Journal du dehors bevisar ett en berättelse inte behöver vara komplicerad för att vara bra. Journal du dehors är över huvud taget ingen ”berättelse”: den har inga egentliga huvudpersoner, den har ingen egentlig början och heller inget slut. Vad den är, är ett slags reportage över samtiden. Författaren har roat sig med att beskriva sin omvärld: vad som händer och sägs på pendeltåget, på stationen, i väntrummet, i kön till offentliga toaletter, i köttaffären, på snabbköpet, under promenaden med hunden. Det är korta stycken, som kanske mer än någon ”berättelse” beskriver en Parisförort och människorna som lever där.
Jag fastnade verkligen för den här boken! Den är befriande enkel, men saknar inte ett vackert och målande språk.
Ännu en hästbok utläst! Jag har nu faktiskt läst alla böcker om de tre stallkompisarna Lisa, Carole och Susan och jag kan nog konstatera att böcker inte är så hemskt bra som jag tyckte att de var när jag var liten.
I Till häst i New York lämnar de tre kompisarna sin lilla idyll till småstad och åker till New York för att titta på en stor tävling, där en vän till dem ska ställa upp. Väl i New York kastas de rätt in i ett typiskt fall för deras klubb, Sadelklubben. De råkar av en slump på en stor flickidol: skådespelaren Skye Ransom och han måste lära sig att rida inför en roll i en film.
Boken varken stör eller berör särskilt mycket, men är ändå hemskt söt och trevlig. Stallkompisar var min barndoms favorithästböcker och jag kan verkligen förstå hur de blev det. Ridlektionerna och ridturerna är beskrivna på ett närmast pedagogiskt sätt och på så sätt att man känner igen sig om man själv är en hästtjej som går på ridskola och lär sig grunderna. Samtidigt är böckerna konstruerade så att vem som helst kan känna igen sig även i de episoder som inte direkt berör hästarna och ridningen. Lisa, Susan och Carole är verkligen olika som personer och alltid finns det någon av dem man som liten tjej kan känna igen sig i och tycka om.
Jag tycker ändå att det har varit skojigt att dyka ner lite i genren igen! Och jag undrar vad jag skulle tycka om t.ex. Peter Pohls böcker eller böckerna om Steffie och Nellie (av Annika Thor) eller om Mirandaböckerna (av Kerstin Sundh) om jag läste om dem. De var favoriter på sin tid, så att säga, men vad skulle jag tycka idag? Skulle jag våga? Eller är risken för stor att jag inte längre hittar något bra i dem? Usch, vad hemskt det vore!
Böckerna om Rut-Emma älskade jag i alla fall som liten och när jag läste om dem i somras tyckte jag fortfarande att de var kanon. En annan som som riktar sig till en yngre publik är Le petit prince och den är ju helt underbar! Detsamma får nog sägas gälla för Astrid Lindgrens böcker, som kan tilltala små som stora, inte sällan på helt olika sätt.
Vilka barnböcker tycker du är ”odödliga” favoriter? Har du vågat läsa om det du gillade när du var liten?
Berätta om tre filmer där du även läst boken/böckerna. Vilken var bäst, boken eller filmen?
Det finns ju faktiskt en hel uppsjö av filmatiserade böcker, men det är inte så ofta jag kollar på dem. För det första har jag ett ganska svalt intresse för film och för det andra brukar jag inte läsa boken om jag har sett filmen och vice versa. Men det finns ändå en hel del film jag har sett och som också finns som bok.
Parfymen tycker jag är en riktigt bra bok. Där tycker jag att man faktiskt har lyckats väl med att förmedla det som till synes är omöjligt att skildra i en film: parfymer och hela vetenskapen runt dofter. Dock är boken mycket bättre. Framför allt tycker jag det eftersom de har roat sig med att lägga in en kärlekshistoria i filmatiseringen, något som jag inte ser i boken och inte tycker passar i berättelsen.
En bok och film som faktiskt är ungefär lika bra är Tillsammans är man mindre ensam. Boken är en riktig tegelsten och visst har man bantat bort mycket i filmen, men den är ändå en varm och härlig feel good-berättelse, som är väl värd att se och/eller läsa! För den som suktar efter mer Gavalda kom Jag älskade honom ganska nyligt som film, men den har jag inte sett. Den som skulle vilja se Lyckan är en sällsam fågel får dock vänta förgäves, för Gavalda har avslöjat att hon inte vill att den filmatiseras eftersom hon anser det vara omöjligt att hitta de miljöer hon målar upp i boken. Det kanske är klokt. Vad kan väl inte en film förstöra när man har läst en tjock bok med rika beskrivningar av fantastiska och speciella miljöer, som aldrig ens går att återfinna i verkligheten?
En tredje bok som är filmatiserad är Möss och människor. Den är boken så trogen att det är svårt att bestämma sig för vilken som är bäst, men jag vill nog ändå säga att boken är den bästa, för det är en av mina favoritböcker och den är en riktig klassiker, som är väl värd att läsas fortfarande.
En filmatisering som jag skulle vilja se är för övrigt Revolutionary road efter all strålande kritik. Och en bok som jag skulle vilja läsa efter att ha sett en filmatisering är The Importance of being Earnest (det kommer att ske snart, för den är inköpt och står i bokhyllan och väntar!).
Stallkompisar hörde till mina favoritböcker när jag var 10-12 år och Sadelklubben ställer upp är en av två böcker i serien som jag inte har läst förut. Det var med stora nostalgikänslor jag öppnade den här boken, men också med lite besvikelse som jag la den ifrån mig. Det är tyvärr en ganska platt bok, med enkla intriger och ingen direkt djupdykning i känslor och relationer. Det spelar dock ingen större roll. Hästtokiga tjejer kan nog fortfarande älska böckerna om de tre kompisarna Lisa, Susan och Carole och deras upptåg. I den här boken handlar det om en kadriljuppvisning, som de planerar som en överraskning för att locka fler elever till sin ridskola.
Ett plus i kanten för att skildringarna av hästarna och ridningen faktiskt känns som om de kommer från någon som själv har varit där och vet vad det handlar om. Det är inte överdrivna och löjliga berättelser om tjejer som tävlar i världsmästerskap med vildhästar, utan autentiskt berättat om ridlektioner för några tjejer som har lärt sig grunderna.
Nu har vi diskuterat klart Le petit prince på franskan och näst på tur står en kort liten bok av Annie Ernaux.
I alla fall så kan jag inte låta bli att fascineras av författaren, Antoine de Saint Exupéry. Tänk att han faktiskt försvann helt spårlöst 1944! Helt spårlöst med sitt flygplan! Sådant kan man ju inte göra när man har skrivit en bok om en flygkrasch (som han säkerligen var inspirerad av från den flygkrasch han faktiskt klarade sig från nio år tidigare) och en prins som hamnar på jorden och sedan försvinner igen.
Jag var tvungen att kolla på Wikipedia när jag kom hem och läsa mer om Saint Exupérys försvinnande. 1998 hittade man tydligen ett litet armband med hans namn i havet och sedan hittade man det som troligen var hans plan, som han hade när han försvann. Helt otroligt egentligen!
Hade man aldrig hittat det där lilla armbandet hade jag gärna trott att han hade försvunnit, precis som den lilla prisen, till Asteroid B612. Jag tänker mig att hans försvinnande var lika mystiskt och sorgligt som när prinsen själv lämnar jorden i boken. Jag tänker mig att det ändå var ett lyckligt slut; kanske hade han med sig den munkorg som prinsen glömde på jorden och som han hade tänkt ha på sitt får, så att det inte skulle äta upp hans älskade blomma.
Men nix. Han försvann tydligen i havet. Så himla märkligt det är ibland.
Igår när jag var på ICA Maxi råkade jag snubbla över Anna-Karin Eldes senaste: Hej sötnos!. Den är inte precis ny, men jag har faktiskt inte sett den förut, så jag slog till. Jag brukar inte köpa böcker, men 19 kr för en bok som jag kommer att bläddra i många gånger känns helt klart värt.
För oj, vad jag gillar Anna-Karin Elde! Egentligen uppskattar jag nog mest hennes fantastiska betraktelser kring relationer och livet som kvinna och därför älskar jag hela Elde x 3. Det här är inte riktigt samma sak. I Hej sötnos! har Anna-Karin illustrerat och skrivit kring sin dansresa på Cuba. Det är stela svenskar, som försöker att vara lika mjuka i kroppen som sina kubanska danslärare, varvat med roliga texter och illustrationer från strandlivet m.m. Kul och snyggt, precis som man kan förvänta sig! Min enda invänding är att det blir lite tunt när allt kretsar kring nästan samma sak, men gillar man Elde kan jag lova att man gillar Hej sötnos!
Är det någon där? är en historia om en kvinna som har förlorat sin man i en bilolycka. Ämnet skulle kunna vara engagerande och viktigt, men det är det inte. Det blir mest klichéartat och fånigt om jag ska vara ärlig. Jag tål inte riktigt tillbakablickarna, när vi får se hur huvudpersonens och hennes make träffades, eftersom de är alltför puttinuttiga och löjliga. De sidospår som boken är kryddad med; bl.a. en orealistisk och konstig historia om huvudpersonens privatdetektiv till syster, känns inte som det tillför något heller. Det här var inte min typ av bok helt enkelt
Ska jag säga något positivt var den i alla fall rolig, åtminstone bitvis. Huvudpersonen jobbar med att marknadsföra make up och jag drog faktiskt ofta på läpparna när jag fick följa med i den ytliga världen, där allt kretsar kring att passa upp på skribenterna på olika modemagasin och att sitta uppe till midnatt för att klistra ihop fina kuvert med prover till desamma.
Vill man ha lite tidsfördriv är det inte en helt dum bok egentligen, men den gick inte hem riktigt hos mig. Det blir för platt och förutsägbart.
Berätta om tre böcker som skildrar krig eller andra former av förtryck.
Det här är ett ämne där jag skulle kunna räkna upp väldigt många böcker, känner jag. Hur många böcker finns det inte som skildrar Andra världskriget t.ex? Över huvud taget känns det som att krig är ett vanligt ämne inom litteraturen, kanske för att det är en tacksam form för att skildra något som är så drabbande för den som utsätts för det, men som tidningar och andra medier sällan kan förmedla.
En reportagebok som innehåller många gripande berättelser om barn och unga som är utsatta för olika former av förtryck är Vår förbannade rätt av Maja Frankel. Boken är skriven med utgångespunkten ”Hur kan unga människor kräva sina rättigheter om de inte ens vet att de existerar?” och berättar väldigt bra och tydligt om Barnkonventionen. Alla skolor borde använda den här boken för ett belysa detta.
Ska jag välja något som handlar om Andra världskriget finns det som sagt lite att välja på, men jag tycker nog ändå att Sioma Zubickys självbiografiska bok Med förintelsen i bagaget är den jag främst vill ta upp i den här Tematrion. Det är nog fler än jag som fick lyssna på Zubickys berättelse under högstadiet och jag hoppas att många fler årgångar av högstadieungdomar får läsa den här boken så att ingen någonsin börjar tvivla på att förintelsen har skett.
Min tredje bok blir ingen bok om krig, men en bok om ett nog så viktigt förtryck att våga prata om: mobbing. Peter Pohls böcker om Anders är några som jag verkligen fastnade för i tonåren och Vi kallar honom Anna tycker jag är särskilt läsvärd för den som vill läsa något som tränger sig på och berör & stör.
Det är inte ofta jag läser om böcker, men nu ska vi läsa Le Petit Prince på franskan och den har jag faktiskt redan läst. Jag är lite nyfiken på om jag kommer att se annorlunda på den nu och om jag kommer att förstå den på ett annat sätt (jag borde rimligen kunna mer franska i alla fall). Spontant känns det inte som att jag kommer att tycka sämre om den åtminstone, för det är en otroligt rar liten bok och nu när jag åter har läst några kapitel känner jag fortfarande att den är fantastisk. Jag fastnar mest för hur bokens huvudperson beklagar sig över att vuxna tappar så mycket av sin fantasi och förmåga att tänka kreativit. Som här t.ex:
”Si vous dites aux grandes personnes: ”J’ai vu une belle maison en briques roses, avec des géraniums aux fenêtres et des colombes sur le toit…” elles ne parviennent pas à s’imaginer cette maison. Il faut leur dire: ”J’ai vu une maison de cent mile francs.” Alors elles s’écrient: ”Comme c’est joli!””
(”Om du berättar för vuxna: ”Jag såg ett vackert hus av rosa regel, med pelargoner i fönstren och duvor på taket…” kan de inte föreställa sig det huset. Man måste säga: ”Jag såg ett hus som kostade 100 000 franc.” Då skulle de utropa: ”Så vackert!””)
Den lilla prisen är verkligen den där förvuxne, naive pojken som vuxna kanske borde ha mer av för att inte bli sådär låsta i sitt tankesätt. Till skillnad från vilken annan vuxen som helst kan han dessutom se vad det här föreställer:
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Journal du dehors bevisar ett en berättelse inte behöver vara komplicerad för att vara bra. Journal du dehors är över huvud taget ingen ”berättelse”: den har inga egentliga huvudpersoner, den har ingen egentlig början och heller inget slut. Vad den är, är ett slags reportage över samtiden. Författaren har roat sig med att beskriva sin omvärld: vad som händer och sägs på pendeltåget, på stationen, i väntrummet, i kön till offentliga toaletter, i köttaffären, på snabbköpet, under promenaden med hunden. Det är korta stycken, som kanske mer än någon ”berättelse” beskriver en Parisförort och människorna som lever där.
