Snöstorm och kanelhjärtan är en varm och fin novellsamling med fyra berättelser om unga, ensamma personer vars liv tar en ny riktning i juletid.
Snöstorm och kanelhjärtan är en novellsamling där titeln utlovar fyra juliga berättelser. Vill man avnjuta en julroman (julnovellsamling?) och läsa en berättelse varje söndag i advent kan den här boken vara passande. Boken utspelar sig kring julaftonen i ett snöigt Dalarna, där det anordnas en julkonsert i småstadens stationshus, som numera fungerar som ett mysigt café. I övrigt är det inte våldsamt mycket vältrande i jul och julmys, vilket jag ärligt talat tycker är rätt skönt.
Boken innehåller som sagt fyra noveller, som därtill är skrivna av fyra olika författare, men boken och berättelserna hålls ihop genom att de utspelar sig på samma ställe och kring samma tid. Det är ett kul grepp, faktiskt. Fler borde skriva novellsamlingar med en tydlig röd tråd.
I den första novellen, Balklänningen av Camilla Lagerqvist, görs en del blinkningar mot Askungen, vilket känns skojigt och lite extra juligt. Berättelsens unga huvudperson ska gå på bal, där hon hoppas på att få nya vänner, och allra helst träffa en kille hon har spanat in. Det kräver dock en balklänning som just nu ligger hos ett postombud en bra bit bort när ett snöoväder drar in. I bokens andra novell, Den här hålan, av Pernilla Gesén, längtar huvudpersonen bort från den småstad han hamnat i sedan hans föräldrar separerat och modern styrt kosan mot Dalarna. Han bestämmer sig för att låna sin mammas bil och åka tillbaka till Stockholm, men det blir inte riktigt som han hade tänkt. I Endast Tomara är vaken, av Jesper Tillberg, är huvudpersonen en ung kille som känner sig utanför i sin egen familj. Varje jul åker hela familjen iväg så att systern ska kunna delta i en bandycup. Den här julen måste hela familjen oplanerat göra ett stopp på vägen och huvudpersonen gör en oväntat bekantskap. I den sista novellen, Julängel, av Karina Berg Johansson, är huvudpersonen en mobbad tjej som till slut har fått nog och ger sig iväg, men någon stannar henne och förändrar hennes liv.
Jag tror att boken främst räknas som en ungdomsbok, men den passar lika bra för mer vuxna läsare. För mig var den en riktigt trevlig läsning. Jag tycker om var och en av novellerna, som så fint handlar om ensamma tonåringar och hur livet kan ta en ny vändning. Särskilt Julängeln tyckte jag var berörande. Jag kan varmt rekommendera den här boken för den som vill läsa något värmande inför jul.
Snöstorm och kanelhjärtan
Snöstorm och kanelhjärtan
Förlag: B. Wahlströms bokförlag (2018). ISBN: 9789132207716.
En liten bok om konst är en liten och lättläst bok om konsthistoria.
En liten bok om konst är precis vad det låter som: en liten bok om konst. Den är rent fysiskt liten: ca 10 cm × 10 cm. På knappa 80 sidor ges en kort introduktion till konst genom historien – från stenålderns grottmålningar till samtida och nutida konst. Varje kapitel ges ett uppslag med text och bild. Det är självklart väldigt kortfattat och förenklat. De exempel som ges på konstnärer inom varje område är så få att det inte ens skrapar på ytan. Och det kan man ju heller inte förvänta sig av en bok som främst riktar in sig på att vara liten och väcka nyfikenhet.
Jag misstänker att boken främst riktar sig till unga. Själv hittade jag den bland bibliotekets gallrade böcker och trots att jag förmodligen inte är rätt målgrupp har jag läst med glädje. Jag är väldigt förtjust i konst, men har ändå ganska dålig koll på konsthistoria. Impressionism, kubism, dadaism… Det är många ”ismer” att försöka hålla isär. Med den här boken har jag fått bättre koll med en liten insats. En trevlig liten bok!
Redan november! November är ju en ganska deppig månad, om man tänker på temperaturen och mörkret, men jag tycker trots allt att det inte är så farligt. Om man tjuvstartar med julmys finns det potential att bli riktigt trevligt. Förra året var vi så nyinflyttade i radhuset att det där med julbelysning inte hanns med innan jul (i januari åkte dock våra ledupplysta renar upp), men i år ska vi försöka få till lite mer ljus kring huset. Det kommer nog liva upp.
Vad som också kommer att liva upp är allt kul jag har planerat in. Jag ska på dansföreställning med några av mina kompisar från dansen och jag ska på konsert på operan med en av mina operaintresserade vänner. Vi har inte bokat något datum ännu, men någon kväll framöver ska jag och en kompis testa Umeås nya skybar. Vidare kommer Ruts, vår dotters, mormor och morfar och hälsar på någon helg. Och första advent blir det julmys hos Ruts farmor. Om det går att peta in det i kalendern (alltid lika svårt att få till när det blir många kalendrar att försöka synka ihop…) blir det spelkväll någon kväll också. Ja, och så blir det bokcirkel en söndag framöver. Hos mig, till och med.
Fullt upp med roligheter! Och fullt upp med jobb, kommer det också bli. Jag har en ordentlig arbetstopp nu i november, faktiskt. Vi får se hur det går med det, nu när vi har ett förskolebarn… Själv har jag hostat i stort sett hela oktober…
Vad blir det för böcker då? Jo, jag lär läsa ut För Lydia, av Gun-Britt Sundström, vilket råkar vara den bok jag valde till bokcirkeln den här gången. Boken berättar Hjalmar SöderbergsDen allvarsamma leken ur Lydias perspektiv. Det kändes ju intressant och kul. Men jag vet inte jag… Får se vad mina bokcirkelkompisar tycker.
Jag ska också läsa ut De e kroniskt av Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Precis som jag förutspådde kom en hel hög med biblioteksbeställningar på en gång. När det gäller sådana här nya och köade böcker har man inte så våldsamt mycket tid på sig att läsa ut heller, så jag har plöjt ovanligt många böcker i oktober. November får nog bli lite lugnare när det gäller läsningen, men De e kroniskt och För Lydia bör jag som sagt ta mig igenom.
Kommer det ut några nya intressanta böcker i november då? Ja, det gör det! Här är de två jag är mest nyfiken på:
Det sitter i väggarna: Historien om ditt hus och hur du vårdar det av Erika Åberg. Jag älskar Det sitter i väggarna på SVT och jag tyckte hemskt mycket om Erika Åbergs tidigare bok, Byggnadsvård. Förlaget skriver ”I den här boken vill byggnadsantikvarien Erika Åberg ta oss i handen och berätta om hur vi kan hitta historien om våra hus, och hur vi bäst tar tillvara olika byggnader och deras årsringar. Det gör hon genom att berätta inspirerande historier, guida till olika arkiv och visa hur man bäst tolkar en byggnad, exteriört och interiört. Det blir gott om fördjupade exempel från tv-programmet med samma namn, men det är en bok som står på egna ben, med handfasta råd om byggnadsstilar genom tiderna, byggnadsvård och restaureringstips.”. Fint! Själv bor jag i ett radhus från -63, med tveksamt spännande historia och inte speciellt upphetsande originaldetaljer att bevara. Jag kommer ändå läsa Åbergs bok. 🙂
Tone tur och retur av Tone Schunnesson. Schunnesson är en intressant författare. När jag läste Tripprapporter kände jag helt klart att jag läste något helt nytt och annorlunda, en annorlunda röst. Tone tur och retur är ingen roman utan mer en samling krönikor, om jag har fattat rätt, men jag är säker på att den är både vass och underhållande.
Hon, av Viktor Andersson, är en roman om relation som tagit slut och ett desperat sökande efter ett namn: berättarjaget har glömt namnet på hon som en gång var en så stor del av hans liv.
Hon, av Viktor Andersson, är en roman om olycklig kärlek. Huvudpersonen, en Viktor (Andersson, tror jag bestämt?), är tjugonågonting och försöker förtvivlat att minnas namnet på hon, hans (första?) stora kärlek, som nu har försvunnit ur hans liv. Boken rör sig genom en uppväxt i en småstad, en flytt till Stockholm, stora planer och förhoppningar (från hennes sida – hon drömmer om att bli antagen till musikhögskola) och sedan ett avslut.
Det är på sätt och vis en träffande bok. De flesta av oss har väl haft relationer i unga år, relationer som nästan oundvikligen spricker eftersom så mycket i livet inte är färdigt eller bestämt i den åldern. Livet kan ta så många vägar när man är kring 20. Känslor kan ta så många vägar. Det är alltså ett fint ämne att ta sig an i en roman och det finns delar som får mig att minas hur det kunde vara att vara att vara i den där åldern när man är på väg att bli vuxen och forma sitt eget liv.
Det finns även en intressant spänning i romanen. Mycket är ovisst. Vem är egentligen Viktor? Vad har han och hon haft för relation? Jag anade, hoppades ärligt talat, att författaren skulle överraska på riktigt, göra något mer av den kraften, men för mig pyste det bara ihop.
Tyvärr räckte det inte hela vägen för min del. Hela premissen känns krystad – varför skulle någon glömma en kärleks namn? Även om jag inser att det mest ska förmedla en känsla, vara en metafor, så blir det ändå ganska platt, bland annat för att namn bara är ett namn. Jag skulle vilja veta mer om personen och relationen, men på den punkten känns boken märkligt tom. Dessutom tycker jag att boken är stolpigt skriven på något sätt. Det flyter inte.
Nu blev det ett gnälligt inlägg, vilket känns trist. Det här är en debutroman. Här finns mycket potential som jag hoppas att författaren hunnit utveckla i senare romaner (Hon utkom 2014).
Liv Strömquists astrologi är ett seriealbum där en rad mer eller mindre kända personer får stå ut med att illustrera stereotyper med personligheter från stjärntecknen i zodiaken. En oerhört underhållande bok!
Liv Strömquist har med sina seriealbum gått till botten med och folkbildat kring allt från ekonomi till kärlek. Med Liv Strömquists astrologi ger hon sig för första gången in på rent flum, som ju astrologin är. Fast självklart är det inte bara trams och flams! Här finns som alltid udd och skärpa. Med utgångspunkt från stjärntecknen i zodiaken skildrar Strömquist ett gäng otroliga livsöden, berättar om intressanta historiska personer och skojar om kändisar.
Det är mycket underhållande! Varje kapitel inleds med att Strömquist beskriver stjärntecknets stereotyp (”Lejonet – zodiakens bekräftelsehora”) med några meningar som naturligtvis inte kan användas för att beskriva personer födda mellan vissa datum, men som någonstans ändå känns mitt i prick för kändisar eller folk man träffat på i verkliga livet (om vattumannen: ”Konstig”, ”Kommer för sent”, ”Svarar inte på sms”, ”Presenterar sin flickvän som: ”det här är min polare Eva!””, ”Vill inte gå på fest, men är sedan festens centrum och står på ett bord och skriker”). Oavsett om vi vill det eller ej kan vi nog samtliga beskyllas för att allt för sortera in folk i fack. Det är sjukt kul beskrivet i det här seriealbumet.
Här flimrar det också förbi ett otroligt kul urval mer eller mindre kända personer som får finna sig i att illustrera olika stjärntecken: t.ex. Melania Trump, oxen (”zodiakens sega gubbe”) som Strömquist beskriver som ”vår tids absolut främsta stoiker”, prins Charles, skorpionen (”kåtast i zodiaken”) som ringde till sin älskarinna och yttrade de grovt osexiga orden: ”jag vill vara en tampong inne i dig”, och drottning Kristina, skytten (”zodiakens motvallskärring”) som utrustats med sin ”extremt störiga, ombytliga, frihetstörstande outside-the-box skytt-energi”.
Själv är jag för övrigt vattuman, ”zodiakens besserwisser/weirdo”, och kunde nog inte känna igen mig mindre. Och det ska jag nog vara glad över – det hade inte varit allt för smickrande att hamna i samma fack som Cristiano Ronaldo, en ”riktigt jävla konstig vattuman” som inte bara bildat familj genom att köpa tre barn utan också försökt köpa en mamma åt dem. En mycket kul bok!
Det sista fotografiet är en självbiografisk roman av Thorvald Steen. När han väntar sitt första barnbarn väcks behovet av att få veta mer om släktens historia och varför det hemlighethållits att flera av hans släktingar varit drabbade av en ärftlig muskelsjukdom.
Det sista fotografiet är en självbiografisk roman av den norske författaren Thorvald Steen. Steen har en medfödd, ärftlig sjukdom som orsakar muskelförtvining. Dottern är drabbad av samma sak och väntar nu sitt första barn, ett barn som också löper 50% risk att drabbas. Plötsligt känns det viktigt att få veta mer om släktens historia och vilka som drabbats. Det visar sig att Thorvalds mamma har ljugit och undanhållit information i alla år. Det finns en okänd morbror, som drabbats av samma sjukdom. Morfadern var också sjuk. Thorvald försöker att förstå varför han undanhållits information i alla fall, men mamman är ytterst ovillig att berätta något. Skammen sitter djupt.
Det sista fotografiet är en kort roman om klass, skam och familjehemligheter. Det jag främst tar med mig är dock något annat – att vägra skämmas. Det är en mörk historia och sjukdomen är brutal. Kanske just därför känns det så fint att läsa en bok om och med en man som kallar rullstolen för Sleipner och som vägrar att skämmas över att vara annorlunda. Hoppfullt.
Det sista fotografiet
Norsk titel: Det siste fotografiet. Översättare: Staffan Söderblom. Förlag: Heidruns förlag (2020). ISBN: 9789186699611.
Thorvald Steen
Thorvald Steen (född 1958) är en norsk författare.
Andromeda, av Therese Bohman, är en underbar roman om kärleken till litteraturen och om två själsfränder, en ung praktikant och en äldre chef, som träffas i ett förlagshus under förändring. Finns det plats för stor litteratur? Och för deras relation?
I Andromeda, av Therese Bohman, börjar en ung praktikant på det stora och ansedda förlaget Rydéns. Förlaget är fiktivt, men man anar inspiration från tjusiga Bonniers och deras omtalade förlagsfester på Nedre Manilla. Hos Rydéns hålls dock inte festerna i någon representationsvilla på Djurgården, utan på förlagshuset takterrass. Det är den årliga tillställning som alla författare drömmer om att gå på – det sägs att glasunderlägg från Rydéns hittats i Strindbergs kvarlåtenskap. Det är åtråvärt att få ges ut på Rydéns och allra tjusigast är att bli utvald till Andromeda-serien, den etikett som sätts på det allra bästa. Den litteräre chefen Gunnar är den som står bakom Andromeda och styr vad som får komma ut under detta särskilda kvalitetsmärke.
Den unga praktikanten kommer från en enkel bakgrund, är fortfarande student och känner sig inte hemma bland de självsäkra kollegorna på förlagshuset. Det enklaste är att hålla sig tyst. En dag blir hon ändå synlig: en kommentar vid kaffeautomaterna gör att Gunnar får upp ögonen för deras nytillskott, som oväntat vågar fälla en kritisk kommentarer om en nyutgiven roman. Ordväxlingen i fikarummet leder till fler diskussioner och det ena leder till det andra: praktikanten får ett vikariat, som övergår i en anställning. Samtalen om litteraturen och livet fortsätter och pågår inte bara på förlagshuset, utan fortsätter återkommande över en flaska vin och böljar vidare i textmeddelanden.
Det finns otaliga romaner, och berättelser från verkligheten, för den delen, om unga kvinnor som blir utnyttjade av äldre män de står i beroendeställning till. Därför läste jag Andromeda med en pockande oro över vilken vändning berättelsen måste ta. Jag vill inte avslöja för mycket om romanen, men jag kan säga att Therese Bohman återigen har skrivit en pricksäker och berörande roman om klass och kultur. I Den andra kvinnan lät hon bokens huvudperson, en ung kvinna med ett slitsamt arbete i bespisningen på sjukhuset, inleda en relation med en gift läkare. I Aftonland är huvudpersonen en nyskild professor i konsthistoria. Andromeda är något helt nytt, men ändå igenkännbart om man har läst Bohmans tidigare romaner.
Lunken i de akademiska korridorerna, som hon skildrade så roligt i Aftonland, är här utbytt mot förlagshuset Rydéns, men för mig finns det en gemensam nämnare i hur dessa åtråvärda ställen i slutändan kan visa sig vara rätt tomma. Jag minns själv hur det var att vara nyutexad och att, likt huvudpersonen i Andromeda, blygt ta stapplande kliv ut i arbetslivet. Det är lätt att ha stora tankar om akademin (som i mitt fall) eller förlagsvärlden (som i Andromeda). I den här boken blir den som en berusning. Huvudpersonen jobbar, jobbar och jobbar. Litteraturen är någonting större än livet självt. Undan för undan visar det sig att marknadsavdelningen, mellanchefer och ekonomer kan ha helt andra tankar om litteraturen. I någon mening kände jag igen mig precis, utan att någonsin ha jobbat på förlag. Det är så lätt att bryta förtrollningen. Här skildras dock även någonting mer än den där avförtrollningen. Vad har egentligen litteratur för plats i dagens samhälle? Vad har kulturen för roll i ett samhälle där flera av de styrande partierna i princip skulle vilja banta public service och låta privata aktörer bekosta kulturen? Och vad har samhället för plats för gamla gubbar, för den delen? Andromeda – böcker som ges ut baserat på en gubbes tyckande – kan det bli mossigare?
Kopplingarna till Den andra kvinnan är uppenbara, men utan att avslöja för mycket måste jag ändå säga att Andromeda är en helt annan berättelse. Vilket jag älskade! Det känns som att Therese Bohman, med detta totalt uttjatade tema (ung tjej träffar gammal gubbe), har lyckats göra någonting helt nytt, släppt fram helt nya röster. Det var både uppfriskande, berörande, störande och underbart på en gång.
Jag blev mycket förtjust i Andromeda och efter att ha lagt den ifrån mig kan jag bara konstatera att jag har läst den tredje fullträffen i rad från den här författaren. Vilken fantastisk författare hon är, Therese Bohman!
Andromeda
Förlag: Norstedts (2022). ISBN: 9789113121758.
Therese Bohman
Therese Bohman (född 1978) är en svensk författare och kulturjournalist.
Detaljerna, av Ia Genberg, är en fantastisk kortroman om livet och formande möten. Utrymme ges åt fyra personer som berättarrösten mött tidigare i livet och som lett henne mot en ny riktning. Fast kanske allra viktigaste är det andra, det konstanta mellan raderna.
Detaljerna, av Ia Genberg, inleds med att bokens berättare, en medelålders kvinna, drabbad av feber, ser tillbaka på händelser och möten i livet. I fyra delar återberättas skeenden som kretsar kring fyra olika personer, personer som tagit stor plats, men som inte längre finns kvar. Någonstans i bakgrunden finns det konstanta: vännen Sally, en karaktär som just inte ges något utrymme alls i boken, men som ändå finns där, som en röd tråd.
I fyra berättelser, som skulle kunna läsas fristående om man så vill, återberättas ett liv, så som det formats av de möten huvudpersonen hunnit med hittills. Det är fint. Precis så är livet: som en ström att följa med i och formas av. Författaren skriver om en hastigt uppblossad passion, som får hela livet att ändra riktning. Hon skriver om hur livet med en sambo kan gå från något självklart till något skavande och om hur en speciell vänskapsrelation kan fortsätta att väcka frågor resten av livet. Allra sist kommer bokens kanske starkaste del, en berättelse om huvudpersonens mamma och mammans livslånga kamp mot psykisk sjukdom och psykisk ohälsa.
Varje möte och varje händelse puffar livet i någon riktning. Kanske allra mest formande för bokens berättare är naturligtvis relationen med modern, en relation som tidigt försvåras av moderns sjukdom och oförmåga att ta hand om sitt barn. Andra möten och händelser är intensiva medan de pågår, för att sedan inte lämna mycket mer tydliga spår än läsupplevelser för evigt förknippade med då. Och ibland en undran av vad som egentligen hände?
Jag brukar uppskatta när författaren lämnar en del åt läsaren och här är det mycket att fylla i själv – det finns ingen kronologisk ordning att hänga upp berättelsen på och med de ca 150 sidorna är det inte direkt en tegelsten. Ändå är det ingen svårläst roman. Inte heller upplever jag den som tunn i någon negativ bemärkelse. Trots sitt ringa sidantal är den faktiskt fylld av det titeln skvallrar om: detaljer, inte minst i de pricksäkert valda tidsmarkörerna: ett millennieskifte som ska ringas in, telefonkataloger…
Detaljerna är en fantastisk liten roman. Jag älskar de till synes helt fristående berättelserna och allt de lyckas berätta om ett liv och de möten livet består av. Bokens fyra delar är otroligt bra var och en, men helheten som växer fram är också någonting stort. Det här gillade jag!
Detaljerna
Förlag: Weyler (2022). ISBN: 9789127175549.
Ia Genberg
Ia Genberg (född 1967) är en svensk journalist och författare.
Här om dagen postade jag ett inlägg med nyutkomna böcker jag är nyfiken på i oktober. Men det finns mer! Det här är faktiskt årets mesta julboksmånad. I god tid inför december kan du nu låna eller köpa böcker som kretsar kring snö, vinter och julmys. Kul! Här är de jag är mest sugen på!
I Mumintrollen och den första snön har Alex Haridi, Cecilia Davidsson och Maya Jönsson tolkat Tove Janssons berättelse ur Trollvinter. Jag älskar den underbara bildvärlden hos Mumintrollen. Fin bok!
Jag längtar tills vår dotter är tillräckligt stor för att uppskatta lite mer komplicerade julböcker! Nu firar vi jul känns precis som en sådan antologi jag vill ha hemma och plocka fram år efter år. Det utlovas berättelser, sånger, pyssel och recept. Här ryms Astrid Lindgren-klassiker som Titta Madicken, det snöar och Jujja Wieslanders och Sven Nordqvists berättelse om när Mamma Mu och Kråkan firar jul. Mys!
Jag är uppvuxen i norra Roslagen, en miljö inte helt olik den i Saltkråkan (Saltkråkan är faktiskt delvis inspelad i min hemort, Öregrund). Av Astrid Lindgrens berättelser känner jag lite extra för Saltkråkan, helt klart. Sedan några år tillbaka kommer berättelserna ut i bilderboksform. Det är fortfarande för mycket text för att läsa för dottern, men tids nog! Saltkråkan: Jul i Snickargården kan bli en ny julfavorit! Maria Nilsson Thore har illustrerat.
Julsäsongen är här! Jag har i alla fall druckit julmust sedan september..! Jag kan inte tänka mig en bättre julbok/vinterbok än Snöa på! av Anna-Clara Tidholm: en bilderbok i samma anda som klassikern Knacka på! Har du blivit förälder någon gång kring 1992 eller senare har du läst Knacka på!, visst har du?
Selma Lagerlöf, som så ofta väver in sägner och folktro i sina berättelser, är skickligare än de flesta på att få till riktigt stämningsfulla julberättelser. Nu kommer en hel samling med Selma Lagerlöfs jul. Innehåller bland annat En underlig julgäst, Tomten på Töreby och Julklappsboken.
Har man vuxit upp i närheten av Uppsala klappar hjärtat såklart lite extra för Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanslös och hans vänner. Jag tycker det är jättehärligt att berättelserna om Pelle Svanslös har kommit i nya, moderna versioner. Vinter med Pelle Svanslös innehåller ”vintriga sagor med julklappsrim, mumsiga recept och stämningsfulla sånger”. Det låter som en perfekt samling att ha hemma och plocka fram vid jultid. Maria Frensborg, Åsa Rönn, Michael Rönn, Lovisa Lesse och Ingrid Flygare har skrivit och illustrerat.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
