Jag fick inte bara Glutenfria kokboken i julklapp, utan även Lilla himlafågel av Joyce Carol Oates. Jag tycker verkligen om Oates och jag ser fram emot att läsa hennes senaste! Dock har jag en hel hög med påbörjade böcker som jag borde ta tag i först… Men snart!
Jag tycker faktiskt väldigt mycket om kokböcker och det är böcker som jag, till skillnad från skönlitteratur, gärna köper på mig för att ha och bläddra i. Helt nyligt fick jag diagnosen celiaki; en sjukdom har härjat helt symptomlöst i min kropp, eventuellt hela livet. Gissa om det är en omställning?
En av mina julklappar i år är Elisabeth Ekstrand Hemmingssons Glutenfria kokboken i ICA bokförlags ”rutiga” serie. Sedan tidigare har jag 7 sorters kakor och Vegetariska kokboken. Jag gillar de rutiga böckerna, för de har generöst med fakta & tips, men även mycket recept. Den här boken kommer jag nog ha stor nytta av framöver.
Den fokuserar naturligtvis på det som är knepigt när man är glutenintolerant och den har kapitel för alla ”problemområden”: matbröd, pajer, pizza, äggrätter (pannkakor), såser & stuvningar, piroger m.m. Mycket fin bok! Jag gillar verkligen alla snygga bilder. Jag har inte testlagat något ur den ännu, men recepten känns enkla att följa och inte särskilt tillkrånglade (förutom det extra krångel som kommer av att det är glutenfritt, såklart).
Idag vill jag gärna passa på att önska alla mina läsare en riktigt god jul!
Hoppas att ni får en skön julledighet (ni som har förmånen att kunna vara lediga! 🙂 med tid för avkopplande läsning! Kanske ligger det några hårda klappar under granen och väntar på att bli lästa..? 🙂
Själv ser jag fram emot lite semester den kommande veckan. Dagen har ”bjudit” på tågkaos med 7 h försenat tåg för min del. Inte så skojigt! Men vad gör man? Jag ägnade i alla fall lite tid åt att läsa i Mario Vargas Llosas Tant Julia och författaren, som jag hittills tycker mycket bra om och åt att lyssna på Marianne Fredrikssons Simon och ekarna. Vid förseningar, särskilt de helt absurda förseningarna, är det särskilt skönt att vara en bokälskare…
Den här veckan är det inget boktema på Tematrio. Istället handlar det, passande nog, om julförberedelser. Berätta om tre julförberedelser alltså!
En rolig jultradition som vi har är att baka pepparkakor. Själv tycker jag nog egentligen bäst om att lyssna på sunkig musik och dricka glögg under tiden, men en av mina vänner är en riktig fena på att kavla tunt och har tålamod att stansa ut pepparkakor tills degen är slut. Tur det! Vi andra brukar göra ett fåtal, tjocka… Alla måste dock göra en varsin pepparkakskamel:
Julklappar känns som en ganska självklar tradition, men värd att nämnas. 🙂 Både roligt att ge och att få. Hehe. Jag brukar köpa mina tidigt, redan i november faktiskt. Skönt att ha det gjort och slippa stressa innan jul, när det är så otroligt mycket folk i affärerna.
Innan jul brukar det också bli julsittning med mina kemistvänner. Den har jag faktiskt gått på även nu när jag inte längre pluggar. Kanske det inte är en tradition så länge till, men ändå. 🙂 Julen handlar ju om att umgås, så det blir säkert någon annan julfest kommande år. 🙂
Mitt himmelska kramdjur är inte helt olik Mitt liv som pingvin, som jag lyssnade på rätt nyligt. I båda böckerna föser Katarina Mazetti ihop ett gäng människor i ett, för dem, nytt sammanhang och låter dem lära känna varandra och sig själva. Mitt himmelska kramdjur utspelar sig på en kursgård dit ett antal kursdeltagare har sökt sig för att utforska religion och existensiella frågor. En av deltagarna är Wera, som egentligen är journalist och som har sökt sig dit för att få stoff till en artikelserie som hon vill skriva på. Under bokens gång visar det sig att det inte bara är Wera som döljer något om sig själv.
Boken är skriven i Mazettis säregna, vardagshumoristiska stil, men är kanske inte fullt lika skojig som somliga av hennes andra böcker. Mycket i boken består av olika tal som kursdeltagarna håller och de är rätt fyllda av olika betraktelser kring tro och religion. Jag vet inte exakt vad Mazetti vill med detta, men det känns lite propagerande och för mig blir det lite tjatigt. Det är inte religionsfrågorna som intresserar mig med boken utan snarare den stundvis underhållande och också intressanta berättelsen om kursdeltagarna och vad de bär på. Boken är också riktigt bra uppläst av Vanja Rosenberg och Vanja Blomkvist och den har behagligt korta kapitel, vilket jag tycker är en fördel när man lyssnar på en bok istället för att läsa.
Det råder ingen tvekan om att Abraham Verghese själv är kirurg, precis som bokens huvudperson, Marion. I Skära för sten ges det en hel del fascinerande (och för den känslige: lite äcklande!) operationsrumsscener, vilket får mig att påminnas om Lördag, som jag läste ganska nyligt. Jag tycker det är kul när författare med en annan huvudsyssla delar med sig av sin passion och sitt yrke, för man då kan man få chansen att ta del av värdar som man inte alls skulle kunna få en inblick i annars.
Boken handlar om den blivande kirurgen Marion Stone, som växer upp tillsammans med sin tvillingbror Shiva hos fosterföräldrar i Etiopien. Den biologiska mamman dog i barnsäng och pappan, också kirurg, stack under förlossningen. Ödet vill dock att Marion ska återförenas med sin far senare i livet.
Boken är ganska lång och jag hade faktiskt svårt att komma in i den, men jag gav den chansen och är glad över det. Författaren väver på ett snyggt sätt ihop alla livsöden i boken till något slags hoppfullt slut och det är en spännande och fascinerande berättelse – lite väl lång kanske, men ändå läsvärd.
Dags för Tematrio igen! Temat är syskon: Berätta om tre böcker ni läst där relationen mellan syskon spelar en framträdande roll!
Bröderna Lejonhjärta känns nästan självskriven. Skorpan och Jonatan lär ju vara två av de mer kända litterära syskonparen och boken om dem och deras mod är otroligt berörande och läsvärd.
En annan bok där läsaren får följa syskon är Aprilhäxan, som handlar om tre syskon som växer upp och får helt olika liv. Christina är den duktiga och ordningsamma, Birgitta är den som handlar snett och blir en ”fyllkärring” och Desirée, som har en CP-skada, hamnar på långvården. Hon kan inte tala, men har en förmåga att kunna följa sina systrar och se vad de gör. En väldigt fin bok av Majgull Axelsson!
Den tredje boken som jag vill nämna är Easter Parade, som jag läste helt nyligt faktiskt. Helt fantastisk bok av Richard Yates! I den får läsaren följa systrarna Sarah och Emily (och deras motgångar). Väldigt insiktsfullt och träffande skrivet.
Idag skriver en av mina favoritbloggar, underbaraclara.nu, om fenomenet att företag köper hela inlägg hos bloggare och att det gör att gränsen mellan vad som är reklam och ”redaktionell text” suddas ut. Jag tycker att det är ett viktigt inlägg.
Själv har jag inga annonser på min blogg, men jag har vid ett tillfälle skrivit ett inlägg mot betalning genom blogvertiser. När skatt etc. dragits från den summan blev det så lite över att pengarna inte betalades ut. Hehe. Och det komiska är att jag säkert hade kunnat skriva inlägget utan att få betalt, som ett tips till mina läsare i största allmänhet. Det slog mig aldrig att jag postade en annons, men nu har jag lagt in en text om att jag har faktiskt har skrivit inlägget som ett uppdrag. Jag tänker sällan/aldrig på att man skulle kunna tjäna pengar på en blogg och min blogg är över huvud taget inte av sådan karaktär att den kan locka det läsarantal som krävs för att man ska hamna i lockelsen att sälja inlägg för fantasisummor. Jag tycker i alla fall att det är viktig att vara ärlig och jag hoppas att andra bokbloggare också är det.
Sedan hamnar man ju också lite i gränslandet när man t.ex. får recensionsexemplar. Tycker ni att man ska vara tydlig med att man har fått boken? Mina omdömen blir inte färgade av ifall jag har fått boken till skänks eller lånat den på bibblan, men om de ändå blir det så är det helt omedvetet. Ändå styr det ju vad man postar för innehåll i sin blogg. Jag valde t.ex. att tipsa om en monter på Bokmässan för att jag tyckte att det var schyst när jag faktiskt fick en bok av utställarna. Det inlägget kan man kanske också kalla för annons, men där tog jag inte ens betalt (i pengar). Hehe. Det där är väl också en del av ”problemet”. Vem som helst kan starta en blogg och det öppnar också upp för att den som skriver, som kan sakna all utbildning inom pressetik etc. kan bli ”lurad” (jag känner mig egentligen inte lurad; jag blev glad över boken och jag lovade ingenting vad gäller att ge tillbaka en annons/ett inlägg).
Det är verkligen knepigt med bloggar och annonser. Det finns inte riktigt regler för hur man ska förhålla sig till det och ingen riktig praxis för hur saker får marknadsföras. Jag brukar själv vara kritisk när jag läser andra bloggar, särskilt när jag läser populära sådana, för jag förstår att det finns mycket produktplacering och det är ofta uppenbart att inlägg är köpta. Men ibland är man kanske inte tvärsäker och till slut kan det leda till att bloggaren tappar trovärdighet. Vad är en personlig rekommendation och vad är köpt utrymme?
Jag kommer hur som helst inte att börja med annonser, någonsin. Jag försörjer mig genom helt vanligt jobb och har ingen som helst lust att sunka ned min hemsida med blinkande annonser. Framöver kommer jag vara extra tydlig med varifrån idén till somliga av mina inlägg kommer och finns det pengar eller gåvor med i bilden nämner jag det.
Hur gör du?
Jag är verkligen glad att Revolutionary Road filmatiserades här om året, för annars hade Richard Yates mästerliga roman, med samma namn, aldrig återutgivits och då hade jag troligast aldrig läst den! Nu har jag läst ytterligare en av hans böcker, Easter Parade, som lägligt nog har givits ut på nytt den också. Yates anses allmänt vara en författare som fick oförtjänt lite uppmärksamhet medan han levde och var verksam som författare. Först nu tycks folk verkligen förstå hans verk. Var han före sin tid? Jag vet faktiskt inte!
Jag älskar hur som helst hans berättande. Yates har en sällsynt förmåga att tränga sig in i sina karaktärer och berätta om deras drömmar och förhoppningar. Han berättar så himla fint om människor som lever alldeles vanliga liv, där de utåt sett kan hålla uppe sina fasader, och kanske till och med tjäna som förebilder, men som egentligen känner sig ensamma och har förlorat siktet på de mål de en gång hade med sina liv.
I Easter Parade berättar Yates om systrarna Emily och Sarah. Sarah är den som gifter sig tidigt och blir hemmafru, medan Emily är den som aldrig hittar någon att dela sitt liv med. Hon träffar flera olika män, men förlorar dem allihop, tills hon plötsligt finner att hon har passerat 50-strecket och att systersönerna ser henne som en ”frigjord” och ”självständig” kvinna, som om hennes ensamhet vore ett frivilligt val och inte ett konsekvens av att de män hon träffar vandrar vidare till andra eller försvinner av andra anledningar. På sitt sätt bär Sarah också på grusade drömmar. Livet som hemmafru medger inte den karriär som hon kanske hade velat haft och hennes drömmar om att få jobba med att skriva leder inte till någonting, liksom att äktenskapet mest utvecklar sig till en sorglig plikt, där hon ständigt utstår misshandel.
De båda systrarna hör sällan av sig till varandra och träffar ännu mer sällan sin stackars mor, som sedan länge vårdas på sjukhus, bland annat på grund av psykiska besvär. Deras liv rullar på, på var sitt håll, och när de väl hörs och ses är det med skuldkänslor över att inte kunna göra något för den andres situation eller för sig själva.
Det är sällan en munter läsning, men faktum är att Yates sätt att berätta i sig kan vara ganska uppmuntrande och roligt. Han hittar så fenomenala formuleringar och kan så exakt slå huvudet på spiken när han målar upp sina scener. Ibland blir det faktiskt roligt, i all misär. Jag tycker också att han rundar av med ett fint slut, som varken vänder upp och ned på boken eller förmedlar en stor hopplöshet. Den slutar med samma stämning som boken egentligen håller hela tiden, och som Revolutionary Road också håller; kanske är livet inte mer än såhär, men kanske är det heller inte dåligt?
