Tematrio har haft lite semester den senaste tiden, men nu är den tillbaka och temat är just semester:
Berätta om tre saker du gjort under semestern/sommaren!
Under semestern har jag varit vid havet:
Spelat minigolf:
Klappat på katt:
Har faktiskt inte gjort något direkt spektakulärt. Jag har mest umgåtts med nära och kära och kopplat av vid havet. Det är så jag vill spendera semestern. 🙂
Jag tycker att noveller är riktigt trevliga. De kräver ganska mycket av författaren, för på ett kort antal sidor ska författaren både hinna måla upp karaktärerna i berättelsen, fånga intresset hos läsaren, berätta en historia och avrunda med ett bra avslut. Just därför tycker jag att de i regel skiljer sig mycket från annan skönlitteratur. Det blir mer rakt på sak och mer avskalat och det är något jag trivs med.
Konstnärens vånda och andra noveller är en fin liten novellsamling innehållandes fem noveller. De är i en perfekt längd för mig just nu, eftersom jag inte riktigt har tid att sitta och läsa långa stunder åt gången. Bäst tycker jag om novellen som heter just Konstnärens vånda, där några män med (krossade) drömmar råkar träffas på ett tåg. Jag tycker också väldigt mycket om Tiden läker alla sår, som slutar befriande oväntat och överraskande.
Det här är en sådan där bok som är så dålig och som är så totalt utan trovärdighet att man blir arg, men ändå kan man av någon anledning inte lägga den ifrån sig. Åtminstone var den lite smått fängslande i början, men inte för att den är intressant och känns viktig, utan för att man vill veta om den är så förutsägbar som man kan tro. Det är den!
Det här var faktiskt ingenting för mig. Boken handlar om en liten, stum flicka som helt plötsligt dyker upp i en amerikansk småstad och hamnar i polischef Ellies och barnpsykiater Julias vård. Det lilla barnet bär spår efter tortyr och tycks ha växt upp tillsammans med vargar istället för människor, men Julia och Ellie tar hand om henne, får henne att utvecklas och blir mycket fästa vid henne, trots att de samtidigt letar efter hennes biologiska föräldrar.
Både Julia och Ellie beter sig som klockrena stollar, bemöter ungens biologiska pappa på ett extremt oprofessionellt sätt och känns ordentligt klichéartade. Och nu har jag inte ens kommit in på allt romantiskt tjafs som boken dessutom är fylld med. Usch!
Berättelsen om vargflickan känns som något vem som helst skulle ha kunnat fantiserat ihop på svensklektionerna i mellanstadiet, men inte precis som något som håller i en roman riktad till vuxna personer. Gud, vilken smörja!
Norwegian wood handlar om Toru Watanabe, en ung student som slits mellan kärleken till två kvinnor. Den ena är Naoko, som Toru har haft ett nära förhållande till sedan en gemensam vän, Naokos pojkvän, begick självmord för några år sedan. Naoko är sedan denna händelse psykiskt sjuk, skör och bor på ett vilohem. Den andra kvinnan är den livliga och burdusa Midori, en kurskamrat.
Toru skriver brev till Naoko, umgås med Midori och däremellan lever han ett ganska ensamt och stillsamt liv. Det här är över huvud taget en rätt stillsam bok, där allting, från Torus besök på restauranger, där han köper traditionella matlådor, till hur han betraktar och beundrar Naoko, beskrivs väldigt korrekt och exakt. Jag gillar det verkligen! Över huvud taget känns orden oerhört genomtänkta, nästan så att dialogerna känns onaturliga. Det är möjligen en miss i översättningen, men jag tycker att det närmast tillför något i den här vackra, fantastiska lilla boken, som handlar om att växa upp och att slitas mellan komplicerade känslor.
Titeln känns för övrigt fin och träffande. Den vackra lilla Beatleslåten, med samma titel, är på samma tema som boken: ”I once had a girl, or should I say she once had me…”.
Jag läser gärna mer av Murakami, mycket mer. Jag känner på mig att det här är en bok som kommer att växa.
Innan jag gav mig i kast med Barack Obamas memoarer var jag lite tveksam och skeptisk. Jag är inte så insatt i USAs historia och politik och jag förväntade mig att en bok av Obama skulle vara väldigt tung och full av politiska diskussioner som jag kanske inte skulle kunna hänga med i. Jag oroade mig i onödan! Min far hade en dröm är välskriven och lätt att hänga med i.
Boken skrevs egentligen 1995, när Barack Obama gick juristutbildningen och som förste afroamerikan någonsin hade valts till ordförande för Harvard Law Review. Det är just situationen för afroarmerikaner som är bokens centrala tema och han återkommer ständigt till det identitetssökande han har ägnat sig åt hela livet. Boken tar sin början på Hawaii, där Obama växte upp med sin vita mamma, fortsätter till Chicago, där Obama jobbade som organisatör under några år och kämpade för att förändra den tuffa situationen för svarta i ett lågstatusområde med stora problem, och till Kenya, dit Obama reser för att träffa släktingar han tidigare aldrig har träffat. Det är personligt, insiktsfullt och slår med full kraft. Obama lyckas verkligen belysa många viktiga punkter kring afroamerikanernas situation.
Naturligtvis är boken också oerhört inspirerande. Jag visste inte mycket om Obama innan jag började läsa den här boken, men det låg nära till hands att tro att han var en kille som fått allt serverat på silverfat och som har vetat hela livet att han ville bli USAs president. Sanningen tycks vara att han har levt ett inte helt lätt liv och att han har kommit dit han har kommit med hjälp av hårt arbete. Jag fascineras över hans engagemang i Chicago, ett ställe han inte hade någon anknytning till innan han flyttade dit, driven av att göra något gott för samhället. Hans slit framstår som så otacksamt och arbetet så motigt, men han gav inte upp.
Jag gillar verkligen den här boken och när jag har läst den känner jag mig glad över att det har gått så bra för Obama. Kanske finns det lite hopp för världen ändå!
Arseniktornet är en väldigt läsvärd släktkrönika som tar sin början vid mamman och mormodern Malies bortgång. Liksom Berlinerpopplarna, av samma författare, börjar det alltså vid ett avsked, som får släktingar som inte setts på länge att åter träffas. I övrigt saknar böckerna likheter. Där Ragdes trilogi om Torunn (Berlinerpopplarna m.fl.) är mysböcker innehåller Arseniktornet betydligt mer allvar.
Här målas ett antal spännande och på sina sätt tragiska livsöden upp. Malie själv har levt sitt liv i sorg över en skådespelarkarriär som hon fick ge upp och ett äktenskap hon inte ville ingå, men ingick ändå, p.g.a. ett oplanerat barn. Hennes man ägnar sig åt blåmåleri, d.v.s. han målar porslin, men under hela uppväxten uppfostrades han till att gå i sin fars fotspår och bli präst. Var och en har på sitt sätt sina drömmar: de som inte har slagit in och de som kanske har slagit in, men ändå inte har gett den frihet och de tillfredsställelse som de hade hoppats på. Den gemensamma dottern heter Ruby och hennes bästa vän är judinna. Under den här tiden brytder Andra världskriget ut och hon får uppleva det stora sveket från samhället när bästa vännen försvinner. Hemma är hon ständigt i skottlinjen för mammans nycker och hon får hela tiden höra onda ord om att hon är oönskad och att hon har fördärvat mammans karriär.
Nu träffas alltså Ruby, hennes dotter och Rubys bror för att packa ihop mammans tillhörigheter och gå på begravning. I Rubys och broderns ögon är Malie en häxa och de sörjer inte alls hennes bortgång. Dottern, Therese, är dock av annan åsikt och går omkring i huset och minns samtidigt som hon funderar på vem mormodern egentligen var.
Jag är svag för sådana här böcker, som skickligt berättar om intressanta levnadsöden och lyckas förmedla hur vi påverkas av det som händer omkring oss och vad våra föräldrar har med sig i bagaget. Här berättar också Ragde om blåmåleriet, denna svåra konstform, som jag tidigare inte har vetat något om.
Det enda som får mig att inte ge boken toppbetyg är att jag tycker att berättelsen om återföreningen efter Malies bortgång saknar trovärdighet. Det känns löjligt att Ruby och hennes bror går omkring och hatar sin nu döda mamma och beter sig respektlöst. Jag köper det inte helt enkelt! Det är dock en väldigt liten del av en annars fin läsupplevelse!
På söndag har UR-programmet Hej litteraturen premiär. Det kommer att bjudas på boktips och på litteraturhistoria från antiken till framtiden – framtiden genom att Sveriges första ”Facebook-bok” kommer att skrivas under programmets gång. Det låter som ett kul program!
Att framtidens böcker kommer att ges mycket plats på Facebook och andra sociala medier känner jag mig dock lite tveksam till. Jag tar gärna del av och delar med mig av boktips via sociala medier och jag tror även att bokcirklar och intressesidor för genres, författare och böcker kan göra sig bra på sidor som Facebook, men att skriva en bok på Facebook känns mest som ett konstigt experiment. Än så länge finns det närmare 20 inlägg, textsnuttar, i den kommande Facebook-boken, men i takt med att de blir fler kommer folk inte att orka läsa igenom allt som redan har skrivits och risken blir att det mest blir ett konstigt klotterplank där en del inlägg dessutom hamnar lite omlott för att folk lägger upp sina alster samtidigt. Vem vill läsa slutresultatet? Inte jag i alla fall.
Jag tror heller inte att framtidens marknadsföring av böcker hör mer hemma i sociala medier än någon annanstans. Själv hör jag till den generation som har växt upp med communities (Skunk, LunarStorm, Facebook…). Det finns förmodligen en generation, för vilken Facebook är något nytt och fantastiskt. Själv tycker jag att det är old news att man kan dela med sig av sig själv och sina intressen på nätet. Jag blir helt enkelt inte imponerad över att allt flyttar ut på Facebook. Snarast blir jag förvånad över att det har dröjt fram till nu innan företag har börjat marknadsföra sig på annat sätt än med irriterande banners på nätet, men nu när de har börjat blir det väl som med all annan reklam och marknadsföring: som användare blir man irriterad och stänger av, scrollar förbi, blockerar det man inte vill ha. Det är nog inte så enkelt att nå ut med sin reklam på Facebook längre. Angående sociala medier finns det för övrigt inget naturligt sätt att integrera litteratur med sociala medier, till skillnad från till exempel musik, där Facebook + Spotify är en väl fungerande kombination, och där det länge har funnits communities med strömmad musik som t.ex. last.fm.
Litteratur och Internet tycks över huvud taget inte vara en klockren kombo. Det kan visas genom att det har gått så trögt för bokbloggare i allmänhet. Det finns naturligtvis många bokbloggar, men de flesta har jättefå besökare jämfört med andra typer bloggar. Kanske är det inte så konstigt. Litteratur är något som man avnjuter ensam och det tar en stund att läsa ut en bok. Det är inte så lätt att omedelbart starta en diskussion kring en bok och att posta flera uppdateringar per dag.
Nåja. Det ska bli spännande att se vad det blir av den här Facebook-boken och om vi framöver kommer att få se mer av böcker på nätet. Kanske blir det en liten revolution om läsplattorna slår igenom på allvar?
I en annan del av Bromma är en härlig feelgood om Isabella Eklöf, som efter en havererad skådespelarkarriär har hamnat på ”repan” på TV4 och undrar om livet borde bjuda på något mer.
I en annan del av Bromma är fortsättningen på Martina Haags roman Underbar och älskad av alla. Isabella Eklöf, som i den tidigare boken precis hade fått sin skådespelarkarriär ruinerad, har nu hamnat i receptionen på fyran – hon har faktiskt jobbat där i åtta år nu. Martina är gift med en känd programledare och de har två små pojkar tillsammans, ändå känns livet inte riktigt kul. Borde hon inte ha ett häftigare jobb? Bättre koll på vad som är inne just nu? Och är hennes man verkligen trogen? Medan maken säger sig åka ut på landet med pojkarna har Bella egentligen all anledning att misstänka att han är någon helt annanstans.
Det här är en mysig och rolig bok, som funkar bra att lyssna på som ljudbok. Det är författaren själv som läser upp och Martina Haag gör det väldigt bra. I en annan del av Bromma är kanske inte stor litteratur och boken är dessutom ganska förutsägbart, men det gör inget. Ibland behöver en bok inte vara mer komplicerad än såhär. Jag gillar verkligen Isabellas värld och roas av att läsa om henne och hennes ganska oglamourösa liv.
I en annan del av Bromma gavs ut av Piratförlaget 2008. Jag lyssnade på berättelsen som ljudbok, i uppläsning av författaren själv, utgiven av samma förlag och med samma utgivningsår. ISBN: 9789164221476, 9789164202369. Vill du läsa fler böcker om Isabella Eklöf finns även Underbar och älskad av alla.
Martina Haag är en svensk författare, skådespelare och krönikör.
I morgon är det quatorze juillet, Frankrikes nationaldag. Veckans Tematrio handlar således om Frankrike: Berätta om tre franska romaner eller författare!
Själv har jag pluggat franska och jag har försökt hålla igång mina kunskaper genom att läsa böcker på just franska. Trots det är franska böcker tyvärr inte välrepresenterade bland mina utlästa böcker(!) Av de böcker jag har läst är det i alla fall många som har seglat högt upp på min lista över favoritböcker.
En evig klassiker är, såklart, Le Petit Prince (Den lille prinsen) av Antoine de Saint-Exupéry. Jag älskar den här vackra barnboken, som berättar om Den lille prinsens resa genom rymden. Den berättar ganska mycket om vad vi värdesätter här i livet egentligen: de vuxna människorna i boken är så fixerade vid detaljer och så stressade att de missar alla enkla glädjeämnen i livet. Även för en vuxen kan boken säga ganska mycket!
En annan fransk favorit är Faïza Guène, särskilt hennes Kiffe kiffe demain (med den obegripligt märkliga svenska titeln Kiffe kiffe imorgon), som är en fin och rolig ungdomsbok om en ung parisiska med sitt ursprung i Marocko. När jag läste boken kände jag igen mig mycket i huvudpersonens funderingar och grubblerier. Författaren har verkligen lyckats fånga hur det kan vara att vara tonåring idag.
Ytterligare en favoritbok är Emmanuel Carrères La classe de neige (Vinterskola) – en mörk berättelse om en pojke som är på läger med klassen när en pojke i byn plötsligt blir mördad och skräcken sprider sig. Det är en ganska otäck bok och den växer med varje sida när man börjar förstå hur allt hänger ihop.
