Nu ska jag skriva något TRIST: det verkar som att min e-bokläsare har lämnat in. 🙁 Jag har haft den i några år och när den var ganska ny så trilskades den vid ett tillfälle när batteriet laddade ut helt och skärmen fastnade på en bild. Problemet gick dock att lösa efter mycket lång laddning av batteriet och sedan lite resetknapptryckande. Den här gången vet jag inte om det går att fixa problemet…
Den låste sig nämligen när batteriet var nästan fullt?! Och tryckte man på reset-knappen och startade om så öppnade den välkomstskärmen och sedan återvände den direkt till samma bild. Nu har jag laddat batteriet, men det enda jag lyckats åstadkomma är att det inte ens går att starta om så att man får upp välkomstskärmen. Nu är den… död? Bara en röd diod lyser att den laddar när sladden är i. Buhuuuuuu.
Dess sista meddelande till världen är: ”Ansluten…”. Kanske tur att den inte låste sig mitt i en pinsam bok. Inte för att jag läser pinsamma böcker, men ändå.
Jag är en sådan person som inte gillar nya prylar utan helst vill ha en ny, exakt likadan, så fort något går sönder (det gäller allt från plastiga vattenkokare till omoderna skor). Hehehe. Det är tyvärr en omöjlighet att hitta en ny, fungerande, röd Cybook Opus, så nu tittar jag oengagerat efter nya plattor. Det verkar som att plattor idag är tunga, stora och har en massa finesser. Jag vill inte ha stora, tunga plattor med en massa finesser. Det lutar åt att jag köper en Kobo Mini, för det är den enda jag hittat som har 5″-skärm, till skillnad från ”alla andra”, som har 6″. Min lilla Cybook Opus har också 5″ och väger 150 g. Det är finfint. Kobo mini väger tydligen 136 g, men det framkommer inte om det är med batteri? Jag kanske kan vänja mig vid en Kobo Mini, oavsett. Synd bara att den inte är röd… Och att den inte är EXAKT som min gamla läsplatta. En finess jag eventuellt kommer uppskatta är dock att den går att koppla upp med WiFi. Det kanske gör att den går att vänja sig vid…
Återkommer med uppdateringar i denna sorgliga händelseutveckling… Kanske vill min lilla Cybook bara ha lite semester. Nu får den ladda ordentligt och sedan skruvar jag väl upp den, som den ingenjör jag är (skoja: jag är född med tummen mitt i handen och 7 års eftergymnasiala teknikstudier har tyvärr inte ändrat saken), och undersöker om något har… lossnat?
Min semester, del 2, är igång. I helgen har det bjudits på fint sommarväder här i Norrland och jag har haft några sköna stranddagar. Det har med andra ord funnits gott om lästid och jag har tagit mig igenom Fågeln som vrider upp världen, som har varit med mig en tid. Nu har en annan bok fått platsen i pocketfodralet. En lite tunnare bok än föregångaren faktiskt..
Ove är en man som börjar varje morgon med att gå en kontrollrunda i radhusområdet för att dokumentera eventuella felparkerade bilar, undersöka om någon hund har pissat på hans uppfart och att med tre kontrollryck se till så att cykelförrådet är låst. Han är den självutnämnda polisen som säger ifrån om någon kör bil inne på området eller bryter mot någon annan regel som han har bestämt genom att sätta upp en skylt. Ove har alltid gjort rätt för sig och alltid skött sitt jobb, men nu har han skickats hem från jobbet. Nyligt har han också förlorat sin älskade fru, som gått bort i cancer. Nu finns ingenting kvar att leva för.
Ove bestämmer sig för att ta sitt liv, något som visar sig vara betydligt svårare än vad han trott, mest för att hans excentriska grannar hela tiden stör honom. Ove, som är lite känd som kvarterets surgubbe, börjar faktiskt tina upp till slut, tack vare den gravida grannen Parvaneh, ”bögpersonen” Mirsad, grannpojken Jimmy och en strykarkatt. Och framför allt hittar Ove snart något att faktiskt rikta all sin energi mot: grannen Anita är på väg att förlora sin man, som är drabbad av Alzheimers och som kommunen vill placera på ett äldreboende.
Det är många som har talat varmt om En man som heter Ove, så jag hade höga förväntningar. Faktum är att det är svårt att inte dras med av berättelsen och tycka om karaktärerna. Boken är inte precis avancerat skriven eller bjuder på några djupare resonemang och det är mycket i den som känns överdrivet, småfånigt och nästan töntigt, men det gör inget. Jag tyckte den var underhållande och fin och det räcker gott i det här fallet. En man som heter Ove är en fin feel good-bok och den som inte orkar läsa den (trots att den är lättläst) kan garanterat se fram emot en filmatisering… Kanske med Robert Gustavsson i huvudrollen… 😉
Pojken och gunghästen är en novell av D.H. Lawrence; en författare som kanske mest är känd för romanen Lady Chatterleys älskare, som på grund av sina erotiska scener ansågs vara väldigt vågad när den gavs ut 1928. Pojken och gunghästen är det första jag läser av denne brittiske författare.
I centrum står en familj som vill framstå som rika och där man vill leva i överflöd, men pengarna finns egentligen inte och sonen i familjen tycker att hela huset viskar att Det måste finnas mer pengar!. Mamman muttrar bittert att maken inte är tursam och att det är tursamhet som krävs. Sonen vill bli den tursamme. Han vill hjälpa sin mor.
Sonen söker sig till galoppbanan för att spela till sig pengar och för att vara tursam. Det visar sig snabbt att han kan känna på sig vilka hästar som kommer att vinna. Pengarna börjar strömma in, men det räcker inte. Det måste finnas mer pengar!
Pojken och gunghästen är en intressant liten berättelse om vilket vansinne människor kan ledas in i i sin jakt på pengar och lycka. Redan i förordet skriver översättaren, Camilla Jacobsson, att novellen innehåller massor av symbolik och så är det nog också, men den är inte tungläst för det.
Jag gillar den här novellen. Det känns verkligen sympatiskt att det ges ut noveller av klassiska författare. De kan fungera som en lättare (åtminstone kortare!) introduktion till stora författarskap.
Du hittar boken hos t.ex. Adlibris och Bokus. Bokmania har också läst och skrivit om boken.
Jag läste i DN att Stockholms stadsbibliotek har slutit ett avtal med Ordfront, så att biblioteken får tillgång till förlagets e-böcker, som tidigare inte funnits tillgängliga över huvud taget, direkt när de kommer ut. Den allmänna trenden är annars att förlagen har en karenstid när e-böckerna bara är tillgängliga till försäljning. Jag tror det är bra att förlag sluter avtal med bibliotek och utmanar Elib, som annars har närmast monopol på att distribuera e-böcker. Det kanske också kan förbättra situationen med ersättningarna, som idag är mycket höga för biblioteken (omkring 20 kr per utlån måste biblioteken betala per utlån, om jag har förstått det rätt). Biblioteken här hemma i Umeå har faktiskt behövt lägga in restriktioner så att det finns ett tak för antalet utlån varje månad: vill man låna en bok och maximala antalet böcker redan är utlånade så får man vänta till nästa månad.
Men visst fattar man att förlagen måste få in pengar någonstans också. I artikeln i DN står det att 90 % av e-boksförsäljningen är bibliotekens utlån… Visst är det mycket! Samtidigt; hur många skulle köpa en e-bok om e-bok till utlåning inte fanns? Inte så hemskt många, tror jag. Själv lånar jag pappersböcker om den bok jag vill ha tag på inte finns som e-bok hos biblioteket. Att köpa e-böcker är jag alldeles för snål för… :p Och jag är knappast den enda som tycker att typ 200 spänn för en e-bok är saftigt.
Bonnier fortsätter att leverera snygga pocketutgåvor av (moderna) klassiker. Den här gången är det en frisk blandning, men ändå ett tydligt tema: fyra böcker med kvinnor i fokus. Den senaste översättningen av Madame Bovary har här sällskap av Det mest förbjudna, Glaskupan och Under det rosa täcket; Alla utom Glaskupan har dessutom nya förord skrivna av Sara Danius, Johanna Koljonen respektive Katrine Kielos.
Men i någon mening är det framsidorna som känns mest spännande! Supersnygga, 70-talsflörtiga framsidor av Marimekkodesignern Maija Louekari. Jippie!
Thorvalls bok lånade jag för åratal sedan på biblioteket. Om någon mot förmodan skulle köa den, så att jag måste lämna tillbaka den, så blir jag inte ledsen om jag ”måste” köpa boken i nyutgåva istället… 🙂
Det var inte allt för länge sedan jag läste min första Wallanderdeckare. Då läste jag dessutom den första boken i serien, Mördare utan ansikte. Det som slog mig under läsningen var att den var väldigt långsam och redogjorde väldigt noga hur utredningsarbetet gick framåt. Särskilt mycket action eller överraskningar fanns helt enkelt inte. Jag frågade mig om boken helt enkelt är lite daterad, men oavsett vilket så gillade jag boken. Jag såg att det i slutet av sommaren kommer ytterligare en bok om Wallander. Jag är ju ingen stor Wallanderkännare, precis, men jag trodde på något sätt att serien avslutats för länge sedan (det var ju trots allt över 20 år sedan den första boken kom ut!). Den nyaste heter Handen och innehåller även extramaterial i form av ett uppslagsverk till Wallanders värld. Jag kanske borde läsa den nya och jämföra med Mördare utan ansikte. 😉 Jag får för mig att mycket har hänt deckaren sedan Mankell gav ut sin första bok om Kurt Wallander…
Det är oktober och Susanna Alakoski reser med tåg kors och tvärs för att föreläsa. Där hemma ligger akter och journalanteckningar som handlar om hennes familj: mammans självmordsförsök, Susannas fosterhemsplacering, misshandel, brorsans stölder… Magen är i uppror och tanken på det kyligare vädret kan inte lämna henne i fred: hur ska alla hemlösa klara sig när vintern kommer?
Inte allt för långt efter det att den här boken kom ut i höstas så svängde intresset för frågan om fattigdom. Efter reportaget i Uppdrag granskning, där Janne Josefsson åker runt och raljerar kring att det inte finns några fattiga barn i Sverige, så tappade den känsliga medelklassen intresset för att bry sig om barn i fattigdom. Jag hamnade för bara någon vecka sedan i en pinsam jobblunch där jag insåg att jag satt bredvid människor som tror att barnfattigdom i Sverige handlar om att barn inte har råd att ha en egen iPhone. Och visst är det ett svårt begrepp, det där med fattigdom, särskilt om man betänker att fattigdom närmast har en annan betydelse i länder där klassklyftorna är större och fattigdomen helt enorm.
Ändå är det ju oerhört futtigt att förneka att fattigdom finns och de som bara skakar av sig hela frågan om klass, utanförskap och fattigdom borde verkligen läsa den här boken för att få lite perspektiv. Alakoskis dagbok är ett viktigt reportage om hur fattigdom slår mot människor. Det handlar inte om iPhones. Det handlar om utanförskap, att ta för mycket ansvar som barn, att inte kunna ta sig ur fattigdomen. Den handlar också om att kunna ta sig ur utanförskapet och fattigdomen, men leva med ständigt dåligt samvete och att ständigt oroa sig över sina nära och kära som inte har tagit sig därifrån.
Jag tycker verkligen om den här boken. Den skakar om och är intressant. Dessutom skriver ju Alakoski så bra! Oktober i fattigsverige är en bok med luftig text där en del stycken bara är några rader. Men pricksäkert lyckas hon hela tiden skriva berörande.
Jag är fortfarande mycket förtjust i poddsändningar! Här om dagen lyssnade jag på en Värvetintervju med Bodil Malmsten från februari i år. Jag har hört Malmsten i t.ex. Vinter i P1, men känner henne annars mest genom böckerna där hon skriver om den fiktiva karaktären Bodil Malmsten. Hon är noga med att poängtera att böckernas Finistère inte finns och att karaktärerna i hennes böcker inte heller går att hitta i verkligheten. Kanske just därför har jag fått intrycket att Bodil Malmsten är hemlig av sig och inte vill berätta något om sig själv och hennes tid i Frankrike (jag har till och med tvivlat på att hon ens bott i Frankrike ;)). Men i intervjun i Värvet så pratar hon utan vidare om både huset i Finistère och varför hon inte ville bo kvar i lägenheten hon bodde i senare. Så det var väl inte så hemligt! Det var kul att lyssna faktiskt. Malmsten är så klok och smart och välformulerad – i text och i tal. 😉
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Dess sista meddelande till världen är: ”Ansluten…”. Kanske tur att den inte låste sig mitt i en pinsam bok. Inte för att jag läser pinsamma böcker, men ändå.
Ove är en man som börjar varje morgon med att gå en kontrollrunda i radhusområdet för att dokumentera eventuella felparkerade bilar, undersöka om någon hund har pissat på hans uppfart och att med tre kontrollryck se till så att cykelförrådet är låst. Han är den självutnämnda polisen som säger ifrån om någon kör bil inne på området eller bryter mot någon annan regel som han har bestämt genom att sätta upp en skylt. Ove har alltid gjort rätt för sig och alltid skött sitt jobb, men nu har han skickats hem från jobbet. Nyligt har han också förlorat sin älskade fru, som gått bort i cancer. Nu finns ingenting kvar att leva för.
Pojken och gunghästen är en novell av D.H. Lawrence; en författare som kanske mest är känd för romanen Lady Chatterleys älskare, som på grund av sina erotiska scener ansågs vara väldigt vågad när den gavs ut 1928. Pojken och gunghästen är det första jag läser av denne brittiske författare.
Det är oktober och 
