Nu kommer den sista summeringen av mitt 2022. Idag kommer min tio-i-topp i omvänd ordning.
10: Pestön av Marie Hermanson
I Marie Hermansons romaner kan stämningen snabbt skifta från vardag till surrealism. Det ger perfekt bakgrundsstämning till Pestön, en deckare som till stor del utspelar sig på en avskild ö dit ingen reser utan särskilt ärende. Man läser och känner att vad som helst kan hända. Fast mest är det en historisk roman, en genre Hermanson verkligen har gjort något bra av med Pestön.
9: Hur mår fröken Furukura? av Sayaka Murata
Huvudpersonen i Sayaka Muratas Hur mår fröken Furukura? är en kvinna som lever ensam och jobbar deltid i ett närköp. Det behövs inte mycket mer än så för att provocera omgivningen. Varför gifter hon sig inte? Varför skaffar hon sig inget ”riktigt” jobb? Det här är en väldigt egen och fin bok om att vara annorlunda och att slitas mellan omgivningens förväntningar och de egna önskningarna.
8: Girig-Sverige av Andreas Cervenka
Girig-Sverige av Andreas Cervenka är ett reportage om ett Sverige som kanske inte stämmer helt överens med mångas uppfattning om ett land med absurda skatter(?) och hög jämlikhet. Pedagogiskt och klart beskriver Cervenka hur skattesystemet, bostadsmarknaden och inflationen har gjort superrika ännu rikare och fattiga ännu fattigare. Och med en medelklass belånade upp över öronen. Girig-Sverige är bok som gör en rätt matt faktiskt. Jag läste den innan valet. Sedan blev jag ännu mer matt.
7: Babetta av Nina Wähä
Babetta, av Nina Wähä, är en bok om två vänner sedan tonåren. Då var Katja den som betraktades som mest talangfull. Ändå var det Lou som kom att bli världskänd skådis. Nu har åren gått, det blir sommar och Lou vill att Katja kommer ned till henne till hennes lyxhus i Frankrike. Det är en speciell och oberäknelig roman. Jag har sett den beskrivas som en kärleksförklaring till filmen, men nej? För mig är det här tvärtom en berättelse om filmbranschens kanske fulaste sidor: ytligheten, hur lätt det är att bli utnyttjad, hur snabbt en karriär kan ta slut när kvinnans viktigaste (?) kapital börjar ta slut… Jag tyckte om den. Mycket!
6: De e kroniskt av Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Jag läser Caroline Ringskog Ferrada-Nolis roman De e kroniskt med ungefär samma känsla som jag har när jag lyssnar på En varg söker sin podd (som författaren har tillsammans med Liv Strömquist): jag växlar mellan att bli provocerad, att skratta inombords och att sitta som ett frågetecken. Framför att kan jag inte sluta läsa (lyssna). Boken liknar ingenting annat jag läst, men det säger jag också som något odelat positivt. Det här är en otrolig bok som ringar in läget i dagens Sverige. Och berättar om hur det kan vara att leva med kronisk smärta.
5: Liv Strömquists astrologi av Liv Strömquist
Ringskog Ferrada-Nolis poddkollega, Liv Strömquist, finns såklart också på årets topplista. I år har jag läst hennes allra senaste seriealbum: Liv Strömquists astrologi. Här ryms underhållande serier om stereotyper från stjärntecknen i zodiaken. Liv Strömquists astrologi har kanske inte samma folkbildande, tydliga tema som många av Strömquists tidigare seriealbum, men skärpan och humorn känns igen.
4: Detaljerna av Ia Genberg
Detaljerna av Ia Genberg är den bokcirkelbok som fått högst betyg, i bokcirkelns 11-åriga historia. Den fick 5 av 5 av samtliga bokcirkeldeltagare. Det är nästan tjusigare än det Augustpris den belönades med lite senare. 😉 I boken återberättas ett liv genom fyra relationer som kommit och gått. Och i bakgrunden finns det konstanta och det liv som händer. En väldigt speciell och en väldigt bra bok.
3: Löpa varg av Kerstin Ekman
Löpa varg, av Kerstin Ekman, är en vemodig och fin berättelse om en pensionerad jägmästare som plötsligt står öga mot öga mot en varg. Tankarna börjar gå. I all sin enkelhet är det en fantastisk bok om åldrande och att se tillbaka på det avtryck man gjort, i livet och mot naturen. Och i bakgrunden smyger vargen omkring, som ett mystiskt väsen.
2: Andromeda av Therese Bohman
I Andromeda, av Therese Bohman, får en ung kvinna praktikplats på ett högt ansett förlag. En äldre kollega tar henne under sina vingar och de inleder en speciell relation, med ett ständigt pågående samtal om litteraturen. Finns det plats för den stora litteraturen i dagens samhälle? Finns det en plats för deras relation? Det här var en bok som överraskade mig på många sätt. För nog är det uttjatat med temat ”ung kvinna inleder relation med gubbe med makt”, men Bohman gör något nytt och hon gör det väldigt bra.
1: Mats kamp av Mats Jonsson
Mats kamp är ett självbiografiskt seriealbum av Mats Jonsson. Boken skildrar tiden när Mats och hans fru blev föräldrar. Jag blev förälder för ungefär ett år sedan och kanske var det därför jag blev så berörd av Mats berättelse. Eller också blev jag berörd för att det helt enkelt är en fantastiskt träffande och fin skildring av föräldraskapets många sidor: att drabbas av sådan rörelse att man svimmar(!), att nästan gå sönder i försöken att räcka till. En underbar bok!
Årssammanfattningarna fortsätter. Idag med ”min läsning i siffror”. I år har det blivit 43 utlästa böcker + några enstaka noveller som trillat in nu på slutet + en mängd barnböcker tillsammans med dottern (älskar att hon är så förtjust i böcker <3). Det är inte illa, tycker jag. Som heltidsarbetande mamma till en mycket aktiv 1,5-åring (som sover 22–07, d.v.s. ingen direkt egentid på kvällarna), hade jag inte räknat med att kunna läsa speciellt mycket över huvud taget i år.
Antal utlästa böcker 2022, fördelat på olika format.
Läsningen har spridit ut sig hyfsat jämnt över året, trots allt. Det kanske inte ser ut så i statistiken, men den gömmer faktumet att mina böcker har haft högst varierande längd. Dessutom brukar jag vilja ha ett gäng böcker igång samtidigt och då kan det bli en ”ketchupeffekt” helt plötsligt. Nu i december var tanken att jag skulle läsa noveller, men jag körde fast med att flera av mina utvalda noveller är mer att betrakta som kortromaner. Hoppsan! Det blir nog ingen utläst bok i december, tyvärr.
Antal utlästa böcker, fördelat på sidantal.
De lite kortare romanerna är annars den variant jag föredrar. Böcker får gärna ha omkring 150 sidor. I år har jag inte läst några rejäla tegelstenar över huvud taget.
Något som är svårt att hinna med är ljudböckerna. Det har blivit några fåtal medan jag har sprungit, men annars känner jag inte längre att jag har tid. Jag tycker inte att det känns trevligt att gå omkring med hörlurar när jag är tillsammans med mitt barn och det finns som sagt ganska lite egentid att spela med. Jag får återuppta ljudböckerna någon annan gång i livet.
Eftersom jag inte har lyssnat speciellt mycket på ljudböcker har jag heller inte lagt pengar på någon ljudboksapp på år och dag. Några böcker har jag dock lyssnat/läst på i mobilen (strömmat) och det är för att jag hade SJ Prio-poäng som var på väg att gå ut. Jag spenderade dem därför på ett Nextoryabonemang i brist på annat. Årets relativt få ljudböcker är framför allt berättelser från Radioföljetongen. De har dessutom den lilla fördelen att det dyker upp små resuméer här och där. Tips, tips, till andra småbarnförföräldrar som lyssnar sporadiskt och knappt har koll på någonting längre! 😉
Antal utlästa böcker, fördelat på ägda böcker, lånade böcker, radioföljetonger och böcker lyssnat på i appar.
I vanlig ordning har jag främst läst böcker skrivna av kvinnor och skrivna av svenska författare, men självklart har det smugit sig in en hel del översatta romaner också. Med tanke på hur mycket som översätts från engelskan är det kanske inte så konstigt att det främst är böcker från USA och Storbritannien som har letat sig in i årets läsning. Jag har dock även läst några enstaka titlar från andra håll i världen. Mest exotiskt? Kanske Tanzania, Ungern eller Mexiko. Jag tror faktiskt inte att jag har läst något från någon av de länderna tidigare.
Utlästa böcker 2022: författarnas könsfördelning.Utlästa böcker 2022: fördelningar mellan böcker från Sverige och andra håll i världen.Utlästa böcker 2022, fördelat på ursprungsland.
Böckerna från årets läsning har haft blandade utgivningsår, så som det lätt blir när man främst läser biblioteksböcker och gamla hyllvärmare här hemma. Åtta mer nyutgivna titlar har jag dock lyckats peta in.
Utlästa böcker 2022: fördelning av utgivningsår.
Har jag läst något bra då? Japp, som vanligt har mitt vanligaste betyg varit ”riktigt bra”, 4/5. Jag har inte läst något riktigt uselt! Min topplista kommer en annan dag… 🙂
Antal lästa böcker 2022, fördelat på betyg.
PS: Jag brukar få frågor om hur jag gör de här inläggen och svaret är att jag är en boknörd med en digital läsdagbok i Excel. Det gör det enkelt att plocka ut de figurer man vill ha. Jag vet faktiskt inte om det finns någon tjänst som kan hjälpa en med lässtatistik annars. En del ljudboksappar har sådant, men de prickar rimligen bara in det man läst i appen.
Jag fortsätter att summera det här året, som ju lider mot sitt slut.
Januari: Det här var månaden då jag började jobba igen efter min föräldraledighet. Det kändes piss att återgå till jobbet. Jag förstod inte hur jag skulle orka. Vårt barn vaknade 6–8 gånger per natt och då orkar man ju ingenting! Hur fixa att jobba i det läget? Svaret var att jobbet gav mig välbehövlig vila… Jag hann dock inte jobba så hemskt länge förrän hela familjen drabbades av corona. Jag tillbringade bland annat min födelsedag i karantän. Jippi.
Livets första feber. 🙁 Hela familjen hade corona i januari.
Februari: Februari var en snöig månad. Den julbelysning vi köpte efter jul (:)) snöade över.
Baby-renen syntes i stort sett inte. Stackaren.
Mars: I mars sprang vi omkring med löpvagnen vi införskaffat tidigare under året. Vi fick besök från dotterns mormor och morfar och vi tittade på Melodifestivalen på TV, varje lördag. Inte minst dottern diggade. Jag gick på Littfest. Så himla härligt efter de senaste årens pandemipaus! Vi passade på att besöka lekland med dottern (som var under 1 år och kom in gratis på den här tiden). Succé!
Vi besökte också Barnens littfest tillsammans med några vänner. Dottern blev i vanlig ordning lycklig över alla böcker.
April: I april hade vi barnvakt för första gången (och det har ärligt talat inte hänt så många gånger senare heller…). Vi gick på konsert med Ane Brun och satt allra längst fram och njöt av en fantastisk spelning medan dottern vägrade att sova där hemma. Våren började göra sitt intåg! Vi var på dotterns andra dansföreställning i livet. En upplevelse som gjorde oss alla rätt matta, men kul var det..! Det blev påsk och den firades i ett soligt Öregrund. Dottern fick sina första skor och skulle hållas i handen hela tiden. Vi gick och gick och gick, med allt krokigare ryggar.
Påsken var så solig att vi plockade fram solglasögonen. Och nej. De satt inte kvar mer än en sekund i taget. 🙂
Maj: Nu blev det vår på riktigt! Vi hade till och med blåsippor i rabatten. <3 Vi skaffade utemöbler. Så fina! Och någon annan gång i livet kanske vi får möjlighet att sitta i dem också. 🙂 Vår flicka blev ETT ÅR. HERREGUD! Det firades med mor- och farföräldrar och andra nära och kära. Vi fixade i trädgården. Under en kort period var jag nästan besatt av att slita upp maskrosor ur gräsmattan (som vid det laget bestod av mer maskrosor än gräs, tror jag). Några vänner sålde sitt hus och hade utflyttningsfest. En intressant parentes är att jag råkade se att deras gamla hus numera har ett Instagramkonto – de nya ägarna har ett huskonto där de delar med sig av renovering och inredning. Mystiskt nog kan jag alltså fortfarande kika in i det hus där mina kompisar en gång i tiden bodde och där vi haft så mycket kul. Fast nu bor där en barnfamilj.
Trädgårdsfix i maj.
Juni: Rabarberna frodades. Jag for utomlands (på tjänsteresa) för första gången på mycket länge. En sjuk upplevelse att lämna sin bebis hemma, men, men… Det blev midsommar – med nära & kära och otroligt sommarväder!! Vi badade, allihop, hela familjen. Otroligt härligt. Förra året blev det tyvärr inte ett endaste dopp.
Midsommar i stugan.
Juli: Sommaren fortsatte! Med efterlängtat besök i Öregrund <3 och ett mysigt besök på Furuvik (ja, det kändes i hjärtat när apflocken decimerades nu i december… :(). På hemmaplan gjorde vi små utflykter här och där, hängde i stugan, åt jordgubbar & hallon och pysslade i trädgården. Semestern avslutades med en tripp till Vasa. Att resa är något annat när man har barn. Avkopplingen är nära 0, men glädjen att få uppleva saker med ett barn kan göra de enklaste utflykter till fantastiska upplevelser.
Sommar och lek i lekstugan med kusin. <3
Augusti: Det blev dags att återgå till jobbet, men det gick fortfarande att kräma ur ganska mycket ur sommaren. Vi hängde i lekparker (och i parker generellt – som under P2 i parken!), gick på loppisar och skördade våra stackars små äpplen (fick bara några stycken, på ena sidan av trädet…).
September: Det blev dags att skola in dottern på förskolan. Åh, gud, varför går tiden så fort?! Allt gick över förväntan, men efter en vecka kom den första förkylningen… Inskolningsvecka två uteblev, kan man säga. O-strategiskt nog for jag iväg på en tjänsteresa när det plötsligt blev dags för första riktiga veckan på föris. Kände mig hemskt otillräcklig. I september hann jag även med att springa Umemilen på livets sämsta tid, plocka in det sista i trädgården och hänga i lekpark. I slutet av september tog jag ledigt några dagar och tog tåget söderut, till Öregrund. Dottern var med. Hon sprang omkring i tåget under i stort sett hela resan. Jag var så, så, så, så, så slut efter tågresan ner. Men att vara i Öregrund gjorde att det var värt det ändå.
Tjänsteresan i september gick till Malmö.
Oktober: Vi hade barnvakt! Den här gången gick vi på födelsedagsfest med 80-talstema. Så skoj! Dottern var hos farmor och ville inte sova. Vi åkte hem. Men det var helt okej. Man måste inte vara ute till sent.
Passande bordsplacering på 80-talsfesten.
November: Det blev inte många dagar på förskolan den här månaden. Gud, vad man inte har presterat på jobbet i år! Men, men… Den här månaden hade vi besök från dotterns mormor och morfar. Julbelysningen kom fram i tid. Det bakades pepparkakor. Vi hade adventsmys hos farmodern. Säsongens första snö kom! Vi hann åka pulka några varv i trädgården innan den smälte bort. Jag skulle gå på konsert med en kompis, men kompisen blev sjuk och efter lite funderande gick jag själv. Ångrar det inte! Åh, vad jag älskar att få njuta av konserter! En dansföreställning blev det dessutom några veckor senare. Och bio. Vilken kulturmånad!
Pulkaåkning i november.
December: Snart jul! Jag ska för första gången fira jul i Norrland, men sedan ser jag fram emot att fira nyår i Öregrund. Hoppas bara att vi håller oss friska..! Det har varit full rulle hela månaden, med julfest, disputationsfest, besök från en barndomskompis med mera. Det är nästan så att man hade behövt lite mer vila. Det blir knappast en vilsam julledighet, med en 1,5-åring i hemmet, men jo, jag ska verkligen njuta av ledigheten som ligger framför mig.
God jul!
Allt som allt har det varit ett riktigt händelserikt år. Livet har blivit annorlunda sedan vi fick förmånen att få dela våra liv med vår lilla Rut, men det känns såklart att tid är en bristvara. Mycket har fått stå åt sidan, så är det. Och ändå. Ett händelserikt år! Får se vad 2023 bjuder på.
Nu har vi kommit till den tid på året då jag brukar blicka tillbaka med en serie summeringar och sammanfattningar. Jag tänkte börja som jag brukar: med bloggen. 🙂
Det här har varit året då jag har börjat jobba heltid efter en tids föräldraledighet och det har också varit året då vår dotter har börjat på förskolan. Det faller ut av sig självt att tiden till bloggen inte riktigt har funnits på samma sätt som tidigare år – det mesta går i ett annat tempo nu för tiden: när man vill vara så mycket som möjligt med sitt barn måste det mesta andra skalas ned. Jag har inte suttit med en lista och strukit saker jag inte längre hinner med, men vissa saker har det verkligen blivit mindre av i år.
När det gäller bloggen kan jag ju lätt säga att Instagram är något jag har lagt mindre tid på. Jag har lagt upp någon bild då och då, när jag ändå har fotat något för bloggen, men ofta har jag inte ens kommit ihåg att göra det. Jag tycker faktiskt inte att Instagram är speciellt roligt. Eller såhär: jag älskar att få bilder och uppdateringar från mina nära & käras vardag, men jag har ingen tid/lust att prioritera att gå in på Instagram femtioelva gånger per dag. Ett vanligt scenario är att jag går in helt snabbt, ser en bild jag tänker att jag vill kommentera, och sedan blir jag avbruten av exempelvis en 1,5-åring som vill att jag sitter bredvid henne och låtsasdricker kaffe ur hennes servis. Nästa gång jag går in är inlägget en kilometer ned i flödet, bakom en massa (för mig) meningslösa ”föreslagna inlägg” jag inte ens vill se. Eventuellt har jag då glömt att jag skulle kommentera en bild. Nej, Instagram passar inte mig. Det är för rörigt, brusigt, för mycket innehåll, sorterat i en ordning jag inte kan styra över själv. Jag lyckas knappt hantera mitt privata konto. Att orka hålla reda på bokrelaterade konton är överkurs i nuläget. När jag inte ens orkar gå in och kommentera bilder är det hög tröskel att lägga upp eget innehåll.
Bloggar däremot! Så trist det är att folk i allmänhet har slutat blogga! Jag trivs så väldigt mycket bättre med bloggar, där jag kan läsa inlägg när det passar mig och där jag enkelt kan hitta tillbaka till inlägg vid ett senare tillfälle*. Jag tycker också att det är fantastiskt mycket roligare att blogga än att instagramma och det ger mig så otroligt mycket mer att kunna lägga upp material på en egen plattform som jag styr över helt själv. Självklart har jag inte prioriterat bloggen på samma sätt som ”förr i tiden” (läs: tiden innan barn), men bloggen ger mig fortfarande avkoppling och känns fortfarande väldigt kul att pyssla med. När jag skriver det här inlägget räknar jag till 79 inlägg med årets datum. Det känns som att jag kan ha räknat fel? Har det verkligen blivit så många?! Otroligt!
Lite mer siffror (skamlöst klippt direkt från mitt motsvarande inlägg från 2021 och modifierat för att stämma med 2022):
Såhär i mitten av december har jag haft omkring 49 000 unika besökare och omkring 73 000 sidvisningar.
En överväldigande majoritet av mina besökare kommer från Sverige. Övriga länder i topp 3 är USA och Finland.
De flesta googlar sig hit på sin mobil och det gör de oftast på tisdagar kl 12.
De flesta besöker bloggens startsida, men många har också gått rakt till inlägget om nybörjarpoesi eller inlägget om Slutet av Mats Strandberg.
Årets besökstopp skedde 30/5, då över 1 000 personer kollade in på bloggen. Nästan alla besökte bloggens startsida. Det är mig en gåta varför så många hittade till in blogg just den dagen, då jag inte ens la upp något nytt inlägg.
Det var årets summering. Nu kommer förhoppningsvis några fler tillbakablickande inlägg de närmsta veckorna (det hänger såklart på tid och lust) och sedan syns vi som vanligt 2023! 🙂 Tack för att du klickar dig hit! Det är så roligt, och fortfarande helt märkligt, att påminnas om hur många som faktiskt läser det jag skriver. Det gör mig så glad och är ingenting jag tar för givet!
* Jag brukar läsa bloggar i en RSS-läsare och markera inlägg som olästa tills jag känner mig färdig med dem.
December är här! Så mysigt! Vi har pyntet uppe sedan några veckor tillbaka. Med vissa modifieringar från tidigare år: alla ömtåliga julgransprydnader hänger i gardinstången och nedre delen av granen är dekorerad med mjuka julpynt (däribland en lussekatt som får 1,5-åringen att glatt sjunga ”Akta dig, akta dig!”, helt övertygad om att det är ”lilla snigel”). Det där kanske inte var helt sant, i och för sig: i praktiken är mjuka julpynt strösslade över hela övervåningen och julgranen är till stor del tom, men vad gör väl det! Det är så mysigt att uppleva julen tillsammans med sitt barn, som inte har något minne av förra julen och som häpnar och gläds åt allt juligt. Vi sjunger ”tipp, tapp, tipp, tapp” och ”hejsan, hoppsan” (Mössens julafton), knackar på den lilla Nisse-dörren och tittar på alla tomtar med deras ”hattar” och skägg. Orden bara bubblar ur vår lilla pratkvarn här hemma. Det är så skojigt.
Nu gäller det att försöka ta tillvara på den här underbara tiden och inte stressa för mycket. Det är tyvärr bedrövligt mycket att göra på jobbet, inte minst eftersom saker har lagts på hög medan jag har VAB:at ca en tredjedel av hösten. Sedan är det inte bara jobb. Kalendern är fullproppad av roliga grejer, och det är jag ju tacksam över, naturligtvis, men som sagt: det gäller att inte stressa. Innan jul ska jag hinna med julfest/julbord med jobbet, takbar med en kompis (vi skulle ha gått ut i november men fick inte bord förrän nu), disputationsfest, besök av en barndomskompis, som råkar ha vägarna förbi Umeå med jobbet (otippat, må jag säga; det är inte ofta någon har vägarna förbi Västerbotten när man normalt sett håller hus i Mellansverige!) och en massa dans, i vanlig ordning.
Är det något som kommer att behöva stå tillbaka är det läsningen och som rutinerade bokcirklare har vi sedan en tid tillbaka bestämt oss för att skippa bokcirkeln i december. Det är inte bara jag som har svårt att hinna med. I januari blir det dock bokcirkel om novellsamlingen Blod säljer av Stephen King. ”Novell”-samling innebär i det här fallet fyra kortromaner i en volym (långa är de i alla fall!). Blod säljer blir med andra ord decembers läsning. Sedan får vi se vad som hinns med. Jag brukar fokusera på just noveller i december och jag har en plan att plöja noveller även i år, men jag vet med säkerhet att jag aldrig kommer att hinna 1 novell/dag, jag får spara till efter jul, det som blir över. Här är mina 24 utvalda noveller i vart fall:
Vellumbarnet av Johanna Koljonen
Drömmare av Karen Blixen (ur Gotiska berättelser)
De blå skorna av Linda Skugge
Livets stråle av Michail Bulgakov
Syndafloden över Norderey av Karen Blixen (ur Gotiska berättelser)
Funkislampa av Jerker Virdborg
Ett dockhem av August Strindberg
Fästmön av Anton Tjechov
Spökhanden av Selma Lagerlöf
Ulricehamn: Ben i Audin av Jerker Virdborg (ur Skyddsrummet Luxgatan)
Tiden av Maria Küchen
Mammalia av Ulrika Kärnborg
Kyrkogårdsdamen av Guy de Maupassant (ur Kyrkogårdsdamen)
Jordingen av Jerker Virdborg (ur Skyddsrummet Luxgatan)
Med strömmen av Hjalmar Söderberg
Snigeln & flickan av Agnes von Krusenstjerna
Pauls flicka av Guy de Maupassant (ur Kyrkogårdsdamen)
Frukost i det gröna av Guy de Maupassant (ur Kyrkogårdsdamen)
Diomedes hästar av Agatha Christie
De runda ruinerna av Stina Stoor (ur Bli som folk)
Överums gamla kyrka av Jerker Virdborg (ur Skyddsrummet Luxgatan)
Innan allt har blommat ut av Inger Frimansson
En supé i Helsingör av Karen Blixen (ur Gotiska berättelser)
En dåres anteckningar av Nikolaj Gogol
Novellerna i Blod säljer är diskade på grund av sidantalet. 🙂 Om någon undrar: den här listan måste jag naturligtvis skriva ner här i bloggen, för annars kommer jag aldrig att komma ihåg vad jag har planerat och heller inte vad jag redan har läst när jag sedan sitter där nästa november och plockar bland mina noveller…
Pengar, av Victoria Benedictsson, är en klassiker som väcker både tankar och känslor. Tänk att det bara har gått cirka 100 år sedan det tydligen var helt ok med barnäktenskap.
Pengar är en klassisk, feministisk roman av Victoria Benedictsson. Huvudpersonen är Selma, en ung flicka, som 16 år gammal blir presenterad för ett lämpligt parti – en oerhört rik brukspatron som fattat tycke för henne. Selma är moderlös och pappan har skickat henne till sin bror, som tagit henne under sina vingar och ser äktenskapet som Selmas stora möjlighet att ta sig någonstans i livet. Selma är inte övertygad. Mannen är betydligt äldre än hon själv och hon känner ingen attraktion över huvud taget. Med lite lock och pock, om hur patronens rikedom kommer att ge henne möjlighet till frihet och lycka, går hon ändå med på att förlova sig och snart står bröllopet. Boken följer sedan Selma några år fram i tiden. Hela tiden finns vännen Richard någonstans i bakgrunden. Som läsare ser man hur livet hade kunnat gå i en helt annan riktning om Selma hade tillåtits fatta ett eget, vuxet beslut kring äktenskapet, istället för att ge sig in i det förhållande hon naivt går in i utan att ha en aning om vad som väntar.
Den frihet som skulle komma, den kommer inte. Selma är omyndig, har inte några egna pengar och har heller ingen makt. Benedictssons roman är en intressant skildring av hur kvinnors situation kunde se ut vid 1800-talets slut. Över hundra år har passerat, men är det så lång tid, egentligen? Ja, när jag läser den här romanen känns det verkligen avlägset, alltihop. Att läsa om barnbröllopet är rent provocerande, känner jag. Hur i helvete kunde man tycka att det var en bra idé att låta barn gifta sig? Med äldre gubbar som då kunde förgripa sig på dem sexuellt? Herregud, vilket sjukt samhälle! Sedan tänker jag lite till och inser att Sverige långt in i modern tid har haft (kanske i viss mån fortfarande har!) en pinsam acceptans för barnäktenskap ingångna i andra länder.
Att läsa Pengar är att bli påmind om och att bli tacksam över hur mycket som har förändrats sedan den här tiden (i Sverige). Det blir en intressant historielektion om en tid långt från dagens allmänna rösträtt, föräldraförsäkring med mera, med mera.
Samtidigt som det är en stark och känsloväckande läsning kan jag erkänna att jag aldrig helt fastnade i berättelsen. Jag får känslan av att författaren månat så mycket om att få ut sitt budskap att själva storyn och persongalleriet hamnar lite i andra hand. Det är också en spretig bok. Den inleds med några kapitel som skildrar vänskapen med en ung man, som också saknar makt (och pengar) för att låta livet gå i den riktning kan själv skulle vilja. Plötsligt tappas hela den karaktären bort och den potentiellt intressanta historien berörs inte mer. Det kommer en och annan liknande inflikning som illustrerar något författaren vill ta upp, men det blir aldrig en riktigt bra helhet. Oavsett tycker jag att det här är en viktig och intressant bok, en klassiker väl värd att läsa.
I Gun-Britt Sundströms För Lydia återberättas Hjalmar Söderbergs kärleksklassiker, Den allvarsamma leken, från Lydias perspektiv.
För Lydia är Gun-Britt Sundströms tolkning av Hjalmar Söderbergs klassiker Den allvarsamma leken. Söderbergs roman inleds vid förra sekelskiftets Stockholm, där Lydia och Arvid har en romans, som av ekonomiska skäl aldrig leder till något äktenskap. Istället tar deras liv helt olika riktningar och först långt senare träffas de två igen och inleder en affär. Det är en bok som berör förälskelsens, passionens och kärlekens många sidor samtidigt som den berättar om Stockholm och Sverige vid den här tiden. Jag håller boken för en av mina favoritromaner, mycket på grund av Söderbergs precisa och fina språk. Söderberg berättar från Arvids perspektiv, men i För Lydia låter Sundström Lydia stå i centrum. Författaren har också flyttat berättelsen omkring 50 år framåt i tiden.
Boken inleds, precis som i Söderbergs version, i skärgården. Lydia och Arvid har en avståndsromans. Det ligger i luften att det ska bli något mer, men det händer inte. Hösten kommer och Lydia väntar och väntar, men Arvid hör aldrig av sig. Vid några tillfällen korsas deras vägar, men ingenting förändras. Plötsligt förolyckas Lydias pappa och rycks oväntat bort. En vän till familjen blir en stadig klippa att luta sig mot i sorgen och trots en ordentlig åldersskillnad ingår de två så småningom äktenskap. Paret lämnar stan och blir föräldrar till en dotter. Lydia går omkring i ett stort, lantligt hus och känner sig ensam och uttråkad. En vän från stan livar upp emellanåt, hälsar på och för med sig ungdom och liv i det som annars är en rätt sömnig tillvaro långt från Stockholm. Det blir även resor till Stockholm och där träffar Lydia så småningom en man. Det är inte Arvid, men det är en älskare. Hon får veta att Arvid har gift sig och att äktenskapet verkar tråkigt och olyckligt. Åren går. Med tiden träffar hon Arvid på nytt. De inleder en affär och Lydia och maken går så småningom skilda vägar. Lydia flyttar tillbaka till stan, överger hemmafrulivet till förmån för studier. Hon blommar ut. Hon träffar Arvid. Arvid är dock fortfarande gift och Lydia och han träffas i skymundan.
Jag har läst Maken av Gun-Britt Sundström och det är en roman jag sorterar in bland mina favoriter. Kanske hade jag för höga förväntningar av den anledningen. Även Maken är en roman om ett av-och-på-förhållande som pågår år efter år, men För Lydia känns inte alls lika vass. Det mesta känns svårt att köpa, särskilt eftersom boken har flyttats till en tid då jag någonstans förväntar mig att kvinnor kunde vara mer fria och bestämma mer över sina egna liv. När jag läser blir jag inte alls övertygad om varför Arvid är en sådan djup förälskelse. En flirt en sommar? Jag får inga ledtrådar till varför Lydia år efter år fortsätter att fantisera om Arvid (eller varför han gör samma sak). Varför gifter hon sig? Vid separationen överger hon i princip sin dotter. Jag har själv en dotter. För mig är det helt sinnessjukt att överge sitt barn. För vad? I Lydias fall fimpas dottern till förmån för några meningslösa strökurser på universitetet och en romans. Jag vet inte om Söderberg beskriver det bättre, egentligen, men när jag läste hans roman (för många år sedan) stördes jag inte på samma sätt som när jag nu har läst För Lydia.
Nej, det här berörde inte och det fördjupade inte heller Söderbergs klassiker. Det här var i stort sett ingenting för mig, ärligt talat.
För Lydia
Förlag: Albert Bonniers förlag (2014). ISBN: 9789100132958.
Gun-Britt Sundström
Gun-Britt Sundström (född 1945) är en svensk författare.
Granna granen av Maria Flinck är en kulturhistorisk julpysselbok som väcker längtan till en jul som är lite mindre konsumtion och lite mer mys.
Granna granen av Maria Flinck är en bok om julgranens historia och om historiskt julpyssel. Den börjar med ett kapitel där författaren berättar om julgranens föregångare och hur julgranen gjorde sig en plats i våra hem. Därefter kommer avsnitt med instruktioner för att göra allt från blomdekorationer till girlanger att hänga i granen. Författaren har gjort ett riktigt grävjobb för att hitta material till boken. Hon har plöjt gamla tidskrifter, letat i dagböcker och rotat i museernas arkiv efter ledtrådar till hur man valde att klä sina julgranar 1870–1930. Det är mycket som inte har bevarats i några samlingar. Vem sparar på gammalt pappersjulpynt? Tyvärr inte så många!
När jag först hade boken i min hand och bläddrade igenom den undrade jag för mig själv vem som någonsin skulle vilja göra några av dessa julprydnader. Vill man ha vaddtomtar eller pappersmorötter i sin gran? Svaret är: JA. Flincks korta historik över julgranen var tillräckligt härlig och nördig för att 1) få mig att önska att jag också forskade om något som gav mig anledning att studera julgransprydnader på museum och 2) fascineras över gångna tiders engagemang över julpynt. Så som Flinck beskriver det var själva tillverkningen en stor del av grejen och granarna kläddes inte sällan efter ett visst tema och i vissa färger. Det fanns ett viktigt överraskningsmoment och julgransplundringen var något större och viktigare än idag.
Jag blev så glad av att läsa om gamla tiders julfirande och julgranstraditioner. Jag älskar julen och har samlat på julgransprydnader i åratal. Jag älskar att klä min gran i kulor och krimskrams. Det är plast och glitter och knasigheter i en enda röra. Och så kommer det att förbli. Men det hindrar mig inte från att också längta efter Maria Flincks granar: granar som är klädda i omsorgsfullt utklippta och hopfogade små strutar och överösta med hundratals glittrande stjärnor. Eller granar enbart klädda i underbara pappersblommor, något som tydligen totalt har gått ur tiden, för jag har då aldrig sett någon gran klädd med blommor! Granarna i den här boken känns brutalt annorlunda mot dagens plastiga Disneygranar. När jag läser den här boken påminns jag om hur mycket av julen som är kidnappad av konsumtionssamhället. Dagens jul är så mycket… pengar och plast. Den här bokens historiska granar är fyllda av… tid – ofta tid som lagts ned av borgerliga fruar som känt kravet att sitta och handarbeta för att skapa lite extra jultrevnad. Det är kanske inte ett ideal att sikta mot det heller, men det behöver såklart inte vara antingen eller.
Efter att ha läst den här mysiga och härliga boken är jag verkligen sugen på att, någon gång, komplettera granen med lite mer pyssel och lite mer kulturhistoriskt roliga pynt. Nog har jag gjort smällkarameller i mina dagar, men några sådana finns inte beskrivna i den här boken. Här har jag lärt mig en himla massa annat. En del är så avancerat att jag är 100% säker på att jag aldrig kommer att ha tålamod att göra någon av dem. Men annat skulle även jag kunna göra. Vissa pynt är markerade som särskilt lämpliga att göra tillsammans med barn, så nog finns det även pynt som de flesta kan klara av.
Låna gärna den här boken på biblioteket, bläddra i den och få en dos annorlunda julstämning. Att faktiskt tillverka granens julpynt känns främmande idag. Det är så härligt att någon har sett till att dessa traditioner har blivit nedtecknade och möjliga för oss att till delar ta upp igen!
Granna granen
Granna granen av Maria Flinck
Förlag: Bonnier (1998). ISBN: 9134520252.
Maria Flinck
Maria Flinck (född 1957) är en svensk konsthistoriker, etnolog och författare.
De e kroniskt, av Caroline Ringskog Ferrada-Noli, är en roman om smärta, klass och rasism. Huvudpersonen lider av kronisk smärta, en bedrövlig foglossning som aldrig gick över. Den tar över hela livet, men har ingen tydlig förklaring eller något botemedel på lut.
De e kroniskt, av Caroline Ringskog Ferrada-Noli, handlar om Anne, som lever med kronisk smärta. Det som började som foglossning gick aldrig över efter förlossningen och nu rör hon sig mellan olika mottagningar och kliniker, väntrum och läkarbesök. I samhället rasar en pandemi och Anne tar test efter test. Kanske har hon rent av långtidscovid.
Varför har hon ont? Mellan raderna borras det djupare. Det finns flera trauman i bagaget: det kanske svåraste är förlusten av den bror som förolyckades innan han ens hann med att kliva in i vuxenlivet på riktigt. För Anne går dagarna utan att det dyker upp några säkra svar eller presenteras någon behandling för bot och lindring. Såhär ser tillvaron ut för åtskilliga som har just kronisk smärta: hela livet präglas av att ha ont, men några svar eller klara besked går sällan att få. ”De e kroniskt”, en kvinnlig, kronisk smärta som görs mindre verklig genom att förvandlas till något psykiskt. Ett tillstånd med låg status.
Ringskog Ferrada-Noli väver även in klass och rasism i sin roman. Den är rik och stundvis lite väl pladdrig. Det här är den första roman jag läser av Ringskog Ferrada-Noli, men jag brukar lyssna på henne i podden En varg söker sin podd. Jag kan ibland känna att boken till delar är som att lyssna på en podd, där det strösslas vilt med populärkulturella referenser, samtidsanalyser och filosofiska betraktelser förpackat på ett lättillgängligt och pratigt sätt. Det kanske gör sitt till att det också är lätt att känna igen element från Ringskog Ferrada-Nolis eget liv, det hon har berättat om i podden: en uppväxt i ett rasistiskt Österlen, en pappa som flytt Pinochet, en storebror som gick bort i en bilolycka. Jag får påminna mig själv om att det inte är en självbiografi jag läser. Det är lätt att bli lurad. Här känns även Caroline Ringskog Ferrada-Nolis röst igen. Jag har lyssnat på En varg söker sin podd i många år och att jag alls gör det beror nog på att hon är så på tvärs med allt som är jag. Romanens Anne, liksom poddens Caroline Ringskog Ferrada-Noli, kan enkelt avfärda sådant jag själv är fäst vid: det mesta som hör ihop med medelklass och medelklassens kulturälsklingar (som Hjalmar Söderberg). Det finns alltid någonting provocerande hos Caroline, liksom hos Anne, och jag uppskattar det faktiskt. Vad kan jag veta om rasism, som inte ens en klassresa kan rå på, eller hur det är att leva med kroniskt smärta? Den här boken gör det mer verkligt.
Det är en speciell bok. Jag kan inte komma på någon annan som tar ett sådant brett grepp om samtiden (och att växa upp under 80- och 90-talet, för den delen). Här finns så mycket klokt, dumt, roligt och sorgligt att de drygt 400 sidorna bara forsar förbi. När boken är över vet jag inte exakt vad jag har läst, men jag vet att jag har läst någonting bra, som väckt både tankar och känslor.
De e kroniskt
Förlag: Natur och kultur (2022). ISBN: 9789127169005.
Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Caroline Ringskog Ferrada-Noli (född 1980) är en svensk författare och poddare.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
