I veckan handlar Tematrio om monster: Berätta lite om de monster ni brukar träffa i litteraturen!
Några böcker som dräller av monster och skräckväsen i största allmänhet är John Ajvide Lindqvists böcker, särskilt Människohamn, som jag tycker är döläskig, för den utspelar sig nästan i mina hemtrakter…
Söker man ett riktigt monster, så är pappan i Chimamanda Ngozi AdichiesLila hibiskus helt vidrig. Boken var svår att ens läsa ut för att våldet mot de egna barnen är så otroligt brutalt och rått. Usch.
Det är roligt att bokblogga, ska ni veta. Läsning är i sig inte särskilt socialt, utan något som man verkligen gör när man är själv, så bokbloggande adderar verkligen något till läsningen. Bokcirkel går ju också bra för att stilla behovet av att inte bara läsa böcker, utan också att prata om dem och dela läsupplevelser, men en bokblogg kan på ett sätt ta det ännu längre. Det är så roligt att författare och läsare kan mötas, t.ex. via en blogg. Jag har flera gånger fått direkt svar från författare när jag har uppmärksammat deras bok/böcker och det är verkligen kul. Som bloggare är man absolut inte litteraturkritiker eller journalist, men som bokälskare och bokläsare har man ändå något att säga och precis som boktips via vänner kan en bokblogg inspirera andra till att läsa en viss bok. Via bokbloggar kan på så sätt äldre böcker och böcker från mindre förlag och mindre kända författare ges utrymme. Det tycker jag är väldigt bra!
Bokbloggare generellt har få besökare jämfört med ”storbloggare”, men när jag ibland tänker på att det är hundratals personer varje vecka som läser det jag skriver, ja, då blir man ju faktiskt lite paff! För att inte tala om när författare hör av sig. En gång i tiden ägnade jag aldrig författare en tanke. Nu förstår jag att en del av mina läsare är författare. Jag tar inte mig själv eller bloggen på så stort allvar, men visst är det en kul insikt.
Den 25:e maj är det dags för årets upplaga av Stora bokbytardagen. Tanken med dagen är att ge människor chansen att byta böcker och prata böcker. Jag tycker att initiativet är jättekul, för det finns så många böcker som bara står och samlar damm. Varför inte byta böcker med varandra istället? I min stad finns det bokbytarhylla året om på biblioteket och vi har bokbyten på mitt jobb. Det är bra!
Här är en intervju där Stora bokbytardagen intervjuar Morgan Alling om läsning. Alling är en av mina favorituppläsare och har också skrivit en otroligt bra biografi. I intervjun framkommer det förresten att han delar mitt intresse för e-böcker. Härligt!
Jag såg hos Ord och inga visor att min favorit, Jonas Hassen Khemiri, kommer ut med nytt i höst. Ingen roman (tyvärr), men kanske en novell? Jag tycker att både Ett öga rött och Montecore är fantastiska böcker. Inte minst är de nyskapande och har ett väldigt lekfullt och bra språk. Jag faller alltid för sådant…
I höstens utgivning ser jag också fram emot nytt från Liv Strömquist (Ja till Liv! är det bästa jag har läst i år!). Galago postaden en teaser på Facebook här om dagen… Ser kul ut!
Även Jonas Gardells nya roman, som kommer ut redan i sommar, till Pridefestivalen, ska bli intressant att läsa. Den är tänkt att vara första delen i en trilogi, som kommer att beröra hiv/aids-frågan i Sverige. Det känns som ett ämne som Gardell, men sin skicklighet i att skriva om utanförskap, kommer att kunna göra något väldigt intressant av. Torka aldrig tårar utan handskar heter den nya romanen.
Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag är Bodil Malmstens fjärde loggbok. När hon började sammanställa dem bodde loggbokens Malmsten (som inte ska blandas ihop med författaren Malmsten!) i Finistère, i norra Frankrike, men i de senare böckerna har hon bott och vantrivits i en fuskrenoverad lägenhet nära Atlanten. Den sista boken från Finistère är redan skriven och det här blir den sista boken från staden vid Atlanten. Så kommer Malmsten tillbaka till Sverige: ett Sverige med en post som inte kan leverera paket, bussar som inte klarar av vinterväglag och läkartider som oavsett ärende maximalt får vara 12 minuter och som man måste vänta 2 månader på.
Malmsten skriver vasst och pricksäkert om vad hon betraktar som vansinne i vårt samhälle. Både Sverige och Frankrike, med sin Sarkozy, får sig en rejäl känga och det är både underhållande och tänkvärt presenterat. I varje precist nedtecknad mening ryms skarpa åsikter och stora känslor. De många fotona och bilderna adderar också till att skapa rätt stämning.
Bland alla åsikter och betraktelser över samhället rullas förstås också berättelsen om Malmstens flytt upp och hur hon arbetar och försöker slutföra den bok som hon har skrivit på i åratal och aldrig kan bli kvitt. Man blir nyfiken på om den finns på riktigt, men förmodligen gör den väl inte det, för den berättas indirekt i den här boken.
Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag är verkligen en fin bok. Rolig, vass och välskriven, som man kan förvänta sig av Malmsten.
Tabula rasa hotels är en ljudbok som utspelar sig i ett högt tempo. I vartannat kapitel får vi möta huvudpersonen före och i vartannat efter. Huvudpersonen heter David och jobbar hårt i den ytliga reklambranschen. Livet kretsar kring jobb, fester, droger och kvinnor. När Tabula rasa hotels hör av sig och vill ha en reklamkampanj hamnar David mitt i cirkusen att försöka ta reda på vad Tabula rasa är för något. Då träffar han också hotellets marknadschef, Karen, och David dras till henne.
Boken är spännande och den är bra uppläst av Gustaf Skarsgård. Tyvärr har jag dock svårt för att känna för David och att känna med honom i hans motgångar. Han är en person som är svår att sympatisera med och jag tycker att reklambranschen och stockholmarna, som beskrivs som cyniska och ytliga, känns stereotypt beskrivna. Å andra sidan är Jonas Joelson själv reklamare, så insyn i branschen har han ju och kanske är det ett sannare porträtt än vad man tror som han målar upp.
Här om dagen läste jag ut Bodil Malmstens nya loggbok: Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. Den var riktigt svår att hitta på Boktipset när jag sedan ville betygsätta den. Till slut hittade jag rätt baksidestext och en framsida med rätt titel (och ett annat foto) under rubriken Som när en ångare passerar. Det är nog inte så lätt att få ihop alla detaljer i en roman. Förmodligen ändrade sig Malmsten och hennes förläggare i sista stund och bytte både titel och framsida. Slutresultatet blev på pricken i alla fall:
Första recensionsdag är om några dagar, så jag postar ett inlägg om boken då. Redan nu kan jag dock avslöja att den avhandlar den mödosamma skrivprocessen (inga sista sekunden-titeländringar dock!) och varför loggböckerna heter som de heter. Jag brukar ofta tjata om hur fina titlar Malmstens böcker har, så det var kul att hon skrev om det. Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, Kom och hälsa på mig om tusen år…
I min jakt efter rätt bok på Boktipset hittade jag förresten en hel drös Malmstenböcker som inte var den jag sökte, t.ex. Surfactants and Polymers in Drug Delivery av Bodil Malmsten. Det är nog en annan Malmsten… 😉 Men det är säkert en intressant bok det med… Den ligger faktiskt inte så långt från mitt yrke. Hehe.
Jag läste i DN här om dagen att Sven Nordqvist är på gång med en ny Pettson och Findus-bok. Böckerna om Pettson och Findus, med alla fina och detaljrika illustrationer, är några jag verkligen minns från när jag var i bilderboksåldern. Nu har Nordquist haft en paus från böckerna om gubben och hans katt – i elva år! På tiden att det kommer en ny! 🙂
I verkligheten svävar människor sällan iväg i sina fantasier när de precis har träffat någon, eller åtminstone låter de inte fantasierna gå ut över jobb, relationer och annat i livet. Kärlek kan ju flamma upp så märkligt snabbt, medan det egentligen kan ta flera år att lära känna en människa. Det är helt enkelt inte realistiskt att lita på fantasier man kan ha som nykär. Jag tror de flesta håller med. Ändå köper de flesta att romantiska filmer och romaner gärna handlar om människor som ger upp allt till förmån för ”den rätte”, som de kanske träffat helt nyss och inte känner alls. Jag gillar inte det där. Jag har lättare för att läsa science fiction än den typen av romaner. För mig handlar inte kärlek om att skena efter impulser och jag vill inte läsa böcker där kärlek framställs på det sättet, istället för att beskrivas som det fina kärlek faktiskt är.
I Vi har redan sagt hej då har huvudpersonen dejtat en tjej två gånger när han förstår att hon är personen som ska förändra hans liv. Som ni förstår blir jag lite avig redan från början. Huvudpersonen heter Filip och är författare som har fått skrivkramp. De senaste fem åren har han varit singel, men har hunnit med att dejta en hel drös tjejer. Så fort det börjar bli allvar ser han till att dra sig ur och nu har han fastnat i beteendet och inser att saker och ting verkar gå på tomgång. Innerst inne vill han komma vidare i livet, men vet inte hur, förrän han träffar Iris. Deras första dejt liknar inga dejter han har varit på tidigare och bland det första Iris berättar är att hon väntar barn. Ingenting följer de trygga mönster han är van vid och kanske just därför vill han gå vidare, men vet inte hur. Särskilt krångligt blir det eftersom han träffar andra, bland annat exflickvänner, parallellt. Det är upplagt för att bli problematiskt.
Man kan tro att jag skulle tycka riktigt illa om boken, men det gör jag inte. Trots det irrationella i ”kärlek vid första ögonkastet” så fastnade jag för den, dels för språket och dels för att berättelsen trots allt är berörande. Kanske är det slutet, fritt från flygplatsåterföreningar och samtidigt fritt från total pessimism, som bidrar, men jag känner verkligen för Filip och tycker att författaren verkligen lyckas ringa in hur det kan vara att vara kär och precis ha träffat någon, samtidigt som man inte riktigt vet om man vågar släppa den trygghet man har. Den prickar in så många detaljer att den nästan känns som självupplevd. Det finns så mycket som ingår i singelspelet som Filip spelar: det handlar om att formulera sms korrekt, och skicka dem vid rätt tidpunkt, det handlar om att dricka precis lagom mängd alkohol och det handlar om att förstå alla signaler rätt på en dejt och att bara smyga iväg och använda mobilen under ursäkt att man är på toa. Det verkar så kallt och beräknande, men man kan inte annat än känna för Filip, som innerst inne är väldigt ensam.
Jag tycker att Vi har redan sagt hej då var riktigt bra. Den är förresten skriven med kapitlen huller om buller, vilket adderar spänning och gör att berättelsen berättas från lite olika tidsperspektiv. Språket är avskalat och meningar klipps ibland av mitt i när Filip håller tillbaka sig själv. Det bidrar till känslan att det här har hänt på riktigt.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.