Föda utan rädsla av Susanna Heli är något av en klassiker bland böcker om att föda barn. Här finns fakta, råd och övningar som förhoppningsvis kan leda till en lite tryggare och bättre förlossningsupplevelse.
Föda utan rädsla av Susanna Heli utkom första gången 2009 och har sedan dess tryckts om otaliga gånger och även kommit i en nyutgåva, som fortfarande ligger högt upp på topplistan bland böcker om föräldraskap. Det är helt enkelt något av en klassiker inom området och metoden i boken ligger också till grund för profylaxkurser. För vår del är barnet beräknat i slutet av maj, så jag kan väl ärligt talat inte säga så mycket om hur användbar den här boken är – jag har ju liksom inte fött ännu, men visst känns det som en pålitlig och bra bok!
I Föda utan rädsla går Susanna Heli igenom vanliga rädslor inför förlossningen, hur en vaginal förlossning (utan komplikationer) går till och hur rädsla/stress och smärta hänger ihop. Därefter går hon igenom de fyra verktyg som Föda utan rädsla-metoden bygger på: andningen, tyngden i kroppen, rösten och tankens kraft. Ett helt kapitel riktar sig till stödpersonen, t.ex. en partner, med råd om vad hen kan göra för att stötta under förlossningen. För den som är väldigt fyrkantig kan nog delar av den här boken kännas lite flummigt, men, ärligt talat: är inte allt som rör en graviditet och en förlossning helt oförklarligt?! Jag är helt öppen för ett visst mått ”flum” i de här sammanhangen. Det märks också att Susanna Heli kan sin sak. Hon har jobbat som undersköterska på förlossningsavdelning och som doula under många år. Boken har också en lång referenslista. Så visst känns det här som en bok att luta sig lite mot. Och visst ligger det något i det som är bokens och metodens kärna: lugn och trygghet är en bra grund för en lyckad förlossning – så är ju också ”må bra”-hormonet oxytocin helt centralt under en förlossning.
Föda utan rädsla är helt klart en bra läsning för den som vill förereda sig inför en vaginal förlossning. Jag kan tillägga att jag egentligen inte är speciellt rädd för förlossningen (inte mer än vad säkert alla är!), men den här boken känns som ett mycket bra stöd oavsett och den innehåller många övningar som kan vara bra för vilken gravid person som helst. Jag tror också att Föda utan rädsla kan vara väldigt bra läsning för en stödperson, som ju faktiskt har en stor roll under en förlossning.
Tung av Kiese Laymon är en självbiografisk bok om att växa upp som stor och svart i ett samhälle präglat av rasism.
Tung av Kiese Laymon är en självbiografisk berättelse om att växa upp i samhälle präglat av rasism. Det är 80-tal i Mississippi och Kiese växer upp med sin ensamstående mamma, som är statsvetare och fast besluten att skydda sin son från rasismen på det sätt hon ser som det riktiga: hon ska ge Kiese orden, böckerna, bildningen. Även om han kommer att behöva kämpa dubbelt så hårt som vita så ska hon se till att han utbildar sig och att ingen någonsin kan kritisera honom för något. Hon pressar honom hårt. Slår honom. Hon kämpar också med sitt eget: akademikeryrket till trots har de ofta slut på pengar. Hon spelar. Träffar fel män.
Kiese växer upp och blir på många sätt den som mamman pushat honom att bli: den skrivande, akademikern, den som rör sig i ”vita” miljöer. Samtidigt är han svart och, bokstavligt talat, tung. Med sina 145 kilo smälter han inte in. Han stoppas av poliser, anklagas för att fuska, har alltid blickar på sig. Genom åren kommer han pendla i vikt: rasa till 70 kg och ha en kropp utsliten av alltför hårt träning, och åter äta sig stor.
Tung målar upp en väldigt tydlig bild av rasismens många ansikten. Den är verkligen brännande! Men det är en bok som har många fler lager än så. Kiese Laymon utforskar makt och missbruk och skriver väldigt utlämnande om skam.
Jag blev verkligen berörd av den här boken. Den är en vuxnare och elegantare komponerad version av andra viktiga böcker om rasism, t.ex. The Hate U Give, som jag läste här om året. Språket är fantastiskt, lekfullt och levande, enkelt och träffande. Lyssna gärna på boken som Radioföljetong, där uppläsaren David Lenneman verkligen höjer den svenska översättningen ett snäpp.
Kiese Laymon (född 1974) är en amerikansk författare och professor i engelska och kreativt skrivande. Tung är hans första bok som översatts till svenska.
Cirkeln? Jo, det är såklart första delen i Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens urban fantasytrilogi som utspelar sig i den fiktiva bruksorten Engelsfors. Då kändes småstadsgreppet nytt. Nu har ganska många förlagt böcker från alla möjliga genrer till småstäder. Det var dock inte bara idén om att låta handlingen i en fantasyroman utspela sig i en sömning avfolkningsbygd, som så många av oss kan känna igen oss i, som var spännande. Det som verkligen lyfte böckerna var de oerhört fina huvudpersonerna – vilsna, kära, olyckliga, vanliga, ovanliga tonåringar. Alla huvudpersoner i Engelsforstrilogin har sin personlighet, sin högst igenkännbara karaktär. Det finns så fruktansvärt mycket igenkänning i Engelsforsböckerna!
Gäller det fortfarande? Ingen aning! Jag har verkligen ingen aning om de här böckerna fortfarande hittar nya läsare. För tio år sedan kändes det åtminstone som att de slog ned som en bomb.
Böckernas utgivning sammanföll dessutom med att bloggen som medium peakade och förlaget lyckades väldigt väl med att exponera böckerna på just bloggar och i sociala medier. Jag hör till alla de som fick förhandsexemplar i form av ett utskrivet manus, en rejäl pappersbibba som jag fortfarande har kvar någonstans. Det kändes mystiskt och speciellt på något sätt. Förlaget lyckades skapa den magiska känslan av att de var på väg att ge ut någonting stort och speciellt, så speciellt att det inte gick att vänta med utskick tills boken var tryckt.
Var böckerna så speciella? Gjorde de sådan succé? Det jag vet är framför allt att det är betyget 5 av 5 som gäller för min del! Jag tyckte att de var kanonbra och de har verkligen etsat sig fast i minnet. Varje gång jag ser dem så känner jag faktiskt någon slags nostalgi. Böckerna påminner dels om den riktigt bra läsning, men också om den där tiden när bloggar, till och med bokbloggar, var så himla hett. Det var kul att vara en del av!
Det var också en ganska speciell tid i mitt liv: en tid med många förändringar, i stort och smått. Inte för att mitt liv har några direkta kopplingar till Cirkeln, men det finns någon slags koppling i hjärnan som gör att jag omedelbart kastas 10 år tillbaka i tiden och tillbaka till min gamla lägenhet på Sofiehemsvägen när jag ser de här böckerna.
Nu har alltså 10 år gått. Nu är livet helt annorlunda. Jag bor i en fyra gånger så stor bostad som när det begav sig, jag har hunnit skaffa mig 10 års arbetslivserfarenhet och en doktorsexamen och vilken dag som helst blir jag mamma. För att nämna några exempel. Andra saker är precis som vanligt. Jag bor i samma kvarter, har i stort sett samma vänner nu som då, ägnar mig åt i stort sett samma fritidsintressen. Ja, på flera sätt känns det faktiskt som att det inte har gått en dag, trots allt. Fast det har det ju. Och Engelsforstrilogin står där i hyllan med sitt nostalgiska skimmer. Fint!
Den sista migrationen av Charlotte McConaghy är en fin bok om kärlek, relationer och att söka efter sig själv – kryddat med cli-fi.
Årets andra cli-fi är avklarad! Charlotte McConaghysDen sista migrationen utspelar sig i en nära framtid där ekosystem har kollapsat och den biologiska mångfalden är ett minne blott. Merparten av de landlevande djuren är utrotade, fåglar är en sällsynt syn och haven är i stort sett tomma.
Bokens huvudperson, Franny Stone, är helt fokuserad på en enda sak: att följa världens sista silvertärnor på deras långa resa mot häckningsplatsen på Antarktis. Hon har utrustat några av de kvarvarande individerna med sändare och försöker desperat att hitta något fartyg som är villig att ta henne med sig och följa fåglarna på sin resa, den som förmodligen blir deras sista migration. Så hamnar hon på Saghani, ett fiskefartyg. Kaptenen går motvilligt med på att ta med Franny, som lockar med att att fåglarna kan leda dem till stora fiskfångster.
Det är tufft att vara ute till havs. Jag har ingen som helst erfarenhet av sådant, men författaren lyckas levandegöra situationen: utsattheten när stormar och oväder drar förbi, kulturen bland besättningen, det hårda arbetet.
Parallellt med berättelsen om Franny och hennes resa med silvertärnorna görs också återblickar till hennes tidigare liv: ett sökande efter försvunna släktingar, en snabbt uppblossad kärlek till en professor på det universitet där hon arbetar som städare (och ett omedelbart giftermål med densamme), familjehemligheter att söka svar på, saker att fly från. Det är ett skickligt bygge som i och för sig leder till något förutsägbart, men som ändå byggde upp en spänning. Franny är en intressant karaktär och som läsare vet man inte exakt var man har henne och hur berättelsen ska utveckla sig.
Det utvecklar sig åt det romantiska hållet, så mycket får man väl säga. Den som är ute efter en mer rejäl cli-fi, med större fokus på klimatet, gör rätt i att läsa t.ex. Maja LundesPrzewalskis häst istället. Här är klimatfrågan mer en fond till något som egentligen är en berättelse om något helt annat. Gott så. Den sista migrationen är en fin bok om relationer, kärlek och sökande. För den lättrörde finns det helt klart scener som kan beröra, kanske till och med framkalla tårar. Jag tyckte att den här boken var riktigt bra, även om jag egentligen har lättare för att gråta över klimatfrågan än över kärleksromaner.
Folk har frågat mig i flera månader hur länge till jag ska jobba. Det kanske är vanligt att man är hemma och chillar någon månader innan förlossning, men förmodligen får jag frågan för att jag varit stor som ett hus ganska länge (jämfört med somliga andra och jämfört med hur jag brukar se ut). Nu är det i alla fall helt befogat att ställa frågan, för nu skulle jag i princip kunna få barn när som helst. Ibland tänker jag att det nog blir i början av juni. En del hävdar att man ofta går över tiden med sitt första barn (men det är nog inte riktigt sant att det är så?!), så varför inte? Samtidigt känns det som att min unge och min kropp har varit rätt färdiga ganska länge. Senast de kollade tillväxten var i vecka 34. Då var bebisen redan större än vad jag själv var när jag föddes (jag är i och för sig född i vecka 35). Då vägde bebisen också mer än vad alla ”graviditeten vecka för vecka”-appar föreslog. Det var också i vecka 34 som jag fick tillbaka en del av min förmåga att andas, efter flera veckor med den tveksamt härliga upplevelsen av att ha en livmoder som växt in under revbenen. Det känns med andra ord som att bebisen har växt på ganska bra och att hen har rört sig nedåt för ganska länge sedan. Men vem vet vad hen vill hitta på mot slutet.
Maj lär bli en månad där jag spurtar och gör klart det sista på jobbet. Och sedan spurtar och fixar klart det sista hemma. Och sedan kanske jag ligger hemma och chillar och läser böcker. Tyvärr är det ju oerhört begränsat vad man kan hitta på här i livet, när man inte kan vaccinera sig och när man snart ska föda ett barn. Hade livet varit annorlunda hade jag gått på museum och sådant hela tiden, men det är som det är. Så länge jag orkar och kan ska jag fortsätta att dansa och träna i alla fall. Vi har återupptaget utomhusdansen och är alltså ett gäng som träffas cirka en gång i veckan och dansar lite olika stilar som vi lär varandra. Mycket, mycket kul! Jag tar även digitala balettklasser fortfarande. Helt otroligt vad man fortfarande kan göra, även om det knappast är elegant nu för tiden.
Vad ska jag läsa då? Jo, för första gången på mycket länge ska jag inte läsa Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk, för den är nu utläst! Däremot ska jag läsa klart det sista ur månadens bokcirkelbok: Den sista migrationen av Charlotte McConaghy (den läser jag på läsplattan) och det sista ur Dan Anderssons Samlade dikter. Jobbets bokklubb läser bland annat Kvinnornas stad av Elizabeth Gilbert den här omgången, så den tänkte jag påbörja nu i maj. Får se om jag har gott om tid att läsa klart eller om den kanske aldrig blir utläst. Vem vet?
Böcker jag läser i maj: Den sista migrationen, Samlade dikter, Kvinnornas stad.
Vill du läsa något nyutkommet i maj så har jag några tips:
Bladet från munnen av Elsie Johansson. Jag har inte läst så mycket av Elsie Johansson utöver hennes fantastiska Nancy-trilogi, men den här boken gjorde mig i alla fall lite nyfiken! Bladet från munnen är en berättelse- och samtalsbok, där författaren går rakt på sak och babblar på om det som många andra damer i författarens ålder (90 år!!) förmodligen ser som ganska känsligt, t.ex. sex och religion. Jag älskar attityden – att helt enkelt bara strunta i konventioner.
En ensam plats av Kristina Sandberg. Kristina Sandberg har inte varit aktuell med någon bok sedan hon satte punkt för den fantastiska Maj-trilogin (några av mina favoritböcker, alla kategorier!). En anledning till det är sannolikt det som är temat för En ensam plats: 2016 drabbades Kristina Sandberg av cancer. Detta är alltså vad den självbiografiska boken En ensam plats handlar om. Jag kan inte tänka mig något annat än att det här är en av årets starkaste böcker!
Här om veckan blev jag kontaktad av en läsare som berättade om ett initiativ för att försöka få förlaget Modernista att ge ut den tredje och avlutande delen i Brandon SandersonsMistborn-trilogi. De har nämligen bara gett ut del 1 och 2 i översättning och nu har 5 år passerat utan att den avslutande delen har kommit ut.
Jag har faktiskt del 1 hemma. Den har blivit en riktig hyllvärmare, som så många andra böcker hemma hos mig, och nu blev jag tyvärr allt annat än sugen på att läsa. Inte vill jag läsa första delen i en trilogi som aldrig kommer avslutas! Visst kan man läsa sista delen på originalspråket, men jag vet med mig att jag aldrig kommer att göra det.
Den här grejen känns som ett mysterium för mig (men så är jag heller ingen förläggare). För visst måste man ha planerat att ge ut alla tre böckerna i trilogin? Visst måste man ha avtalat och köpt rättigheterna till hela trilogin på en gång? Visst måste man åtminstone ha pratat om det som en trilogi när man anlitat en översättare, ordnat med formgivningen, planerat de kommande årens utgivning? Så vad hände?
Man borde kanske utgå från att de första delarna i Mistborn-trilogin helt enkelt inte sålde som förväntat. Samtidigt måste jag säga att det gör mig förvånad. Det är inte ovanligt att bloggbesökare och följare på Instagram har något att säga om böcker jag visar upp, t.ex. Mistborn, men i mitt verkliga liv umgås jag med ytterst få som ägnar titlarna i min bokhylla något som helst intresse (mina bokcirkelkompisar får kanske utgöra undantaget i och för sig). Av alla böcker så är det faktiskt mitt olästa exemplar av Sista riket som folk faktiskt har kommenterat. Flera vänner och bekanta som sett den hos mig har spontant börjat pratat om Mistborn, berättat att de gillade böckerna etc. Det där var lite anekdotiskt såklart, men jag trodde verkligen inte att Mistborn hade sålt så dåligt. Jag har tvärtom fått intrycket att Mistbornböckerna är väldigt populära om omtyckta.
Ska man tro några av seriens största fans så har serien inte heller sålt dåligt. Det pratas om 4 miljoner sålda titlar, vilket såklart är en grov överdrift (inte ens Jag är Zlatan har sålt i de volymerna), men okej, fansen verkar i alla fall övertygade om att serien har sålt bra och jag tror att de kan ha rätt i att Mistbornböckerna åtminstone har sålt som förväntat. Nu har fans startat en namninsamling, som jag tänkte göra lite reklam för. Det finns alltså trogna fans där ute som fortfarande hoppas på att få läsa den avslutande delen på svenska. Hoppas namninsamlingen ger resultat!
Det där måste vara det segaste med att vara inne i fantasygenren: att inte kunna lita på att få ta del av hela berättelsen. Serier påbörjas, men avslutas inte. Böcker i översättning börjar ges ut, men projektet avbryts mitt i serien. Förlag ger ut utgåvor som är fina ihop i hyllan, men ändrar plötsligt formgivning mitt i serien. Jag har hört om böcker som delats upp i volymer, eller volymer som slagits ihop på ett rörigt sätt. Det känns som att de förlag som ger ut fantasy inte är speciellt måna om de trogna fansen. Eller särskilt måna om författarna, för den delen. Om jag skrev en trilogi skulle jag i vart fall bli missnöjd om bara två tredjedelar kom ut.
Men vad vet jag! Jag är ingen stor fantasyfantast själv. Det känns bara så påtagligt att sådana här grejer inte händer i någon annan genre. Kanske är det något i genrens natur, att det ofta är långa serier och många volymer och att många trots allt läser på originalspråket, om gör det ovanligt svårt att planera utgivningen och räkna hem sådana här projekt.
Men nog kan väl Modernista försöka ge ut hela trilogin i det här fallet? Tre böcker! Vad är problemet? Det är en etablerad författare. Det finns fans. Serien har tagits emot väl, såvitt jag vet. Det är inte Sagan om isfolket (47 böcker) det handlar om utan om tre titlar. Med tanke på hur otroligt kort livslängd böcker har idag så kanske det vore riktigt lyckat att ge ut del tre just nu. Kanske skapar det en efterfrågan också efter de första delarna i serien, som då kan få ett nytt liv, såhär 5 år senare.
Vi får se vad som händer! Kanske inget. Det bästa man kan göra är kanske att avvakta med påbörja en serie tills man säkert vet att alla delar kommer att komma ut.
Är mor död av Vigdis Hjorth är ännu en bok om frostiga familjerelationer. Den känns som en ren upprepning av den tidigare romanen Arv och miljö. För mig är det inte något positivt.
När Arv och miljö kom ut på svenska här om året blev den en av det årets största bok-snackisar. Litteraturkritikerna älskade Vigdis Hjorths roman om såriga familjekonflikter och en orättvis arvsfördelning som väckte mörka minnen. Tidningarna älskade också att skriva om allt tumult runt omkring: boken har sådana starka kopplingar till Vigdis Hjorths liv att släktingar till henne slog bakut. Med viss besvikelse läste jag romanen och jag blev inte alls speciellt imponerad. Jag tyckte Arv och miljö var tjatig, tråkig och ältande.
Nu har jag gett Vigdis Hjorth en andra chans och läst hennes lika hyllade Är mor död, som kom på svenska tidigare i år. Boken är ingen uppföljare – här är det faktiskt ett helt annat persongalleri än i Arv och miljö – men den känns verkligen som en ren förlängning av den tidigare boken.
Den här gången heter huvudpersonen Johanna och familjekonflikten handlar om en brytning som hennes mor gjort sedan hon känt sig kränkt av ett konstverk som Johanna skapat och som modern läst in sig själv i. Det finns en syster, som har en helt annan relation till modern. Pappan är död. Johanna kom aldrig på begravningen.
Nu har Johanna sträckt ut sin hand. Hon har bott utomlands under många år, men hennes eget liv har tagit en ny vändning och hon vill flytta hem till Norge igen och hon vill återuppta kontakten. Modern är stenhård och tar avstånd.
Boken är ännu ett långt ältande. Jag förstår att det är ett stilistiskt grepp, men jag tycker att det är tjatigt att läsa om Johannas eviga upprepningar kring det som varit och hennes fruktlösa försök att återta kontakten med sin familj. Jag vet inte hur mycket av boken som är inspirerat av Vigdis Hjorths liv den här gången, men gissningsvis är det mer av en roman än Arv och miljö, som nog många läste mer som en självbiografi. Oavsett så märks det att Vigdis Hjorth inte är färdig med att skriva av sig kring relationsproblem och det svåra i att som vuxen ha en minst sagt frostig relation till sin ursprungsfamilj. I Arv och miljö kändes det kanske brännande på ett annat sätt. Nu kör hon samma visa en gång till: samma stil, samma språk, ungefär samma story. Jag blev faktiskt ännu mer besviken över Är mor död än vad jag blev när jag läste Arv och miljö. Och då ska ni veta att jag hade väldigt låga förväntningar redan från början, så det fanns inte så mycket att leva upp till.
Nåja. I vanlig ordning är jag skapligt ensam om att tycka såhär. Morgontidningarna öser lovord över Är mor död och boken kommer gissningsvis sälja som smör resten av året och belönas med tjusiga nomineringar och priser allt eftersom. Det är en sådan bok. Men mig gav den ingenting.
Är mor död
Är mor död av Vigdis Hjorth
Norsk titel: Er mor død. Översättare: Jens Hjälte. Uppläsare: Gunilla Leining. Förlag: Natur & kultur (2021). ISBN: 9789127169920, 9789127169951.
Vigdis Hjorth
Vigdis Hjorth (född 1959) är en norsk författare. I Sverige är hon framför allt känd för den kritikerrosade romanen Arv och miljö.
Fiskarmännen av Chigozie Obioma blandar myter och verklighet och berättar från 9-årige Bens perspektiv en riktig tragedi om en familj som rasar samman.
Fiskarmännen av Chigozie Obioma är både ett stycke modern nigeriansk historia och en klassisk tragedi i modern tappning. Boken berättas av 9-årige Ben som, trots föräldrarnas stränga förbud, har börjat hänga vid den förorenade och smutsiga floden efter skolan. Där roar sig han och de tre bröderna med att fiska. En dag springer de på byns byfåne – ”galningen” Abulu. Det startar en händelsekedja som kommer att slå sönder hela familjen. Abulu kastar ur sig en spådom, som bröderna inte kan skaka av sig – en av dem kommer att mörda den äldste brodern. Det är så det är sagt och det verkar inte som att någon kan göra någonting för att stoppa det.
Boken gör många blinkningar till bibliska berättelser såväl som myter och berättelser från andra kulturer och religioner. Det finns säkert många lager att upptäcka för den som är bevandrad i sådant. Själv läste jag boken rakt upp och ner och jag blev oväntat fängslad. Boken är spännande och annorlunda alldeles oavsett hur mycket möda man lägger på att försöka tolka och förstå. Medan jag läste upptäckte jag faktiskt hur mycket jag gillar den här typen av berättelser som rör sig i gränslandet mellan modern verklighet och myter. Det är oväntat intressant att läsa en bok som gör en tydlig resa mot ett ganska förutsägbart mål – det går inte att läsa och tänka sig något annat än att spådomen kommer att slå in och att allt kommer att falla samman. Samtidigt gör de mytiska inslagen att det paradoxalt nog finns en känsla av att exakt vad som helst kan hända. Jag gillar det!
Jag tycker också om hur Obioma låter hela berättelsen utgå från Ben som ser allting från ett barns synvinkel. Från hans ögon skildras ett samhälle under förvandling: ett demokratiskt Nigeria är på väg att uppstå ur det som blivit efter det inbördeskrig som varat så länge. Att korruptionen är utbredd och att landet skakas av kuppförsök visas lite mellan raderna, men det som betyder något för Ben är att få en kalender, och att bli sedd, av en presidentkandidat som kommer till byn. Föräldrarna gör vad de kan för att ge sina barn en framtid. När saker inte går vare sig demokratin eller familjen vägen är den stora förhoppningen att kunna skicka barnen utomlands, till ett land där de har bättre framtidsutsikter. Som allt annat smulas alla planer och förhoppningar sönder i denna tragedi, det behöver jag inte spoiler-varna för att skriva, det ligger liksom i formen att det är så det kommer att bli. Som läsare följer jag med i berättelsen, mot det oundvikliga. Det var en fantastiskt fin resa att få följa med på faktiskt.
Fiskarmännen
Fiskarmännen av Chigozie Obioma
Översättare: Ninni Holmqvist. Engelsk titel: The fishermen. Förlag: Ordfront förlag (2016). ISBN: 9789170378911, 9789174415926.
Chigozie Obioma
Chigozie Obioma (född 1986) är en nigeriansk författare. Fiskarmännen är hans debutroman.
Tuktans ljuva år av Fleur Jaeggy är en bok om att växa upp på internat och om en vänskap som öppnar en ny värld.
Dags för ytterligare en Radioföljetong! Den här gången har jag lyssnat på Tuktans ljuva år av den schweiziske författaren Fleur Jaeggy. Bokens berättare är en fjortonårig flicka som går på internat – pappan träffar hon emellanåt på hotell, mamman befinner sig på en annan kontinent. Sin uppfostran får hon istället i den stränga internatmiljön. I den här boken har hon börjat på Bausler Institut i Appenzell, ett ställe där flickor från världens alla hörn skickats från sina välbeställda föräldrar. En av internatflickorna är rent av en presidentdotter, en flicka som blir en särskild ögonsten för internatets föreståndarinna.
När Frédérique börjar på skolan öppnar sig en ny värld för bokens berättare. Det uppstår en speciell vänskap och det väcks en längtan efter något mer. Frédérique har rest, levt, sett på ett sätt som berättarjaget inte har kunnat under sin uppväxt på internatskolor.
Jaeggy har själv gått på internat, så jag gissar att hon har en hel del egna erfarenheter at krydda med när hon skildrar den speciella tillvaron på internatskola. Jag ser att miljön och hela fenomenet bjuder på många ingångar till intressanta berättelser. Ändå fastnade inte Tuktans ljuva år. Är den för komplicerad för att fungera riktigt bra som ljudbok? Kanske. För mig fastnade den helt enkelt inte.
Tuktans ljuva år
Italiensk titel: I beati anni del castigo. Översättare: Viveca Melander. Uppläsare: Kristine Gulbrandsen. Förlag: Nilssons förlag (2019).
Fleur Jaeggy
Fleur Jaeggy (född 1940) är en schweizisk författare.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
