• Årets höjdpunkter

    I år har jag läst mycket bra, så det är inte helt lätt att välja ut höjdpunkterna. En bok som verkligen står ut är dock Oskuldens museum, av Orhan Pamuk, som jag utan tvekar utnämner till årets bästa bok, och med årets mesta menar jag såklart bäst bland de böcker som jag har läst i år, inte bland de som har getts ut i år.

    Oskuldens museum är en fin bok om Turkiet, kärlek och att välja sin egen lycka. Jag blev på väldigt bra humör av att läsa ut boken och inse att bokens huvudperson verkligen varit en lycklig man, trots att han inte precis beskrivs som särskilt lyckad i boken.

    Två böcker som engagerat mig mycket i år är Håpas du trifs bra i fengelset, Alakoskis fantastiska bok om klasskillnader och att vara anhörig till en narkoman, och Jan Lidbecks sjukvårdssatir Shamanens sång.

    Bland ljudböckerna vinner Kan du säga schibbolet?, som är fantastiskt bra inläst av Sanna Persson-Halapi, mitt årsbästapris. Boken är en rolig och tänkvärd bok om invandring och mångkultur.

    Årets överraskning måste för min del ha varit Per Hagmans Att komma hem ska vara en schalger, som jag först inte ens visste om jag skulle orka läsa ut, men som sedan växte till en fantastisk bok, där Hagman imponerar med att uttrycka sig poetiskt även när han skriver om samhällets smutsigare sidor.

    I faktagenren tycker jag att Jonas Gardells Om Jesus var otroligt bra och intresseväckande. Jag, som inte är kristen, tyckte verkligen om den och tycker att jag har lärt mig mycket om den historiska personen Jesus och om legenderna kring honom.

    Från året minns jag också Morgan Allings biografi Kriget är slut, där han osentimentalt skriver om sin tuffa uppväxt på olika fosterhem och hur han vände varenda motgång och elakt ord till sin styrka, så att han kunde kämpa sig in på scenskolan. Vilken inspirerande bok!

    I barn och ungdomsgenren är jag glad att jag fick chansen att läsa Cirkeln, som verkligen lyckas måla upp ett trovärdigt porträtt av att vara tonåring idag, samtidigt som den handlar om magiska krafter.

    I år är förresten året då jag har läst fler böcker av Nobelpristagare än vad jag har läst deckare. Det känns ju lite pretto… Men det var faktiskt inte planerat. Utöver Orhan Pamuk har jag också läst Mario Vargas Llosas Tant Julia och författaren, samt Hemligheter på vägen och 17 dikter av Tomas Tranströmer.

    Några fler böcker som jag verkligen minns från året: Den hemliga historien, Snö, Vindens skugga, Pappersväggar, Bluffen, Fallet med de försvunna böckerna, Aldrig fucka upp, Lilla stjärna, Bastarden från Istanbul.

    Alla utlästa böcker hittar du här.


  • Årets statistik

    Årets statistik

    Jag gillar statistik, så naturligtvis kommer här ett inlägg med mitt läsår summerat i siffror. Man kan väl säga att mitt läsande har gått lite upp och ner. Under min semester i somras läste jag så mycket att kollegor blev närmast oroade av alla mina uppdateringar på Boktipset… 😉 Sedan… mattades det av! 😮 Allt som allt blev det i alla fall 58 böcker (eller… jag räknar med att läsa ut 58; det är ju några dagar kvar av året), vilket jag är mer än nöjd med. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle snitta mer än 1 bok/vecka, med tanke på att jag knappt har läst något under hösten. Sommarens ivriga läsande vägde tydligen upp. 🙂

    Jag har läst flest pappersböcker, men läsplattan har också använts, särskilt i somras. En del böcker har jag läst på både platta och som pappersbok och då har jag räknat dem som pappersbok i statistiken. Ljudböckerna har varit riktigt många, särskilt i våras, då jag sprang mycket inför de två lopp jag sprang i maj och juni, och på sommaren och semestern såklart.

    Det har inte varit särskilt stor spridning i ursprungsland i år och det får jag nog till viss del skylla på bloggen ;), för anledningen är bland annat att jag har fått en del recensionsexemplar och de är ju från svenska författare. Till nästa år får jag nog rycka upp mig och läsa lite mer från icke-europeiska länder, kanske framför allt Ocenaien, som inte är representerat alls i år. Jag har bara räknat ett land per författare. En del författare hör ju egentligen till flera land, t.ex. spansk-peruanske författaren Mario Vargas Llosa, som jag tog mig friheten att peta in bland peruanska författare den här gången.

    Jag har läst såväl romaner som biografier, fakta, poesi och några antologier. Romanerna är såklart i stor majoritet.

    Årets höjdpunkter kommer i ett inlägg imorgon! 🙂


  • Radhusdisco

    Radhusdisco är en uppväxtskildring som utspelar sig ett årtionde tidigare än vad jag som 80-talist kan känna igen mig i, men det spelar faktiskt inte så stor roll. Det som snurrar runt i huvudpersonens tankar under hela den grundskoletid, när vi får följa honom, känns som autentiska tankar som barn kan ha i den åldern, oavsett årtionde. Har man glömt hur det var så blir man här påmind.

    Boken är både underhållande och har hög igenkänningsfaktor. Det jag kan sakna är ett större djup, något som gör det mer intressant. Jag brukar fastna helt för uppväxtskildringar, men för min del får det gärna vara mer svärta eller mer inslag av att söka sig själv, som i Ett ufo gör entré eller Svinalängorna. Det här är alltigenom en solskensuppväxt med fråga chans-problem, oskuldsoro och hemligt skräckfilmstittande. I och för sig är det inte något dåligt i sig och vill man läsa något roligt och lättsamt är det här verkligen rätt bok. Jag hade på riktigt svårt att hålla mig för skratt ibland, dels för att det är så pubertetskomiskt och dels så roligt formulerat:

    På väg mot skåpen tänkte jag på min uppgång och mitt fall. I lågstadiet hade jag varit andrahandsvalet efter Linus. Jag hade fått bli ihop med tjejer i termobyxor, komplicerade tandställningar och rinnande näsor, medan Linus fick snyggingarna i jeans och lockigt hår. Sedan, i årskurs fyra och en bit in på mellanstadiet, hade jag oväntat blivit tjejernas förstaval. Caroline hade ju för fan frågat chans på mig, jag var kung.

    Därefter hade mitt rike vittrat sönder.

    Jag förstod varken hur det kunnat ske eller vad jag gjort för fel och kunde därför inte rätta till det. Nu var jag inte ens ett andrahandsval för tjejerna, jag var så långt ner på listan att jag inte ens orkade tänka på det. Dessutom visste jag att jag inte skulle kunna ligga med någon även om jag mot alla odds träffade någon som ville. […]

    Som om det skulle göra någon skillnad förresten, tänkte jag. Ingen var ju intresserad av mig i alla fall. […] Medan Caroline, som jag en gång varit ihop med, alltså redan hade knullat med en svart kille. Snacka om att ha nått olika långt i livet.

    Mamma sa ibland för att trösta mig och mina systrar att man skulle tänka på att saker och ting alltid kunde bli värre.

    Jag hoppades verkligen att det inte var sant.

     


  • Tematrio: Jullovsläsning

    Så passande att Tematrio har jullovsläsning som tema; jag har ju faktiskt jullov! 🙂 Berätta om tre tegelstenar ni läst eller om tre ni vill läsa!

    Jag vet inte vad som är definitionen av en tegelsten. 😉 Jag tycker faktiskt att böcker som är ca 400 sidor långa är lite i längsta laget, men det är ju dessvärre ett vanligt sidantal hos böcker som ges ut idag. Trots att jag är bokbloggare så läser jag både långsamt och sällan(!), så för mig kan dessa böcker ta månader att ta sig igenom och ibland förlängs läsningen av rent praktiska skäl; att böckerna helt enkelt är för otympliga att ta med sig. Lite lättare har det blivit sedan jag skaffade läsplatta, men det är fortfarande ingen hit för min del att läsa dessa tjockisar. Så nog tycker jag att 400 sidors-böcker är tegelstenar. Ibland kommer man dock över ännu rejälare verk…

    Shantaram är en riktigt tjock bok som jag läste för något år sedan och den är väl omkring 900 sidor eller något. När jag lade den ifrån mig skämdes jag nästan över att ha spenderat så mycket tid på något så meningslöst. 😉 Den var ju faktiskt inte ens bra! Hehe…

    Två tegelstenar som ligger och väntar är Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol och Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Det är dock inga böcker jag tänker läsa under jullovet, men kanske tar jag tag i dem i sommar…


  • Att överraskas eller att inte göra det

    För ett tag sedan skrev DNs ”Filmdoktor”, Mårten Blomkvist, om ”Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska spoilers”. Han skriver bland annat om en studie där testpersoner fått läsa noveller på tre olika sätt: en grupp fick läsa novellerna som de var skrivna från början, en grupp fick läsa samma noveller, men med en inbyggd spoiler mitt i, och tredje gruppen fick spoilern som förord. Personerna med förordet kände sig mest nöjda med läsupplevelsen. Kanske är det inte så förvånande. Jag vill sällan läsa oskrivna blad utan söker mig aktivt till litteratur som lästs och bedömts av andra. Det känns lite som slöseri med tid att läsa något helt okänt, för om man, som jag, har en lista med 265 titlar som jag vill läsa så fort som möjligt, så går det liksom inte att lägga tid på något helt slumpartat.

    När jag var på bokcirkelmöte senast hade jag inte hunnit läsa boken och fick därför slutet presenterat för mig på förhand.Det gjorde mig verkligen inget och då är det ändå en spännande postapokalyps (Metro 2033) det handlar om. I vissa fall kanske man vill ha ett överraskningsmoment, men man ska nog inte ta det för allvarligt. Jag tror att jag är känsligare för överraskningsmoment när det gäller film (hur bra vore Sjätte sinnet om man redan visste slutet?), men när det gäller böcker är jag för stor boknörd för att bry mig. Det finns böcker som jag har läst så mycket om att jag knappt ids läsa dem. :p

    Att läsa sista sidan först skulle jag dock aldrig kunna göra. Att veta hur det slutar är inte samma sak som att veta hur slutet presenterats. Jag imponeras ofta av elegant hopsydda berättelser och ett vackert språk och jag vill lämna slutet till slutet.

    Hur är du?

    Angående Metro 2033 är den för övrigt fortfarande outläst..!


  • Ett pris att vara mindre stolt över

    Har ni hört talas om Bad Sex Award? Till skillnad från alla creddiga litteraturpris är Bad Sex Award mindre smickrande: det delas ut till författare med sämsta möjliga sexskildringar. Bland årets nominerade fanns t.ex. Haruki Murakami (väl förtjänt…).

    Annars måste jag säga att den absolut sämsta i klassen måste vara Gregory David Roberts i Shantaram, vars sexskildringar jag sågat i ett tidigare inlägg

    Jag tryckte läpparna mot denna himmel och slickade i mig stjärnorna. Hon tog in min kropp i sin och varje ögonblick var en besvärjelse. Vår andhämtning var som om hela världen bad böner. Svett rann i strömmar till raviner av njutning. […] Min kropp var hennes vagn och hon körde den in i solen. Hennes kropp var min flod och jag blev hennes hav.

    Tänk att det ska vara så svårt att skriva om sex…


  • God jul!

    God jul!

    God jul alla läsare! Hoppas att ni får en mysig helg och kanske en och annan avkopplande lässtund. 🙂

    Foto: Kym McLeod/stock.xchng


  • Hemligheter på vägen

    Hemligheter på vägen är nobelpristagaren Tomas Tranströmers andra diktsamling, som gavs ut första gången 1958, och den är också den andra samling som jag läser av honom. Hans liknelser, som ständigt återkommer till naturen, känns igen sedan tidigare och jag uppskattar dem. Han målar upp bilder av Sverige som går att känna igen, men gör också utflykter till bland annat spanska Huelva och Izmir i Turkiet. Det finns en hel del allvar och mörker i poesin, som i Kyrie:

    Ibland slog mitt liv upp ögonen i mörker.
    En känsla som om folkmassor drog genom gatorna
    i blindhet och oro på väg till ett mirakel,
    medan jag osynligt förblir stående.

    Faktiskt är det ingen ljus och glad samling, men det är starkt och orden ligger alldeles rätt. Jag gillar det!


  • En klassisk kokbok

    En klassisk kokbok

    Visste du att Vår kokbok har haft sin 60-årsdag i år? Jag och min mamma har tillsammans fyra olika upplagor av den gamla kokboksklassikern och de är faktiskt riktigt kul att bläddra i. Det är en resa från Tjälknul (den kanske finns i senare upplagor också i och för sig!) till sushi…

    Hos Norstedts hittar du några klassiska recept (pdf-fil).