Oskuldens museum är en helt fantastisk bok! Redan på baksidan benämns den som en ”kärleksroman”, vilket skulle kunna få mig att direkt ställa tillbaka tegelstenen i hyllan, men medan man läser den finner man att det alls inte är en bok med tramsigt kärleksdravel. Faktiskt handlar den om något som till en början känns ganska skilt från den kärlek som man tror sig veta något om.
I centrum står Kemal, som hör till Istanbuls societet – den lilla klicken med superrika människor som lever ett land som i övrigt är ganska fattigt: ett land som står med ena benet bland muslimska traditioner, men som samtidigt så gärna vill anamma allt europeiskt, utan att riktigt lyckas. Det är i mitten av 70-talet och Kemal inleder en affär med den avlägsna släktingen Füsun. Det är dömt att inte leda till något. Först förhindras deras relation av att Kemal är förlovad med en annan kvinna och sedan av att Füsun hinner gifta sig med en annan man. Kemal kan dock inte glömma Füsun.
Hans fixering vid Füsun driver honom till sjukdom. Han kan inte släppa henne ur tankarna och hela hans liv byggs upp kring hennes liv och kring förhoppningen om att de ska få varandra till slut. Han ägnar åtta år åt att regelbundet, och ofta, besöka Füsun och hennes familj över oändliga middagar och medan han är där kan han inte avhålla sig från att, likt en kleptoman, sno åt sig saltkar, prydnadshundar, fimpar och lite vad som helst som kan påminna honom om Füsun. Han samlar på sig enorma mängder prylar från Füsuns hem och han ägnar mycket tid åt att känna på dem och fantisera om sin älskade. Som svepskäl för sina regelbundna besök hos Füsuns familj, kommer han på att han ska finansiera en filmatisering, som ska göra Füsun till filmstjärna, vilket är hennes stora dröm. Projektet är dock, även detta, ganska dömt på förhand, eftersom Kemal inte kan med att släppa in Füsun i den oskyddade världen som filmvärlden tycks utgöras av.
Kemal framstår naturligtvis inte som en särskilt frisk person och situationen framställs som ganska rubbad, men det fina med boken är att den inte dömer någon. Det är ingen Hollywoodkärlek. Kemal drömmer om något han inte kan få, han dricker för mycket raki och han försummar sina vänner. Varken Kemal eller Füsun lever efter de normer som samhället har, men de lever efter sina drömmar och det är så himla fint att de gör det. Jag älskar hur den här boken slutar. Den lämnade mig med insikten att kärlek kan se ut lite hur som helst och att lycka inte kan definieras av någon annan än en själv. Kemals oändliga kärlek, hur tokig den än är, fascinerade mig djupt. När jag la boken ifrån mig gjorde jag det med helt andra känslor och tankar än när jag började läsa den. Jag vet inte när en bok påverkade mig såhär mycket senast. Det måste vara ett gott betyg.
När Roger Rosenblatts vuxna dotter hastigt gick bort valde han och hans fru att flytta in till svärsonen och barnbarnen. I den här boken berättar Rosenblatt om hur han bearbetade sorgen tillsammans med sina nära och kära, samtidigt som han åter fann sig vara ”småbarnsförälder”, med allt vad det innebär. De tre barnen är mellan ett och sju år gamla och kräver, som alla barn, otroligt mycket tid. Dessutom är situationen naturligtvis ovanlig och svår. Hur kan man förklara för ett litet barn att mamma aldrig mer kommer tillbaka?
Det är en tunn liten bok, som närmast känns som en dagbok med lite spridda betraktelser och reflektioner. Sorgen och saknaden är mest något som anas mellan raderna. Mest är den faktiskt en rolig bok om att ha barn och att få vardagen att gå ihop. Jag tycker väldigt bra om boken, som är enkel och lätt, trots att den behandlar något så oerhört tungt.
Tant Julia och författaren handlar om den 18-årige juridikstudenten Mario Vargas Llosa (boken lär vara delvis biografisk faktiskt!), som inleder ett förhållande med den äldre, frånskilda släktingen Julia. De träffas i hemlighet för att inte orsaka skandal i släkten, som vill att Mario ska bli någonting stort, inte att han ska gifta bort sig i unga år och behöva slita ut sig för försörjningens skull. Det är en fin liten berättelse och jag gillar verkligen hur naivt och lyckligt Mario kastar sig in i det här förhållandet, som utåt sett ser ut att vara dömt att misslyckas på förhand.
Boken är dock inte bara en kärlekshistoria, utan kretsar också mycket kring Marios extrajobb, som han har på radio Panamericana, där han är chefredaktör och arbetar med nyhetsuppläsningarna. Kanalen får dock sina största inkomster och har sina flesta lyssnare tack vare sina radioföljetonger, som skrivs av den excentriske bolivianen Pedro Camacho. Mario ser upp till denne man, som jobbar extremt hårt och som vecka på vecka lyckas med att fängsla lyssnarna med sina ganska överdrivna och dramatiska berättelser. Boken består till stor del av dessa radioföljetonger och de är, förutom att de är underhållande, lite av en spegel, som visar på Pedro Camachos fall. Pedro Camacho hänger snart inte med i sitt eget vansinniga tempo och börjar röra ihop berättelserna. Karaktärerna i de olika följetongerna byter namn, dyker upp i fel följetong, dör och återuppstår om vartannat.
De tragikomiska följetongerna börjar till slut likna Marios eget liv. När Marios och Julias förhållande läcker ut till släkten har han plötsligt hela släkten, särskilt fadern, emot sig och han är dessutom för ung för att få gifta sig med den här kvinnan, som dessutom är frånskild och inte kan gifta sig i en kyrka. De roliga cliffhangers, som varje radioföljetong slutar med, skulle lika gärna kunna skrivas ut efter varje kapitel som handlar om Mario: ”Skulle Mario och Julia till slut få varandra? Eller skulle Julia skickas iväg utomlands, bortförd av släktingar, för evigt skild från sin unge älskare? Ja, hur skulle denna lilla Lima-tragedi sluta?”
Jag tycker boken var väldigt underhållande, vilket jag kanske inte hade väntat mig av en Nobelpristagare eftersom jag förknippar Nobelpriset med alltigenom seriösa och allvarliga verk. Jag tycker boken var klart läsvärd och jag läser gärna mer av Vargas Llosa.
Jag tänkte börja mikroblogga! Jag har provat Twitter förut, men aldrig riktigt fattat grejen. Fast.. nu ska jag verkligen ge det en chans! 🙂 Jag har inte börjat följa någon annan mikrobloggare ännu och jag känner mig verkligen helt grön, men jag tror det ger sig. Ni hittar mig på twitter.com/bokblomma.
Nytt år, nya utmaningar! Tematrio handlar den här veckan om nyårslöften: Berätta om tre löften/målsättningar du har för det kommande läsåret!
Jag vill inte ge några speciella löften för det känns som att det mest skapar onödig press & stress. Jag kan ju dock snegla på det inlägg jag skrev helt nyligt om att blicka framåt, mot 2011 och konstatera att jag trots allt siktar på att lyckas läsa vissa böcker.
Framför allt känner jag att det är hög tid att beta av min hög med biblioteksböcker, där några, sorgligt nog, har stått i min bokhylla i över ett år(!!)
Vidare vill jag hemskt gärna komma igång med franska böcker igen, eftersom jag inte läste en enda förra året. Les gens du Balto är väl den som ligger närmast till hands… Den ser jag fram emot!
Sedan borde jag faktiskt läsa fler böcker som kommer från andra länder än Sverige och USA, som är i stor majoritet bland mina utlästa böcker… Särskilt vore det spännande att läsa afrikanska böcker. Nog måste det väl finnas mycket bra från denna kontinent, även om man sällan hör talas om dem här i Sverige?
Jag läser julklappstips i tidningen Campus (ja, jag ligger lite efter med mina tidningar..!) och ser att Morbror Knuts sorgsna leende är ett tips tillsammans med två andra böcker. ”Mums för formvurmande bokmal” står det. De tycker att framsidorna till de här böckerna är så snygg att de ger en ”måste-ha-effekt”. Att Morbror Knuts sorgsna leende anses ge en sådan effekt tycker jag var roligt. Den har nämligen samma framsida som Fröken Smillas känsla för snö, som jag valde att läsa p.g.a. titeln och framsidan. Hehe. Hur mycket låter du framsidan styra vad du läser?
Roligt också att just den här bilden anses vara så snygg(?)! Jag tycker det finns mycket känslor i den på något sätt, men i övrigt är det ju ett ganska ”tråkigt” motiv. För mig är det lite otippat att just den här bil-bilen finns på omslaget till flera böcker. Men det kanske bara är jag. 😛
Jag hade tänkt fortsätta att summera mitt läsår 2010 och lyfta fram mina favoriter från året. Jag har läst mycket bra i år och en del böcker är ju bra på olika sätt… Bland de absolut bästa böckerna tycker jag att Alberte-böckerna hamnar. Fantastiska klassiker om en ung kvinnas liv i Paris! Jag började med de här böckerna redan 2009, men läste den avslutande delen i år. En annan fantastisk bok som jag läste ut tidigt i år och som verkligen har dröjt sig kvar i minnet är Älskade syster av Joyce Carol Oates. Trots att den inte är hennes bästa, i mitt tycke, är det verkligen en berättelse som berör. Boken är en svidande satir där barn utnyttjas för att föräldrarna ska klättra uppåt på den sociala stegen och där alla barn har olika bokstavsdiagnoser och byter psykofarmaka med varandra på de arrangerade ”lekstunder” när de ska träffas för att föräldrarna ska kunna träffa varandra. Det blir väldigt skruvat ibland, men den för tydligt fram sitt budskap.
I år har jag också läst två böcker som direkt anknyter till, eller åtminstone är lite i samma stil som, min favoritbok Doktor Glas. Åh, vad jag gillade både Gregorius och Människor helt utan betydelse! Den sistnämnda är bland det bästa jag läst hittills. Wow! Jag älskar språket, stockholmsmiljöerna, melankolin, den enkla berättelsen.
I år har jag också stiftat bekantskap med Haruki Murakami, som jag vill läsa mycket mer av. Norwegian wood är en ganska långsam och försiktig berättelse, som på något sätt ändå är så otroligt stor och omöjlig att glömma efteråt. En annan höjdare har varit Richard YatesEaster Parade, som kanske inte är den mest upplyftande läsning man kan ägna sig åt, men jösses hur Yates kan tränga sig in i sina karaktärer och berättande gripande om deras liv och besvikelser!
Bäst i år måste jag nog ändå säga är Bodil Malmstens biografi Mitt första liv. Malmsten har ett helt otroligt språk och i den här boken berättar hon om sitt ”första liv” utan att dröja sig för länge vid det som hade kunnat vara publikfriande. Istället skriver hon skenbart enkelt och kortfattat om allt, även det som är svårt, och det träffar rätt i hjärtat. Verkligen en fantastisk bok!
Dags att summera året som gått (snart)! I år har jag läst 44 böcker, vilket är lite mindre än vad jag brukar (förra året läste jag 62!), men jag är ändå rätt nöjd. I perioder har jag nästan inte läst något alls och ibland har jag haft ett riktigt bra tempo. Läsning för mig ska vara avkopplande och kul. Är jag inte så sugen på att läsa så gör jag inte det. I år har jag haft ganska mycket annat på gång, framför allt jobbmässigt, så läslusten har inte alltid varit så stor. Jag hoppas faktiskt att den återkommer till nästa år, för det finns fantastiskt mycket som jag är sugen på att läsa framöver!
Bland de 44 böckerna är det en stor del som är skrivna av svenska författare, faktiskt 24 stycken! Könsfördelningen hos författarna är däremot ganska jämn: 25 kvinnliga författare och 19 manliga. Fördelningen av ursprungsland och genres ser ni nedan. De flesta böcker har jag inte försökt kategorisera och placerat i någon genre.
I år har jag läst betydligt färre fackböcker och reportageböcker än förra året och detsamma gäller barn & ungdomsböcker och spänningsromaner/deckare. Jag har inte läst någon fransk fransk bok över huvud taget(!) och ingen chic lit heller. Nästa år ska jag faktiskt försöka läsa något franskt.
Vad jag också borde ta mig i kragen och göra är att läsa mer böcker av afrikanska författare. Det skrev jag nog redan förra året, men det hände inte i år.. Det blev några asiatiska och sydamerikanska i alla fall, vilket saknades förra året.
Snart är det nytt år. Såhär års kan det vara passande att kolla tillbaka på läsåret och summera vad man har läst. För mig, som är så nördig att jag jobbar med statistik, är det såklart kul att grotta ned sig i lässtatistik. Hehe. Men det kommer i ett annat inlägg i sådant fall.
Nu vill jag hellre blicka framåt, mot vad jag vill läsa 2011!
Jag köper inte böcker och får sällan recensionsexemplar, så för egen del handlar det inte om att kolla igenom utgivningskataloger och bestämma vilka kommande böcker jag vill läsa. Nä, jag vill nog snarare beta av den läslista jag har med allt från klassiker till nyare böcker.
Vad jag vill läsa i år:
1) Min hög med biblioteksböcker, varav vissa har stått i min bokhylla sedan december 2009! Gaah. I den ryms bland annat Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall. Jag älskade När man skjuter arbetare, så jag har förhoppning om att Det mest förbjudna också är läsvärd. Är den det? Där finns också flera böcker av Haruki Murakami, som jag är väldigt nyfiken på att läsa mer av efter Norwegian wood, som jag tyckte så mycket om. Ja. Sedan finns naturligtvis typ 10 titlar till…
2) Mer franska böcker! Jag har försökt hålla igång gymnasiefranskan genom att läsa diverse universitetskurser, men sedan jag kom ut i arbetslivet för typ ett år sedan har jag inte tagit några kurser och då har franskan liksom tappats bort. Ändå har jag flera franska böcker på lager hemma, bland annat Les gens du Balto, av Faïza Guène, som jag garanterat kommer att uppskatta.
3) Andra böcker som redan ligger i min ”att läsa”-hög hemma. Däribland Joyce Carol Oates senaste, Lilla himlafågel, som jag fick i julklapp och Att rosta bröd, av Roger Rosenblatt, som jag har fått som recensionsexemplar. Den ska tydligen vara lite i samma stil som Tisdagarna med Morrie, vilket låter lovande!
4) Diverse böcker som jag borde ha läst, men inte har läst: Lasermannen av Tomas Gellert, Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón, Mrs Dalloway av Virginia Woolf, En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie och Igelkottens elegans av Muriel Barbery t.ex.
Jag lär i och för sig aldrig hinna läsa allt. Hehe. Men det är något att sikta mot… 🙂
Gott nytt läsår! Vilka böcker ser du fram emot att läsa?
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Oskuldens museum är en helt fantastisk bok! Redan på baksidan benämns den som en ”kärleksroman”, vilket skulle kunna få mig att direkt ställa tillbaka tegelstenen i hyllan, men medan man läser den finner man att det alls inte är en bok med tramsigt kärleksdravel. Faktiskt handlar den om något som till en början känns ganska skilt från den kärlek som man tror sig veta något om.
