På sommaren längtar jag extra mycket efter att lyssna på ljudböcker med Martina Haag, för det är så skön och rolig feel good att koppla av med. Nu har jag dock läst/lyssnat mig igenom det mesta hon har skrivit. Kanske får jag passa på att kolla på Nyhetsmorgon istället. I sommar gör nämligen Martina Haag inslag där hon kommer att resa genom Sverige och prata läsning med kändisar. 10 söndagar finns att se fram emot.
Nanna Johansson, som för mig mest är känd för sina serier, skriver också noveller. Det här är hennes debut. Jag älskar Nanna Johanssons samhällssatiriska och feministiska serier och blev nyfiken så fort jag fick höra att hon nu också är aktuell med en novell. Hur skulle det funka utan bilder och roliga bildmontage? Bra!, visade det sig.
I Det är nog dags nu är en ung tjej på besök hos ett par nyblivna föräldrar. Pappan har hon haft känslor för sedan länge och i en förhoppning om att det skulle bli något mellan dem flyttade hon till och med till Malmö för hans skull. Men det blev aldrig något. Efter 14 sms om ensamhet och längtan kom bara ett taktlöst svar där han lyriskt berättade att han har träffat tjejen som kanske är tjejen i hans liv. Och det var inte novellens huvudperson han menade.
Johansson lyckas i detalj ringa in den lite tryckta stämningen som uppstår när man inte längre har något att tala om, när skämten faller platt och när någon som tidigare var en nära vän plötsligt befinner sig på ett annat plan. Det i sig är kanske mer obarmhärtigt än att det också finns olycklig kärlek inblandad. När någon i bekantskapskretsen skaffar barn är det inte säkert att det längre går att umgås. För den som blir förälder är det som att träda in i en värld, där den kompis som befinner sig i en annan fas i livet, kanske inte passar in eller känner sig hemma.
Jag tycker Nanna Johansson verkligen har lyckats beskriva de här sakerna på ett träffsäkert och intressant sätt. Novellen är välskriven, tankeväckande och det saknas inte humor. Mycket bra novell! Läs!
Island har haft nationaldag! Det uppmärksammas i Tematrio, som lämpligt nog har tema Island: ”Berätta om tre bra isländska romaner eller andra texter eller om tre du skulle ha lust att läsa”. Det är ju ett ganska öppet tema, vilket är tacksamt, för jag har då inte läst många islänningar (läs: ingen).
Trots detta blir det här ett tema att hoppa över, för jag vet inte ens någon isländsk författare som jag är intresserad av att läsa! 😮 Pinsamt! Men jag gör verkligen inte det… Det finns någon deckarförfattare som är islänning, men jag minns inte ens namnet. Det finns också någon Nobelpristagare och en och annan klassiker, men det känns lite för tungt för att jag ska vara verkligt intresserad. Kanske ni kan ge mig något tips på något läsvärt från Island?
Jag tror nog att det finns intressanta författare på Island, men ärligt talat är det ju inte så mycket som översätts från våra nordiska grannar. Eller är det bara jag..? Jag har svårt att räkna upp några aktiva nordiska författare som brukar översättas till svenska, men det är väl t.ex. Anne B. Ragde (Norge), Sofi Oksanen (Finland) och nu för tiden, Merethe Lindstrøm (Norge)… Trots att de nordiska länderna har en kultur som ligger så nära vår så verkar det som att t.ex. amerikansk litteratur anses vara mer relevant. Jag fattar inte riktigt varför det ska vara så. (Obs: jag är inte sverigedemokrat).
Vi har träffats med jobbets bokklubb såhär innan semestertiderna. Jag föreslog två böcker som redan står i min hylla och som kanske passar extra bra att läsa just nu (åtminstone den ena av dem :p): Sommarboken och Berättelsen om Pi. Vi brukar rösta bland bokförslagen och välja ut några titlar, men det är aldrig något direkt krav att läsa och diskutera böckerna sedan, vilket är synd på sitt sätt, men jag är ju med i en ”riktig” bokcirkel också, så det gör inte så mycket. 😉 Hur som helst är jobbets bokklubb ett bra forum för att få lite boktips och att ta chansen att läsa sådant jag kanske inte skulle ha valt själv bara sådär. Jag brukar faktiskt se till att läsa det vi har pratat om. Den här gången blir det En man som heter Ove (som jag trodde att vi hade valt förra gången? Och som jag snart har läst ut…), Sommarboken och Livet efter dig av Jojo Moyes.
Viktigast med jobbets bokklubb är annars sushin. Den här gången åt jag sushi med fisk och skaldjur, vilket jag inte brukar, men jag insåg här om veckan att det som jag trott är omelett egentligen är friterad tofu som inte precis är glutenfritt (knasigt, jag vet, men tofu för mig är små tärningar snarare än en tunn, tunn ”pannkaka”), så jag kände mig tvungen att tänka om och beställa något annat än vego-lådan. Hehehe. Och ja, man kan ju byta ut just den tofu-biten, men det blir så krångligt att göra specialbeställningar när man är en hel grupp som gör take away-beställning, så det kändes enklare att helt enkelt beställa en vanlig 9-bitarsblandning. Att äta räkor kan jag liksom inte stå för egentligen, men med celiaki är det inte alltid lätt att göra miljövänliga (eller hälsosamma) val. :p Så det kan gå! Undrar vad mer gluten jag får i mig till vardags utan att förstå det? Hur ska man veta? Celiaki är en knepig sjukdom, för de flesta har inga symptom och ändå räcker det med mängder i stil med 1/3 kryddmått vetemjöl för att man ska få skador som tar lång tid att läka ut eller aldrig läker ut. Det krävs att man är oerhört strikt och gör stora uppoffringar, samtidigt som man liksom aldrig får ut något konkret av det och heller aldrig lider något obehag de gånger man omedvetet gör fel.
Nu är nomineringarna klara till Stora ljudbokspriset. Däribland finns många av de senaste årens stora snackisar, som Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar del 1: Kärleken, Sofi Oksanens När duvorna försvann, Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder, Augustprisvinnaren Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Nominerade är också Little Bee av Chris Cleave, Fallvatten av Mikael Niemi och den för mig helt okända Krimineller av Aino Trosell.
Jag har inte läst någon av böckerna (men tänkt läsa de flesta av dem…) och än mindre lyssnat på dem som ljudbok. Personligen har jag alltså inga direkta favoriter som jag hejar på. Får se vem som vinner helt enkelt! Som vanligt delas priset ut under Bokmässan och som vanligt läggs stor vikt på uppläsaren och uppläsarens förmåga att förmedla upplevelsen. Flera av årets nomineringar är författaruppläsningar. Undrar hur det påverkar? Säkert inte så mycket som man kan tro.. Personligen älskar jag t.ex. Bodil Malmstens böcker, men tycker inte att hennes röst passar hennes mjuka och melodiska språk. 😮 Knasigt! Många gånger blir det nog som bäst ifall en duktig skådespelare läser upp. Själv är jag särskilt svag för Morgan Alling som uppläsare, men han hör inte till årets nominerade.
Ljudbok som jag hellre hade läst..
Jag läste i DN att Mats Strandberg redan har en plan för vad han ska skriva när Engelsforstrilogin, som han skriver tillsammans med Sara Bergmark Elfgren, är slutförd. Då blir det nämligen dags för skräck för vuxna. Kontrakt finns tydligen redan och utgivningen planeras till 2015. Jag har faktiskt inte läst någon av Mats Strandbergs böcker som han skrivit innan Engelsforstrilogin. Har du?
Jag gillar titeln till Sara Granérs seriealbum Det är bara lite aids. Det är provocerande och roligt, på samma sätt som hennes satiriska serier och enrutare. Jag har dock läst en hel del seriealbum i ungefär samma genre det senaste året (Liv Strömquist, Nanna Johansson och, till viss del, Nina Hemmingsson) och kan ibland tycka att andra gör det bättre, men det är nog också något jag tycker för att jag inte riktigt kommer överens med Granérs teckningar. De är ofta mörka, plottriga och ibland, som det känns, hastigt nedkletade. Ibland tycker jag att hennes serier är för mycket, på alla ledder. Albumet innehåller dock ett gäng tokigt bra serier och enrutare, som ändå gör det läsvärt. Granér öser mycket kritik över privatiseringar och tecknar tragikomiska bilder av personer med t.ex. ett ben avslitet och två sjukvårdare som hänger över och spekulerar vad som kan vara fel. Intressant seriealbum!
Du hittar boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om boken är DN och bokmania.
Jag gillar kokböcker! Nu senast har jag impulsshoppat Bonniers vegetariska kokbok och jag är förtjust. Det är en mycket snygg bok! Jag brukar inte skriva om kokböcker (undantaget Grönt, faktiskt, för den är till största delen en faktabok), men nu tänkte jag ge mig på att skriva en inlägg om de vegetariska kokböcker jag äger.
Laga något ur min favorit Grön i köket om du vill laga något enkelt och gott till fest eller vardag och om du har lite överseende med att den riktar sig till unga. Skaffa Grönt om du är en nörd och vill grotta ned dig djupt i fakta om säsonger och växtplatser och dessutom vill ha en schyst kokbok där grönt står i fokus, men där maten inte nödvändigtvis är vegetarisk. Bläddra i Bonniers vegetariska kokbok om du vill få inspiration till såväl vardags- och, kanske framför allt, festmat (själv har jag inte hunnit testlaga något ännu). Konsultera Vegetariska kokboken om du vill lära dig mer om att vara vegetarian.
Jag vet att väldigt många är intresserade av att testa att äta mer vegetariskt, men att det kanske inte är så lätt att veta ”hur man gör”. Eftersom vegetariskt ofta behandlas som ett alternativ, på en sådan nivå att den som äter vegetarisk mat i skolan i värsta fall måste hämta den som en specialkost i köket (så var det på min skola; där var det inte tal om att alla barn skulle kunna välja vego), så är det kanske inte så lätt att tänka utanför lådan. Alltför många ser måltider som potatis/pasta/ris + kött + sallad och alltför många leds då in i tanken att en vegetarisk måltid därför måste bestå av potatis/pasta/ris + något som ser ut som kött + sallad. Väldigt många tror således att vegetarianer måste äta quorn och sojakorvar varje dag, vilket kanske inte känns så lockande. I praktiken har jag aldrig ätit en sojakorv i hela mitt liv och quorn undviker jag dessa dagar, i och med att sådana produkter är tveksamt glutenfria. Jag har nog ätit quorn en handfull gånger. Självklart kan man ju gärna äta vegetariska köttbullar och vegetarisk bacon om man vill, men man kan ju också lyfta blicken och inse att en måltid kan komponeras ihop av så ofantligt många olika spännande, fräscha grönsaker istället.
Bland mina kokböcker är Grönt den bok som är mest inspirerande på den punkten. Boken är så rejäl att man nästan ramlar omkull och den är proppfull av toksnygga bilder och fakta om frukt och grönt. Den innehåller en mängd recept till mat, som inte nödvändigtvis är vegetarisk, men där det gröna står i fokus. Jag är glad över att den här boken finns, för den är inte uttalat riktad till någon slags schablonbild av vegetarianer, utan är framför allt en bok för nörden. Det finns så mycket nörderier man kan ägna sig åt (t.ex. hipsteraktiviteter som inläggningar, korvstoppning och surdegar, eller exklusiva intressen som vinprovningar eller whiskysamlande), men det här är kanske första gången en ansats görs att lyfta fram grönt som något som är tillräckligt coolt för att förtjäna en sådan här bok. I den här boken behandlas grönsaker dessutom som något helt annat än ett litet tillbehör. Det är en mycket tjusig bok! Jag har tillagat många av recepten och det har blivit kanongod mat. Personligen lagar jag i princip bara sådant som går att frysa in i matlådor (jag är för lat och stressad för att laga en massa mat i veckorna, så jag försöker koka ihop matlådor på helgen), så jag har mest siktat in mig på vardagsmat av lite olika slag. Boken saknar dock inte festmat. Inte alls, faktiskt.
”Den grönrutiga kokboken”, Vegetariska kokboken, är lite av ett standardverk inom vegetarisk mat. Den har nyligt kommit i nyutgåva, men jag har en äldre variant. Författaren är kunnig och man kan gott bläddra omkring i boken om man är seriöst intresserad av att bli vegetarian. Jag ser den mer som en faktabok än en receptsamling, kanske för att recepten är lite krångligt kategoriserade, att det inte är överdrivet mycket foto i anslutning till recepten, samt att det är stort fokus på sådant som jag själv inte äter (försök inte inbilla mig att en hälsodrink eller soppa är en komplett måltid; jag måste äta som en häst eftersom jag tränar och rör på mig mycket). Jag gillar boken, men misstänker att den inte är så inspirerande för den som bara är lite nyfiken och vill laga något vego då och då. De flesta andra beskriver dock boken som den bästa i genren.
Grön i köket är en bok som riktar sig till ungdomar. Den är skriven på ett sätt som ska tilltala unga, men som kanske känns lite töntigt för många. Det finns enkla, korta faktaavsnitt, som faktiskt är väldigt bra om man har lite överseende med tonen. En del tror att vegetarisk mat innebär en risk för näringsbrist, trots att det ironiskt nog är i frukt och grönt som de flesta vitaminer och mineraler finns. Egentligen är det den som äter mycket kött, som aktivt måste försöka peta i sig mer näringsrik mat. En och annan fallgrop finns ju dock, särskilt så kan järn vara svårt att få i sig om man inte äter kött. Här kan man få lite konkreta tips på vad man kan tänka på när det gäller t.ex. järn (t.ex. att använda gjutjärnsgryta). Recepten är enkla och i regel lättlagade. Jag har lagat ungefär allt och återkommer ofta och gärna till boken, just för att det är så enkelt och gott. Det finns generöst med tips på festligare mat och buffémat, så trots att boken är relativt tunn, så är den faktiskt skapligt heltäckande. En av mina favoritvegoböcker!
Ät dig frisk med grön mat är en bok som propagerar starkt för vegetarisk mat som hälsokost. Jag vet inte hur underbyggda författarnas teorier är, men personligen tar jag faktadelarna med en viss nypa salt, för jag tycker faktiskt att boken är lite avskräckande. Recepten är i regel veganska och det finns hurtiga råd om att göra egen havremjölk istället för att köpa komjölk. Det tycker jag känns lite överkurs (med tanke på att det går alldeles utmärkt att köpa (vitaminberikad) havremjölk i vanliga livsmedelsaffärer). Jag har testat några recept, men brukar i slutändan inte bli så nöjd. Utesluter jag allt kaloririkt, t.ex. mjölkprodukter, som författarna inte verkar vara så förtjusta i, så blir mättnadskänslan kortvarig hos mig. Det här är nog ingen bok för nybörjarvegetarianen.
100 goda gröna rätter är en bok i en hel serie med ”100 rätter” (jag har även boken om grytor och gratänger och boken med snabblagade rätter). Maten i boken är lättlagad och i regel är det få ingredienser som behövs. Ibland blir det också lite tråkigt/för lite intressanta smaker. Jag har testat många av recepten och tycker dock att det finns mycket bra i den också. Det finns kapitel med festligare mat och med efterrätter, men det är nog inte för de delarna man ska köpa boken.
Så; den nya boken i samlingen då? Bonniers vegetariska kokbok är galet snygg och känns verkligen modern och fräsch. Det finns faktadelar med allmän info om att äta vegetariskt och fakta om grönsaker – allt från broccoli till mer exotiska grönsaker. Recepten är indelade i kategorier i stil med ”Fredag”, ”Lunch” och ”Fest”, vilket känns väldigt fiffigt. Skapligt stort fokus är faktiskt på just festmat och det finns ett helt gäng trerättersmenyer att inspireras av. Jag har inte hunnit laga något ur den här boken ännu, men den är minst sagt inspirerande och mitt intryck är att den har något för varje tillfälle.
Glöm inte bort att de flesta grundkokböcker faktiskt har en del med vegetariska recept. De flesta har kanske, liksom jag, någon utgåva av Vår kokbok. Det är en bok där ungefär allt finns med. Tyvärr innebär väl det att man också behöver göra lite avkall på antalet bilder. En del recept saknar faktiskt foto, vilket ju är ovanligt i andra böcker. Trots detta är det ju en kanonbra bok, med recept som är enkla att följa och generöst med fakta om råvaror och tillagning (man kan nästan skratta åt det, men det finns till och med recept för hur man kokar pasta… 😉 ).
Om någon är intresserad av att läsa mer om kokböcker med tema vegetarisk mat så har jag skrivit fler inlägg genom åren:
Och i inlägget Mina kokböcker (från Billig mat till Mera vego) har jag skrivit helt kort om hela min kokbokssamling.
