Alakoski behöver inte många ord för att exakt få fram en känsla. Utifrån ett barns ögon ser hon till att beskriva livet för en familj i 70-talets Fridhem, ”Svinalängorna”, i Ystad, på ett sätt som inte lämnar en oberörd. Barnet heter Leena och hennes föräldrar är finnar med alldeles för lite pengar och som alldeles för ofta söker tröst i alkoholen.
Det hade kunnat vara en riktigt deprimerande berättelse om en dysfunktionell familj, men den skildrar främst styrkan hos Leena och hur hon tar sig igenom tillvaron med hjälp av bästa vännerna, Åse och Riitta, som har det illa ställt på sina sätt. Det kan vara rolig läsning i all tragik, men hur tillvaron än kan se ut från ett par barnögon skiner den verkliga ensamheten, fattigdomen och skräcken igenom.
Klas Östergren har låtit bokens berättare låna hans egna namn. Således handlar boken alltså om Klas Östergren, som kommer hem en dag och möts av en lägenhet som plundrats av inbrottstjuvar. I samma veva träffar han den charmante Henry Morgan, som erbjuder honom att hyra ett rum i hans våning på Hornsgatan och med en tom lägenhet låter det som ett bra förslag att börja på ett nytt liv. Så kommer det sig att Klas dras in i bröderna Morgans liv.
Det är Henry och Leo som utgör bröderna Morgan. Henry sysslar med ett evigt pianospelande, som han hoppas kommer att leda till en föreställning snart. Leo lever ett miserabelt och spritindränkt liv och försvinner lite då och då från lägenheten. Klas passar ganska bra in i brödernas våning och han kämpar för fullt med att skriva en roman.
Boken lunkar på i ett ganska makligt tempo och man får veta mer om Henrys och Leos liv och man får följa de tre huvudpersonerna i deras liv, som inte sällan inbegriper festligheter och penningbekymmer. Det är sympatisk läsning, men säger inte mycket. Först i slutet händer det grejer och i de sista kapitlen byggs det upp en spänning som kulminerar i ingenting. Efter att ha tagit sig igenom de drygt 500 sidorna tänkte jag mest ”och nu då?!”. Det finns en fortsättning till boken, Gangsters, som kom ut för ett par år sedan (och för övrigt 25 år efter denna roman). Kanske ska man läsa den för att fatta. Jag blev mest förvirrad och kände att något fattades.
Redan på baksidan låter förlaget en förstå att boken har alla ingredienser som man kan vänta sig i en bok av Irving. Mycket riktigt är det en rejäl tegelsten med Irvings sätt att berätta: långa utläggningar och långa personbeskrivningar. Även innehållet är bekant från andra böcker. Stundvis rör den sig i miljöer som är bekanta sedan tidigare och karaktärerna skulle säkert kunna blandas ihop med andra karaktärer.
Bristen på förnyelse är alltså uppenbar, men det är inte det som stör mig. Jag säger inte ens att det är fel. Jag gillar Irvings sätt att krypa in i människor och berätta vilka de är och varför de gör som de gör. Det är inte mycket som lämnas åt slumpen och varenda detalj och varje person har betydelse för att föra berättelsen framåt. Karaktärerna är som vanligt väldigt udda, men beskrivna så kärleksfullt att de känns helt mänskliga hur de än är.
Nej, det finns annat att hata i den här boken. Ca 200-300 sidor in i boken hade jag god lust att slänga boken all världens väg och skriva en lång och bitter text om hur erbarmligt dålig den är. Att Irving gillar att skriva om sex och att hans karaktärer ofta har mycket speciella och annorlunda preferenser när det gäller sex är ingen nyhet. I Tills jag finner dig blir det dock riktigt äckligt, då det som glatt beskrivs som en pojkes tidiga upptäckter när det gäller sexualitet egentligen är regelrätta sexuella övergrepp mot barn. Här finns saker som inte bara är på gränsen till pedofili utan faktiskt är det. Det spelar ingen roll om Irving tycker sig skriva om detta för att läsaren ska få en bakgrund till huvudpersonens (den utnyttjade pojkens) något splittrade liv, men han kommer inte undan med det hos mig. Det här är skit på ren svenska. Övergreppen beskrivs alldeles för naivt för att vara godkänt hos mig.
Av någon anledning ville jag ändå läsa ut boken, så det gjorde jag. När huvudpersonen lämnat barndomen bakom sig och historien fortsätter in i hans vuxenliv känns boken mycket mer läsvärd och ungefär lika engagerande och bra som författarens tidigare böcker.
Själva berättelsen handlar om en skådespelare som växer upp med sin mamma och efter mammans död kommer till insikter som får honom att söka sanningen i de minnen han har av sin barndom med mamman. Det är en spännande berättelse på sitt sätt, men de obegripligt många och onödiga barnsexscenerna tänker jag aldrig förlåta Irving för. Bokens första delar fick mig att vilja ge boken en nolla i betyg. Enda anledningen till att det blev ett högt (för högt?) betyg är att jag på något sätt hann glömma bort den katastrofala början av boken när jag hade läst de ytterligare ca 500 sidorna och hade ”glömt” hur historien började. Mot slutet blev det mest en engagerande bok om identitetssökande och far- och morrelationer och det hade kunnat vara riktigt intressant.
Det har gått nästan 20 år sedan Majgull Axelsson skrev den här boken, som är sprungen ur verkliga händelser som skedde i slutet av 80-talet. Den måtte ha varit en välbehövlig och omdiskuterad bok när den kom. Såhär efteråt väcker den fortfarande känslor, men lämnar mig mest med funderaringar om hur det är idag.
Ämnet är exploatering av barn och barnprostitution och ämnet tas upp från fleras perspektiv. Det är de smutsiga gatubarnens historia, föräldrarnas historia och även pedofilernas historia. Det är några mycket otäcka och råa händelser läsaren får ta del av och det är svårt att inte beröras av detta, särskilt eftersom det är sanna historier eller historier som baseras på sådant som har skett i verkligheten. Att man som läsare förfasas och kanske rentav äcklas är rätt givet. Själv tycker jag att det som tas upp i boken känns så svårt och sjukt att jag inte ens kan ta till mig det.
Ni känner redan till berättelsen. Robinson Crusoe hamnar på en öde ö efter ett skeppsbrott och tvingas att klara sig själv och att leva av det ön har att erbjuda, och de grejer han lyckats rädda från skeppet, i en ofantlig massa år.
Det känns kul att ha läst den här gamla klassikern, även om den kanske inte fångade mig direkt. Jag tror att jag missade mycket eftersom jag läste den på originalspråket och jag aldrig har varit bra på engelska. Den var intressant hur som helst. Det som jag kom att fundera på mest var varför Robinson Crusoe helt uppenbart inte längtar därifrån mer än vad han gör. Det tar ju honom nästan 30 år att ta sig därifrån, trots att chanser att ta sig därifrån dyker upp titt som tätt. Det måste vara mycket gammaldags tankar om religion som håller honom tillbaka. Lustigt att läsa om, hur som helst.
Fick du inte nog av alla Tråkiga vykort finns det också en samling med kitschiga dito. En del kort skulle passa lika bra i den tidigare vykortssamlingen, men här finns också en den nytt i vykortsväg. Leende kullor i folkdräkt trängs med badflickor (många barbröstade!) och med otroligt konstruerade bilder på familjelycka i största allmänhet. Här finns också vykort på kändisar (och dansband!) och en del annat från 50- och 60-talet. Det är rörande att se vad som ansågs passa på vykort på den här tiden. Annars får man kanske inte ut så mycket mer av den här boken än av Tråkiga vykort, utgiven av samma förlag. Rolig bok hur som helst, men jag saknar fortfarande texter!
Boken tar sin början vid 40-talet på den amerikanska landsbygden. Lilla Marya växer upp hos sin farbror med familj eftersom hennes pappa har blivit mördad och mamman har gett sig iväg. Det är ingen helt lätt uppväxt som skildras. Marya känner stort utanförskap. Det är inte bara avsaknaden av ”riktiga” föräldrar utan också att hon inte alls strävar efter samma saker som sina skolkamrater som gör att hon inte passar in. De andra tjejerna gifter sig unga, skaffar barn och skaffar arbete på någon av hålans affärer. Marya får stipendier och lämnar sin uppväxtort för att studera litteratur och filosofi.
Så fortsätter berättelsen. För varje kapitel har det gått några år fram i tiden, men det är fortfarande samma Marya. Marya, som söker bekräftelse hos älskare. Marya, som kämpar med att få fortsätta sin tjänst på universitetet. Marya, som inte riktigt har gjort upp med sitt förflutna.
Boken har en hel del likheter med den påstått självbiografiska boken Jag ska ta dig dit, men det större tidsspannet gör att man kanske inte får samma djupdykning i den här boken. Här berättas Marya liv i korta, avgränsade episoder. Inget fel i sig, för Oates gör det på ett sätt så att det alltid är gripande och spännande. Fint berättat.
De böcker som jag tidigare har läst av Johanna Nilsson har alla varit ganska mörka och de har varit så välskrivna så att man förstår att mycket av det mörka måste vara själupplevt. Jag är leopardpojkens dotter kan däremot närmast beskrivas som en biografi, fast kanske inte helt fri från mörker den heller. I den här boken försöker Johanna Nilsson berätta sin pappas historia om hur han växte upp som barn till två missionärer.
En ganska fascinerande berättelse om en annorlunda uppväxt i Kongos djungler rullas upp, men här finns också berättelsen om alla barn som blev övergivna av sina föräldrar, vilka prioriterade sitt kall framför allt annat. Det skulle kunna vara väldigt gripande, men jag upplever inte boken som särskilt gripande eller ens engagerande. Kanske beror detta på att författaren gärna använder formuleringar som ”Jag antar…” och skriver saker som frågor, som om hon bara spekulerar i hur det faktiskt var och hur de inblandade upplevde det. Hon skriver också att ämnet är så känsligt att hon inte vågat fråga hennes släktingar om deras upplevelser.
Jag upplever att mycket av det som jag tror författaren vill nå ut med till läsaren inte går fram, men säkerligen betyder boken mycket för författaren själv, för det är uppenbart att ett sådant här personligt verk inte är lätt att skriva. Det är också intressant att läsa om hur hennes farföräldras liv och hur hennes pappas liv har färgat av sig på henne själv och hennes syskon. Det är också intressant att läsa om missionerandet och livet i Kongos djungler på 30- och 40-talet. Fast ska man läsa något verkligt berörande tipsar jag hellre om Hon går genom tavlan, ut ur bilden.
Capybaran, som är världens största gnagare, är ett märkligt djur som kanske inte så många känner till. De finns i Sydamerika och påminner om jättestora marsvin. När en kompis till mig visade bilder på Capybaror här om dagen mindes jag en gammal barnbok som jag vet att jag gillade när jag var yngre. Så kom det sig att jag läste om denna tunna lilla bok.
Vår vän Capy handlar om en familj som skaffar sig en capybara som husdjur. Den är söt och trevlig när den är liten, men ju äldre och större den blir, desto svårare är det att hålla den som husdjur. Själva berättelsen är en liten solskenshistoria som inte lämnar så mycket avtryck, men bilderna är väldigt fina. Vem som helst med ett husdjur kan nog känna igen sitt djur i bokens capybara, som glufsar i sig kattmat, är envis och som förväntansfull stirrar på dörrhandtaget för att få någon att komma och öppna.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Alakoski behöver inte många ord för att exakt få fram en känsla. Utifrån ett barns ögon ser hon till att beskriva livet för en familj i 70-talets Fridhem, ”Svinalängorna”, i Ystad, på ett sätt som inte lämnar en oberörd. Barnet heter Leena och hennes föräldrar är finnar med alldeles för lite pengar och som alldeles för ofta söker tröst i alkoholen.
