Idag har jag plockat hem både Makten över klimatet och Mat & klimat – två böcker jag tror är riktigt intressant läsning. Hoppas jag får tid att läsa ut dem innan det är dags att lämna tillbaka dem. Det är nog inget omlån på Mat & klimat, för den är nog såpass ny och populär.
Att Pär Holmgren är populär råder det ingen tvekan om. Han var och föreläste här på universitetet i Umeå om mat & klimat och gratisbiljetterna tog slut direkt, så jag fick inte tillfälle att gå!
Det blir många Tematrio-uppdateringar nu, men jag har ju legat lite efter ett tag och på läsfronten står det rätt still. Fast ska jag vara mer korrekt så läser jag faktiskt jättemycket, men ingen skönlitteratur. Det blir mer vetenskapliga artiklar, avhandlingar och kurslitteratur för tillfället. Mastigt!
Den här gången handlar i alla fall Tematrio om omläsningar och omläsningar är något jag faktiskt inte har ägnat mig åt sedan jag var liten. Hur har man tid med sådant när det finns ett oändligt antal olästa böcker som man vill läsa? 🙂
När jag var liten läste jag dock om alla böcker. Om och om igen. Böckerna hann liksom ta slut i det lästempot jag höll. Således har jag läst alla Stallkompisarböckerna (t.ex. En sommar utan hästar) minst 2 gånger var (en del har jag nog läst snarare 5+ gånger) och mina Fem-böcker (däribland Fem befriar flygarna) lika många gånger.
När jag läste Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö ville jag direkt läsa om den, men jag gjorde det aldrig. Borde jag ta tag i det?
Jag vet inte. Jag misstänker att man lätt blir besviken när man läser om något som det var ett tag sedan man läste sist. En del fina läsminnen får nog helt enkelt stanna i minnet.
Snart är jag ikapp med Tematrio-frågorna! Den här gången är temat hembygden och för egen del hör jag hemma lite varstans, så det blir till att välja mellan Uppland och Västerbotten. Det får bli Uppland.
Göran Tunströms Tjuven är en bok som jag är lite kluven till, men jag gillar delar av den skarpt. Den utspelar sig i Uppsala, där bokens huvudperson planerar att stjäla Silverbibeln. Här blir det alltså lite känna igen sig-känslor när huvudpersonen rör sig i Carolina Rediviva och andra bekanta byggnader i den gamla universitetsstaden.
På pendlingsavstånd från Uppsala hittar man Tierp, som väl också kan sägas höra till min hembygd. Här bor Gloria, i Lena Kallenbergs bok Coola krogen, innan hon får jobb på en krog i Stockholm. Jobbet blir inte alls som planerat och krogvärlden är heller inte så fläckfri som Gloria kanske hade trott. Jag fastnade inte direkt för boken, men det ligger mycker researcharbete bakom den, så jag tror det är bra läsning för den som vill läsa något avskräckande om denna bransch. Boken kanske inte passar klockrent in i Tematrion, men det är sannerligen inte ofta Tierp står för miljöerna i skönlitteratur, så jag kom att tänka på den direkt, även om Tierp egentligen bara agerar tråkig håla i bokens första kapitel.
Jag kan inte komma på någon mer bok som utspelar sig i mina hemtrakter, men några uppländska författare finns det i alla fall att lyfta fram. En är Elsie Johansson, från Vendel. Hennes böcker om Nancy har jag sett dramatiserade på Statsteatern i Uppsala och så har jag läst Mosippan, som jag tyckte mycket om.
Ja, det var böcker på tema hembygden – Uppland. Vad finns det för böcker och författare i Västerbotten? Pölsan såklart! Men sedan tar det stopp för min fantasi och någon direkt Umeå-bok (min hemstad) kan jag inte alls komma på. Några tips?
Oj, vad svårt med en Tematrio som går ut på att lista tre favoritböcker som handlar om läsning! Jag kommer bara på en bok och det är Zusaks fina lilla bok Boktjuven, som handlar om en flicka som stjäl böcker i andra världskrigets Tyskland.
Någon som förmodligen har läst lite för mycket romantiska böcker är annars Madame Bovary, som såklart inte kan bli annat än besviken över kärleken när den inte är som i böckerna.
Den tredje boken jag vill tipsa om passar kanske inte så bra in på temat, men jag kommer inte på något bättre än Fördjupade studier i katastroffysik, som åtminstone innehåller många, och ofta underhållande, referenser till annan läsning (existerande och icke-existerande). Fantastisk bok! Och apropå den, är det någon som vet ifall Pessl har kommit ut med något nytt som har översatts till svenska? Är sugen på att läsa mer av henne!
Det finns en genre böcker jag brukar tycka särskilt mycket om och det är skönlitteratur som berättar om livet förr. Fogelströms stadböcker och Mobergs böckerna om Utvandrarna hör hit, liksom barn- och ungdomsböckerna När vi var barn och böckerna om Kulla-Gulla. Det finns säkert en uppsjö fler, som jag har läst, men glömt just nu. Det är hur som helst kul att kombinera skönlitteratur med historia – att förena nytta med nöje liksom.
Nu har jag varit inne i den genren igen och jag har precis läst ut Pintorparhäxans elev, där Barbro Bäcklund berättar om hennes farbrors, Sverker Burmans, år på Arbetsstugan i Arjeplog vid slutet av 20-talet. Till Arbetsstugan kunde den som bodde för långt bort från en skola hamna och Sverker själv fick åka dit som tioåring och stannade där i fyra år. Sin familj återsåg han på sommarloven och under jularna, även om det sistnämnda alltid var svårt att få till eftersom resvägen var så krånglig.
Det är en intressant historia Barbro Bäcklund berättar, för det här är nog en del av Sveriges historia som i mycket har glömts bort. Här kan läsaren dock ta del av en inifrånberättelse om hur det var att tvingas gå i skola långt från sitt hem. Det är ständig hunger och hemlängtan, rymningar, aga och grymheter mot nykomlingar, men det är också lekar, bus, filmvisningar och gemenskap.
Jag tycker att Barbro Bäcklund berättar den här historien väl och jag tror att den passar extra bra i skolsammanhang eftersom den är ganska kort och lättläst och innehåller många förklaringar till ord, hantverkstekniker m.m. när det behövs. Jag tycker absolut att den passar att läsa för alla som vill lära sig lite mer om ett bortglömt stycke av Sveriges historia.
Nästa Tematrio på tur (för mig, jag ligger ju efter) är tema djur. Jättekul! Jag har alltid älskat djur och under en lång period slukade jag massvis med hästböcker (hos mina föräldrar har jag en separat hästbokhylla!).
Men den kanske bästa djurboken av de alla är Djuren i gamla skogen av Colin Dann, som är en av de första böckerna jag läste. Jag lär väl ha varit ca 6 år när jag läste den första gången och den har lästs och lästs och lästs sedan dess.
En annan mysig bok om djur är Mina fem tigrar, där fantasy-författaren Lloyd Alexander berättar kärleksfullt och träffsäkert om sina fem ”tigrar”.
En lite nyare bok om ett älskat husdjur är den varma och roliga boken Marley och jag, som handlar om en inte helt lätthanterlig labrador. Fin bok, som också har blivit film!
Jag fortsätter att beta av Tematrio-utmaningarna och nu har jag hunnit fram till tema Jerusalem.
Vägen till Jerusalem känns som det enklaste valet med tanke på titeln. Jag tyckte att den boken var bra, men jag fastnade uppenbarligen inte mer än att jag stannade vid den och struntade i att läsa fortsättningen (det är en trilogi, va?). Har heller inte sett filmerna. Borde jag skärpa mig? Är resten läsvärd? De kanske blir ett läsprojekt nu framöver. Vid det här laget har ju böckerna så många år på nacken att de nog står och dammar igen på biblioteket, så något köande lär det inte bli.
Ett annat självklart till Tematrio känns som Bibeln, som jag har läst två gånger men inte recenserat (svårrecenserad, eller hur?!). Den som vill läsa bibeln hoppas jag vet att den finns på nätet, www.bibeln.se. Lätt att söka! Tidigare kom man först till ett fint litet intro med texten ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud”. Ett fint citat (och det finns många fler fina citat i Bibeln). Läs den! Allmänbildning! Kopplingen Jerusalem-kristendomen-Bibeln är ju rät lätt att göra, men Jerusalem är ju också helig stad inom judendom, kristendom och islam.
Något krystat leder det mig fram till den tredje boken, Tusen och en natt, som såvitt jag vet inte direkt utspelar sig i Jerusalem, men som åtminstone innehåller sagor från kulturer där islam varit en stor del.
Det har regnat priser över den här boken och dess författare: Stora journalistpriset, Guldspaden och många andra, och jag förstår verkligen varför. Det här är på samma gång en angelägen och ändå lättillgänglig bok om det ohållbara i dagens fiske.
De flesta har nog, liksom jag, inte så stora kunskaper om fisket och hur det går till. Det kanske är många fler än jag som till och med tror att man gör ett aktivt val, något som påverkar, ifall man bojkottar att köpa torsk. Så är det inte. Det som inte säljs i Sverige säljs någon annanstans eller bränns upp för att inte priserna ska dumpas, och detta är bara en av de saker som kan tyckas märkligt när det gäller fisket idag.
Där ute pågår faktiskt en helt laglig utfiskning av våra hav. Djur utrotas, ekosystem rubbas, allt större båtar slåss om att fiska allt färre fiskar och miljoner efter miljoner pumpas in i denna bransch, som redan nu är för liten för att föda alla som sysslar med den.
Man blir helt klart uppgiven och ledsen över att läsa boken, eftersom det blir så uppenbart att pengar får gå före de omätliga skatter som finns i havet och eftersom politikerna gång på gång undviker att fatta beslut som kan göra skillnad. Isabella Lövin lyfter ändå fram ett antal lösningar som hon anser skulle kunna ge positiva förändringar och det känns bra. Kanske finns det lite hopp. Kanske.
Fram till dess undviker jag fortfarande att köpa torsk, såväl som ål, odlad lax och en hel radda andra fiskar som inte är hållbara att fiska upp eller odla fram. Utöver det hoppas jag att alla läser denna bok och får sig en tankeställare, för om ingen gör något har vi alldeles snart förstört fisket, som vi känner den, för all framtid för våra barn.
Av Enquist har jag bara läst Nedstörtad ängel, som jag inte fastnade riktigt för, och om honom som person visste jag inget när jag satte tänderna i den här boken, som är hans memoarer. Den sträcker sig från barndomen i den lilla Västerbottniska byn Hjoggböle, genom studier i Uppsala, till Broadway och Danmark, in i alkoholism och ut igen på andra sidan.
Bäst tycker jag helt klart om de första delarna, där Enquist berättar om hur det var att växa upp som son till bygdens lärarinna, och därför vara lite ”överklass”, och där han beskriver livet som två läger – det mellan de kristna och de som inte var det. Resten grep mig inte direkt, men det beror nog på att jag inte känner till Enquist så mycket sedan tidigare. Hade det varit en författare som jag följt en längre tid hade jag förmodligen funnit det intressant att läsa detta ”inside”-reportage från de föreställningar han satt upp och hans utlämnande berättelse om sitt missbruk, men nu blev det inte så mycket mer än just en dussinberättelse för mig.
Jag tycker ändå bra om den här boken! Framför allt älskar språket, som är enkelt, men samtidigt levande, uttrycksfullt och vackert. Jag vill gärna läsa mer av Per Olov Enquist!
