Heter hon Mary eller Marie? MaryMarie blir hon kallad och hon är precis på väg att bli frigiven efter att ha avtjänat ett 6 år långt fängelsestraff för mord på sin man. Eller också har det aldrig hänt. Kanske är hon en minister som reser omkring medan mannen, som är handikappad efter att ha blivit utknuffad genom ett fönster, vårdas av assistenter.
Det är svårt att förstå vad som hände och berättelsen berättas i fragment och sällan med återberättande text. Vad som hänt skymtas främst i texten och det är aldrig helt klart vad som är sant.
Det är en spännande berättarform och boken lämnar mycket åt läsaren. Läsvärd bok! För mig är den dock lite för experimenterande för att fånga mig, men det är värt att fundera på vad livet egentligen bjuder på för val och vad som hade kunnat hända om man hade reagerat annorlunda i vissa situationer.
Under studietiden träffade Mitch en alldeles speciell lärare, Morrie. Han kom att bli mer än bara en lärare: han kom att bli mer som en livscoach och en vän. Efter studenten skiljdes de åt med Mitchs löfte att han skulle höra av sig. Det hinner dock dröja många år innan han slutligen gör som han lovat. När Mitch kontaktar Morrie igen är det för att han har fått reda på att Morrie sedan en tid tillbaka lider av en obotlig neurologisk sjukdom, som sakta gör honom förlamad och till slut kommer att leda till hans död.
Under de sista månaderna av Morries liv börjar Mitch och Morrie att träffas regelbundet igen och de samtalar om livets svåra frågor. Det är en rörande berättelse om en döende man som delar med sig av sina insikter. Hans tankar kring åldrande och död är osjälviska och förunderliga.
Den här lilla boken hinner behandla en hel del filosofiska och fina tankar och det är också svårt att inte beröras av berättelsen om vänskapen mellan Mitch och hans forna lärare och Morries sista månader. Ändå når den inte ändra fram hos mig. Kanske är det för att jag alldeles nyligt läste ut en annan bok om döende, Tätt intill dagarna, och faktiskt inte orkar engagera mig så mycket mer i dessa svåra frågor just nu. Kanske var det av någon annan anledning.
Bokens huvudperson heter Jonas Hassen Khemiri och har precis gett ut sin debutroman, som han anser har blivit missförstådd, när han får ett mejl från en barndomskamrat till hans sedan länge försvunna far. Barndomskamraten heter Kadir och han har fått en idé om att tillsammans med Jonas ge ut en roman om den fantastiska fadern, Abbas kallad. I Kadirs ögon är Abbas en fantastisk man, men Jonas sanning är en annan och innehåller svek och känslor av att inte räcka till och att ha valt fel liv att leva.
Boken består av Kadirs mejl med förslag på hur den kommande boken ska vara uppbyggd och vad den ska innehålla. Känslan är att boken är ett utkast: som om man som läsare får kika in i något nästan lite hemligt och icke fullbordat. Kadir lägger in texter med förmodat välkryddade sanningar om Abbas liv och leverne och ibland flikas det också in minnen från Jonas uppväxt.
Det är en spännande uppbyggd bok med sanning som centralt tema. Det är ett smart grepp att författaren har lånat sin eget namn till bokens huvudperson och boken väcker också nyfikenhet kring vem Kadir egentligen är och varför han så gärna vill berätta allt detta. Vem är vem och vad är sant?
Andra ämnen tas också upp i boken. Genom 80- och 90-talens Sverige belyses frågor om integration och invandring på ett bra sätt. Komplexa frågor om hur vi grupperar varandra blir skrivna från vinklar som det sällan skrivs från annars.
Det är en mycket välskriven och bra bok som lockar till sträckläsning. Någonting som jag verkligen fascineras av är språket, som från Kadir låter extremt högtravande genom att han försvenskar engelska och franska ord istället för att använda svenska. Det är inte den så kallade ”Rinkebysvenskan” från Ett öga rött, men även den här gången använder Khemiri språket till mer än att bara föra berättelsen framåt. Det är en del av berättelsen. Mycket imponerande och bra!
Tätt intill dagarna kretsar runt den oerhörda sorgen kring en mors döende. Mustafa Can berättar själutlämnande och öppet om de sista månaderna tillsammans med sin mor och om tiden efter. Det är svårt att inte beröras av något som verkligen är skrivet från hjärtat. Det här är innerlig kärlek och innerlig sorg.
Beskedet att modern inte har många månader kvar att leva väcker också tankar hos författaren. Vem var hans mor? Han vet vad hon var: en kärleksfull och nästan till självutplåning uppoffrande moder, men inte vem hon var. Sökandet går via skuldkänslor från uppväxten och via andras berättelser om mamman.
Faktumet att modern vårdas i Sverige istället för kring hennes väninnor väcker också andra tankar, tankar kring utvandring och om att återvända till hemlandet.
Det är en djupt berörande bok om styrka och moderskap. Jag har normalt sett svårt för dokumentära romaner, som gärna tenderar att bli sentimentala och göra avkall på den språkliga nivån. Det här är ett undantag. Det är ärligt, välberättat och vackert.
Marco Stanley Fogg, MS kallad, har inte många fasta punkter i tillvaron. Någon pappa har han aldrig haft och modern dog i en bussolycka när MS var liten. Därför har han växt upp hos sin morbror. När även morbrodern går bort blir ensamheten stor. Han gör sig av med sitt arv och när det är slut har han inte längre något att leva av eller någonstans att ta sin tillflykt. Han hamnar på gatan och hade kanske dött där om han inte hade träffat Kitty och senare fått jobb hos en äldre och handikappad man vid namn Effing.
Här blir livet mycket förändrat för MS. Effing börjar berätta sitt livs historia för sin nya assistent och historian som han får berättad för sig visar sig vara märkligt länkat till MS egna liv.
Det är lite fascinerande hur boken tar sin vändning mot slutet och för den som tror på ödet är det säkert en spännande bok. För mig sa den dock inte så mycket. Det som händer i boken är lite för fantastisk för jag skulle kunna inbillas att det skulle kunna hända på riktigt.
Idén är genialisk. Tjugofem år efter Gentlemen ger Klas Östergren ut en uppföljare där bokens huvudperson, som bär samma namn som författaren själv, berättar om vad som har hänt under de år sedan den fiktiva personen Klas och den riktiga författaren gav ut den tidigare boken. Hela Gentlemen rörs till när bokens berättare, Klas Östergren, berättar om vad som hände egentligen och varför han skrev Gentlemen som han gjorde.
Den fortsättning som jag önskade efter att ha läst Gentlemen finns alltså, men den som trodde att Gangsters skulle handla mer om bröderna Morgan tror dock fel. Bröderna Morgan är snabbt ute ur bilden och allt utrymme ges istället till att berätta om en del skumma affärer. Det är stundvis spännande, men jag är mer intresserad av personerna i boken och när det gäller dem får man läsa mycket mellan raderna och en del lämnas helt ouppklarat.
Den största behållningen med Gangsters tycker jag är att man kan se Gentlemen på ett annat sätt efter att ha läst de båda böckerna. Själva berättelsen i Gangsters engagerar mig inte så mycket. En stor del av boken är berättad av en person som inte har nämnts i den tidigare boken och det tas upp en massa saker ur hans liv som jag inte riktigt tycker fyller någon funktion för att driva berättelsen framåt.
Det är trots allt en spännande bok, men jag hade väntat mig lite mer efter att ha läst Gentlemen
Alakoski behöver inte många ord för att exakt få fram en känsla. Utifrån ett barns ögon ser hon till att beskriva livet för en familj i 70-talets Fridhem, ”Svinalängorna”, i Ystad, på ett sätt som inte lämnar en oberörd. Barnet heter Leena och hennes föräldrar är finnar med alldeles för lite pengar och som alldeles för ofta söker tröst i alkoholen.
Det hade kunnat vara en riktigt deprimerande berättelse om en dysfunktionell familj, men den skildrar främst styrkan hos Leena och hur hon tar sig igenom tillvaron med hjälp av bästa vännerna, Åse och Riitta, som har det illa ställt på sina sätt. Det kan vara rolig läsning i all tragik, men hur tillvaron än kan se ut från ett par barnögon skiner den verkliga ensamheten, fattigdomen och skräcken igenom.
Klas Östergren har låtit bokens berättare låna hans egna namn. Således handlar boken alltså om Klas Östergren, som kommer hem en dag och möts av en lägenhet som plundrats av inbrottstjuvar. I samma veva träffar han den charmante Henry Morgan, som erbjuder honom att hyra ett rum i hans våning på Hornsgatan och med en tom lägenhet låter det som ett bra förslag att börja på ett nytt liv. Så kommer det sig att Klas dras in i bröderna Morgans liv.
Det är Henry och Leo som utgör bröderna Morgan. Henry sysslar med ett evigt pianospelande, som han hoppas kommer att leda till en föreställning snart. Leo lever ett miserabelt och spritindränkt liv och försvinner lite då och då från lägenheten. Klas passar ganska bra in i brödernas våning och han kämpar för fullt med att skriva en roman.
Boken lunkar på i ett ganska makligt tempo och man får veta mer om Henrys och Leos liv och man får följa de tre huvudpersonerna i deras liv, som inte sällan inbegriper festligheter och penningbekymmer. Det är sympatisk läsning, men säger inte mycket. Först i slutet händer det grejer och i de sista kapitlen byggs det upp en spänning som kulminerar i ingenting. Efter att ha tagit sig igenom de drygt 500 sidorna tänkte jag mest ”och nu då?!”. Det finns en fortsättning till boken, Gangsters, som kom ut för ett par år sedan (och för övrigt 25 år efter denna roman). Kanske ska man läsa den för att fatta. Jag blev mest förvirrad och kände att något fattades.
Redan på baksidan låter förlaget en förstå att boken har alla ingredienser som man kan vänta sig i en bok av Irving. Mycket riktigt är det en rejäl tegelsten med Irvings sätt att berätta: långa utläggningar och långa personbeskrivningar. Även innehållet är bekant från andra böcker. Stundvis rör den sig i miljöer som är bekanta sedan tidigare och karaktärerna skulle säkert kunna blandas ihop med andra karaktärer.
Bristen på förnyelse är alltså uppenbar, men det är inte det som stör mig. Jag säger inte ens att det är fel. Jag gillar Irvings sätt att krypa in i människor och berätta vilka de är och varför de gör som de gör. Det är inte mycket som lämnas åt slumpen och varenda detalj och varje person har betydelse för att föra berättelsen framåt. Karaktärerna är som vanligt väldigt udda, men beskrivna så kärleksfullt att de känns helt mänskliga hur de än är.
Nej, det finns annat att hata i den här boken. Ca 200-300 sidor in i boken hade jag god lust att slänga boken all världens väg och skriva en lång och bitter text om hur erbarmligt dålig den är. Att Irving gillar att skriva om sex och att hans karaktärer ofta har mycket speciella och annorlunda preferenser när det gäller sex är ingen nyhet. I Tills jag finner dig blir det dock riktigt äckligt, då det som glatt beskrivs som en pojkes tidiga upptäckter när det gäller sexualitet egentligen är regelrätta sexuella övergrepp mot barn. Här finns saker som inte bara är på gränsen till pedofili utan faktiskt är det. Det spelar ingen roll om Irving tycker sig skriva om detta för att läsaren ska få en bakgrund till huvudpersonens (den utnyttjade pojkens) något splittrade liv, men han kommer inte undan med det hos mig. Det här är skit på ren svenska. Övergreppen beskrivs alldeles för naivt för att vara godkänt hos mig.
Av någon anledning ville jag ändå läsa ut boken, så det gjorde jag. När huvudpersonen lämnat barndomen bakom sig och historien fortsätter in i hans vuxenliv känns boken mycket mer läsvärd och ungefär lika engagerande och bra som författarens tidigare böcker.
Själva berättelsen handlar om en skådespelare som växer upp med sin mamma och efter mammans död kommer till insikter som får honom att söka sanningen i de minnen han har av sin barndom med mamman. Det är en spännande berättelse på sitt sätt, men de obegripligt många och onödiga barnsexscenerna tänker jag aldrig förlåta Irving för. Bokens första delar fick mig att vilja ge boken en nolla i betyg. Enda anledningen till att det blev ett högt (för högt?) betyg är att jag på något sätt hann glömma bort den katastrofala början av boken när jag hade läst de ytterligare ca 500 sidorna och hade ”glömt” hur historien började. Mot slutet blev det mest en engagerande bok om identitetssökande och far- och morrelationer och det hade kunnat vara riktigt intressant.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Heter hon Mary eller Marie? MaryMarie blir hon kallad och hon är precis på väg att bli frigiven efter att ha avtjänat ett 6 år långt fängelsestraff för mord på sin man. Eller också har det aldrig hänt. Kanske är hon en minister som reser omkring medan mannen, som är handikappad efter att ha blivit utknuffad genom ett fönster, vårdas av assistenter.
