Krukväxter för alla, av Agnes Stuber, är en trevlig faktabok om lättskötta krukväxter och hur man tar sticklingar från dem.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 3.5 av 5.
Krukväxter för alla, av Agnes Stuber, är en lättläst och snyggt formgiven faktabok om lättskötta krukväxter. Boken riktar sig till nybörjaren som vill få in mer grönt i hemmet och få växterna att trivas. Uppdelat i kategorierna ”de enkla, vanliga”, ”de klättrande, hängande”, ”de spexiga”, ”de torra”, ”de svårflirtade” och ”de mörkertåliga”, tar den upp fakta, skötselråd, kuriosa och tips på hur man tar sticklingar av en mängd växter. Boken innehåller också några faktadelar om exempelvis jord, vattning och hur man får växter att överleva vintern.
Krukväxter för alla är en sympatisk och trevlig bok som inspirerar och är fylld av handfasta tips och goda råd. Många av tipsen är av typen ”såhär gör jag”, vilket säkert stör en och annan, som hellre läser tvärsäkra fakta. Själv gillar jag det. Det är ödmjukt och passar bra eftersom världen sällan är svart-vit, inte minst när det gäller växter. En del växter trivs i ett visst solläge, men kan trivas oväntat bra på en mindre optimal plats, som exempel.
Det är också fint att boken lägger stor vikt vid sticklingar och hur man enklast förökar olika växter och delar med sig. Mycket inspiration från boken lär också komma från Facebookgruppen Växtgäris, som författaren har grundat. Gruppen är menad för sticklingsbyten och kunskapsutbyten och jag gissar att bokens ton och personliga tilltal kommer från inläggen i gruppen. Boken är inte heller helt olik en blogg, där en entusiast delar med sig av sitt intresse. För en del kan det nog uppfattas som lite slängigt och grunt, men jag gillar upplägget.
Det jag märkligt nog inte är så förtjust i är fotot. Jag kan naturligtvis se att det är välkomponerade bilder och tekniskt skickligt fotat (författaren är ju också fotograf till yrket!), men en stor del av bilderna känns mer ”konstnärliga” än illustrativa, om ni förstår vad jag menar. Det är många tjusiga närbilder och detaljbilder, men få bilder som låter en se växter i sin helhet eller i något sammanhang. Först i bokens slut kommer lite inredningsinspiration genom hemma hos-foton från Växtgäris-medlemmar (antar jag att det är). Många gånger har texten gjort mig så nyfiken på en specifik växt att jag har sökt på nätet för att se bilder där man faktiskt får se hur växten brukar se ut som krukväxt. Det säger såklart något om texterna, som ofta är väldigt intresseväckande och lockande, men jag hade gärna sett lite fler bilder på växter i ”helfigur”.
Krukväxter för alla
Krukväxter för alla gavs ut av Natur & kultur 2018. ISBN: 978-91-27-15465-0.
Agnes Stuber
Agnes Stuber är en svensk fotograf och författare.
En av den här bloggens mest välbesökta sidor är ett inlägg från 2021, där jag skriver om det som då var min sprillans nya läsplatta. Det var då jag skaffat mig den Kobo Libra H2O som jag fortfarande läser mina e-böcker på. Den är verkligen toppen att ha med sig på resan – tar ingen större plats och rymmer hundratals (tusentals?) böcker. Den är också praktisk att läsa på om man delar sovrum med någon – man kan läsa utan att behöva tända någon läslampa som eventuellt stör den andre. För mig är det också nice att kunna skaffa nya böcker på nolltid och utan att ens lämna hemmet. Jag brukar exempelvis läsa mina bokcirkelböcker på plattan: jag går på bokcirkel, får nästa bokcirkelbok presenterad för mig och laddar ned den och börjar läsa direkt. Smidigt, som sagt!
Jag har läst och lånat e-böcker i 14 års tid, men nu är det slut med detta. Från och med den 15:e januari är e-böcker nämligen ett minne blott på biblioteken i min region. Eller såhär: den som vill låna e-böcker och e-ljudböcker på biblioteket måste framöver ta del av dem i en ny Biblio-app. Epub-filerna, som går att läsa på läsplatta, kommer inte att erbjudas framöver. Mitt bibliotek skriver i en nyhet ”Det mesta kommer att fungera på liknande sätt och flera saker blir bättre”, angående övergången till det nya e-lånesystemet. Det finns säkert mycket som går att göra bättre med Biblio-appen, en app som knappast känns fräsch och modern i sin nuvarande version, men för mig är det oväsentligt vilka små förbättringar man kommer att lansera när det helt grundläggande, formatet, blir en sådan försämring. Jag kommer inte ens att kunna läsa e-böcker framöver!
I år blir det alltså inga e-bokslån för min del. Jag fattar naturligtvis att de flesta läser på mobilen och att läsplattan är en nischad produkt som väldigt få använder sig av. Det känns ändå lite svårt att köpa de här förändringarna. Hade det funnits någon begriplig förklaring – upphovsrätt, ekonomi, vad som helst – hade man väl accepterat förändringar, men det här framstår som ren slöhet.
Tillägg 2025-01-11: Biblios förklaring till utfasningen av epub-formatet är att de har gjort tolkningen att epub inte lever upp till EU:s nya tillgänglighetsdirektiv. Här känner man en viss ironi, när böcker som man tidigare har kunnat låna och läsa med valfri text-storlek o.s.v. numera görs otillgängliga genom inlåsning i Biblio-appen…
Företaget bakom e-lånesystemet (WeDoBooks, tidigare Axiell) har en monopolliknande position och kan göra vad de vill utan att biblioteken, vad jag förstår, kan påverka. Skattepengar går i det här fallet till ett nytt e-lånesystem som ingen har bett om(?!) och som kommer att medföra försämringar. Får man gissa att någon tjänar pengar på manövern? Man kan nästan hoppas på det, för annars framstår det som helt onödigt att byta system.
Tillägg 2025-01-11: mina läsare Monika och blåmesen har uppmärksammat mig på att det finns två leverantörer av e-lånesystem i Sverige: E-lib (med appen Libby, som bygger på Overdrive) och WeDoBooks (tidigare Axiell, som alltså har Biblio-appen). Än så länge är det bara WeDoBooks/Biblio som tar bort epub-formatet. Monopol är väl att ta i, naturligtvis, men det är inte mycket konkurrens i den här branschen och från folk inom bibliokteksvärlden har jag åtminstone fått intrycket av att man har väldigt lite inflytande på hur e-lånesystemet ska fungera.
Som läsplatteägare är man redan missgynnad genom att appar som Storytel, Bookbeat och Nextory inte går att använda på dem1. Nu stänger även biblioteken, genom sin e-lånesystemleverantör, dörren för oss och gör det svårare att använda sin läsplatta. Så himla… onödigt? Vill inte de stora e-boksaktörerna att det ska vara bekvämt och trevligt att läsa e-böcker? Det känns inte så, eftersom de satsar 100% på mobilläsning. Borde det inte gynna hela branschen om det även fanns stöd för läsplattor?
Ett fåtal läsplattor har operativsystemet Android och stödjer Google Play-appar. ↩︎
Nu är 2025 här och trots att vi redan har varit lediga en dryg vecka är det faktiskt mycket ledighet kvar. Jag hade semesterdagar att ta ut för att undvika att de brinner inne och det var ju såklart ett angenämt problem, om man uttrycker sig så. Hittills har vi hunnit med att träffa nära och kära, både norröver och i mina mer sydliga hemtrakter. Det har firats jul och nyår, lekts i snön och på lekland och så har jag äntligen kommit igång och börjat tränat igen efter ett längre, ofrivilligt uppehåll.
Jag har hostat bedrövligt i omgångar sedan november och har inte vågat träna som vanligt eftersom jag inte har vågat riskera att ligga sjuk över helgerna. Det var nog rätt beslut. Det fanns en tid då jag kunde slarva, kanske jobba, träna eller göra något annat ansträngande, när jag var lite småsjuk. Den tiden är förbi…
Under ledigheten har det uppstått ett och annat tillfälle då jag för ovanlighetens skull har kunnat sitta ned och läsa, medan dottern har hållit sig sysselsatt med släktingar, julklappar och annat spännande. Just nu läser jag bland annat Shuggie Bain av Douglas Stuart och det går lite trögt. Det var jag som valde den till nästa bokcirkelträff, som är om någon vecka. Eftersom vi har paus från bokcirkeln i december har vi haft extra lång tid på oss att läsa och det var också anledningen till att jag passade på att välja just Shuggie Bain – en bok jag har varit nyfiken på länge, men som jag inte har kommit mig för att läsa eftersom den har känts lite för lång. Och ja, den känns verkligen för lång. Borde ha valt något annat… Hoppas att mina bokcirkelkompisar inte är alltför less.
Shuggie Bain lär hålla mig sysselsatt ett tag till och sedan tänker jag läsa Jag tar inte farväl av Han Kang. Bland månadens kommande titlar är det två jag är lite extra nyfiken på och säkert kommer att läsa så småningom:
Invasiv art av Annika Paldanius. Jag gillade Paldanius tidigare roman, Jag vet allt det här, och blev glad när jag såg att hon äntligen är aktuell med en ny. Hennes tidigare roman handlar om unga kvinnor på läkarprogrammet och när jag läste den, för typ nio år sedan(!!), skrev jag bland annat ”ärligt talat så har jag en bestämd känsla av att boken kommer att bita sig kvar och stanna i minnet länge framöver.”, vilket definitivt stämmer eftersom känslan från den lever kvar i mig än. Förväntningarna på Invasiv art är med andra ord höga. Den lär handla om två tvillingssystrar som väljer att gå olika vägar i livet.
Vithet av Jon Fosse. Jag läste inte mindre än två Fosse förra året och tyckte att de var väldigt speciella och berörande båda två, inte minst Trilogin, som hamnade på min årsbästalista när jag summerade årets bästa läsning. Vithet beskrivs som ”en lysande berättelse om gränsen mellan liv och död”.
Såhär års brukar jag ofta summera året som varit på olika sätt. Hur har bloggen haft det under 2024 egentligen? Ja, den har puttrat på! Jag räknar till 62 inlägg, vilket är väldigt många fler än vad jag hade trott, för det känns sannerligen inte som att jag bloggar med någon direkt regelbundenhet nu för tiden. Läsarna tittar fortfarande in och en handfull gånger per år har besöksantalet rent av skjutit i höjden – tyvärr inte av någon roligare anledning än intrångsförsök, antar jag. De mest välbesökta sidorna (vid sidan av startsidan) har varit nedanstående:
Här får man såklart inse att det googlas en hel del för att leta material till skolarbeten, men kanske inte bara. Till stor det känns det ärligt talat som en riktigt fin lista över läsvärda och bra böcker och jag hoppas att många har hittat hit av eget intresse.
Gör man en slags summering över årets bloggande måste man kanske också kommentera det här med bloggens död. Är bloggen död? Ja, det är klart att influencer-bloggar är på utdöende – influencers håller hus i andra kanaler – men för egen del skulle jag säga att bloggar känns mer intressanta än på länge. Den som bloggar äger sin egen kanal och sitt eget flöde och den som följer en blogg kan själv välja när den vill ta del av innehållet. Det känns oerhört mycket trevligare än att behöva vara utlämnad till någon algoritm som styr vad som kommer upp i ett flöde. Facebook använder jag för att kunna följa evenemang och se vad som säljs på Marketplace. Instagram följer jag för att få lite uppdateringar från vänner och bekanta – uppdateringar som kommer i ett kronologiskt flöde man hela tiden kastas ut från och aktivt måste klicka sig tillbaka till. Hela tiden lusar Instagram ned med en massa grejer jag aldrig har bett om att få se och inte har lust att titta på. Sedan har vi de andra kanalerna: Youtube, TikTok m.fl. m.fl. De använder jag inte ens. Nej, jag gillar bloggar och i år märks det nog för den som eventuellt följer mig – mina Instragram-uppdateringar har verkligen kommit sporadiskt. Jag tycker helt enkelt inte att det är speciellt värt besväret att hålla till där längre. Jag får se om det känns annorlunda 2025, men jag tror faktiskt inte det.
AI då? Vem bryr sig om bloggar när man kan fråga ChatGPT vad som helst? Ärligt talat: jag jobbar en hel del med AI och maskininlärning, men jag känner mig verkligen inte såld på att använda ChatGPT privat. Det här kanske säger mer om mina dåliga promptar än något annat, men än så länge har jag verkligen förvånats över hur dåligt det funkat jämfört med att t.ex. söka information själv i en sökmotor. I somras frågade jag om tips på besöksmål längs Norrlandskusten och fick en lista på självklarheter, uppblandat med påhitt. Här om veckan bad jag ChatGPT summera innehållet i böckerna på min årsbästalista och tyckte inte direkt att jag fick någon inspiration eller hjälp. Alltså, mitt blogginlägg är väl inte fantastiskt, men det innehåller åtminstone inte rena fel. Det här är liksom ChatGPT:s uppfattning om vad Jonas Hassen KhemirisSystrarna handlar om:
Denna roman utforskar relationen mellan två systrar som återförenas efter flera år av separation. Genom deras återförening blottläggs familjehemligheter och olösta konflikter, vilket tvingar dem att konfrontera sitt förflutna och omvärdera sina livsval.
Ja, jag vet inte. Visst är maskininlärning och AI kraftfulla verktyg som kan vara till god hjälp i vissa situationer, men för mig känns det just nu avlägset att AI skulle kunna ersätta texter skrivna av en människa när det gäller skönlitteratur. Och bloggar, för all del.
Jag brukar summera varje års läsning i lite figurer och siffror. Det här året är inget undantag. 🙂 I år har jag läst och lyssnat på 42 böcker, vilket jag gissar är något av ett bottenrekord? Ändå kan jag inte påstå att det känns som att jag har läst mindre än vanligt. Jag förstår inte riktigt själv hur det går ihop, men det spelar inte så stor roll.
Ungefär 3–4 böcker per månad har det alltså blivit, men i juni blev det bara en enda utläst bok. Paradoxalt nog läser jag oftast mindre när jag är ledig, jämfört med när jag jobbar. Så kan livet vara med en treåring – är man hemma med henne hela dagarna är det fullt ös tills 22 och man hinner inte tänka en tanke i taget – hjärnan behöver sin vila.
Som vanligt har jag främst läst böcker på ca 250 sidor. En och annan novell och kortroman har slunkit med, liksom någon enstaka tegelsten.
Författarna är såklart en blandning av gamla favoriter och nya upptäcker, men i vanlig ordning är en majoritet kvinnor och de kommer främst från Sverige, USA eller från någon av våra närmsta grannländer. Sett till ursprungsländer blev det verkligen ingen jorden runt-resa i år, men det blev i alla fall en bok från en japansk författare.
Utgivningsåren är lite varierande, men det allra mesta är utgivet de senaste 5 åren. Några klassiker har det blivit – den äldsta kom ut första gången på 1890-talet. Böcker utgivna 1970–2000 har jag tydligen duckat helt, däremot. Inte så konstigt kanske? Det är något av en mellanperiod, där böcker varken känns särskilt aktuella eller har hunnit få klassikerstatus.
Jag är en flitig biblioteksbesökare. Jag och dottern är där säkert 1 gång i veckan. Vi är så glada över att vårt närmsta bibliotek har meröppet och att vi därför kan slinka in lite när som helst när vi har vägarna förbi (vilket vi ofta har). Hur många barnböcker jag har lånat i år vågar jag knappt tänka på (just idag har jag tydligen 25 lånade titlar), men till mig själv har det i alla fall blivit 18 bibliotekslån.
Visst kan det vara kul att räkna antal böcker hit och dit, men det viktigaste är såklart att man läser någonting givande och bra. Jag ser att jag har delat ut ett sällsynt bottenbetyg i år, men det allra mesta har varit bra eller betydligt bättre än så. Gott!
Ja, det var nog det hela för den här gången. Får se hur många böcker jag tar mig igenom 2025. Jag känner mig faktiskt sugen på att läsa något från en afrikansk författare. Det är inte supermycket som kommer i svensk översättning från den kontinenten, men det är klart att det måste finnas många spännande författarskap att upptäcka. Några tips?
Året närmar sig sitt slut och vad passar då bättre för en bokbloggare än att sätta ihop en topplista över årets bästa böcker? Jag vet egentligen inte hur man gör sådana här listor. Kan man ställa romaner mot faktaböcker, poesi mot reportage? Nej, det kan man väl egentligen inte. Här har jag dessutom utelämnat de böcker jag läser mest: barnböckerna, för de läser vi i sådana mängder att det inte finns någon möjlighet att hinna blogga om dem. Men, med det sagt: här kommer faktiskt de tio bästa böckerna jag har läst i år (inte nödvändigtvis böcker med utgivningsår 2024).
1. Systrarna av Jonas Hassen Khemiri
Systrarna är en riktig tegelstensroman av min favoritförfattare Jonas Hassen Khemiri, en författare med böcker på ca 80 sidor i sin bibliografi. Funkade det även med 700+ sidor? Ja, verkligen. Jag älskade att boken räckte länge, att jag fick följa bokens huvudpersoner – Jonas och de tre Mikkolasystrarna – under lång tid. ”En underbar roman om om livet, systerskap och om att växa upp med en förälder från Tunisien”, som jag beskrev det när jag bloggade om boken i mars.
2. Sanningsberget av Therese Bohman
Sanningsberget, av Therese Bohman, läste jag ut så sent som nu i december, men jag känner mig övertygad om att boken kommer att leva kvar länge. Det är en otroligt fin bok, som, med några korta nedslag i huvudpersonens liv, berättar en berörande historia om livet, konsten och om den livslånga sorgen efter en spårlöst försvunnen bror.
3. Pythian pratar av Liv Strömquist
Få författare kan skriva så roligt och vasst om samtiden, som Liv Strömquist. I Pythian pratar är det självhjälp, livsråd och den ständiga strävan efter att maximera & optimera livet, som granskas. Ett sjukt roligt och tankeväckande seriealbum!
4. Stacken av Annika Norlin
I Stacken, av romandebuterande Annika Norlin, får läsaren följa en grupp människor som valt att stå utanför samhället. Det är en fascinerande bok, med ett spännande persongalleri, där man får följa gruppens utveckling. Det blir mer och mer som en sekt. En av de böcker som verkligen sticker ut från mängden i årets läsning och som fastnat i minnet!
5. Daisy Darker av Alice Feeney
Daisy Darker, av Alice Feeney, är en klassisk ”det slutna rummet”-berättelse – en familj sitter isolerade, avskärmade från omvärlden på grund av tidvattnet, när den ena efter den andra plötsligt tas av daga av en okänd förövare. Är man beredd på greppet är den en sällsynt underhållande och spännande roman. Jag hade mycket svårt att lägga Daisy Darker ifrån mig.
6. Skyddsrummet Luxgatan av Jerker Virdborg
Skyddsrummet Luxgatan, av Jerker Virdborg, är en av mina favoritnovellsamlingar, alla kategorier. Det är en oerhört drabbande samling berättelser om ett Sverige i krig och konflikt. Boken utkom för nio år sedan, men känns aktuell på ett skrämmande sätt.
7. Straff av Ann-Helén Leastadius
Samisk kultur må ha en plats i årets julkalender (som jag för övrigt älskar!), men det är en kultur som Sverige aktivt har försökt utplåna, bl.a. genom nomadskolor. Om detta skriver Ann-Helén Laestadius i Straff, en mycket berörande bok som påminner om ett förtryck som faktiskt inte ligger särskilt långt tillbaka i vår historia.
8. Vi är inte här för att ha roligt av Nina Lykke
Vi är inte här för att ha roligt, av Nina Lykke, är en av mina mer otippade favoriter från året. Jag hade inte riktigt väntat mig att en roman om en kulturman, som (kanske?) har utsatt en kvinna för sexuella trakasserier, skulle vara rolig och tänkvärd, men det var den!
9. Trilogin av Jon Fosse
Trilogin, av nobelpristagaren Jon Fosse, väckte många tankar och känslor hos mig. Det är en tunn liten bok, som dessutom rymmer tre sammanlänkade berättelser, men vilket innehåll! Jag väljer att läsa den som en mäktig bok om kärlek.
10. Nu levande: tredje Monikabok av Sara Lövestam
Sara Lövestams Monikaböcker, med den avslutande delen Nu levande, har varit ljudboksfavoriter under året. Böckerna följer Monika och hennes resa, från att kastas mellan hopp och förtvivlan, som den gör som är ofrivilligt barnlös och som genomgår behandling efter behandling, till att våga utforska fler delar av livet.
Leken, av Jörgen Gassilewski, handlar om en dag ur en treårings perspektiv: förskolelämning, lek, lunch, vila och hämtning. Det är en dag fylld av rutiner och med en hel del obegripligheter.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 3.5 av 5.
Leken, av Jörgen Gassilewski, är en roman berättad ur treåriga Junis perspektiv. Läsaren får följa med henne genom alla hållpunkter under en dag på förskolan Fiskeboden: lämning, frukost, utelek, sångssamling, lunch, vila, sagostund, fri lek, mellanmål, hämtning – inte nödvändigtvis berättat kronologiskt. Direkt när jag hörde talas om den här boken blev jag nyfiken och såg till att köa den på biblioteket. Jag har själv en treåring och det är helt svindlande att få följa hennes tankegångar och låna hennes syn på världen. Hon får mig att häpna och skratta varje dag. Att, som författare, ge sig in i en treårings huvud och skildra en berättelse från dennes begränsade erfarenheter, begränsande språk och svajiga minne – ja, det kändes verkligen som att det fanns något där.
Juni förstår inte vad de pratar om. Eller varför de pratar. Eller varför de pratar om henne. Hennes namn. Det är många ord hon inte förstår. De som fröken Johanna säger. Och en del av de andra. Eller varför de säger det på det sättet. Vissa ord. Det känns som att de bråkar. Tyst bråk. Nästan tyst. Inte bra. Hon mår illa. Men inte som att hon ska spy. Mer inuti huvudet.
Ur Leken av Jörgen Gassilewski
Lyckas Gassilewski skriva fram en treårings värld? Ja, det går såklart inte att avgöra, men det känns på många sätt träffande. Berättelsen kan vara både hoppig och osammanhängande och någonstans tror jag väl att det är så det kan vara att vara treåring. Det är inte direkt en ålder som medger djupt fokus under långa stunder och heller ingen ålder då man brukar kunna ta in så mycket mer än en sak i taget. En scen återkommer flera gånger i boken, en för Juni helt obegriplig lek under en frökens ledning. Jag ser min egen lilla treåring framför mig: helt tyst och tar in varje millimeter av en ny situation – samlandes intryck som sedan bearbetas och återkommer i minnet. På så sätt kan man lilla dotter berätta i detalj om vad /hon upplevde att/ alla sa och gjorde när det uppstod något tjafs på förskolan, men hon kan egentligen aldrig svara på frågor i stil med ”åt du fisk idag till lunch?”. Så ja, jag upplever att boken är träffande, på många sätt, och på så sätt är den väldigt kul. Det är ju otroligt kul att vara nära en treåring och det finns mycket humor även i den här boken.
Sedan finns det väl några grejer som skaver, för min del. Inte ens nu när jag har läst ut boken känner jag att jag riktigt har greppat vad författaren vill säga. Det finns små stänk av kritik här och där: snack om privatiseringar, genusförskolor, skärmtid, vikarier, temaarbeten. Jag inser att inget av dessa ämnen skulle gå att diskutera med djup och samtidigt behålla treåringens perspektiv, men ändå: det känns lite malplacerat eftersom det nämns så flyktigt att jag inte ens listar ut vilken ståndpunkt författaren vill föra fram. För min del hade författaren gärna fått skippa det mesta av detta. Men att få låna en treårings blick ett tag, det uppskattade jag mycket!
Leken
Leken gavs ut av Albert Bonniers förlag 2024. ISBN: 978-91-0-080367-4.
Jörgen Gassilewski
Jörgen Gassilewski är en svensk poet och författare.
Sanningsberget, av Therese Bohman, är en berättelse om livet, konsten och om den livslånga sorgen efter en spårlöst försvunnen bror.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
Sanningsberget, av Therese Bohman, inleds med att tioåriga Hannas storebror försvinner spårlöst efter en sen utflykt till Sanningsberget – ett mytomspunnet berg i Kolmården. Ingen har någon aning om var han har tagit vägen och han lämnar inget meddelande efter sig: en dag är han bara borta och familjen lämnas i en sorg som fortsätter genom livet.
I tre delar, med stora tidshopp, får läsaren följa Hanna från broderns försvinnande, via kämpiga unga vuxna-år, till medelåldern. Sorgen, saknaden och frågorna utan svar, ligger som ett vemodigt stråk över berättelsen. En annan följeslagare genom livet är grannen och klasskompisen Marcus, som är en trygg punkt under tonåren och så småningom blir någonting mer. När de är på väg ut i vuxenlivet tar dock Hanna och Marcus olika vägar: Marcus hamnar i Malmö och börjar doktorera, Hanna flyttar till Göteborg och kämpar med att komma in på en konstskola. Klyftan växer, Hanna känner sig misslyckad och vet knappt varför hon alls lämnade Kolmården längre.
Hanna och Marcus tappar kontakten medan livet händer och livet pågår: med toppar och dalar. Någonting som står fast är bergen, som blir betydelsefulla i Hannas konst, när hon så småningom etablerar sig som konstnär. Hon målar naturen, men lika mycket den saknade brodern.
Sanningsberget är, med sina dryga 200 sidor, ingen lång bok, men den rymmer ett liv och den är en njutning att läsa. Jag älskar kompositionen: hur långa sjok, hela decennier, lämnas åt sidan för att istället låta korta nedslag skildra Hannas liv. Det hade kunnat kännas hoppigt och tunt, men det gör det inte, det är en väldigt rik roman och Bohmans fenomenala precision mejslar ut varje scen med en sådan exakthet att mellanrummet fylls ut.
Det hade också kunnat upplevas störigt att boken inte rör sig mot någon lösning av gåtan kring broderns försvinnande, men inte heller detta skaver. Det känns fint att det här inte är en bok som nystar upp alla trådar och serverar alla svar. Det är inte en sådan bok, ingen spänningsroman, men det är den bästa sortens böcker: en bok om liv, konst, kärlek och sorg.
Sanningsberget
Sanningsberget gavs ut av Norstedts 2024. ISBN: 9789113133874.
Therese Bohman
Therese Bohman är en svensk författare och kulturjournalist.
Svält, av Knut Hamsun, är en klassiker från 1890. Det är en bok om nöd och svält som är svår att ta sig ur. Hur orka arbeta när man svälter?
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 3.5 av 5.
Svält är den norske författaren Knut Hamsuns genombrottsroman från 1890. Den handlar i stort om det som titeln vittnar om: svält. I boken vandrar ett namnlöst berättarjag runt i det som idag är Oslo. Mannen har inga pengar och ingenting att äta, men är också så plågad av svält att han omöjligt kan tjäna några pengar. Situationen är hopplös och han tar sig fram en dag i taget, tuggandes på sågspån och sväljandes sin saliv för att försöka stilla hungern. Mannen försöker pantsätta det lilla han har – kanske vill pantlånaren ha några knappar? Hans glasögon? Mitt i all förnedring, som nöden tvingar honom till, försöker berättarjaget hålla huvudet högt. Hemlös? Nej då, jag var ute för sent och tappade nyckeln…
Det är en oerhört stark skildring av armod och svält, något annat går inte att säga. Jag har förstått det som att Svält baseras på Hamsuns egna erfarenheter innan han etablerade sig som författare och det kanske förklarar hur romanen lyckas hålla sig så levande och berörande. Det känns i alla fall som att Svält är skriven av någon som vet vad svält gör med en människa: inte minst de där allt snurrigare tankarna och hallucinationerna som uppstår när kroppen börjar ge upp.
Berättelsen drivs alltså framåt av en svältande man och pålitligheten blir därefter. Det är inte helt lätt att hänga med i, för min del. Egentligen har jag inget ont att säga om uppläsningen, men jag tror att jag hade fått ut mer av läsningen om jag hade läst själv och jag tror att jag hade förstått fler nyanser om jag hade läst i min egen takt och med mer eftertanke.
Det finns såklart mycket att imponeras över med Svält, men någon lättsam bladvändare är den såklart inte. Min största invändning mot Svält är faktiskt att den känns otroligt seg, en egenskap den, i mitt tycke, delar med en annan odödlig klassiker: Den gamle och havet av Ernest Hemingway. Det säger kanske mer om mig än om dessa böcker, men för mig är det två böcker om långdragna plågor som bara pågår, sida upp och sida ner, utan någon direkt vila eller variation. Jag är glad att jag har läst Svält (och Den gamle och havet, för all del; den har jag till och med läst två gånger), men det har tagit sin tid, det må jag säga.
Svält
Den första utgåvan av Sult gavs ut 1890 och finns i ett flertal senare översättningar till svenska. Jag har läst Pelle Fritz-Crones översättning från 1959, i en uppläsning av Magnus Schmitz, utgiven av Viatone 2023. ISBN: 9788771837391.
Knut Hamsun
Knut Hamsun (1859–1952) var en norsk, nobelprisbelönad författare.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
