Tur att Hummelhonung är en kort liten bok, annars hade jag faktiskt inte läst ut den. Äckligare bok får man leta efter! Jag fattar faktiskt inte alls vad författaren vill med den här boken eller vad personerna och händelserna i den symboliserar. Ärligt talat orkar jag inte bry mig heller. Jag blir bara äcklad av den och vill glömma att jag har läst den.
Huvudpersonen är en medelålders författarinna som åker till en liten håla i Västerbotten för att hålla ett föredrag, och sedan stannar kvar där som inneboende hos en cancersjuk, illaluktande, äcklig och störd man. Som granne har han sin bror och sitt största hatobjekt, som också ligger för döden, är illaluktande, äcklig och störd. Där är hon alltså. Hon tvättar, fixar och donar, runkar av sin hyresvärd, slickar i sig vätska från broderns bölder och lyssnar på deras sinnessjuka berättelser.
Fan vad perverst! Jag kan inte hitta på så mycket annat att säga faktiskt.
Här är alltså en bok som får ett riktigt bottenbetyg av mig och det vågar jag verkligen skriva. Det har den senaste tiden diskuterats en del i andra bloggar om bloggar vs. recensenter och recensionsexemplar m.m. Det har bland annat diskuterats att bloggare alltid skriver positiva saker, bland annat för att de mutas med recensionsexmeplar. Det här är inget recensionsexemplar. Faktiskt får jag i stort sett inga recex och jag ber inte om dem heller, men hade det varit ett recex hade jag ändå tyckt att det är en äcklig bok. Skulle jag träffa på Torgny Lindgren skulle jag inte skämmas över att tycka det heller. Smaken är som baken! Och vill man läsa något bra av Lindgren finns ju bland annat Pölsan!
Berätta om tre romaner som utspelar sig på (för oss) lite ovanliga, ”exotiska” platser.
Agneta PleijelsLord Nevermore utspelar sig delvis utanför Nya Guinea, dit en av bokens huvudpersoner åker för att studera antropologi. Boken berättar om två vänner och deras livsöden och om livet kring de två världskrigen, men en av de största behållningarna för mig var just berättelserna om livet för urbefolkningen utanför Nya Guinea och hur de låter sitt moderna liv leva sida vid sida med deras gamla traditioner och traditionella berättelser. Det är för övrigt en riktigt fint skriven bok, väl värd att läsas!
En lite kyligare plats än en ö i Oceanien är Grönland, dit spåren leder för Smilla i Fröken Smillas känsla för snö. Hon försöker reda ut vad som egentligen har hänt den döde pojke, som anses ha förolyckats i en fallolycka. Spåren i snön säger Smilla att det inte alls var så det gick till. En ovanlig deckare som absolut inte slutar som man kan föreställa sig!
Som tredje bok väljer jag ett helt verk, Tusen och en natt. En av mina absoluta favoriter! Ramberättelsen handlar om Sjeherazade, som tvingas berätta sagor för att slippa undan döden. Sagorna är en salig blandning av magi, krig, kärlek och sex, utspelat runt Sidenvägen. Det är en väldigt spännande kultur med faktiskt, för mig, väldigt oväntade värderingar och synsätt. För mig var det en frisk fläkt och en väldigt positiv upplevelse att läsa den här boken och om kulturen på den tiden. Om du tror att Tusen och en natt bara är Ali Baba och Aladdin har du mycket mer att upptäcka!
Det blir många Tematrio-uppdateringar och inte så många andra uppdateringar nu, men jag har inte så mycket inspiration till att läsa, så jag har inte så mycket boktips att komma med. Jag har mycket på gång i alla fall! Bland annat läser jag Hummelhonung (som måste tillbaka till bibblan vilken dag som helst), Timmarna och, boken som aldrig tar slut, Shantaram. Jag läser också två recensionsexemplar, en vampyrbok och en ungdomsbok! Kul! Skriver mer om dem sedan!
Veckans tema hos Tematrio är ljudböcker. Det är bara lite mer än ett år sedan jag upptäckte ljudboken, men nu är jag fast. Ljudbok passar utmärkt på promenaden eller när man är ute i solen! Just nu lyssnar jag på Anna, Hanna och Johanna av Marianne Fredriksson och den är snart färdiglyssnad. Jag skriver mer om den sedan!
Min favoritljudbok hittills är i alla fall Snabba cash, som handlar om knarkhandel kring Stureplan. Riktigt spännande! Framför allt är den fantastiskt uppläst av Morgan Alling och det visar verkligen hur viktig uppläsningen är. Om jag hade läst boken hade jag förmodligen inte fastnat för den alls, men när den är uppläst blir det som radioteater och en helt annan sak. Gillade du inte boken i tryckt form tycker jag att du ska ge ljudboken en chans! Det är förmodligen värt det! 🙂
En bok som också fungerade oväntat bra inläst är Historietter av Hjalmar Söderberg. Jag älskar Söderberg och hans språk, så jag var lite orolig över att det skulle försvinna mycket när man inte själv får läsa och smaka på orden. Men ljudboken var bra! Eftersom det är en novellsamling passar den särskilt bra för den som bara lyssnar korta stunder.
Jag läste alldeles nyss hos Sveriges radio att Kerstin Thorvall har avlidit, 84 år gammal. Thorvall har skrivit en av mina absoluta favoritböcker, den prisbelönta och verklighetsbaserade boken När man skjuter arbetare…. För många är hon dock kanske som mest känd för att orsaka rabalder med sina böcker, där hon väldigt öppet skrivet om sex, särskilt med boken Det mest förbjudna (som för övrigt har legat i min ”att läsa”-hög sedan i december). Nu har Kerstin Thorvall alltså gått ur tiden, men hon lämnar en imponerande bibliografi efter sig; första boken gavs ut redan 1959 och hennes sista 2005. Jag rekommenderar er varmt att läsa När man skjuter arbetare… och efterföljande böcker om Hilma och Signe.
Berätta om tre böcker som innehåller minnesvärda sexskildringar.
Inte helt lätt! För min del är det nog så att de sexskildringar som inte är irriterande dåliga är sådana jag glömmer bort direkt efteråt. I en bok som i övrigt faktiskt inte handlar om sex borde sexscenerna inte vara något som tar över och som man minns efteråt. Sex är ju egentligen något vardagligt och borde inte kräva att författaren tar i så han spricker för att beskriva det poetiskt eller målande.
Ett skräckexempel läste jag faktiskt här om dagen i boken Shantaram av Gregory David Roberts (jag är halvvägs nu om ni undrar…):
Jag tryckte läpparna mot denna himmel och slickade i mig stjärnorna. Hon tog in min kropp i sin och varje ögonblick var en besvärjelse. Vår andhämtning var som om hela världen bad böner. Svett rann i strömmar till raviner av njutning. […] Min kropp var hennes vagn och hon körde den in i solen. Hennes kropp var min flod och jag blev hennes hav.
Något pretentiöst…
Annars kan jag meddela att Irvings bok Tills jag finner dig är värld att hata p.g.a. sexövergreppen som beskrivs i vardagliga ordalag i boken. Jorå, pedofili är helt okej, ELLER? Nej, vilket hemsk bok! Man kan inte tro det när man läser min recension, men den är verkligen för hemsk, på ett negativt sätt. Jag kommer aldrig mer läsa något av Irving.
Någon som är lite mer insiktsfull när han beskriver övergrepp är Bengt Ohlsson i Gregorius. Med enkla ord, men ändå på ett äckelframkallande sätt, beskriver han hur Gregorius tvingar sig på sin unga fru, som inte alls har något intresse av honom. Det känns trovärdigt och tillför något i boken, som berättar om Gregorius omöjliga längtan efter närhet och en egen familj.
Bodil Malmsten fortsätter att producera vackra små loggböcker där hon varvar poesi med foton, vardagsbetraktelser med politik. De från norr kommande leoparderna är den senaste och täcker upp maj 2007 till april 2009. Berättarjaget, Bodil Malmsten, bor nu i en lägenhet i en stad vid Atlanten, med ett grannpar som hon någonstans faktiskt inte riktigt kan med, men som ändå har en väldigt stor plats i hennes liv och ställer upp i alla lägen. Det kan behövas när man råkar ut för helvetet, l’enfer, med internetleverantören Orange, eller väntar förgäves på en hantverkare.
Vackert, roligt och tänkvärt! Som alltid när det gäller Malmsten!
Snart är det påsk och Tematrio har därför häxtema.
Berätta om berättelser med häxor i, välj genre efter tycke och smak.
Här kommer precis alla nämna Harry Potter-böckerna. Hehe. Jag är inget undantag. 🙂 De första böckerna tyckte jag var överskattade, men serien växte och blev bara mer och mer spännande. Väldigt läsvärd! Böckerna följer några barn/ungdomar som har förmågan att kunna använda magi och därför få gå i trollkarlsskola.
En lite mer allvarlig bok på ämnet är ungdomsboken Häxans son, som berättar om den mörka delen av vår historia då häxbränningarna pågick. Det är skrämmande och svårt att tänka sig in i, men barnen eggade verkligen varandra att ljuga om resor till Blåkulla, och de vuxna, i sin skräck för allt som var annorlunda, gick på det. Inte helt olikt förintelsen, om än inte lika omfattande, naturligtvis.
Den tredje boken handlar inte direkt om häxor på det sättet, men har i alla fall ordet häxa i titeln. 😉 I Pintorparhäxans elev berättar författaren Barbro Bäcklund om sin farbror, som bodde så långt från skolan att han redan som 10-åring fick skickas iväg för att bo i en arbetarstuga och gå i skola på annan ort. Pintorparhäxan är öknamnet på den stränga föreståndarinnan.
Vi i villa är en omdiskuterad bok, inte minst för att författaren är en pseudonym och det har spekulerats i vem som ligger bakom den. Själv är jag inte så intresserad av att spekulera i det och jag tror mig heller inte kunna komma med någon smart gissning. Faktum är att boken inte liknar någon bok jag har läst tidigare, så jag har nog inte läst något av samma författare förut.
Till en började älskade jag det nya: det enkla och brutalt uppriktiga språket, och faktiskt hela berättelsen. Det är korta kapitel med sällsynt skarpa vardagsiakttalgelser och ordentligt bittra tankar från en fullständigt livstrött man. Fenomenalt formulerat! Lyssna bara:
”Långsamt börjar du sortera tankar, reda ut vad du har ställt till med, tänka igenom vad du riskerar.
Hon kommer att lämna dig. Nej, hon kastar ut dig. Du får flytta runt som en tonåring och slutligen nöja dig med en tvåa i miljonprogram. Karriären följer av naturliga skäl samma nedåtgående spiral och snart sitter du med din dotter på avfarts-mcdonald’s varannan helg.
Du borstar tänderna och virar badlakanet runt midjan, av fåfäng vana ovanför dina love handles. Du går ut i köket, öppnar kylen. Den är full men du hittar inget. Du ställer dig vid fönstret och stirrar ut över gatan. Stavros och hans flinande fru har ännu inte gått upp, vädret är grått och tröstlöst.
Fan har du gjort.”
Tyvärr tappade jag intresset ungefär halvvägs. Det som började så bra som en berättelse om en vänsterprasslande mans leda och försök att upprätthålla någon slags fasad av ett fungerande förhållande, slutar tyvärr ganska skruvat. Bokens huvudperson går inte bara omkring och är bitter och less: han börjar plötsligt sabotera för sina så kallade vänner. Han repar bilar, skickar snuskiga SMS från andras telefoner, spärrar deras bankkort m.m. m.m. Till slut är han inne på att direkt skada människorna han har omkring sig. Det känns till slut lite överdrivet och inte så trovärdigt.
Boken kanske egentligen behöver något som är lite skruvat för att ens bli en bok och inte bara en nidbild över villalivet, men jag hade ändå så svårt för det att jag faktiskt tvekade länge på om jag skulle ge boken en trea eller fyra i betyg. Nu blir det en fyra ändå, för jag tycker att språket är originellt och att det finns många briljanta formuleringar i den. Visserligen kan jag inte tänka mig in i boken och känna igen mig precis, för det här handlar inte om min generation eller mitt liv, men någonstans kan jag ändå köpa det rakt av. Det är nog såhär det kan vara att bo i ett kvarter där man ständigt måste se till att vara i fas med alla andras köksrenoverngar och bilinköp, att gå på parmiddag med människor man tycker uppriktigt illa om, att älska sin dotter sönder och samman, men ändå inte kunna hjälpa henne när hennes så kallade vänner är elaka mot henne. Det är verkligen väl skildrat: så få ord, men så mycker på pricken-beskrivningar. Jag kommer garnaterat att läsa mer av Koppel.
Jag vill också passa på att berömma framsidan. Så enkelt och snyggt! Eller hur? Över huvud taget är boken fint formgiven och satt.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Tur att Hummelhonung är en kort liten bok, annars hade jag faktiskt inte läst ut den. Äckligare bok får man leta efter! Jag fattar faktiskt inte alls vad författaren vill med den här boken eller vad personerna och händelserna i den symboliserar. Ärligt talat orkar jag inte bry mig heller. Jag blir bara äcklad av den och vill glömma att jag har läst den.
