Det är inte så lätt att hitta någon att sympatisera med i boken Ett moln på min himmel (också utgiven på svenska med titeln Bonjour tristesse). Människorna är platta figurer som över huvud taget är svåra att förstå. I centrum står 17-åriga Cécile, som tillbringar sommarlovet i en hyrd villa på Rivieran tillsammans med sin ensamstående far. Pappan träffar helt öppet älskarinnor och när boken tar sin början är det Elsa som bor hos dem. Snart kommer dock Anne och gör dem sällskap och Elsa får vackert ge sig av. Hela grejen känns absurd att läsa om, men framstår som helt naturlig i boken; varken Anne, Elsa eller Cécile tycks ha någon tanke på att det skulle finnas något okänsligt eller konstigt med att byta älskarinnor lite sådär som andan faller på och att skicka ut den ena när nästa står på tur.
Mellan Anne och pappan hettar det i alla fall till så mycket att de bestämmer sig för att gifta sig. Cécile drabbas av svartsjuka. Kallt och beräknande startar hon ett spel för att slå ut Anne med hjälp av Elsa och en kille som hon har en romans med.
Boken har total avsaknad av normala relationer eller något som man över huvud taget kan relatera till eller känna något för. Jag hade åtminstone mycket svårt för att fastna för den här boken. Jag förstår inte människorna, intrigen eller någonting. Jag tycker att berättelsen är helt obegriplig.
Desutom känns språket styltigt och konstigt. Ord som microcefal och demimonde får det att kännas som att läsa en bok som delvis inte är översatt. De orden har i alla fall aldrig funnits i min vokabulär förut.
Pricket över i med denna bok är förresten baksidestexten, som är den mest idiotiska som jag har läst på år och dag. Läs den inte. Snälla! Läser du baksidestexten så behöver du inte läsa boken. Jag säger bara det.
Min egentliga tanke med den här boken var att läsa den parallellt med den franska versionen, Bonjour tristesse, och försöka lära mig något och utöka mitt franska ordförråd. Det var nog den enda behållningen med den här läsningen.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en modern klassiker om dekadens och svartsjuka på Rivieran.
Betyg: 2 segelbåtar av 5.
Om Bonjour tristesse och Françoise Sagan
Françoise Sagan (1935-2004) var en fransk författare. Hon är mest känd för sin debutbok, Bonjour tristesse, som hon skrev redan som 18-åring. Boken har getts ut under både titeln Bonjour tristesse och Ett moln på min himmel på svenska. Françoise Sagan har tagit sitt författarnamn efter en karaktär i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt; hennes verkliga namn var Françoise Quoirez.
Originalets titel: Bonjour tristesse.
Översättare: Lily Wallquist.
Utgivningsår: 1954 (första utgåvan på franska), 1955 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 1983 (den nyutgåva som jag har läste, Wahlström & Widstrand, 2012 (pocketutgåvan på bilden, Bonnier Pocket).
Antal sidor: 143.
IBSN: 978-91-7429-277-0.
Kan köpas hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
(från pocketutgåvan på bilden och inte från den utgåva som jag har läst)
”Bonjour tristesse är en sommarlovsberättelse från Rivieran om en sjuttonårig flicka som tillsammans med sin livsnjutande fader drömmer bort den ena solgassande dagen efter den andra. Men när den loja livsstilen hotas av faderns plötsliga förälskelse finns det ingenting som stoppar Céciles raffinerade grymhet.”
Jag har fått stressa för att läsa den här boken, för jag lånade den på biblioteket och i morgon lämnar jag stan och måste såldeles också lämna tillbaka boken. Jag hann i tid, men lästempot har säkerligen dragit ned på läsupplevelsen. Det här är ingen bok som kan hastas igenom. Det är en svårsmält och surealistisk berättelse som inte är allt för lätt att förstå sig på. Jag tror inte ens att läsning i lugn och ro hade kunnat få mig att gilla boken. Den är alldeles för tung för min smak.
Berättelsen tar sin början när en poet och en redaktör sitter och samtalar i Moskva och plötsligt blir avbrytna i sitt samtal av en märklig man. Mannen visar sig senare vara satan själv, som med sitt anhang har tagit sig till Moskva och nu ställer till allmänt med djävulskap för de smått oärliga personer som kommer i deras väg. Folk blir mördade, hamnar på sinnessjukhus och förvandlas till häxor. Ingen kan tro vad som sker omkring dem fast det händer mitt ibland dem. En som hamnar i satans händer är Margarita, som hoppas på att få återse sin älskare, mästaren kallad.
Mästaren och Margarita är en väldigt uppskattad och läst bok som jag har blivit rekommenderad många gånger. Det känns bra att ha läst den, men den var definitivt ingenting för mig. Den som ger den tid kan kanske hitta en massa djupa betraktelser i den här boken, men det är ingenting jag ids göra själv.
Finistère är platsen där jorden tar slut – fin des terres och det är dit Bodil Malmsten flyttar efter att ha tappat tron på systemet i det land hon flyttar från. Med knappa franskkunskaper och intentioner att anlägga en trädgård i sitt nya paradis kommer hon så till Finistère.
Språket är underbart och berättandet är ömsom roligt och ömsom lite bittert. Jag gillade den här boken, men känner inte att den gav mig så mycket. Kanske är det fel att börja läsa just den här boken om man vill börja läsa något av Bodil Malmsten. Kanske är jag i fel situation i livet för att riktigt kunna gilla den här boken. Kanske är det något annat. Språket och berättandet är i alla fall så trevligt att jag blir sugen på att läsa fler av Malmstens böcker.
Heter hon Mary eller Marie? MaryMarie blir hon kallad och hon är precis på väg att bli frigiven efter att ha avtjänat ett 6 år långt fängelsestraff för mord på sin man. Eller också har det aldrig hänt. Kanske är hon en minister som reser omkring medan mannen, som är handikappad efter att ha blivit utknuffad genom ett fönster, vårdas av assistenter.
Det är svårt att förstå vad som hände och berättelsen berättas i fragment och sällan med återberättande text. Vad som hänt skymtas främst i texten och det är aldrig helt klart vad som är sant.
Det är en spännande berättarform och boken lämnar mycket åt läsaren. Läsvärd bok! För mig är den dock lite för experimenterande för att fånga mig, men det är värt att fundera på vad livet egentligen bjuder på för val och vad som hade kunnat hända om man hade reagerat annorlunda i vissa situationer.
Under studietiden träffade Mitch en alldeles speciell lärare, Morrie. Han kom att bli mer än bara en lärare: han kom att bli mer som en livscoach och en vän. Efter studenten skiljdes de åt med Mitchs löfte att han skulle höra av sig. Det hinner dock dröja många år innan han slutligen gör som han lovat. När Mitch kontaktar Morrie igen är det för att han har fått reda på att Morrie sedan en tid tillbaka lider av en obotlig neurologisk sjukdom, som sakta gör honom förlamad och till slut kommer att leda till hans död.
Under de sista månaderna av Morries liv börjar Mitch och Morrie att träffas regelbundet igen och de samtalar om livets svåra frågor. Det är en rörande berättelse om en döende man som delar med sig av sina insikter. Hans tankar kring åldrande och död är osjälviska och förunderliga.
Den här lilla boken hinner behandla en hel del filosofiska och fina tankar och det är också svårt att inte beröras av berättelsen om vänskapen mellan Mitch och hans forna lärare och Morries sista månader. Ändå når den inte ändra fram hos mig. Kanske är det för att jag alldeles nyligt läste ut en annan bok om döende, Tätt intill dagarna, och faktiskt inte orkar engagera mig så mycket mer i dessa svåra frågor just nu. Kanske var det av någon annan anledning.
Bokens huvudperson heter Jonas Hassen Khemiri och har precis gett ut sin debutroman, som han anser har blivit missförstådd, när han får ett mejl från en barndomskamrat till hans sedan länge försvunna far. Barndomskamraten heter Kadir och han har fått en idé om att tillsammans med Jonas ge ut en roman om den fantastiska fadern, Abbas kallad. I Kadirs ögon är Abbas en fantastisk man, men Jonas sanning är en annan och innehåller svek och känslor av att inte räcka till och att ha valt fel liv att leva.
Boken består av Kadirs mejl med förslag på hur den kommande boken ska vara uppbyggd och vad den ska innehålla. Känslan är att boken är ett utkast: som om man som läsare får kika in i något nästan lite hemligt och icke fullbordat. Kadir lägger in texter med förmodat välkryddade sanningar om Abbas liv och leverne och ibland flikas det också in minnen från Jonas uppväxt.
Det är en spännande uppbyggd bok med sanning som centralt tema. Det är ett smart grepp att författaren har lånat sin eget namn till bokens huvudperson och boken väcker också nyfikenhet kring vem Kadir egentligen är och varför han så gärna vill berätta allt detta. Vem är vem och vad är sant?
Andra ämnen tas också upp i boken. Genom 80- och 90-talens Sverige belyses frågor om integration och invandring på ett bra sätt. Komplexa frågor om hur vi grupperar varandra blir skrivna från vinklar som det sällan skrivs från annars.
Det är en mycket välskriven och bra bok som lockar till sträckläsning. Någonting som jag verkligen fascineras av är språket, som från Kadir låter extremt högtravande genom att han försvenskar engelska och franska ord istället för att använda svenska. Det är inte den så kallade ”Rinkebysvenskan” från Ett öga rött, men även den här gången använder Khemiri språket till mer än att bara föra berättelsen framåt. Det är en del av berättelsen. Mycket imponerande och bra!
Tätt intill dagarna kretsar runt den oerhörda sorgen kring en mors döende. Mustafa Can berättar själutlämnande och öppet om de sista månaderna tillsammans med sin mor och om tiden efter. Det är svårt att inte beröras av något som verkligen är skrivet från hjärtat. Det här är innerlig kärlek och innerlig sorg.
Beskedet att modern inte har många månader kvar att leva väcker också tankar hos författaren. Vem var hans mor? Han vet vad hon var: en kärleksfull och nästan till självutplåning uppoffrande moder, men inte vem hon var. Sökandet går via skuldkänslor från uppväxten och via andras berättelser om mamman.
Faktumet att modern vårdas i Sverige istället för kring hennes väninnor väcker också andra tankar, tankar kring utvandring och om att återvända till hemlandet.
Det är en djupt berörande bok om styrka och moderskap. Jag har normalt sett svårt för dokumentära romaner, som gärna tenderar att bli sentimentala och göra avkall på den språkliga nivån. Det här är ett undantag. Det är ärligt, välberättat och vackert.
Marco Stanley Fogg, MS kallad, har inte många fasta punkter i tillvaron. Någon pappa har han aldrig haft och modern dog i en bussolycka när MS var liten. Därför har han växt upp hos sin morbror. När även morbrodern går bort blir ensamheten stor. Han gör sig av med sitt arv och när det är slut har han inte längre något att leva av eller någonstans att ta sin tillflykt. Han hamnar på gatan och hade kanske dött där om han inte hade träffat Kitty och senare fått jobb hos en äldre och handikappad man vid namn Effing.
Här blir livet mycket förändrat för MS. Effing börjar berätta sitt livs historia för sin nya assistent och historian som han får berättad för sig visar sig vara märkligt länkat till MS egna liv.
Det är lite fascinerande hur boken tar sin vändning mot slutet och för den som tror på ödet är det säkert en spännande bok. För mig sa den dock inte så mycket. Det som händer i boken är lite för fantastisk för jag skulle kunna inbillas att det skulle kunna hända på riktigt.
Idén är genialisk. Tjugofem år efter Gentlemen ger Klas Östergren ut en uppföljare där bokens huvudperson, som bär samma namn som författaren själv, berättar om vad som har hänt under de år sedan den fiktiva personen Klas och den riktiga författaren gav ut den tidigare boken. Hela Gentlemen rörs till när bokens berättare, Klas Östergren, berättar om vad som hände egentligen och varför han skrev Gentlemen som han gjorde.
Den fortsättning som jag önskade efter att ha läst Gentlemen finns alltså, men den som trodde att Gangsters skulle handla mer om bröderna Morgan tror dock fel. Bröderna Morgan är snabbt ute ur bilden och allt utrymme ges istället till att berätta om en del skumma affärer. Det är stundvis spännande, men jag är mer intresserad av personerna i boken och när det gäller dem får man läsa mycket mellan raderna och en del lämnas helt ouppklarat.
Den största behållningen med Gangsters tycker jag är att man kan se Gentlemen på ett annat sätt efter att ha läst de båda böckerna. Själva berättelsen i Gangsters engagerar mig inte så mycket. En stor del av boken är berättad av en person som inte har nämnts i den tidigare boken och det tas upp en massa saker ur hans liv som jag inte riktigt tycker fyller någon funktion för att driva berättelsen framåt.
Det är trots allt en spännande bok, men jag hade väntat mig lite mer efter att ha läst Gentlemen
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
