DN på stan, men jag, som inte läser DN, har missat honom totalt. I den här boken finns Walderstens favoriter samlade.
Boken handlar om stockholmare, men personerna i den speglar nog svenskar i allmänhet lika bra som de speglar invånarna i huvudstaden. Här är personer som står och tittar åt vänster för att bussen ska komma snabbare, personer som vinglar runt i en ”lönedans” den 25:e och personer som hinner avlida i telefonkön till CSN. Illustrationerna är både roliga och smarta och kommentarerna till dem är helt klockrena.
Det är snart jul och Signe och hennes man och lilla dotter ska fira jul tillsammans. Så kommer Signes föräldrar och bror på besök och mammans krav väcker liv i minnet av en annan jul. I stort sett hela boken handlar om den julen då Signe var tretton år och sprickorna i familjen började bli för stora för att vara hanterbara.
Det här är en berättelse som går så långsamt fram att man hinner bli lite lätt uttråkad. Hela boken igenom är det en obehaglig stämning, men det händer väldigt lite. Den obehagliga stämningen när pappan styr och ställer i familjen tycker jag rent av är äcklig och ändå förekommer det ingenting rått i klartext. Berättelsen bara rullar vidare och berättas från lilla Signes ögon. Det är stilsäkert berättat och stundvis rörande, men det når inte ända fram.
Det största irritationsmomentet i boken tycker jag dock är att den delen som handlar om 13-åriga Signe sitter så dåligt ihop med de två kortare delarna, som handlar om den vuxna Signe. Jag fattar inte riktigt vad den sista delen gör där och kanske är jag för dum för att förstå, men jag gillade inte riktigt den här boken. Jag har dessutom svårt att få ihop att Signes föräldrar är samma personer boken igenom. Pappan, som tycks vara den enda stabila människan i delarna om vuxna Signe framstår som en hysterisk idiot i delen om Signes som 13-åring. Boken får dock plus i kanten för att den är så fint berättad.
Hamlet är ett av de första verk som jag har sett uppfört på teater och jag blev helt såld direkt. Det var inte nog med att språket var vackert och annorlunda utan berättelsen var också fascinerande. Berättelsen om Hamlet och hans försök att hämnas för sin fars skull stannar inte vid att bli en mörk historia om svek och falskhet utan den innehåller så mycket mer. I Hamlet finns ju t.ex. en lite lätt förvirrande kärlekshistoria och i den finns också en och annan satir eller ordlek att le åt.
Vad som också är intressant med Hamlet är att den stundvis är så svårtolkad. Jag tycker att det är kul att sitta och läsa kommentarerna till de olika scenerna och se hur olika människor har uppfattat saker och ting. Minsta ord i den här tragedin har människor genom de senaste århundrandena vänt och vridit på och det är kul att se vad folk tolkar in i Shakespeares olika formuleringar. Själv hade jag knappast reflekterat så mycket över texten om jag inte hade läst kommentarerna, som är guld värda. Parallellt med att läsa den här boken läste jag dessutom en engelsk version och fick ännu mer kommentarer att tänka över.
Engelska har aldrig varit min grej, så jag förstår egentligen inte varför jag gav mig på att läsa en bok som Hamlet, som ju inte är skriven på världens mest moderna och okomplicerade engelska. Det gick bra att läsa de första akterna, men jag kan avslöja att jag egentligen bara uppfattade huvuddragen av vad det var som utspelade sig. Den svenska utgåvan gjorde det mycket enklare och roligare att läsa boken.
Jag ångrar mig dock inte alls att jag inte nöjde mig med att läsa Hamlet på enbart svenska. Hamlet är ett väldigt svåröversatt verk eftersom den innehåller så många ordelekar och ord som är tänkta att tolkas på flera olika sätt. Därför är det rätt kul att läsa både den engelska och den svenska versionen och se hur boken har översatts. I den engelska utgåvan finns det både intressanta och bra kommentarer och en ordlista om man skulle köra fast.
Innan jag började att läsa Hamlet trodde jag att det skulle vara så tungläst att jag skulle storkna, men det här visade sig vara allt annat än en seg och jobbig berättelse. Hamlet är förmodligen en av de mest uppförda pjäserna och det förvånar mig inte. Jag tycker väldigt mycket om historien om Hamlet och det var kul och inte alls så svårt som jag hade trott att läsa boken.
Mankell är kanske mest känd för sina kriminalromaner om Kurt Wallander. De som har läst alla Wallander-böckerna och funderar på att läsa Tea-Bag har en klart annorlunda läsning framför sig och kommer till och med att få läsa om hur Mankell driver med kriminalromanfenomenet. Själv har jag bara läst Mankells ungdomsböcker tidigare, men det var ändå skojigt att läsa den här lite förmodat självironiska boken.
Boken handlar om en poet som mer eller mindre får i uppdrag att skriva en kriminalroman, men som istället dras in i ett gäng invandrarflickors liv. Ingenting blir plötsligt som han tänkt sig och den kriminalroman, som han i och för sig aldrig har velat skriva, blir aldrig påbörjad och de invandrarflickor, som han egentligen har i uppgift att undervisa i hur man skriver, skriver inte ett ord. Däremot får han höra deras minst sagt svåra berättelser om hur de kom till Sverige. Några av dem är till och med människor som inte finns: deras identitetshandlingar är sedan länge sönderrivna för att de ska få stanna kvar i Sverige lite längre och de har tvingats att gå under jorden.
Flickornas berättelser är angelägna och viktiga, men når inte alltid ända fram eftersom boken i övrigt har en sådan humoristisk ton. Det poängteras dock i efterordet att alla flickorna i boken finns på riktigt, även om det här är en roman och ingen dokumentär. Jag läser gärna om invandrarflickors situation och jag tycker om hur boken beskriver deras liv. Istället för att vara svaga människor att tycka synd om framställs alla invandrartjejerna i boken som starka och fulla med stolthet. Det finns helt klart intressanta delar i den här boken, men boken som helhet får bara ett medelbetyg eftersom jag trots allt inte tycker att ett så allvarligt ämne passar att skriva en sådan här bok av. På ett sätt skulle man kanske kunna tänka sig att en satir har lättare att nå fram eftersom man tänker till när det blir lite skruvat, men i det här fallet blev det inte riktigt så.
Ju äldre Harry Potter blir, desto mer gillar jag böckerna om honom. I den här boken har Harry Potter blivit 15 år och det är dags för honom att ta sin grundexamen i trollkonst på trollkarlsskolan Hogwarts. Han är också tillräckligt gammal för att vara väl medveten om de mörkare makterna, som finns runt omkring i trollkarlsvärlden.
I den tidigare boken, Harry Potter och den flammande bägaren, återkom den onda trollkarlen, mörkrets herre, lord Voldemort och nu har en grupp trollkarlar gått samman och bildat Fenixorden, som ska strida mot honom. Harry Potter och hans kompisar anses dock för unga för att förstå och hålls utanför det hela, men Harry Potter, som har mystiska förbindelser med lord Voldemort, dras förstås in i allt ändå.
Det hinner bli riktigt spännande innan det 1001:a bladet är vänt och boken är slut. Böckerna om Harry Potter är oförutsägbara, stundvis ovanligt råa för att vara barnböcker och väldigt bra för att vara fantasy. Jag har aldrig varit ett stort fan av fantasy, men inte ens jag ogillar Harry Potter. Det roliga med böckerna om Harry Potter är att de utspelar sig i nutid och i en värld som liknar vår. I trollkarlsvärlden i Harry Potter-böckerna finns det ett trolldomsministerium, som är ungefär som en regering, en domstol, fängelser, skolor, som liknar engelska internatskolor, och folksporter. Det förekommer också rasism och mobbing och annat som liknar saker i vår värld.
Just att man faktiskt kan känna igen sig lite i är en av de bästa sakerna med de här böckerna. Istället för att vara en saga är de här böckerna som helt vanliga barn- ungdomsböcker, men med inslag av magi och kampen mot det onda. Harry Potter och Fenixorden är den bästa Harry Potter-boken hittills, kanske just för att Harry Potter inte längre är en liten kille som utsätts för konstiga saker utan en tonåring som förstår mycket mer om vad det är som händer. Hade det inte varit för att boken är en sådan tegelsten skulle den lugnt vara tillräckligt spännande för att vara en sträckläsningsbok.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Det var av en ren slump som jag köpte den här boken. När jag var i bokhandeln fick jag ett infall att köpa en bok på engelska och då fick det bli första bästa bok i realådan som fick följa med mig hem. Det råkade bli Palace Pier, som är skriven av en för mig helt okänd författare.
