Alla som bokbloggar eller hänger med i bloggosfären på ett eller annat sätt, t.ex. via Facebook eller Twitter, känner till lyckan i att få ett bokpaket med Posten. 🙂 Och visst blir man glad! Bokpost är den bästa posten… 🙂 Men ibland får man verkligen känslan av att allt handlar om att samla på sig böcker. Det visas upp bokköp och sätts upp inköpslistor. Det har även funnits perioder när det har gått ”köpstopp”-trender (har ni läst Köp inte den här boken förresten? Den handlar om ett riktigt köpstopp ;)) för att folk vill beta av sina hyllor som kan ha ett tresiffrigt antal olästa titlar.
Och inte för att jag lägger mig i det.. Däremot blir jag faktiskt personligen mer impad när jag ser att det bloggas om böcker som har biblioteksstreckkoder på sig. Och nu läste jag här om dagen att utlåningen ökar på folkbiblioteken i landet. Det är ju verkligen jätteroligt att vi är många som är som jag och som mest lånar det vi läser. På bibblan har jag inte bara ett tresiffrigt antal olästa titlar, utan betydligt fler än så… 😉
Jag läste i DN att ett tyskt författarduo har skrivit en deckare under pseudonym och utgett sig för att vara en svensk man. Svenska deckare är verkligen poppis, inte minst i Tyskland. Svenska deckarförfattare ska nog ta händelsen som en komplimang.. 🙂
Det är inte så ofta man stöter på pseudonymer, tycker jag. Själv har jag läst böcker författade av författare som Carolyn Keene (pseudonymen bakom författarna till Kittyböckerna), Lars Kepler (Hypnotisören, skriven av författarparet Alexander och Alexandra Ahndoril, som kanske ville ha sina egna författarkarriärer utanför(?)) och Hans Koppel (barnboksförfattaren Petter Lidbeck, som valde att skriva under pseudonym när han vuxenromandebuterade med Vi i villa). Jag tror att Emma Vall, som skrivit deckaren Kattjakt, också är en pseudonym. Fler än så är de nog inte i min bokhylla..
Det kan säkert finnas många anledningar att skriva under ett annat namn än sitt eget. Förutom att försöka göra succé genom att låtsas vara från Sverige alltså. 😉 Själv skrattade jag gott när jag lyssnade på Jo NesbøsSommarprat. Han valde nämligen att skriva under pseudonym när han skickade in sitt första manus till ett förlag, för han ville att boken skulle stå för sig själv och inte få fördelar av att han redan var känd som medlem i det norska populära bandet Di Derre. På förlaget var man dock helt oförstående till hans val. De kände nämligen varken till Jo Nesbø eller Di Derre. Bokmalar alltså! De kan allt om författare och pseudonymer, men ingenting om populärmusik… 😉
Här om dagen så skrev jag ett inlägg om att jag är tveksam till att läsa böcker som betraktas som svåra, men det finns även annat som gör mig kall när det gäller böcker. En sådan grej är romantiskt tjaffs. 😉 Jag är nämligen otroligt less på all Hollywoodskit som pumpas ut. Ett förhållande handlar liksom inte om ”kärlek vid första ögonkastet”, inte i längden i alla fall, för det är faktiskt en lång process att lära känna varandra. När det uttjatade temat ”tonårsförälskelsen dyker upp igen, 10 år senare, och allt känns såååå rätt” dyker upp så blir jag bara trött. Okej att man får bli handlöst förälskad, men man måste ju förstå att det är en förälskelse och att man aldrig kan veta i förväg om den kommer att leda till något mer. Har man inte setts på 10 år så känner man inte varandra längre. Hur kär jag än är själv, och ni ska veta att jag är lyckligt lottad på den fronten, så tycker jag liksom inte att det är gulligt när folk på film och i böcker väntar hela livet på någon (herregud, gå vidare!) eller släpper allt för att följa med någon som de inte känner (längre). Sådant där är bara irrationellt och konstigt och jag vill inte förknippa sådana galenskaper med det jag själv betraktar som kärlek. Jag tycker faktiskt att romantiska böcker är konstigare än sci-fi och jag har mycket lättare att köpa magi, häxor, drakar och monster, kanske för att sådant aldrig utger sig för att vara på riktigt, medan romantiserade irrationella handlingar passerar som något som finns, när det i själva verket är hittepå.
Så när de där tramsigt romantiska partierna kommer (och de kan dyka upp när som helst, i vilken i övrigt bra bok som helst, som t.ex. Drömhjärta, Gargoylen…), ja, då känner jag ingenting, kan inte relatera till det, kan inte beröras. Jag blir bara sur.
Gissa om jag är tveksam till den s.k. romancetrenden? Ännu har jag inte vågat mig på att läsa någon Harlequinroman eller annan uttalad ”romance”, men resten av världen har tydligen förstått något som jag inte har förstått. Romance är faktiskt den största genren i USA, faktiskt dubbelt så stort som deckare, som ju å sin sida är gigantisk här i Sverige. Nu märks det också att svenska förlag nosar efter nya intäkter. T.ex. startade Bonniers nyligen ett förlag, Fenix, inriktad mot genren. Jag vet inte alls om deras böcker har gjort succé. Ärligt talat fattar jag ingenting. I teorin är det ju sympatiskt om romantiska böcker skulle bli större än våldsamma dito, men…
Kanske är genren mycket djupare och mer nyanserad än vad jag tror? Upplys mig! Jag är extremt tveksam.
Att läsa är att resa och den här läsningen tog mig med på en resa till Kuba, ett land som jag faktiskt vetat märkligt lite om fram till nu. Jag vet inte om boken har gett mig den mest nyanserade och bästa bilden av Kuba före och efter revolutionen, men det har hur som helst varit en riktigt fängslande läsning.
Boken handlar om de oskiljaktiga kusinerna Nora och Alicia, som växer upp på Kuba i privilegierade hem. De har precis börjat växa upp till vuxna kvinnor, även om Alicia i och för sig är betydligt mognare än Nora, och har börjat lämna lekar och bus på stranden till förmån för kärlek och andra äventyr. Så kommer revolutionen och Noras familj hör till de som lyckas ta sig till USA för att starta ett nytt liv. Alicia blir kvar på Kuba och hon kommer att gifta sig med en revolutionär och tillsammans får de en dotter, som snart visar sig vara blind.
Nora får ta del av Alicias liv genom brev. Själv studerar hon på universitetet och blir mer och mer ”amerikansk”, även om hon alltid är kluven över var hon hör hemma och saknar livet på Kuba. Så småningom gifter hon sig med en flirt från tonåren och de hade kunnat haft ett väldigt bekymmersfritt liv. Men Nora kan inte sluta tänka på Alicia. Hon förstår att hennes situation är allt annat än lätt: under åren som gått har Alicia blivit ensamstående med sin dotter, som hon inte kan låta gå i skolan, och hon måste prostituera sig för att kunna ha kontakt med sin man, som har hamnat i fängelse. Fattigdomen är enorm och desperationen är stor. Till slut förstår Nora att hon måste agera och åka dit. Hon kommer dock att möta en Alicia som är i betydligt sämre skick än vad hon hade kunnat föreställa sig.
Självklart är det en gripande bok. Den rymmer många scener från det elände som folk lever i och den säger något om det livsviktiga hopp som man måste hålla uppe för att orka. Jag tyckte riktigt mycket om Drömhjärta, men jag kan faktiskt inte köpa allt. USA målas i boken upp som paradiset på jorden och är inte bara det land där Nora vill bo med Alicias dotter. Det är tydligen också ett land, som till skillnad från Kuba och förmodligen resten av världen, kan bota blindhet. Allt ska liksom lösa sig i USA. Jag kan heller inte köpa den lilla kärleksstoryn som författaren har med. Nora träffar sitt ”livs kärlek” och de har ett såpass stabilt förhållande att de faktiskt har gift sig. Ändå blir det lite av en livskris att Nora åker till Kuba en stund, eftersom båda parter verkar vara rätt så säkra på att förhållandet ska spricka av att Nora lämnar karlen ensam några veckor. Ibland, i undantagsfall, kan jag köpa Hollywoodkärleksberättelser, men när det är Hollywoodskärleksberättelser, som bokens kärlekshistoria mellan Nora och hennes tonårskärlek som återvänder typ 10 år senare, får den åtminstone inte framstå som en kärlek som spricker av minsta lilla. Det blir så motsägelsefullt och konstigt.
Nåja. Det går att tänka bort de ovan nämnda detaljerna och gilla den här boken. Faktiskt gilla riktigt, riktigt mycket. Samartin har skrivit en intressant och upplysande bok om situationen i Kuba och miljöerna är så fint beskrivna att det känns som att man är där. Vilken resa!
Först blev jag helt ställd när jag såg att veckans Tematrio handlar om böcker med efternamn i titeln. Finns det ens några sådana? Bara några minuter senare så kom jag fram till att det finns massor. Ett urval:
UngdomsbokenEmmy Moréns dubbla liv av Barbara Voors. Boken handlar om en ung Emmy Morén, med diverse tonåriga grubblerier kring kärlek, att vara oskuld och att ha föräldrar som har separerat, och hennes samtal med en vuxen Emmy Morén, som å sin sida har egna problem.
I klassikern Gösta Berlings saga, som för övrigt inte alls hör till någon av mina favoriter bland Selma Lagerlöfs böcker, får vi träffa Gösta Berling och diverse andra mer eller mindre excentriska människor i 1800-talets Värmland.
Lejonhjärta får bli mitt tredje val. Det är ju såklart det namn som Bröderna Lejonhjärta tar i boken med samma namn. En av mina barnboksfavoriter. 🙂
Ni vet alla de där böckerna man läst och som sen bara står i bokhyllan och samlar damm? Visst borde någon annan få läsa dem?
Nu är det dags igen att ge bort böcker. Det är förstås roligast om många gör det samma dag. Så det blir så där så att bussarna, caféerna, tvättstugorna och arbetsplatserna liksom svämmar över av böcker och pockande läslust!Så här kan det gå till: skriv en liten lapp med texten ”Varsågod att läs! Ge-bort-en-bok-dagen på fb 15/9-12” Lägg lappen i boken och skjuts iväg med boken till
ett bra ställe där någon lässugen boknörd lätt hittar den. (Okej, man måste inte vara boknörd, men lässugen är alltid bra att vara)
Det gäller ju dock att det inte bara är utgallrade Danielle Steel som skickas iväg, utan böcker som faktiskt kan locka andra (inget ont menat till den som lockas av att läsa Danielle Steel). Hoppas att det blir succé. 🙂
Böckerna på bilden ovan tänker jag inte ge bort. Hälften har jag inte ens hunnit läsa ännu.. 🙂
Stina Nilssons roman, Andetag, är ingen stor bok i sidantal mätt. Det är en drygt 100 sidor lång historia om Elsa, som lever instängd och ensam i ett förhållande med en man som är kvävande och dessutom otrogen.
Jag tycker att det är närmast befriande och skönt när berättelser tillåts hålla sig inom ett mindre sidantal än de tegelstenar som bestsellers tenderar att vara nu för tiden. Utan att göra anspråk på att kunna något om författandets konst, så tror jag att det är svårare att kunna uttrycka sig och förmedla något på mindre sidor än när man tillåts brodera ut berättelsen i det oändliga.
Hur som helst tycker jag att Nilsson har lyckats fint i att få ihop den här boken om den ensamma och utåt sett så kyliga kvinnan, som lever med sin bitterhet och frustration. Faktiskt så får hon blomma ut och, som alltid, gläds jag åt när böcker får sluta hoppingivande och lämnar en med en känsla av att allt kan vända.
I Andetag ryms inte bara berättelsen om Elsa, utan det flikas också in kapitel som kretsar kring bokhandlaren Pelle. Deras vägar kommer att mötas, men jag har ändå lite av ett frågetecken kring vad han gör i boken. Jag anar att det fanns idéer som inte förverkligades helt och jag hade gärna fått lära känna honom mer.
Ni har säkert redan sett The Millions inlägg om svåra böcker och The Guardians lista av desamma, men här är i alla fall länkar för de som missat. Jag har inte läst någon titel som nämns i inläggen, men har fram till nu varit sugen på att läsa något av Virginia Woolf. Hennes Mot fyren finns omtalad på båda sidorna och det gör mig inte ett dugg intresserad av att ta upp den..!
Jag gillar faktiskt inte svåra böcker. Om en bok inte är skriven så att jag kan ta den till mig, bli berörd och/eller lära mig något nytt, vad är det då för vits? Jag förstår knappt varför sådana böcker finns? För att litteraturkritiker ska kunna klappa varandra på axeln?
Nä. Det är en konst att skriva så att man förmedlar något. När något är svårt att ta sig igenom så tappar jag intresset. Jag blir verkligen inte nyfiken när handlingen och karaktärerna är symboler för annat och när allt är inlindat i en massa tjaffs. Rakt på, ska det vara!
Mot fyren av Virginia Woolf
Skriv gärna något snällt om Mot fyren, så att jag ändrar mig.
Jag har sett att det har kommit ut en småkrypsapp, Min första småkrypsapp:
Den hade jag nog varit ett stort fan av om jag var liten. När jag var liten så älskade jag nämligen alla den tidens ”Min första…”, särskilt Första djurboken. Jag älskade att gå på Skogsmulleträffar och var faktiskt ofta i skogen. Nu för tiden är jag där för sällan och när jag är ute i naturen så är jag mest rädd för ormar…
Nåja. Det är kul att utvecklingen går framåt och att en ny generation lockas till ett naturintresse. Fast inget går ju upp mot Första djurboken, såklart. 😉 Jag hade även en liknande bok, i större format och illustrerad med foton. Minns inte vad den hette?
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Foto: Gary Tamin/stock.xchng 
