Det har gått nästan 20 år sedan Majgull Axelsson skrev den här boken, som är sprungen ur verkliga händelser som skedde i slutet av 80-talet. Den måtte ha varit en välbehövlig och omdiskuterad bok när den kom. Såhär efteråt väcker den fortfarande känslor, men lämnar mig mest med funderaringar om hur det är idag.
Ämnet är exploatering av barn och barnprostitution och ämnet tas upp från fleras perspektiv. Det är de smutsiga gatubarnens historia, föräldrarnas historia och även pedofilernas historia. Det är några mycket otäcka och råa händelser läsaren får ta del av och det är svårt att inte beröras av detta, särskilt eftersom det är sanna historier eller historier som baseras på sådant som har skett i verkligheten. Att man som läsare förfasas och kanske rentav äcklas är rätt givet. Själv tycker jag att det som tas upp i boken känns så svårt och sjukt att jag inte ens kan ta till mig det.
Ni känner redan till berättelsen. Robinson Crusoe hamnar på en öde ö efter ett skeppsbrott och tvingas att klara sig själv och att leva av det ön har att erbjuda, och de grejer han lyckats rädda från skeppet, i en ofantlig massa år.
Det känns kul att ha läst den här gamla klassikern, även om den kanske inte fångade mig direkt. Jag tror att jag missade mycket eftersom jag läste den på originalspråket och jag aldrig har varit bra på engelska. Den var intressant hur som helst. Det som jag kom att fundera på mest var varför Robinson Crusoe helt uppenbart inte längtar därifrån mer än vad han gör. Det tar ju honom nästan 30 år att ta sig därifrån, trots att chanser att ta sig därifrån dyker upp titt som tätt. Det måste vara mycket gammaldags tankar om religion som håller honom tillbaka. Lustigt att läsa om, hur som helst.
Fick du inte nog av alla Tråkiga vykort finns det också en samling med kitschiga dito. En del kort skulle passa lika bra i den tidigare vykortssamlingen, men här finns också en den nytt i vykortsväg. Leende kullor i folkdräkt trängs med badflickor (många barbröstade!) och med otroligt konstruerade bilder på familjelycka i största allmänhet. Här finns också vykort på kändisar (och dansband!) och en del annat från 50- och 60-talet. Det är rörande att se vad som ansågs passa på vykort på den här tiden. Annars får man kanske inte ut så mycket mer av den här boken än av Tråkiga vykort, utgiven av samma förlag. Rolig bok hur som helst, men jag saknar fortfarande texter!
Boken tar sin början vid 40-talet på den amerikanska landsbygden. Lilla Marya växer upp hos sin farbror med familj eftersom hennes pappa har blivit mördad och mamman har gett sig iväg. Det är ingen helt lätt uppväxt som skildras. Marya känner stort utanförskap. Det är inte bara avsaknaden av ”riktiga” föräldrar utan också att hon inte alls strävar efter samma saker som sina skolkamrater som gör att hon inte passar in. De andra tjejerna gifter sig unga, skaffar barn och skaffar arbete på någon av hålans affärer. Marya får stipendier och lämnar sin uppväxtort för att studera litteratur och filosofi.
Så fortsätter berättelsen. För varje kapitel har det gått några år fram i tiden, men det är fortfarande samma Marya. Marya, som söker bekräftelse hos älskare. Marya, som kämpar med att få fortsätta sin tjänst på universitetet. Marya, som inte riktigt har gjort upp med sitt förflutna.
Boken har en hel del likheter med den påstått självbiografiska boken Jag ska ta dig dit, men det större tidsspannet gör att man kanske inte får samma djupdykning i den här boken. Här berättas Marya liv i korta, avgränsade episoder. Inget fel i sig, för Oates gör det på ett sätt så att det alltid är gripande och spännande. Fint berättat.
De böcker som jag tidigare har läst av Johanna Nilsson har alla varit ganska mörka och de har varit så välskrivna så att man förstår att mycket av det mörka måste vara själupplevt. Jag är leopardpojkens dotter kan däremot närmast beskrivas som en biografi, fast kanske inte helt fri från mörker den heller. I den här boken försöker Johanna Nilsson berätta sin pappas historia om hur han växte upp som barn till två missionärer.
En ganska fascinerande berättelse om en annorlunda uppväxt i Kongos djungler rullas upp, men här finns också berättelsen om alla barn som blev övergivna av sina föräldrar, vilka prioriterade sitt kall framför allt annat. Det skulle kunna vara väldigt gripande, men jag upplever inte boken som särskilt gripande eller ens engagerande. Kanske beror detta på att författaren gärna använder formuleringar som ”Jag antar…” och skriver saker som frågor, som om hon bara spekulerar i hur det faktiskt var och hur de inblandade upplevde det. Hon skriver också att ämnet är så känsligt att hon inte vågat fråga hennes släktingar om deras upplevelser.
Jag upplever att mycket av det som jag tror författaren vill nå ut med till läsaren inte går fram, men säkerligen betyder boken mycket för författaren själv, för det är uppenbart att ett sådant här personligt verk inte är lätt att skriva. Det är också intressant att läsa om hur hennes farföräldras liv och hur hennes pappas liv har färgat av sig på henne själv och hennes syskon. Det är också intressant att läsa om missionerandet och livet i Kongos djungler på 30- och 40-talet. Fast ska man läsa något verkligt berörande tipsar jag hellre om Hon går genom tavlan, ut ur bilden.
Capybaran, som är världens största gnagare, är ett märkligt djur som kanske inte så många känner till. De finns i Sydamerika och påminner om jättestora marsvin. När en kompis till mig visade bilder på Capybaror här om dagen mindes jag en gammal barnbok som jag vet att jag gillade när jag var yngre. Så kom det sig att jag läste om denna tunna lilla bok.
Vår vän Capy handlar om en familj som skaffar sig en capybara som husdjur. Den är söt och trevlig när den är liten, men ju äldre och större den blir, desto svårare är det att hålla den som husdjur. Själva berättelsen är en liten solskenshistoria som inte lämnar så mycket avtryck, men bilderna är väldigt fina. Vem som helst med ett husdjur kan nog känna igen sitt djur i bokens capybara, som glufsar i sig kattmat, är envis och som förväntansfull stirrar på dörrhandtaget för att få någon att komma och öppna.
Doktor Glas håller alltid hårt på sin plikt som läkare och går aldrig förbi reglerna, men när den söta fru Gregorius ber honom om hjälp kan han inte säga nej till att hjälpa henne, trots att det hon ber honom om kräver att han ljuger för hennes man. Hennes man är pastor och det fru Gregorius ber doktor Glas om är att han ska försöka få pastor Gregorius att hålla sig ifrån henne om nätterna, för hon finner sin man så hemskt motbjudande och i hemlighet längtar hon efter en helt annan man. Doktor Glas, som själv tycker att pastor Gregorius är högst obehaglig och tycker att det är förförligt att den gamla karlen har gift sig med en sådan förtjusande kvinna som fru Gregorius, har inga problem med att tala om för pastorn att han på grund av fruns underlivsproblem och hans egna dåliga hjärta absolut måste se till att han och frun sover i skilda sängar framöver. Innerst inne har dock Doktor Glas fler funderingar på hur han ska kunna hjälpa fru Gregorius undan det fängelse till förhållande hon har hamnat i. Han vill mörda pastor Gregorius. Ja, han ser det nästan som om han skulle ha gjort världen en tjänst om han fick bort den obehagliga pastorn.
Intrigen är liknande den i Thérèse Raquin av Zola. Här avhandlas frågan om det någonsin är rätt att döda en annan människa och läsaren får ta del av doktor Glas ångest och moraliska funderingar. Språket är dock totalt annorlunda mot det i Zolas roman. Till skillnad från i Thérèse Raquin finns här inga onödigt ingående beskrivningar, istället skriver Hjalmar Söderberg med ett språk som är rikt i sin enkelhet. Man kommer verkligen doktor Glas inpå livet och ser hans ensamhet och hans grubblande framför sig. Det går nästan inte att göra annat än att känna sympatier för honom trots det han planerar att göra mot pastorn. Paston själv är verkligen en bakgrundsperson, som man som läsare får veta märkligt lite om. Historien handlar dock varken om Gregorius eller det planerade mordet av honom utan om vad som händer i doktor Glas. Mycket välberättat och läsvärt!
Bassanio behöver pengar för att ta sig till den vackra Portia, som han ska fria till och det blir berättelsens köpman, Antonio, som är vänlig nog att gå i borgen för det lån hans vän behöver. Personen som lånar ut pengarna heter Shylock och är jude. Han kräver en mycket ovanlig säkerhet: en bit kött ur Antonios bröst. När återbetalningen av lånet blir försenad, på grund av förlista handelsskepp och därmed uteblivna inkomster, har inte Antonio så lätt för sig.
Det här är en av Shakespeares mest omtyckta komedier. Det är en lättsam historia, men såhär 400 år efter verkets uppkomst kan man inte tycka att det är annat än lite sorgligt hur Shylock behandlas av de kristna. Hur som helst är det en intressant läsning och i denna översättning knappast tungläst heller. Jag saknar dock de fotnoter, som jag uppskattade så mycket i Hamlet, som kan behövas för att få en djupare förståelse för hur saker kan tolkas eller vad som egentligen menas.
När den ansedda författaren Joshua Seigl anser sig behöva en assitent, för att komma igång med sitt i stort sett avstannade arbete, blir det helt oväntat en obildad och ung kvinna som får anställningen. Till skillnad från de andra som aspirerat för platsen har hon ingen direkt utbildning eller något intresse av litteratur, men Seigl känner sig mycket fäst vid denna flicka, Alma, som han känner att han behöver beskydda och hjälpa. När han senare råkar ut för en neurologisk sjukdom, som gör att han stundvis har svårt att röra sig, blir behovet av hans assistent ännu större än tidigare och han känner sig glad över att han har Alma.
Alma kommer helt uppenbart från svåra förhållanden och hon har råkat ut för många otäcka övergrepp. Någon äkta kärlek eller omtanke verkar hon inte ha stött på och inom henne finns en stor bitterhet och ilska som bottnar i en stor osäkerhet. Påhejad av den man, som hon själv benämner som sin ”älskare”, men som egentligen är hennes råa och känslokalla hallick, bestämmer hon sig för att hata sin nya arbetsgivare. Hatet ursäktar hon med att Seigl är jude och det som från början mest är en massa föraktfullt prat om honom och en del småstölder från honom blir till öppet prat om att hon vill döda honom.
Den rena ondska som kommer från denna totalt trasiga kvinna är plågsam att läsa om. Det är så innerligt och rått och rätt igenom ondskefullt att sympatier är helt omöjliga att känna för den stackars tjejen.
Seigl beskrivs som oändligt sårbar. Han är helt ovetande om det som pågår runt honom och är fullt och fast övertygad om att Alma bara vill honom gott. Att hans nya assitent trasar sönder förhållandet till hans syster och försvårar för honom på andra sätt kan han inte heller se. Han är lyckligt omedveten om verkligheten och känner sig mot alla odds upplivad av sin nya assistent, som han anser tillför viktiga saker i hans liv. Livet verkar annars i mycket ha stannat upp. Han har en mängd ofullbordade manuskript omkring sig, men tycks sakna självförtroende för att slutföra någon av dem och ge ut den uppföljare, till debutromanen, som alla väntar på. Han lever ensam och verkar rädd för att slå sig ned med den kvinna som han trots allt tycks älska. Han vill alla gott, men han så tankspridd och godtrogen att han lätt blir utnyttjad av dem omkring honom.
Boken tar en del stora och spännande svängar och som läsare tvingas man inse att ingenting är svart eller vitt. Det är två märkliga människor som boken handlar om och Joyce Carol Oates berättar om dem med en oerhörd skicklighet. Fantastiskt skrivet och en mycket berörande och fascinerande berättelse! Boken gör ofta ont att läsa, men man glömmer den inte efteråt.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Det har gått nästan 20 år sedan Majgull Axelsson skrev den här boken, som är sprungen ur verkliga händelser som skedde i slutet av 80-talet. Den måtte ha varit en välbehövlig och omdiskuterad bok när den kom. Såhär efteråt väcker den fortfarande känslor, men lämnar mig mest med funderaringar om hur det är idag.
