Jag läste alldeles nyss hos Sveriges radio att Kerstin Thorvall har avlidit, 84 år gammal. Thorvall har skrivit en av mina absoluta favoritböcker, den prisbelönta och verklighetsbaserade boken När man skjuter arbetare…. För många är hon dock kanske som mest känd för att orsaka rabalder med sina böcker, där hon väldigt öppet skrivet om sex, särskilt med boken Det mest förbjudna (som för övrigt har legat i min ”att läsa”-hög sedan i december). Nu har Kerstin Thorvall alltså gått ur tiden, men hon lämnar en imponerande bibliografi efter sig; första boken gavs ut redan 1959 och hennes sista 2005. Jag rekommenderar er varmt att läsa När man skjuter arbetare… och efterföljande böcker om Hilma och Signe.
-
Tematrio: Sex
Den här veckan har Tematrio temat sex:
Berätta om tre böcker som innehåller minnesvärda sexskildringar.
Inte helt lätt! För min del är det nog så att de sexskildringar som inte är irriterande dåliga är sådana jag glömmer bort direkt efteråt. I en bok som i övrigt faktiskt inte handlar om sex borde sexscenerna inte vara något som tar över och som man minns efteråt. Sex är ju egentligen något vardagligt och borde inte kräva att författaren tar i så han spricker för att beskriva det poetiskt eller målande.
Ett skräckexempel läste jag faktiskt här om dagen i boken Shantaram av Gregory David Roberts (jag är halvvägs nu om ni undrar…):
Jag tryckte läpparna mot denna himmel och slickade i mig stjärnorna. Hon tog in min kropp i sin och varje ögonblick var en besvärjelse. Vår andhämtning var som om hela världen bad böner. Svett rann i strömmar till raviner av njutning. […] Min kropp var hennes vagn och hon körde den in i solen. Hennes kropp var min flod och jag blev hennes hav.
Något pretentiöst…
Annars kan jag meddela att Irvings bok Tills jag finner dig är värld att hata p.g.a. sexövergreppen som beskrivs i vardagliga ordalag i boken. Jorå, pedofili är helt okej, ELLER? Nej, vilket hemsk bok! Man kan inte tro det när man läser min recension, men den är verkligen för hemsk, på ett negativt sätt. Jag kommer aldrig mer läsa något av Irving.
Någon som är lite mer insiktsfull när han beskriver övergrepp är Bengt Ohlsson i Gregorius. Med enkla ord, men ändå på ett äckelframkallande sätt, beskriver han hur Gregorius tvingar sig på sin unga fru, som inte alls har något intresse av honom. Det känns trovärdigt och tillför något i boken, som berättar om Gregorius omöjliga längtan efter närhet och en egen familj.
-
De från norr kommande leoparderna: www.finistere.se maj 2007 – april 2009
Bodil Malmsten fortsätter att producera vackra små loggböcker där hon varvar poesi med foton, vardagsbetraktelser med politik. De från norr kommande leoparderna är den senaste och täcker upp maj 2007 till april 2009. Berättarjaget, Bodil Malmsten, bor nu i en lägenhet i en stad vid Atlanten, med ett grannpar som hon någonstans faktiskt inte riktigt kan med, men som ändå har en väldigt stor plats i hennes liv och ställer upp i alla lägen. Det kan behövas när man råkar ut för helvetet, l’enfer, med internetleverantören Orange, eller väntar förgäves på en hantverkare.Vackert, roligt och tänkvärt! Som alltid när det gäller Malmsten!
-
Tematrio: Häxor
Snart är det påsk och Tematrio har därför häxtema.Berätta om berättelser med häxor i, välj genre efter tycke och smak.
Här kommer precis alla nämna Harry Potter-böckerna. Hehe. Jag är inget undantag. 🙂 De första böckerna tyckte jag var överskattade, men serien växte och blev bara mer och mer spännande. Väldigt läsvärd! Böckerna följer några barn/ungdomar som har förmågan att kunna använda magi och därför få gå i trollkarlsskola.
En lite mer allvarlig bok på ämnet är ungdomsboken Häxans son, som berättar om den mörka delen av vår historia då häxbränningarna pågick. Det är skrämmande och svårt att tänka sig in i, men barnen eggade verkligen varandra att ljuga om resor till Blåkulla, och de vuxna, i sin skräck för allt som var annorlunda, gick på det. Inte helt olikt förintelsen, om än inte lika omfattande, naturligtvis.
Den tredje boken handlar inte direkt om häxor på det sättet, men har i alla fall ordet häxa i titeln. 😉 I Pintorparhäxans elev berättar författaren Barbro Bäcklund om sin farbror, som bodde så långt från skolan att han redan som 10-åring fick skickas iväg för att bo i en arbetarstuga och gå i skola på annan ort. Pintorparhäxan är öknamnet på den stränga föreståndarinnan.
-
Tematrio: Poesi
I veckan har jag skolkat lite från Tematrio, dels för att jag har varit upptagen med annat och dels för att veckans tema är riktigt lurigt.
Berätta om 3 poeter/dikter du tycker mycket om!
Jag tror faktiskt att jag passar den här veckan. Jag har läst alldeles för lite poesi för att kunna svara på denna.
Men spontant kan jag nämna en dikt som jag tycker är fin.
Började falla som ett löv.
Ångrade sig halvvägs ned,
förvandlades till en gul fjäril
och flög sin kos.– Eeva Kilpi
Enkelt och uttrycksfullt!
-
Vi i villa
Vi i villa är en omdiskuterad bok, inte minst för att författaren är en pseudonym och det har spekulerats i vem som ligger bakom den. Själv är jag inte så intresserad av att spekulera i det och jag tror mig heller inte kunna komma med någon smart gissning. Faktum är att boken inte liknar någon bok jag har läst tidigare, så jag har nog inte läst något av samma författare förut.Till en började älskade jag det nya: det enkla och brutalt uppriktiga språket, och faktiskt hela berättelsen. Det är korta kapitel med sällsynt skarpa vardagsiakttalgelser och ordentligt bittra tankar från en fullständigt livstrött man. Fenomenalt formulerat! Lyssna bara:
”Långsamt börjar du sortera tankar, reda ut vad du har ställt till med, tänka igenom vad du riskerar.
Hon kommer att lämna dig. Nej, hon kastar ut dig. Du får flytta runt som en tonåring och slutligen nöja dig med en tvåa i miljonprogram. Karriären följer av naturliga skäl samma nedåtgående spiral och snart sitter du med din dotter på avfarts-mcdonald’s varannan helg.
Du borstar tänderna och virar badlakanet runt midjan, av fåfäng vana ovanför dina love handles. Du går ut i köket, öppnar kylen. Den är full men du hittar inget. Du ställer dig vid fönstret och stirrar ut över gatan. Stavros och hans flinande fru har ännu inte gått upp, vädret är grått och tröstlöst.
Fan har du gjort.”
Tyvärr tappade jag intresset ungefär halvvägs. Det som började så bra som en berättelse om en vänsterprasslande mans leda och försök att upprätthålla någon slags fasad av ett fungerande förhållande, slutar tyvärr ganska skruvat. Bokens huvudperson går inte bara omkring och är bitter och less: han börjar plötsligt sabotera för sina så kallade vänner. Han repar bilar, skickar snuskiga SMS från andras telefoner, spärrar deras bankkort m.m. m.m. Till slut är han inne på att direkt skada människorna han har omkring sig. Det känns till slut lite överdrivet och inte så trovärdigt.
Boken kanske egentligen behöver något som är lite skruvat för att ens bli en bok och inte bara en nidbild över villalivet, men jag hade ändå så svårt för det att jag faktiskt tvekade länge på om jag skulle ge boken en trea eller fyra i betyg. Nu blir det en fyra ändå, för jag tycker att språket är originellt och att det finns många briljanta formuleringar i den. Visserligen kan jag inte tänka mig in i boken och känna igen mig precis, för det här handlar inte om min generation eller mitt liv, men någonstans kan jag ändå köpa det rakt av. Det är nog såhär det kan vara att bo i ett kvarter där man ständigt måste se till att vara i fas med alla andras köksrenoverngar och bilinköp, att gå på parmiddag med människor man tycker uppriktigt illa om, att älska sin dotter sönder och samman, men ändå inte kunna hjälpa henne när hennes så kallade vänner är elaka mot henne. Det är verkligen väl skildrat: så få ord, men så mycker på pricken-beskrivningar. Jag kommer garnaterat att läsa mer av Koppel.
Jag vill också passa på att berömma framsidan. Så enkelt och snyggt! Eller hur? Över huvud taget är boken fint formgiven och satt.
-
Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg
Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg är den första ungdomsboken som jag läser av Joyce Carol Oates. Mycket från hennes skrivande och berättande känns här igen från vuxenromanerna, men det känns också att det är en bok som inte i första hand riktar sig till vuxna. Det är inte bara det att boken rör sig kring en ung tjej, utan det känns också i språket att det är lite enkelt för att vara Oates. Jag tycker ändå att det är en fin bok, som fortfarande känns ytterst viktig och ytterst bra.Huvudpersonen heter Jenna och har nyss flyttat hem till sin moster med familj. Hon har nyligt varit med om en svår bilolycka, där mamman omkom, och hela livet är uppochner. Saknaden efter mamman och skuldkänslor efter den olycka hon varit med i, får henne att söka tröst i receptbelagda mediciner, och snart har hon hittat en ny vän, som också tar narkotika. Hon slits mellan rätt och fel, mellan att känna skuldkänslor för vad hon utsätter sin moster och morbror för och att känna att det inte spelar någon roll, för hon är ändå inte värd att vara älskad. Jag tror att vilken ung person som helst kan känna igen sig i alla inre konflikter som Jenna drabbas av, även om man inte har upplevt så dramatiska saker som Jenna.
Vad jag också gillar med den här boken är att den, precis som titeln antyder, slutar hoppfullt och bra. Jag respekterar verkligen Oates för att hon gärna skriver böcker på det sättet. Det är så vanligt att författare väljer att grotta ned sig i dystra och svåra ämnen och glömmer bort att det kan finnas en ljusning också. Oates gör inte så. Hon lyckas gång på gång skriva viktiga böcker, som slutar lyckligt utan att vara alltför Hollywoodaktiga.
Fin bok! Jag är glad att ni tipsade mig om den! 🙂 Härnäst kommer jag dock inte läsa någon av de andra böckerna ni röstade på, för jag har precis börjat läsa Vi i villa, som är en bokcirkelbok. Sedan ska jag nog läsa Timmarna! Det är faktiskt hög tid att jag börjar beta av min bokhög… (det inlägget är från december och jag har plockat på mig ännu fler biblioteksböcker sedan dess :P).
-
Nackdelen med att låna böcker på biblioteket…
… är att man faktiskt inte får behålla dem för evigt. Jag lånade en hel hög böcker i december och de har nu vackert stått i min hylla sedan dess och väntat på bättre tider. Men inte så länge till. Nu måste jag lämna tillbaka Shantaram eftersom någon har ställt sig i kö på den. Suck! Jag har ca 700 sidor kvar..!
Nu har jag beställt den från Adlibris istället. Så kan det gå! Jag som ”aldrig köper böcker”… Hehe.
-
Tematrio: Skrivande svenskor
Nu blir det tätt med Tematrio! Den här veckan är temat Skrivande svenskor:Berätta om tre skrivande svenskor, som på något sätt skriver om kvinnors livssituation.
En av de finaste böcker jag vet är När man skjuter arbetare…, där Kerstin Thorvall berättar sin mammas historia, som fru till en psykiskt sjuk man. Det är en fascinerande historia om ett klassamhälle där huvudpersonen offrar allt och förväntas göra så.
En annan författarinna som jag tycker väldigt mycket om är Majgull Axelsson. Hon har skrivit en hel drös böcker som på ett eller annat sätt skildrar livsöden, inte sällan kvinnors livsöden. Ska jag nämna en bok så väljer jag nog hennes senaste Is och vatten, vatten och is.
En författarinna som skriver lite mer lättsamt är Katarina Mazetti, som i sin bok Tarzans tårar skriver om ”livspusslet”, att leva med dålig ekonomi och att träffa någon ny.