Den här veckan handlar Tematrio om spänning.
Jag vet inte om Vinterskola kan tänkas räknas in i denna genre, men jag tycker att den är spännande och det är en bok som jag tycker väldigt mycket om.
Flugornas herre är en annan bok som är rätt fängslande och beskriver mycket råhet och hemskheter.
Den tredje boken jag spontant kommer att tänka på är Paparazzons heder, som jag läste för några år sedan och verkligen fastnade för. Spännande deckare!
Det här blir min andra Axelsson i år och jag har ytterligare en på gång, för jag lånade Slumpvandring på biblioteket här om dagen. Långt borta från Nifelheim är Majgull Axelssons skönlitterära debutroman, som kom några år efter Rosario är död, boken som gripande berättar om barnprostitution på Filippinerna. Även här skildras utsattheten för de allra fattigaste i detta land, om än lite mer i skuggan än i Rosario är död.
Huvudpersonen heter Cecilia och jobbar som diplomat. Det är en tämligen skyddad värld hon rör sig i och det är framför allt via chauffören, en fattig filippinsk man, som har en stor familj att försörja, som hon får någon kontakt med de förhållanden som stora delar av befolkningen lever under. När hon, chauffören och en gammal bekant från uppväxten, företar en skyndsam resa till Manila råkar de hamna långt ute i obygden p.g.a. ett vulkanutbrott och blir fast där borta. Där träffar de också en ensam liten flicka och en man som kanske hör till gerillan. Saker och ting ställs plötsligt till sin spets och särskilt kommer ursprunget ikapp.
Denna, ganska skakande, berättelse blandas upp med berättelsen om Cecilia, när hon åter är i trygga Sverige och tar hand om sin svårt sjuka mor. De traumatiska minnena från Filippinerna och minnen från när hon växte upp i Nässjö, som dotter till en nyrik byggherre och en mor engagerad i politiken, bubblar upp hela tiden.
Det är väldigt gripande och Axelsson kan skickligt och trovärdigt porträttera sina karaktärer i boken. Det är väldigt lätt att se miljöerna framför sig och att förstå varför Cecilia handlar som hon gör och vad som driver henne till det hon gör. Smärtsamt närvarande berättat! Jag gillar verkligen den här boken och kan väl bara sakna att vissa saker faktiskt inte reds upp, samt att jag inte riktigt kommer överens med slutet.
Galet vad mycket jag läser just nu! Så kan det gå när man är ledig och solen äntligen är framme! Idag har jag läst ut den lilla boken Huset på Arlozorovgatan och hittade tyvärr ingen ny favorit i denna. Boken är skriven av en ung debutant och boken är också väldigt ungdomlig och fräscht satt och illustrerad. Det gillar jag! Själv berättelsen engagerar mig tyvärr mindre.
Boken kretsar kring de fyra invångarna i huset vid Arlozorovgatan i Tel Aviv. När boken tar sin början är de mer eller mindre främlingar för varandra, men längst berättelsens gång kommer de varandra allt närmare. Främst handlar boken om Nathan och hans hopplösa försök att få ett ligg. Bland de andra huvudpersonerna hittar vi en stor författare, som blir bedragen av sin fru, en misslyckad poet och en sörjande änka. I bakgrunden av dessa människors historia berättas historien om Haim Arlozorov, som har gett namn åt gatan, och mordet på honom.
Det är en fin idé att skriva en bok om ett hus och jag kan se framför mig hur författaren har suttit där i Tel Aviv, kollat på huset och börjat fantisera kring vad slags människor som bor där. Den här gången tycker jag dock att kapitlen blir lite för korta och att berättelsen aldrig tycks komma nära. Kapitlen sträcker sig sällan över mer än några sidor och boken är heller inte så tjock. Det räcker helt enkelt inte till för att lära känna huvudpersonerna riktigt och då blir jag lite besviken. Vidare blir jag inte direkt frälst av språket heller, som ibland blir rätt vulgärt rent av. Men det är ändå en rolig liten bok och en kul debut.
Igår var det Quatorze juillet och veckans Tematrio handlar om Frankrike. Uppgiften är alltså att berätta om tre franska favoriter, böcker eller författare.
Jag läste ju faktiskt ut Lyckan är en sällsam fågel så sent som i förrgår. Gavalda är lite av en favorit faktiskt, även om just den senaste romanen var lite av en besvikelse. Helst läser jag hennes noveller i Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans.
En annan fransk favorit är Faiza Guènes Kiffe kiffe demain, som är en riktigt härligt berättad ungdomsbok om en tjej i en Parisförort. Jag läser faktiskt en annan Faiza Guène just nu: Du rêves pour les oufs (Drömmar för dårar) och jag gillar den också.
Jag har många andra franska favoriter, men ska jag bara nämna en till så tar jag Emmanuel Carrères Vinterskola, som är en mörk, men väldigt gripande berättelse. En riktig favorit hos mig faktiskt!
Nu har jag läst uppföljaren till Tethys pool position, Tethy, bara Tethy. Även i denna behandlas allvarliga ämnen och tragiska förhållanden, men boken är ändå mer rolig än vältrande i tragik. Kanske är det just så författaren vill att vi ska se Tethy; som en speciell människa snarare än ett offer.
Tethy, bara Tethy får vi lära känna huvudpersonen, Tethy, lite närmare genom hela hennes barndom och uppväxt. Det är precis en sådan berättelse som jag älskade för några år sedan, när jag själv var i tonåren. Det som gör det är att det finns mycket att känna igen sig i: kompisböcker, bästisar och fåniga dikter t.ex. Fast egentligen är Tethy inte alls någon som man känner igen sig i. Hon är faktiskt inte alls som ”alla andra”; hon är Tethy och hon har alltid lite mer livliga fantasier och lite mer galna tankar och idéer än andra.
Det är svårt att inte gilla den här boken, som är varmt och roligt skriven, trots att den beskriver en barnhemsunges uppväxt och ganska tragiska tillvaro. Jag tycker att det är skönt och befriande med en sådan här bok, som vågar vara rolig och dråplig snarare än att fokusera på död och elände. Kanske gör detta att den inte lämnar ett lika stort avtryck som en snyft-bok hade gjort, men jag gillar den som den är och rekommenderar den gärna för den som vill ha en avkopplande bok.
Anna Gavalda har hyllats för sitt sätt att skriva, sitt moderna språk och hennes skicklighet när det kommer till att beskriva människor och relationer. Jag tror att den som har läst och gillat Tillsammans är man mindre ensam kommer att känna igen mycket av detta, för nog är det här en bok som man blir glad av. Visst är det förutsägbart och visst hade det kunnat kortats ned 200 sidor och ändå varit samma berättelse, men jag tycker ändå att det är helt okej.
I huvudrollen hittar vi en arbetsnarkoman som kämpar för att hålla uppe fasaden inför styvdottern. I verkligheten har förhållandet med sambon sedan länge havererat. Livet rullar på och bjuder nästan aldrig på eftetanke eller framtidsdrömmar. Så får han ett brev från en vän som han inte har haft kontakt med på många år. Brevet är mycket kort: ”Anouk är död”, men det rubbar hela hans liv.
Genom boken får vi sedan följa huvudpersonens otroliga utveckling och se hur han blommar ut. Det skildras inte minst i språket, som är nästan jobbigt osammanhängande när det beskriver huvudpersonens oändliga tjänsteresor, hans försök att hålla igång relationen där hemma och allt annat som utgör hans vardag. Det är skickligt skrivet, men, som sagt, nästan jobbigt. Jag kan inte låta bli att misstänka att mycket helt enkelt har fallit bort i översättningen. Det som alldeles säkert flyter på bra i franskan blir här avhuggna meningar och ord som knappt finns i svenskan, men som är tappra försök att översätta vardagsord och slang från franskan.
I slutändan blir det bara ett medelbetyg från mig. Jag kunde inte riktigt fastna för berättandet den här gången och de drygt 500 sidorna blev också lite för mycket för att beskriva denna historia. Jag tycker ändå att det är en fin bok och jag ser fram emot att läsa mer av Gavalda.
I sju år har Bodil Malmsten bott i Finistère och därifrån har hon berättat om den ständiga kampen mot mullvadarna, om sin eleganta granne Madame C och om vardagen i denna franska, pittoreska stad, där man kan köpa flera sorters ostron nere vid hamnen. Hon avslöjar att det är fiktion, att platsen inte finns på riktigt, lika lite som Madame C gör det. Och nu är det dags att lämna detta. Anledningen berättar hon inte, bara att hon måste. Det här är alltså den sista boken från Finistère, precis som titeln avslöjar. Det är dags för Bodil Malmsten att packa, ta avsked från sitt hem och bege sig till en stad nära Nantes, där hon har köpt en fuskrenoverad lägenhet av tre personer som hon kallar för ”De tre onda männen i staden nära Nantes”.
Det fina språket och det härliga berättandet känns igen från tidigare böcker. Det är ingen humorbok, men boken är fylld av fyndiga formuleringar och bjuder inte sällan på leenden. Men någon humorbok är det som sagt var inte. Det var faktiskt länge sedan jag läste en sådan bitter berättelse som detta och jag vet inte hur många gånger bokens huvudperson beklagar sig över att behöva lämna allt hon älskar i Finistère till förmån för ”staden nära Nantes”. Det är djup ånger och ett oändligt antal avsked, men som tur är blir det inte allt för deprimerande och det slutar till och med ganska ljust. Det tackar jag för! Jag valde att lyssna på boken och ska jag vara ärlig hade jag nog hellre läst den själv. Jag fastnar inte riktigt för Bodil Malmstens uppläsning och det är ju lite dumt med tanke på att hon, om någon, borde kunna läsa upp sin egen bok. För mig stämmer hur som helst inte rösten med det lätta språket och även om jag gillade ljudboken tror jag att jag hade gillat pappersformatet mer.
I veckans Tematrio ska man lista tre romaner skrivna av författare från USA. USA firade ju sin nationaldag i helgen, så det är ju passande.
Blonde av Joyce Carol Oates är för mig så mycket USA det kan bli, kanske för att en ikon som Marilyn Monroe är huvudperson. Det är ett fantastiskt berättat kvinnoöde och en av Oates bästa böcker i mitt tycke (även om betyget kanske inte speglar det ;)).
Ett annan livsöde för en amerikansk kvinna berättar Janet Fitch om i Vit oleander. Boken handlar om Astrids otrygga liv när mamman hamnar i fängelse.
Den tredje boken jag kommer att tänka på är Möss och människor av John Steinbeck om två arbetarmäns drömmar om att skaffa sig något eget.
Det finns faktiskt många böcker om och av amerikaner! Jag hade kunnat fortsätta en god stund till.
När det kommer till Rysk dagbok kan vanliga deckare och spänningsromaner slänga sig i väggen. Allt som jag brukar förkasta som överdrivet, orealistiskt eller fånigt, i deckare, avslöjar Poltikovskaja vara vardag i Ryssland. Här skildras det politiska läget i Ryssland från tiden när Putin blev omvald 2003 till gisslandramat i Beslan ett par år senare. Det är valfusk, beställningsmord, korrumption, lögner och annat vansinne om vart annat, beskrivet i dagboksform.
Jag känner mig oerhört naiv som inte har haft en aning om vad som har pågått i Ryssland, men Rysk dagbok kan verkligen öppna ögonen. Anna Politkovskaja berättar öppet, om än ganska bittert, om vad som sker i samhället omkring henne. Oerhört modigt! Det hon avslöjar är saker som hon var tvungen att sätta livet till för att nå ut med. Strax innan manuskriptet till den här boken var klart mördades hon.
Det är en stark berättelse, men kanske inte den mest lättlästa om man inte är mycket insatt i Rysslands historia och politik. Det finns i och för sig ett rejält appendix med förklaringar, men det kan ändå bli lite rörigt för mig.
