• Tematrio: Ätbart

    Jag tänkte svara på Tematrio – Ätbart. Jag är inte i fas med Tematrio, men… De är ju roliga att svara på, även om man är sent ute.. 🙂 Berätta om tre (gärna bra) böcker med något ätbart i titeln!

    Apelsinflickan är en fin ungdomsbok, där författaren Lena Kallenberg också ger en historielektion och berättar om den tuffa verkligheten för mindre bemedlade tjejer vid 1800-talets slut. I boken får vi följa Signe, vars vänner försörjer sig som ”apelsinflickor”, d.v.s. prostituerade.

    Att rosta bröd är en tunn liten bok om ett tungt ämne. I boken berättar författaren om livet sedan hans vuxna dotter gått bort. Författaren och hans fru valde att flytta in till svärsonen och barnbarnen för att bearbeta sorgen tillsammans. I någon mening är den mest en rolig och fin bok om att få vardagen att gå ihop och om att leva med småbarn.

    Matens pris är en av de böcker jag har läst i år. Den är baserad på radioprogrammen med samma namn och tar på ett bra sätt upp vad maten egentligen kostar oss i fråga om miljöpåverkan. Mycket bra och upplysande!


  • Nanna Johansson och Oskuldens museum på Bildmuseet

    Nanna Johansson och Oskuldens museum på Bildmuseet

    Jag har länge tänkt se de aktuella utställningarna på Bildmuseet, men jag har varit bortrest stora delar av oktober och sedan har det kommit annat emellan. I helgen blev det dock av. Museet är värt ett besök bara för arkitekturens och utsiktens skull (panoramafönstren är spännande placerade och utsikten över Umeälven fantastisk!), men intressanta utställningar är såklart en bonus… 😉 Just nu finns det flera litterära kopplingar. Dels har de en stor separatutställning med den indiska fotografen Dayanita Singh. Jag tycker oerhört mycket om hennes foto, faktiskt. Det är både intressanta konstfoton, dokumentära bilder och intressanta arrangemang. En del av utställningen heter Museum of Innocence. Och ja, det en tolkning av Orhan Pamuks mästerverk Oskuldens museum, som jag tycker så mycket om.

    Just nu visas också bilder av Nanna Johansson, som jag ju har läst en hel del av i år. De är också sevärda. Bland annat får man en förhandstitt på hennes kommande bok.


  • Välkommen till din psykos

    Välkommen till din psykos

    Den senaste tiden har jag läst flera av Nanna Johanssons seriealbum och nu har turen kommit till hennes nyaste, Välkommen till din psykos, som kom ut tidigare i år. Både bilderna och seriernas teman känns igen från de tidigare albumen Fulheten och Mig blir du snart kär i och det är ju inte så dumt, för jag har tyckt att båda är riktigt kanonbra. Vid det här laget börjar jag dock bli lite mätt, så Välkommen till din psykos levde i någon mening inte upp till mina förväntningar, tyvärr.

    Jag rekommenderar ändå alla att läsa Nanna Johansson, antingen den här boken eller någon annan av hennes seriealbum. Johansson är rolig, vass och har något att säga om kvinnorollen. Hennes grej är att förfula tjejiga grejer, till exempel ”My little djuphavsfisk” istället för ”My little pony” eller bilder med bokmärkeshundar och typiska och godtyckliga kommentarer som tjejer gärna får på sina bilder på nätet (”Snygg.”. ”Snygg!”, ”O.K.”, ”Snygg!!”, ”Snygg?” och ”Äckligt jävla LUDER!!!!”). Både hennes enrutare och serier är tänkvärdiga, roliga och snyggt ritade. Det jag särskilt gillar med Nanna Johansson är att hon aldrig är rädd för att skoja om saker. Vad som helst kan dyka upp i hennes serier. Befriande!

    Några andra som har läst Välkommen till din psykos är DN och Ge oss boken!. Du hittar den hos bl.a. Adlibris och Bokus.


  • En halv gul sol

    En halv gul sol

    En halv gul sol är en tegelsten som har stått och värmt min bokhylla länge. Den valdes som bokcirkelbok till bokcirkeln Picket & pocket, men jag kunde inte vara med på träffen och pressade mig inte precis till att läsa ut den i tid. Läsningen blev faktiskt lite väl hoppig. I början höll jag ett bra tempo och läste lite varje dag, men sedan kom annat emellan och jag valde att ställa boken i hyllan i flera veckor. När jag sedan tog upp den igen så hade jag svårt att hålla isär karaktärerna. Det är klart att det säkert beror mycket på att jag tog en paus med boken, men kanske också på att jag aldrig riktigt lärde känna huvudpersonerna.

    Boken utspelar sig i slutet av 60-talet, när Nigeria skakades av ett inbördeskrig och befolkningen i den självutnämnda staten Biafra led hemsk svältkatastrof. Flera miljoner människor dog. Att läsa fakta om ett krig berör sällan på samma sätt som skönlitterära böcker eller berättelser om verkliga livsöden. Adichies roman lämnar en definitivt inte oberörd. Boken är en generisk skildring av krig: familjer som splittras, barn som svälter ihjäl, människor som förlorar hem och arbeten, kvinnor som utsätts för våldtäkter och övergrepp… Det är fasansfullt och samtidigt stilsäkert berättat med ett bra flyt i texten. Det känns inte som att man har läst nästan 700 sidor när man lägger boken ifrån sig.

    Bland huvudpersonerna hittar vi framför allt tvillingsystrarna Olanna och Kainene med familjer. Olanna har valt kärleken och lever med Odenigbo , som är politiskt intresserad och arbetar vid universitetet, dottern ”Baby” samt tjänaren Ugwu. Kainene är en rik affärskvinna och har ett förhållande med den engelske journalisten Richard. När kriget bryter ut spelar det ingen roll vem som har pengar eller arbetar på universitetet. Liksom alla andra dras de ned i krigets fasor.

    En halv gul sol är en hyllad och prisbelönt bestseller och all uppmärksamhet kring den är välförtjänt. Det här är en bra bok och viktig i den mening att den berättar om ett krig som världen tycks ha glömt bort. Jag har då i alla fall inte blivit upplyst om det så kallade Biafrakriget tidigare. Boken ska dock inte bara ses som ”en bok om ett krig”, utan är verkligen en välskriven och bra roman med stora skönlitterära kvalitéer.

    Några andra som skrivit om En halv gul sol: Expressen, Bokmania och Med näsan i en bok. Du hittar boken hos bl.a. Bokus och Adlibris.


  • Det bästa i Boklördag belönas med pris

    Jenny Lindhs Fråga bibliotekarien utgör ensamt en anledning till att prenumerera på DN. Hon svarar underhållande, fyndigt och kunnigt på både seriösa frågor och plojfrågor. Jag såg att hon nu har fått årets pris till Adam Brombergs minne, som årligen delas ut ”en person, organisation eller institution som med entusiasm, engagemang och idérikedom arbetar för boken och läsandet”. Väldigt välförtjänt. 🙂


  • Astrid Lindgren-priset till Katarina Kieri

    Igår skulle Astrid Lindgren ha fyllt 105 år och för 45:e året i rad delades Astrid Lindgren-priset ut. Den här gången gick priset till Katarina Kieri. Det är en ungdsomboksförfattare som jag läste när jag var tonåring (då läste jag Ingen grekisk Gud, precis), men det kanske faktiskt är en författare jag borde testa på nytt..?


  • Nyutgåva av Jorden runt på 80 dagar

    Nyutgåva av Jorden runt på 80 dagar

    Jag har sett att Jules Vernes finfina klassiker Jorden runt på åttio dagar har kommit ut i en nyutgåva. Fint att nya generationer får chansen att upptäcka den här äventyrsromanen! Själv läste jag den i tonåren och jag minns fortfarande att jag tyckte att den var förvånansvärt spännande och intresseväckande. Jag borde kanske läsa mer av Verne? Jag har hittills bara läst Jorden runt på 80 dagar och Den hemlighetsfulla ön (som för övrigt inte var i närheten så bra som den förstnämnda boken).


  • Paasilinna och serier

    Paasilinna och serier

    Här om veckan hade vi möte med jobbets bokklubb. Som vanligt hade de flesta läst lite olika böcker.. och jag hade läst alla. :p Till nästa gång bestämde vi oss för att läsa Gustavs grabb, som jag ju redan har läst, och Den ljuva giftkokerskan av Arto Paasilinna. Det blir min första Paasilinna. Det blir också den första pocketbok som jag har hittat i en inbunden utgåva på bibblan. 😉 Månpocket står det på den, men den är inklädd i en intetsägande brun förpackning. Osnyggt (men kanske praktiskt?).

    Och när jag ändå var på biblioteket så fick några seriealbum av Sara Granér och ett av Liv Strömquist följa med hem…


  • När börjar det riktiga livet

    När börjar det riktiga livet

    Är det någon som kan upplysa svenskar om hur svenskar är så är det Fredrik Lindström. I program som Svenska dialektmysterier och Världens modernaste land har han vänt och vridit på vår kultur och vårt språk. I den snygga lilla boken När börjar det riktiga livet har han också närmat sig frågorna i novellform.

    I femton små noveller skriver han om barn som har så många leksaker att de inte får plats, men som inte kan göra sig av med ett enda, om svenskar som hyr in polacker till sina renoveringsprojekt och hamnar i moraliska dilemman, om semstersvenskar som drömmer om att ta en väska och försvinna, men som snabbt återvänder till sitt vardagslunk och om homestylade hem som blir så rätt stylade att familjen inte vill flytta därifrån.

    Med mycket värme driver han med svenskar och svenskhet i novell efter novell. Ibland blir det också absurt. Han ruskar liksom om och frågar ”Är det så himla viktigt hur ditt kök ser ut?” eller ”Spelar det någon roll om din nya soffa matchar din stil och säger något om vem du är?”.  Och nej, det är ju faktiskt inte så viktigt. Men ibland skriver nästan på näsan att svenskar har strumpor som försvinner i tvättstugan och att det är svårt att inte hosta på teatern ifall man tänker att man absolut inte får hosta. Och då blir det också lite ointressant och hans vardagsbetraktelser lite ansträngda. Boken är trevlig, rolig och lättläst, men i någon mening föredrar jag nog Lindström på TV.

    Några andra som har skrivit om boken är SvD, Bokmania och Erikas bokprat. Du hittar boken hos bl.a. Bokus och Adlibris.