Idag har Augustpriset delats ut och i år går priset till Sigrid Combüchen med Spill: En damroman (skönlitteratur), Yvonne Hirdman med Den röda grevinnan (fackbok) och Jenny Jägerfeldt med Här ligger jag och blöder (barn- och ungdomsbok).
Ytterligare några böcker att lägga till Att läsa-listan! 🙂 Jag har dessvärre inte läst förra årets pristagare, Steve Sem-Sandberg med De fattiga i Lódz, ännu. Skäms på mig!
Har ni läst Combüchen? Vad tyckte ni?
Jag hade namnsdag i fredags (Elisabeth är mitt andranamn) och fick en fin liten present av mina föräldrar: Tant Julia och författaren av Mario Vargas Llosa. Förra året fick jag Hjärtdjur i namnsdagspresent om jag inte minns fel. Jag får helt enkelt tacka mina föräldrar för att de får mig att läsa finkulturella böcker. Hehe. 🙂
Om ni inte har sett filmatiseringen av den sista och avslutande delen av Harry Potter-böckerna ännu rekommenderar jag att ni gör det! En del är kritiska till att den sista boken har delats upp i två filmer, men jag tycker att det är helt ok. Jag tror många läsare hade blivit besvikna om boken hade tryckts ihop till en film, för boken har trots allt ett högt tempo och mycket innehåll, så det hade behövts plockats bort viktiga delar om man hade gjort på det sättet. Hur som helst: en superspännande och välgjord film! Min enda invändning är att den tyvärr inte har släppts i 3D. Harry Potter i 3D hade varit jättecoolt!
Någon gemytlig tågfärd till Hogwarts är det dock inte i filmen (eller i boken). Det är högt tempo och spänning från första början och Harry och hans vänner hinner inte ens ta sig till skolan innan de ger sig iväg på en desperat jakt efter de sista horrokruxerna.
En annan filmatisering, som kommer snart är Svinalängorna. Jag vet dock inte om jag är så sugen på att se den filmatiseringen. Jag tänker mig att den var tillräckligt bra som läsupplevelse och det kan inte bli riktigt samma sak som film. Harry Potter är däremot som gjort för att filmatiseras (och ses på bio) för att det är så spännande miljöer och böckerna inbjuder till häftiga scener. Detsamma gäller Narnia: Kung Caspian och skeppet Gryningen, som jag definitivt ska se! Den har premiär i mellandagarna.
Jag ligger lite efter med Tematrio så här kommer förra veckans tema: berätta om tre tyskspråkiga romaner du läst (eller har lust att läsa)!
Jag kan ingen tyska, men jag har läst några tyskspråkiga böcker i översättning. Jag måste dock säga att de är väldigt få!
En bok som jag tycker väldigt mycket om är dock Fritt fall av den tyska författaren Juli Zeh. Det är en väldigt läsvärd berättelse om verklighet och tid, vänskap och övertygelse. Boken kretsar kring en kidnappning och ett mord och huvudpersonen är mördaren, som tror sig vara utsatt för utpressning.
En annan tyskspråkig bok som jag läste relativt nyligt är Nobelpristagaren Herta Müllers Hjärtdjur. Inte min kopp te! Alldeles för mycket symbolig och alldeles för tillkrånglat! Den berättar dock någonting mycket viktigt om livet och skräcken i en diktatur.
Som tredje bok väljer jag Anne Franks dagbok. Den skrevs ju aldrig med intentionen att den skulle ges ut som en bok, men ändå. Gripande!
Veckans Tematrio har ett namntema, nämligen: Berätta om en roman/novell/text med ett efternamn i titeln!
Här kan jag såklart nämna Doktor Glas! En av mina favoritböcker och en mycket läsvärd svensk klassiker som handlar om det moraliska dilemma som Doktor Glas hamnar i när han får en patient som inte mår bra av sin relation med sin betydligt äldre man.
En ”efternamnsbok” från i år är ungdomsboken Emmy Moréns dubbla liv av Barbara Voors. Det är en riktigt fin bok om en tjej med grubbel kring kärlek och kring livet sedan hennes föräldrar flyttade isär.
Sedan vill jag gärna nämna Bröderna Lejonhjärta, även om det garanterat inte finns någon svensk som inte känner till denna finfina Astrid Lindgren-bok. Klart läsvärd även för vuxna; om någon trodde något annat! 🙂
För en gångs skull bokbloggas det i alla möjliga bloggar. Det stora samtalsämnet är naturligtvis boken om kungen: Den motvillige monarken – säkert en bok som kommer att ligga under en del julgranar i år och som också kommer att läsas av en stor skara redan innan dess. Första upplagan är visst redan slutsåld.
Själv har jag inte läst boken och kommer heller inte att göra det. Såvitt jag förstår är det en skvallerbok om kungens nattklubbsbesök etc. Vore jag intresserad av sådant skulle jag läsa Hänt Extra och Svensk Damtidning oftare än när jag är hos frisören. Jösses! Varför är det just den här typen av böcker som når ut till stora massan?
Är det så viktigt för svenska folket att få något slags bekräftelse genom att det avslöjas att kungen är lika lite fläckfri som vem som helst?
Tröttsamt tycker jag! Jag skulle hellre se att folk som sällan läser böcker faktiskt läste något viktigt och/eller bra istället för någon slags billig skvallerbok. Men, jag har väl inte precis rätt att döma. Jag är egentligen emot det där med ”skräplitteratur” och ”finkultur” och jag dömer inte den som läser Harlequinböcker istället för klassiker. Det som känns tråkigt är mest att ”bra” böcker har svårt att nå ut, medan poänglösa böcker, såsom kungenboken (eller för all del boken om att Liza Marklunds bok Gömda inte är så dokumentär som den gör gällande; den fick också stor uppmärksamhet i bloggosfären), marknadsför sig själva genom att folk är nyfikna och vill gotta sig i andras olycka.
Vore det inte coolt om fler böcker diskuterades i fikarummen överallt? Jag kan bara komma på en bok som har slagit igenom och blivit läst av ”alla”: Harry Potter-böckerna. Och nu är väl boken om kungen på allas läppar ett tag. Själv skulle jag gilla att diskutera t.ex. Doktor Glas med fler än riktiga boknördar. Men det kan jag glömma!
Favoritlitteratur är veckans Tematrio: Berätta om tre olika sorters litteratur du gillar.
Jag har en ganska bred smak och försöker att inte fokusera så hårt på genres. Ett långt tag trodde jag t.ex. att deckare/spänningsromaner inte var något för mig, men jag har läst ganska många de senaste åren och flera av dem har jag tyckt väldigt bra om. Så jag försöker att inte kategorisera böcker så mycket, utan läsa dem med öppet sinne.
En typ av böcker som jag gillar i kanske 99 fall av 100 är hur som helst uppväxtskildringar av olika slag, gärna böcker som utspelar sig någorlunda i nutid. Jag tänker t.ex. på Jonas Gardells böcker om Juha, Alakoskis Svinalängorna, Flygts Underdog m.fl. De säger mycket om samhället och vad som formar oss som människor, vilket jag tycker är väldigt intressant. Ofta finns det mycket att känna igen sig i, vilket jag också uppskattar.
Jag brukar också tycka om böcker som berättar något om vår historia, t.ex. Utvandrarna eller Fogelströms fantastiska Stockholmsböcker.
En tredje typ av böcker som jag gillar är böcker som berättar om kvinnors situation. Oates har skrivit flera riktigt bra böcker där hon skildrar olika kvinnoöden, t.ex. Blonde. Jag tycker också väldigt mycket om När man skjuter arbetare…, Alberte-böckerna m.fl.
Det saknas inte litteratur som på ett eller annat sätt behandlar Andra världskriget, men en bok som så insiktsfullt och levande berättar om tyskarnas situation vid den här tiden har jag faktiskt inte stött på tidigare. I Molnfri bombnatt växlas det mellan nutid och dåtid, när Hedwig Johansson ser tillbaka på sitt liv som ung tyska under Andra världskriget.
Man slås av att det finns otroligt många sidor av händelserna under Andra världskriget och otroligt många livsöden att berätta om. Det var en tid då många ofattbara saker hände, men också en tid då ingenting var särskilt svart-vitt. Hedwigs pappa hamnar i koncentrationsläger eftersom han är Socialdemokrat. Själv förlovar hon sig med en SS-man och hon är luftskyddsledare och medlem i nazistpariet. Allt detta utan att vara en omänsklig, ondsint eller sjuk människa. Hon är faktiskt en helt vanlig, ung kvinna, med livet framför sig: stormande kär och med drömmar och önskningar. Hennes fästman drömmer mardrömmar och skriker på nätterna för att han inte klarar av vetskapen om att man avrättar judar i det koncentrationsläger där han jobbar. Den stolthet han en gång kände för att vara SS-man byts med tiden ut mot något annat, kanske en känsla av att ha blivit lurad. Både han och Hedwig tappar tron på Tyskland och drömmer egentligen mer än något annat om ett liv tillsammans, ett liv som de är dömda att inte få.
Boken berättar om den generation, vars ungdom stals, för att ett splittrande krig bröt ut, som tvingade par att sära på sig, fick städer att avfolkas från män och för att död, bombanfall och extrem fattigdom plötsligt blev allas vardag. Den ger en väldigt gripande bild av människorna som levde under den här tiden och som många gånger faktiskt var något så bespottat som nazister – människor, men nazister.
Böcker om Andra världskriget är ofta svåra att ta till sig för att de berättar så hemska saker att de knappt går att ta in. Molnfri bombnatt vältrar sig inte i de mest skakande detaljerna, men censurerar ingenting heller, och det gör att man på ett lättare sätt kan försöka förstå. Det känns trovärdigt och äkta. En fantastisk bok!
Tematrio fortsätter att röra sig lite utanför böcker och författande: Berätta om tre saker ni läser utöver skönlitteratur.
Själv läser jag jättemycket! Så mycket att jag kanske inte alltid orkar/vill läsa så mycket skönlitteratur…
På jobbet läser jag massor med vetenskapliga artiklar och diverse rapporter. Jag läser flera artiklar om dagen från olika granskade facktidsskrifter. En stor del av mitt jobb handlar just nu om att följa upp trender inom mitt forskningsområde, så det blir ju som det blir. Det är spännande och inspirerande att se vad andra gör!
Jag läser också det som dimper ned i brevlådan, vilket faktisk inte är så mycket mer än Ny Teknik, som är den enda tidning jag prenumererar på, och tidningar från facket, men ändå. 🙂
Jag följer även en hel drös bloggar. Min dagliga dos av bokbloggar får jag från bokbloggar.nu. Utöver det läser jag t.ex. Elsa Billgren, Underbaraclara och Kvadratsmart. Jag prenumererar på åtminstone 13 bloggar via RSS och brukar besöka ytterligare ett par-tre stycken dagligen.
