Nu har jag inte uppdaterat på ett tag, men det beror inte på att jag inte har läst något, det beror på en strejkande Internetuppkoppling. En av de utlästa böckerna är den lilla novellsamlingen La boîte noire.
I La boîte noire rymms fem små noveller. Novellen som delar samma titel som boken handlar om en man har varit medvetslös efter en bilolycka. Han har tappat minnet, men när han skrivs ut från sjukhuset får han med sig en bok, där en av sjuksköterskorna har antecknat saker han har sagt under medvetslösheten. För honom är orden lösa fragment och han har svårt att koppla ihop dem med vad som har hänt honom, men sakta börjar det rullas upp vad som egentligen hände under olyckan.
Ingen av novellerna sa mig egentligen så mycket nytt. De är ganska lättsamma: roliga ibland och spännande ibland. För mig vad det mest en stunds avkoppling för att hålla igång franskan, men jag tycker ändå att det var en helt okej bok. Om man, som jag, inte riktigt har tid att läsa så mycket skönlitteratur kan det vara väldigt skönt att läsa noveller.
Eftersom det snart är december började jag fundera på det här med böcker som utspelar sig i jultid. Tomtemaskinen finns ju som kalender. En jättesöt liten bok! Men min största julfavorit är den lite magiska och spännande boken Julmysteriet av Jostein Gaarder. Jag har inte skrivit om den här på Bokblomma, men det är en gammal favoritbok.
Hur som helst. När jag kollade bland de Gaarder-böcker jag skrivit om såg jag något märkligt: det står Jostein Gaardner på Spelkortmysteriets framsida! Jag blev ställd! Är det så han heter? Nä. Jag har inte missuppfattat Gaarders namn i alla år. Han heter faktiskt Gaarder.
En annan klurig författare är Peter Pohl. Jag uttalde alltid hans efternamn som ”Pål” förut, men sedan sa någon till mig att han ju heter ”Pool”. Då fick jag skämmas lite. Roligt nog har det mycket senare visat sig att han faktiskt heter ”Pål” ändå, men vid det här laget säger jag alltid ”Pool” och kan inte sluta säga det.
Meningslöst inlägg. Jag vet! 🙂 Men jag tycker att det är lite komiskt att det finns så många författare och huvudpersoner vars namn man aldrig uttalar fast det nästan känns som att man känner dem. En kompis till mig tycker att Flyga drake var lite småjobbig att läsa för att det var så ovanliga namn att komma ihåg och uttala inom sig. Jag uttalar aldrig namn när jag läser, så det problemet har inte jag, men be mig inte försöka uttala en del av de mest fantasifulla namnen i t.ex. Sagan om ringen, för det kan jag inte! 🙂
David Ericsson är i grunden yrkeschaufför. Det känns lite otippat att en lastbilschaufför skriver dikter när trafiken är lugn, men jag är glad att det finns en Lars Ericsson, som dessutom ger ut böcker. I novellsamlingen Truck stop finns de där miljöerna som det så sällan berättas om: lastningen, livet på vägarna, stoppen vid tradarfiken, fifflet med arbetstidsböckerna (för att komma fortare hem). Det är mycket längtan, timtals nötande på vägarna, stress och ensamhet, men det är ändå en varm och härlig bok. Jag tycker jättemycket om den, även om vissa noveller faller mig mindre i smaken än andra. Helt klart läsvärd! Det här är fint porträtterade människor och kärlek & längtan från ett lite annat perspektiv än det vanliga. Det är också en förmodat sann och äkta berättelse om livet på vägarna.
Jag läser inte så mycket just nu, men jag har fått Tusen strålande solar i en tidig namnsdagspresent av mina föräldrar, så jag hoppas på att kunna sätta tänderna i den snart. Jag är full av förväntningar!
En sak som jag inte har missat i litteraturvärlden är dock att det snart kommer en bok som ifrågasätterMia Erikssons och Liza Marklunds böcker om hur Mia levde gömd undan en före detta pojkvän, som förföljde hennes familj. Jag tycker om både Gömda och Asyl, men några fler böcker hade jag inte tänkt läsa om Mia Eriksson. Någonstans känns det som att det finns en gräns för hur många böcker man kan skriva om ett levnadsöde innan det går från att vara gripande & intressant till att blir upprepningar i ett försök att tjäna lite mer pengar. Inte för att jag missunnar Mia Eriksson några pengar, men världen är full av böcker som jag hellre läser än Mias hemlighet eller Emma (som uppföljarna heter, om jag inte missminner mig).
Hur som helst: varför kommer någon på tanken att skriva en bok om ”sanningen om Gömda”? Är det inte självklart att en bok alltid innehåller ett visst mått av fiktion? Vilken sanning är det läsaren ska få läsa egentligen? ”MIA HETTE EGENTLIGEN JACKLYN!!” Jaha?
Jag undrar om världen verkligen behöver en sådan här bok? I och för sig har jag aldrig förstått varför folk läser Se & Hör eller Svensk Damtidning heller; Smaken är som baken. Jag har i alla fall roligare böcker att läsa än en bok om ”århundrates scoop” om att vissa delar av Mias och Lizas böcker är påhittade. Vad jag inte kan fatta varför en sådan här bok kan få sådan stor uppmärksamhet (eller är det bara jag som hela tiden, den senaste tiden, har lyckats surfa runt på sidor som leder till den här boken?). Finns det inget viktigare man kan grotta ned sig i om man nu vill förmedla stora avslöjanden om något?
När jag surfade runt bland bloggarna på min länklista såg jag att många hade gjort detta test:
What Kind of Reader Are You?
Your Result: Literate Good Citizen
You read to inform or entertain yourself, but you’re not nerdy about it. You’ve read most major classics (in school) and you have a favorite genre or two.
Det blev ingen bok läst i oktober (förutom Kemiteknik, Kemisk reaktionsteknik, Design of Experiments, Multi- and Megavariate Data Analysis, ja, ni fattar). Nu har jag i alla fall vänt sista bladet på Dödssynden och jag hoppas att jag snart står näst i tur på någon av de böcker som jag började köa för på biblioteket när jag kom tillbaka till Umeå i september. Tusen strålande solar borde vara min ganska snart. De andra kanske jag kan hoppas på att få i början av nästa år. Men Dödsynden alltså:
Det är 30-talets USA och den lilla flickan Scout lever ett tryggt liv, fullt med lekar med storebrodern och andra kompisar. Pappan är advokat och när han får till uppgift att försvara en svart man, som anklagas för våldtäkt, får Scout också upp ögonen för samhällets mörkare sidor. Trots att den anklagade mannen knappast har begått brottet har han inte en chans att undslippa ett dödsstraff, p.g.a. den utbredda rasismen i samhället.
När boken kom var den förmodligen väldigt angelägen och det är den till stora delar fortfarande. För mig kändes det dock mest som en lagom lättsmält klassiker och min största behållning är att få läsa om Scouts uppväxt och livet i småstaden, som boken väldigt varmt och detaljrikt berättar om.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en moden klassiker om rasism i 30-talets USA.
Betyg: 3 härmfåglar av 5.
Om Harper Lee och Dödssynden
Harper Lee (född 1926) är en amerikansk författare. Dödssynden (To kill a mockingbird, utgiven första gången 1960) är hennes enda roman och för den tilldelades hon det prestigefyllda Pultizerpriset. Idag räknas den som en modern klassiker.
Originalets titel: To kill a mockingbird.
Översättare: Jadwiga P. Westrup.
Utgivningsår: 1960 (första utgåvan), 1960 (första svenska utgåvan, Bergh), 2015 (pocketutgåvan på bilden, Bonnier).
Antal sidor: 272.
ISBN:9789174294958.
Baksidestext
”Scout växer upp i amerikanska Södern i en loj småstadsidyll, när ohyggliga och dramatiska händelser vänder upp och ner på livet och hennes föreställningar. En ung svart man blir anklagad för våldtäkt på en vit kvinna, och hans chans att få en rättvis rättegång är försvinnande liten. En vit advokat tar sig an försvaret, men hatet och indignationen i det lilla samhället växer som en lavin. Scout ser den lilla staden med sina invånare för vad den är och hennes berättelse blir till en anklagelse, som ingen av oss slipper undan.”
Nu är jag tillbaka igen med en nästan helt fungerade hemsida och en ny blogg. Det har varit en del strul p.g.a. en uppdaterad server, men nu hoppas jag att det ska rulla på som vanligt.
På läsfronsten står det ganska still eftersom jag mest läser kurslitteratur nu. Jag är i alla fall på gång med klassikern Dödssynden (To kill a Mockinbird) av Harper Lee. Jag har inte riktigt kommit in i den än, men jag hoppas att det lossnar.
I Kungens komediant fortsätter Agneta Pleijel att berätta om ett stycke svensk historia. Den tidigare boken i serien, Drottningens chirurg, handlade om kirurgen Schützer och i den här boken får vi följa en av hans lärlingar, Lars Hjortsberg.
Lars, som så småningom får jobb som skådespelare, rör sig på slottet och umgås med Bellman. I bakgrunden av berättelsen om Lars berättas historien om Gustav III och mordet på honom.
Jag gillade boken, för jag gillar historiska romaner och jag hade stor behållning av skildringen av skådespelarlivet i Sverige under den här tiden och av berättelsen om Gustav III. Själva historien om Lars engagerade mig inte så mycket av någon anledning, men jag kommer nog fortsätta att läsa eventuellt kommande delar i denna släkthistoria.
Jag gillar verkligen den här boken! Det bästa jag vet hos böcker är när språket används mer än för att bara föra berättelsen framåt, när språket används som en del av berättelsen. Jonathan Safran Foer gör det och i den här boken är det inte bara språket som är en del av berättelsen, utan här skildras också känslor med hjälp av bilder. Ibland är texten inte ens läslig. Ibland är den inringad med rött. Jag gillar det! Det är annorlunda och det tillför något till den här berättlesen, med lilla Oscar Schell som huvudperson.
Oscar har förlorat sin pappa i 11:e september-attacken. Sorgearbetet består bland annat av att i hemlighet lyssna på de meddelanden som pappan talade in på telefonsvararen när olyckan hände, men kanske framför allt tar det sitt utryck i ett hopplöst letande efter ett visst lås. Oscar har nämligen hittat en nyckel som har tillhört pappan och på kuvertet som nyckeln låg i det står namnet ”Black”. Nu går sökandet över hela New York hos alla som heter Black i efternamn. Det blir ganska många möten med helt vanliga och alldeles excentriska människor.
Parallellt med berättelsen om Orscar berättas historien om Oscars farfar, som aldrig har träffat sin son eller sitt barnbarn. Det är en märklig man, som har förlorat sitt tal och istället skriver allt han vill säga i en bok. Det mest märkliga är kanske förhållandet, till farmodern, som är så kantat av regler och överenskommelser att de alldeles har lyckats undvika att komma varandra nära. Trots detta står de varandra otroligt nära och kan nästan intiutivt kommunicera trots att farfadern inte kan tala och trots att farmodern ser dåligt.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Nu har jag inte uppdaterat på ett tag, men det beror inte på att jag inte har läst något, det beror på en strejkande Internetuppkoppling. En av de utlästa böckerna är den lilla novellsamlingen La boîte noire.
