Jag vet inte ens vad jag ska skriva om den här boken. Av Murakami har jag tidigare läst Norwegian wood, som verkligen berörde mig, men den här boken sa mig faktiskt ingenting. Det kan möjligen bero på att jag inte gav den tillräckligt med tid och uppmärksamhet, men jag vet faktiskt inte om det är hela förklaringen. Boken är tunn, berättelsen kort. Man hinner inte ens lära känna karaktärerna och jag hinner inte förstå vad författaren vill säga.
Huvudpersonen är en man som är förälskad i en kvinna. Kvinnan tar ett jobb hos en affärskvinna och reser med henne till Grekland, där hon spårlöst försvinner. Mannen åker dit, men finner inte mycket mer än sina känslor. Ja, det finns faktiskt inte så mycket mer att säga. Murakamis trevliga och korrekta språk och lite mystiska fantasivärldselement dyker upp, men sedan är det inte så mycket mer. Om den inte vore skriven av vår tids mest hypade författare hade den nog inte tagit sig så långt, men det är vad jag tror. Det största felet är väl kanske att jag hade höga förväntningar. Och de infriades inte.
Du vet väl att Världsbokdagen firas idag (13:e april)? Det ”riktiga” datumet är 23:e april, men i år infaller påskafton samma dag.
Idag är alltså den rekommenderade dagen att uppmärksamma böcker, skrivande, läsande, yttrandefrihet… Visst är det fint? Det är ingenting att ta för givet, vilket man kan tänka på när man läser t.ex. Politkovskayas Rysk dagbok (hon mördades för det hon berättade om läget i Ryssland), eller varför inte Pamuks Snö (Pamuk är dömd för att ha ”förolämpat den turkiska nationen”) eller kanske Herta Müllers Hjärtdjur. Müller fick själv fly landet på 80-talet efter sin kritik mot regimen i Rumänien.
Om du inte känner igen dig så beror det kanske på att du 1) är en ny besökare (Välkommen!) eller 2) inte känner igen dig från min gamla blogg, som just nu temporärt bor på adressen www.bokblomma.com/txp. Jag har valt att byta verktyg för att publicera inlägg på bloggen och samtidigt har jag fräschat upp det yttre lite. Det här känns kul! Det kanske är lite trassel med bilder och länkar i början. Det får man kanske räkna med.
Jag har redan läst Cirkeln som manus, men igår fick jag också boken och en tygkasse. Ibland är det kul att vara bokbloggare. 🙂
Jag tycker det var en spännande bok faktiskt, men det är inte recensionsdag ännu, så jag får inte skriva om den. Nåväl. Den finns att köpa om någon vecka och om du gillade Harry Potter och är nyfiken på något liknande i en svensk bruksmiljö så kanske den är något för dig!
Jag har kommit fram till att det är ljudböcker som är det optimala att ha i lurarna när man springer. Musik är alldeles för psykande, för eftersom varje låt är cirkus 3 minuter är det lätt att börja tänka på hur länge man har sprungit och att spekulera i hur lång tid det möjligen är kvar, och då blir det bara jobbigt allting. Med ljudbok kan man glömma bort tiden och bara springa.
Det blev lite blandade titlar idag. Jag är inte så kräsen när det gäller ljudböcker. Om jag lånar skönlitteratur är det alltid en bok jag har bestämt i förväg, men utbudet av ljudböcker är för litet för att man ska kunna göra på samma sätt.
Mest ser jag fram emot Kan du säga schibbolet? av Marjaneh Bakhtiari, för Kalla det vad fan du vill, var speciell och jag tror att Kan du säga schibbolet kan vara tänkvärd och bra.
Det här är kanske ingen nyhet längre, men om några år kommer det att tryckas upp sedlar med nya motiv och då får också Selma och hennes kamrater ge plats åt nya ansikten. Det har länge funnits diskussioner och grupper på t.ex. Facebook, där folk har önskat se Astrid Lindgren på en av de nya sedlarna. Det har nu blivit just så: hon ska framöver pryda 20-lappen. Jag är glad över det! Jag hör inte till de som anser att Lindgren borde ha fått Nobelpris, men hon är väl värd äran att få pryda en sedel. Väl värd.
Mindre nöjd är jag över att Carl von Linné inte längre kommer att pryda 100-lappen. Och inte kommer någon annan vetenskapsman att få göra det framöver heller! Det tycker jag är lite nonchalant mot alla fantastiska vetenskapsmän som verkat i det här landet.
Det är förmodligen ingen hemlighet att jag är intresserad av miljöfrågor, hållbar utveckling och klimatfrågan (några boktips på temat: Mat & klimat, Makten över klimatet, Klimatsmart, Köp inte den här boken). Nyheten har nått mig att det planeras miljövänliga pocketböcker. Månpocket och Bonnier Pocket kommer under året att ge ut ett antal titlar i en klimatsmart upplaga: klimatkompenserad, FSC-certifierad och med ett bidrag till WWF.
Jag gillar idén och kan inte annat än tycka att det är ett trevligt initiativ. Samtidigt genomskådar jag också det här marknadsföringsknepet, som i och för sig är helt rätt i dessa tider då ”klimatsmart” och ”eko” är modeord. Man kan tyvärr inte konsumera sig ur en klimatkris. Det enda man möjligen kan göra är att undvika att köpa böcker, även om jag inte precis tror att böcker bidrar särskilts stort till det totala koldioxidutsläppet… Som ett statement måste dock ”köpstopp” anses vara bättre än att köpa ”ekoböcker”, eller hur?
Jag blir ibland lite förvånad när jag läser bokbloggar där bloggare berättar om sina imponerande bokhyllor med, ibland, hundratals outlästa titlar. När bokbloggare pratar om ”köpstopp” innebär begreppet att man vill försöka minska antalet inköp för att ”outläst”-hyllan helt enkelt har blivit för välfylld, inte att man vill ”köpstoppa” för att försöka minska konsumtionen i klimatsyfte. Naturligtvis har jag ingen åsikt om andras bokinköp, men när jag läser om det så inser jag att jag nog helt saknar den där ”samlar”-genen som andra litteraturälskare tycks bära på. Och glad för det blir nog miljön. Och biblioteken. 😉
Murakami verkar vara den hetaste författaren just nu. Det pratas om honom och hans böcker lite överallt. För mig är dock det yttersta beviset för hans popularitet att biblioteket plötsligt vill ha tillbaka alla Murakami-böcker som jag har lånat. Jag var på biblioteket igår och lånade den här fina lilla boken (;)):
Men när jag skulle låna om alla andra lån gick Murakamis böcker inte att låna om, för nu vill någon annan njuta av dem. Jag ska försöka stressläsa Kafka på stranden och Sputnikälskling som ligger påbörjade här hemma. Vi får se hur det går!
Kafka på stranden är faktiskt tokäcklig. Jag har precis plågat mig igenom en djurtortyrscen ur den och sedan inte orkat läsa vidare. Tills vidare måste jag säga att jag tycker bäst om Norwegian wood (som förvisso är den enda av hans böcker som jag har läst ut, hittills). Vilken är din Murakamifavorit?
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Jag vet inte ens vad jag ska skriva om den här boken. Av Murakami har jag tidigare läst Norwegian wood, som verkligen berörde mig, men den här boken sa mig faktiskt ingenting. Det kan möjligen bero på att jag inte gav den tillräckligt med tid och uppmärksamhet, men jag vet faktiskt inte om det är hela förklaringen. Boken är tunn, berättelsen kort. Man hinner inte ens lära känna karaktärerna och jag hinner inte förstå vad författaren vill säga.
