Året är 1965 och i ett flerfamiljshus i Trondheim bor åtta helt olika familjer. I Jag ska göra dig så lycklig får vi titta in hos var och en av dem. Där är uttråkade hemmafruar, hemmafruar som sitter hemma hos varandra och skvallrar, barn som far illa, tonåringar som vill spela musik i det lyhörda huset, moderna män som vill bli hemmaman och bli försörjd av sin fru och mindre moderna familjefäder som styr familjen med järnhand.
Med en enorm detaljrikedom, som om hon ville dokumentera hemmafruns liv 1965, beskriver Ragde hus husets kvinnor (och enda ensamstående man; en änkling) skurar golvet, tvättar blöjor, förbereder efterrätter, servar sina män med kaffe, diskar, putsar och tvättar. Jag tycker det är ganska fint gjort faktiskt; att synliggöra det jobb som hemmafruarna gjorde när man kan tänka att de bara gick hemma.
Vad Ragde också gör är att hon tillåter fruarna att vara precis så olika som människor är. Det här är ingen stereotyp som målas upp, utan det är vitt skilda liv som hon väljer att berätta om. Nedslagen blir inte långa, utan det är nästan som en novell per lägenhet, men de räcker för att detaljrikt berätta om de olika karaktärerna och vad som händer i deras liv.
Jag gillade den här boken riktigt mycket. Den är lätt att komma in i och avkopplande att läsa, utan att för den sakens skull sakna allvar eller något intressant att berätta.
Fler än jag är förtrollade av Hjalmar Söderbergs briljanta roman Doktor Glas, som handlar om läkaren Glas, som mördar en av sina patienter och rättfärdigar det med att det vore lika bra för hans unga frus skull. Flera författare har inspirerats av boken och Kerstin Ekman är en av dem.
I Ekmans roman heter huvudpersonen Pontus Revinge och är en läkare utan en egen praktik. Han har ingen fin bakgrund; faktum är att han främst har ärvt skulder och skam eftersom hans pappa förskingrat pengar. Hans yrke består främst av att besikta prostituerade och har därför inte så mycket att göra med hans mer framgångsrika kurskamraters yrkesbanor. Han är en osäker och ängslig man och känner sig inte bekväm med att umgås med sina bekanta från studietiden, men det är ändå via en av dem som han hamnar på en krog där han också träffar den populäre författaren Hjalmar Söderberg. När Söderberg får höra vad Revinge har för yrke så får Revinge veta att författaren just nu gör research för en ny bok och han har ett intresse av att veta mer om cyankalium. Revinge kan för ovanlighetens skull stå till tjänst med något som någon efterfrågar och han ger inte bara Söderberg mer besked om cyankaliums verkningar, utan han ser också till att skaffa fram lite som han visar för författaren.
Med tiden kommer han också att få användning av sina gifttabletter och liksom doktor Glas, karaktären i den roman som Söderberg senare ger ut och som Revinge är övertygad om att han har stått som förebild för, börjar han rättfärdiga och släta över sin gärning. Den man han förgiftar är kollegan och läkaren Skade, vars dotter, Frida, Revinge är dragen till, som den pedofil han är. När Skade är borta övertygar han hans änka att gifta sig med honom – en ren affärsuppgörelse för att kunna driva praktiken, men också, i hemlighet, för att kunna bo i samma hus som Frida.
Ekmans karaktär, Revinge, är som en sjaskig blandning av Gregorius i Söderbergs bok (och i Bengt OhlssonsGregorius, för all del) och doktor Glas och trots att boken inte direkt bygger på samma berättelse som Doktor Glas så känns boken som en förlängning där författaren fördjupar vad som händer i mördaren. Språket känns igen från svenska gamla klassiker med ålderdomliga verbböjningar och ordval. Jag tycker faktiskt att det passar berättelsen. Mordets praktik är en fascinerande och intressant bok, som kanske särskilt uppskattas av den som älskar boken Doktor Glas. Jag lyssnade på en ljudboksutgåva och jag tror att den kanske hade varit ännu lite bättre om jag hade läst den själv. Det här är nämligen en bok som inte är helt lätt att komma in i. Jag fick faktiskt lyssna om flera gånger när jag kände att jag hade missat väsentligheter. Det är en bok värd motståndet, dock. Mycket bra!
Den här veckan uppmanar Tematrio oss att berätta om tre historiska romaner som vi gärna vill tipsa om. Historiska romaner är en genre som jag ärligt talat inte har utforskat särskilt mycket. När jag var yngre så läste jag gärna böcker som utspelade sig ”förr i tiden”, men nu är jag lite mer tveksam. Risken är att sådana böcker mer blir historielektioner än böcker som är lätta att relatera till och bli berörd av. Eller?
Efter ett dyk i arkivet tipsar jag i alla fall om:
Ximen Nao och hans sju liv. Det är absolut ingen lättläst bok och inte är den tunn heller, men en ger en ordentlig genomgång av Kinas moderna historia.
Livet börjar på fredag. Även detta är en bok som utspelar sig i relativt modern tid (slutet av 1800-talet). Finns det någon tidsgräns för vad som krävs för att en bok ska vara en ”historisk roman”? 😛 Hursomhelst är det en trevlig bok om Bukarest!
Guds barmhärtighet. Ett stycke svensk historia och en skildring av livet som barnmorska i Jämtland vid förra sekelskiftet.
Att vara 18-19 år är något speciellt. Det är en ålder när ens framtid börjar utkristallisera sig och man börjar bli vuxen på riktigt; skolan är över och det är dags att skaffa sig ett jobb eller söka sig till universitetet – och skaffa en livskamrat, en bostad och allt annat som hör det egna livet till.
I Shani Boianjius Det eviga folket är inte rädda står huvudpersonerna i precis det vägskälet, men som israeler måste de först och främst göra sin värnplikt. Barndomskompisarna Yael, Lea och Avishag får olika uppdrag: utbildar skyttar, jobbar som militärpolis och står vid gränskontroll. Militärtjänstgöringen är en lång leda och tjejerna har inte så mycket annat att göra än att fantisera om annat eller fördriva tiden på de mest meningslösa sätt. Likt de lekar som de lekte när de var små och sprang omkring och fantiserade ihop berättelser så fantiserar de nu ihop berättelser om de som passerar gränskontrollerna. Det fantiseras om män och snackas om sex. När det är tråkigt och hett lägger sig några tjejer ute på marken och kopplar in sig till nedfrusna droppåsar. Tjänstgöringen är som en meningslös lek där de här unga tjejerna, som i mångt och mycket är och beter sig som barn, ska uppträda som soldater. Ibland kommer verkligheten på besök; som när en kille närmast får halsen avskuren i gränskontrollen; en bild som sedan aldrig går att radera.
Det här är bland det finaste och bästa jag läst i år. Ledan, de egentligen obefintliga drömmarna man kan ha i Tel Aviv, där lägenheter kostar multum och det bästa jobb man kan hoppas på är att få sitta hela dagarna på flygplatsen och kontrollera passagerare, och de här unga tjejernas framtid, skildras så oerhört fint och med en enorm precision. Boianjiu skriver fantastiskt bra. Visst hade hon kunnat spara på några ganska onödiga och lite väl överdrivna scener, men jag orkar inte haka upp mig på det. Det här är en drabbande roman, som lika mycket handlar om att vara ung idag, väldigt generellt alltså, men också det att vara ung i Israel; att samtidigt vara så ung och barnslig och ändå behöva konfrontera våld i vardagen.
Några andra som skrivit om Det eviga folket är inte rädda är SvD, Bokmania och Hyllan. Du hittar den hos t.ex. Adlibris eller Bokus.
Det har varit några riktiga högsommardagar nu såhär i slutet av semestern och jag har spenderat ganska mycket tid ute på sjön med en bok. Jag har normalt sett ett helt gäng böcker (i olika format; e-böcker, ljudböcker och pappersböcker) på gång samtidigt, så nu har jag dessutom läst ut böcker på löpande band, som det känns. Har lånat en, för mig, ny bok av Oates av min mamma. Man kan inte vara utan en påbörjad bok, som ni vet. Det var länge sedan jag läste något av Oates, så det här ser jag fram emot.
Den afghansk-amerikanske författaren Khaled Hosseini har gjort stor succé med sina skildringar av det krigsdrabbade Afghanistan. I Och bergen svarade utspelar sig en stor del av boken i ett relativt nutida Kabul och Afghanistan skildras nu som ett land under återuppbyggnad. Det är dock inte i första hand krig och fred och situationen i Afghanistan som står i fokus i Hosseinis senaste bok: här är det istället människor och relationer som är huvudfokus.
Handlingen växlar mellan huvudpersonerna och flyttar sig fram och tillbaka i tiden. Den tar sin början 1952, när en man vandrar från sin by in till Kabul för att lämna ifrån sig sin dotter. Dottern, Pari, skiljs så från sin bror, som hon är mycket fäst vid. Hon är så ung att hon kommer att växa upp i tron att hennes fosterföräldrar är hennes riktiga föräldrar. Minnena från hennes biologiska familj och hennes hemby bleknar bort. Trots detta kommer hon, liksom brodern, att växa upp med en tomhet och saknad som de kanske inte han sätta fingret på, men som ändå alltid är närvarande.
Jag tycker att Och bergen svarade är en väldigt fin berättelse om släktband och hur betydelsefull familjen är för att forma oss till de vi är. Det är också en fängslande bok med ett flödande och lätt språk. Genom att växla mellan huvudpersonerna, som verkligen lever helt olika liv och under helt olika förutsättningar, blir berättelsen väldigt dynamisk och intressant. Jag gillade den verkligen! Boken är inte helt lik Hosseinis tidigare böcker, utan kan nog upplevas som mer spretig, men jag tycker faktiskt om att den har lite lösa trådar här och var och att den kretsar kring så många olika människor.
Jag läser Den franske löjtnantens kvinna just nu; en modern klassiker. Det känns som att läsa en Jane Austen eller så, kanske för att den handlar så mycket om uttråkade överklassmänniskor. I stilen påminner den också om äldre litteratur, tycker jag. Sedan, helt plötsligt, kan det dyka upp det som när Fowles skrev boken i slutet av 60-talet, måste ha varit fräscha tidsmarkörer, men som idag är helt daterade och svåra att förstå.
”… lagrat det därav resulterande magnetbandet.”. Jodå…
Jag tycker att boken är fascinerande skriven. Det är som att kastas tillbaka till både 1860-talet och 1960-talet.
Den här veckan handlar Tematrio om serier: ”Berätta om tre bra serier/grafiska romaner!”.
Serier är en relativt ny bekantskap för mig, men jag har verkligen kommit att gilla det. Det finns ju oerhört många duktiga, roliga och intressanta kvinnor som tecknar serier med samhällssatir. Bäst är Liv Strömquist. I år har jag bland annat läst Prins Charles känsla, som jag tyckte var både rolig och tankeväckande, trots att jag inte precis skriver under på alla åsikter som Strömquist för fram. Den är verkligen en intressant bok om kärlek och tvåsamhet.
I lite samma anda tecknar Nanna Johansson, som har gjort flera album där hon bl.a. vrider och vänder på könsroller. Läs Fulheten!
Som tredje bok väljer jag Sara Hanssons självbiografi Vi håller på med en viktig grej. En av få uppväxtskildringar från någon som, liksom jag, har växt upp i en tid när Spice Girls var megastjärnor. Mysig bok!
Jag har fortfarande semester och nu tänker jag tillbringa den sista delen av ledigheten hos mina föräldrar i Uppland. Jag har medvetet valt att just inte packa ner några böcker (och omedvetet missat att ta med böcker jag hade tänkt ge bort. Hm.). Det är ju kul att låna lite här borta! Här om dagen blev jag tipsad om en ny av Anne B Ragde, som ska bli kul att läsa. I övrigt fortsätter jag med de böcker jag hade påbörjat när jag reste ner. Den ena av dem är Den franske löjtnantens kvinna, som nog tar hela semestern och lite till att läsa ut… Tjockis!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Året är 1965 och i ett flerfamiljshus i Trondheim bor åtta helt olika familjer. I Jag ska göra dig så lycklig får vi titta in hos var och en av dem. Där är uttråkade hemmafruar, hemmafruar som sitter hemma hos varandra och skvallrar, barn som far illa, tonåringar som vill spela musik i det lyhörda huset, moderna män som vill bli hemmaman och bli försörjd av sin fru och mindre moderna familjefäder som styr familjen med järnhand.
