Det är snart jul och Tor sliter med att få tillvaron att gå runt som grisbonde, när hans mor plötsligt insjuknar. Vid moderns dödsbädd återförenas så Tor med sina bröder: Margido och Erlend. Margido, som är en präktig och ordentlig karl, lever ensam och arbetar som begravningsentreprenör. Sin mor och bror har han inte haft särskilt mycket kontakt med de senaste åren. Erlend har haft ännu mindre kontakt med sin familj. Sedan tjugo år tillbaka lever han med sin pojkvän i Köpenhamn och familjen har han brutit med helt eftersom de inte kan acceptera hans sexuella läggning.
Tors fram till nu hemlighållna och vuxna dotter, Torunn, tar sig också ner till den gamla släktgården för att träffa farmodern en första och sista gång. För Margido och Erlend blir det en stor överraskning att brodern har en dotter, men det finns plötsligt fler familjehemligheter som börjar rullas upp. Boken utspelar sig under bara några dagar, men under dessa dagar hinner huvudpersonernas liv vändas upp och ner ganska rejält.
Det är en fin liten berättelse, men jag har lite svårt att till hundra procent beröras av den. Det blir för platt, för lyckligt, för enkelt och dessutom ganska orealistiskt. Trots det hade jag stor behållning av boken, för den är avkopplande och Ragde kan verkligen konsten att måla upp miljöer. Här kan man verkligen se smutsen på den gamla släktgården, känna hur illa grisarna luktar och man förstår precis hur huvudpersonerna är och ser ut och hur livet ter sig i det lilla norska samhället. Allt är väldigt exakt och noggrannt berättat och beskrivet. Jag gillar det! Man sugs verkligen med i boken för att den är så bra berättad. Det här kanske inte är bok som jag kommer att minnas länge, men jag är definitvit sugen på att läsa fortsättningen och att läsa mer av denna författare, om det finns fler böcker översatta till svenska.
Det är snart midsommar och Anders är ute i det rosa sommarhuset utanför Karlskrona. Där har han tillbringat många somrar med frun Solveig och vännerna Mikael & Karin och Harry. Tiden som har gått har dock satt sina spår i dem, dragit dem ifrån varandra och förändrat allting. Nu är Solveig där med Anders och Mikael ligger okontaktbar i ett av rummen, Karin är borta, Harry är bortrest. Vad som har hänt rullas sakta upp och en berättelse om kärlek, klass och vilka riktningar ens liv kan ta rullas upp.
Jag tycker att boken var ganska orealistisk. Jag hade liksom svårt att känna mig engagerad och tro på att något sådant här skulle kunna hända. Språket är fint, uttrycksfullt, men ibland lite onödigt krångligt. I det stora hela gillar jag hur boken berättas och hur nu och då flätas samman, men de scener Paulrud målar upp är ibland allt för teatraliska och lite fåniga. Jag kan inte riktigt ta det på allvar alla gånger och det gör att boken faktiskt inte gav mig särskilt mycket.
Det här är den tredje boken om systerskapet Ya-Ya flickorna. Jag älskar sådana här böcker där man får följa människor genom deras liv. Böckerna behöver inte ens handla om något särskilt, berätta om någon särskild händelse eller redogöra för någon speciell episod i deras liv. Det viktiga är att man får lära känna dem, drömma sig in i deras värld, känna med dem i allt som händer dem. Det gör jag vid det här laget. Jag blir glad av att läsa om Vivis, Caros, Teensys och Necies inte helt katolska och stillsamma liv i den amerikanska södern. Det spelar inte så stor roll om boken kanske inte förändrar världen eller skildrar något jätteviktigt. För mig är den en väldigt avkopplande och skön bok om vänskap, sammanhållning och släktband. Jag är glad att jag har läst böckerna om Ya-Ya flickorna. Jag hade inga särskilda förväntningar på dem innan jag började läsa dem, men nu när jag har lagt dem ifrån mig tycker jag att de har varit klart läsvärda.
Ni kanske känner till Chappaquiddickolyckan, då Ted Kennedys sekreterare omkom i en bilolycka efter det att Kenney hade kört ned i ett vattendrag? Det tog lång tid innan Kennedy, som själv lyckades simma i land, att anmäla olyckan och kroppen efter den döda sekreteraren plockades upp först dagen därpå. Den här boken har starka kopplingar till den här händelsen, men i centrum står en kvinna som heter Kelly. Det är, som så ofta i Joyce Carol Oates böcker, en ung, sviken kvinna det handlar om. Kelly har haft ett ofungerande förhållande med en man som hon inte ens kan prata om längre och nu är hon plötsligt på väg att starta en affär med Senatorn, som hon har träffat på en fest.
Kelly och Senatorn lämnar festen i en bil med den kraftigt berusade Senatorn bakom ratten. De ska hinna med en färja, men kör fel och med hög hastighet åker de av vägen och ner i vatten, som sakta hotar att dränka Kelly. Senatorn själv tar sig ur bilen genom att sparka bort Kelly och simma därifrån.
Kvar blir Kelly, ensam, väntande på att Senatorn ska återvända, att ambulansen ska komma, att hon ska kunna magpumpas för att få ut det svarta vattnet från hennes kropp. ”Kommer jag att dö? – så här?”, frågar hon sig medan kvällens händelser och hennes liv rullas upp i det medvetande som hon sakta håller på att förlora.
Det är inte tjock bok, men den rymmer tillräckligt för att skildra den vansinniga skräck en sådan här händelse kan tänkas utlösa. Paniken, rädslan, kommer de inte och räddar mig snart?. En mycket otäck bok faktiskt, för den tränger verkligen in på djupet. Den går fort att läsa ut, men tar desto längre tid att smälta. Fantastiskt berättat!
Ni känner säkert till Herakles, eller Herkules, som han också kallas. Det är alltså hjälten, son till Zeus, som gjorde tolv stordåd. I den här boken avhandlas hela Herakles liv, från det att han är en liten pojke till det att han dör, varken mer eller mindre.
Jag visste inte mycket om Herakles innan jag läste boken, men nu vet jag mer om myten om honom. Det är också all behållning jag fick av boken. Det är en lättläst bok med korta kapitel och myten är såklart rätt spännande, men texterna tränger liksom aldrig ner på djupet. I berättelsen anas ensamheten som Herakles känner och det hade säkert varit intressant om författaren hade spunnit vidare mer på det spåret eller gjort någon annan vinkling av boken. Det här är mer som en skoltext och jag hade förväntat mig mer.
Labradoren Marley är världens värsta hund: hyperaktiv, paniskt rädd för åska, dregglande, ouppfostrad. När han kommer in i Johns och Jennys liv blir deras liv förändrade. Nu kan de inte längre lämna hemmet utan att fundera på vad Marley ska ha tuggat sönder när de kommer hem igen. De går på hundkurs och blir relegerade och de gör bort sig på en filminspelning där Marley ska spela rollen som sig själv.
Trots att Marley är en riktig tok till hund är han framför allt en stor glädjekälla för den lilla familjen som John och Jenny är på väg att bilda. Marley är en godhjärtad klumpeduns som hoppar alldeles för mycket när han hälsar och som kan sluka allt från guldhalsband till plastleksaker i ett litet naffs. Det är väldigt kul att läsa om allt Marley ställer till och om hur han berör allas hjärtan. Alla som har husdjur kommer garanterat att känna igen sig i boken, som på ett väldigt varmt och roligt sätt beskriver livet tillsammans med en hund.
Ya-Ya flickorna har inte en lika framträdande roll i den här boken, som är en fristående fortsättning på succéromanen Ya-Ya flickornas gudomliga hemligheter, istället är det andra människor i deras närhet som berättar om episoder från deras liv. Vivi, Sidda och de andra från Pecan Grove i Louisiana är dock tillbaka i den här boken, likaså cajunmaten, den olidliga hettan och lantlivet. Det är en skön miljö att drömma sig in i. Detta trots att tillvaron knappast är odelat ljus för bokens huvudpersoner. Här förekommer både missbruk, fattigdom, misshandel och annat skit.
Trots de lite mörkare fläckarna som boken skildrar känns den ändå mest som en varm feelgood-roman. Den berör inte direkt på djupet och stör inte heller. Behaglig läsning!
Kalla det vad fan du vill är den kaxiga titeln på den här romanen, som handlar om några invandrare i Malmö. Det är en på samma gång skojig och tankeväckande bok om människor, kulturer och allas förväntningar på hur man ska uppleva sin situation som invandrare.
Jag tycker den största behållningen med boken är humorn. Utöver det kan jag inte riktigt fatta vad den är ute efter. Det känns som att den ömsom driver med alla svenskar, ängsliga för att säga något fel eller hamna i en kulturkrock, ömsom driver med alla lätt främlingsfientliga svenskar, ömsom driver med de invandrare som känner sig bittra över sin situation och allt de har lämnat för att ta sina barn till Sverige och ömsom driver med de invandrare som vill bli ”svenska”. Jag vet inte vilket beteende som författaren över huvud taget anser är tillräckligt okej för att inte drivas med, för här skojas det om det mesta.
I det stora hela en intressant bok! En kul sak är att alla dialoger är skrivna på dialekt/brytning. Själv har jag svårare att förstå skånskan än ”invandrarsvenskan”, vilket säkert var tanken.
Jag brukar konsekvent undvika Nobelpristagare, för det känns inte som att sådan litteratur kan ge mig något. Coetzees roman, om den före detta universitetsläraren Davids liv i Sydafrika, var dock en positiv överraskning.
Boken tar sin början när David inleder ett förhållande med en av sina elever. Hans utnyttjande läcker dock ut och han förlorar sitt jobb och lämnar staden för att bo hos sin ensamstående dotter istället. Väl där rycks han in i en skrämmande värld, där hans dotter inte alls är säker och där blodsband får folk att hålla varandra om ryggen.
Det är en ganska kort roman med ett enkelt och uttrycksfullt språk. Berättelsen är en obehaglig historia om övergrepp, apartheid och hur livet tar sina vändningar. Jag tycker att den var både spännande och lite otäck, men framför allt fascineras jag av hur berättelsen förs framåt. Till en början kände jag bara avsky till den till synes helt känslokalla David, men längre in i boken blir det allt tydligare att världen inte är svartvit.
En bra läsupplevelse! Att jag inte ger den toppbetyg beror mest på att jag ändå inte riktigt förstår sensmoralen. En bok att fundera kring hur som helst!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Det är snart jul och Tor sliter med att få tillvaron att gå runt som grisbonde, när hans mor plötsligt insjuknar. Vid moderns dödsbädd återförenas så Tor med sina bröder: Margido och Erlend. Margido, som är en präktig och ordentlig karl, lever ensam och arbetar som begravningsentreprenör. Sin mor och bror har han inte haft särskilt mycket kontakt med de senaste åren. Erlend har haft ännu mindre kontakt med sin familj. Sedan tjugo år tillbaka lever han med sin pojkvän i Köpenhamn och familjen har han brutit med helt eftersom de inte kan acceptera hans sexuella läggning.
