Det verkar vara ett ovanligt stort intresse för årets bokrea. Både DN och Lundströms bokradio har behandlat ämnet och beskriver rean som något som bokhandlarna har stor optimism inför och som i år är ovanligt intressant med många bra titlar. Startskottet har gått idag.
Själv har jag ingenting att rapportera från denna händelse. Jag älskar böcker, men har ärligt talat ingen bra idé om var jag ska ställa dem. Det gör mig alltid lika glad att få böcker i present och dessutom får jag ibland obeställda recensionsexemplar, vilket också är trevligt. Det finns inte plats för fler böcker än dessa i mitt hem. Som vanligt lånar jag därför det mesta på biblioteket eller går på de elektroniska utgåvorna.
Ärligt talat blir jag ibland förskräckt när jag påminns om hur mycket prylar och grejer jag har. För egen del har jag inga problem att avstå från att köpa t.ex. inredningsdetaljer eller böcker, men däremot är kläder och accessoarer en… svag punkt. Inte ens folk som känner mig väl kan nog göra sig en bild av hur mycket kläder jag har, egentligen. Tro inte att jag köper grejer utan att prova eller att jag köper bara för köpandets skull. Allt i min garderob är sådant jag använder och jag rensar rätt regelbundet. Ändå bara sväller det. Det går inte alls ihop med min idé om hållbar utveckling, men det är ju så… roligt att shoppa. Att hitta något fint som liksom bara är helt rätt. Att plötsligt hitta den där kjolen man har sett framför sig i månader, men inte kunnat finna i någon butik. En del kläder blir jag glad bara av att titta på. Och ännu gladare blir man när man har dem på sig. Det sätter guldkant på vilken dag som helst när man känner sig fin.
Men platsen! Hur får man plats med allt? Och vad gör man om man en dag kommer på att man inte pallar att ha alla prylar längre? Jag gjorde en stor utrensning av hela min lägenhet förra året. Okej, det blev väl inte så mycket som hivades ändå, men jag kastade en del, sålde en del på Tradera (för typ 1000 spänn sammanlagt), lämnade in några kassar till second hand etc. Sedan blev det ändå lite skrot över. Vad gör man av dåliga DVD-filmer? En skohylla som aldrig har passat in och till slut blev förpassad till källaren? Den stationära dator som fått gå i pension? Annat av ringa värde som inte kan kastas i soprummet?
Man borde tänka efter 17 gånger innan man köper något nytt, särskilt när man köper sådant som man liksom inte förbrukar. Det är klart att det alltid dyker upp fina kaffekoppar och kaffemuggar (det är min andra svaga punkt i shoppingsammanhang, tror jag), men man byter ju i princip aldrig ut de man redan har, utan man fyller bara på. Fyller på och fyller på. Och tyvärr har väl varken fina kaffekoppar eller böcker eller min extremt stora samling av strumpbyxor något egentligt värde som ens gör att de går att sälja på en loppis. Det går inte att bli av med alla dessa prylar man har stoppat i sitt hem den dag man kanske faktiskt vill göra plats för något nytt.
Vi har väl alla våra svagheter. Böcker är inte min, även om man kanske kunde tro annat. Istället för att reatipsa skulle jag egentligen vilja uppmana till reflektion. Behöver du verkligen den där boken? Och vad skulle du göra med den om du vill/behöver göra plats för någon annan pryl?
Adam har precis avtjänat ett långt fängelsestraff och nu kommer han ut till en värld där han delvis inte känner igen sig och där den enda som kan tänka sig att hämta upp honom är hans mammas nya kille.
Jens Lapidus är ju även advokat och jag vet inte om det är det som är grejen, men när han skriver om sina kriminella karaktärer låter det så himla trovärdigt. Jag har naturligtvis ingen aning om han prickar rätt, men nog känns det som att Lapidus verkligen lyckas beskriva hur det kan vara att komma ut från fängelset och tycka att det känns ovant att kunna låsa dörren inifrån; att upptäcka att folk inte längre läser böcker på bussen, utan sitter med smarta telefoner som inte ens fanns när han åkte in – han har liksom halkat efter fullständigt.
Tyckte det här var en riktigt bra novell! Den påminner mig också om att jag borde läsa klart Lapidus Stockholm noir-trilogi.
I dessa Sotji-tider (Stavas det Sotji? Jag har noll och inget intresse för sport) är det närmast en tävlan bland offentliga personer, föreningar och medier att visa så stor öppenhet som möjligt och att så mycket som möjligt uppmärksamma HBTQ-frågor… Vilket är bra, såklart, men jag hoppas att det inte bara är PR… Lyran har passande nog låtit HBTQ vara veckans tema i Tematrio: Berätta om tre läsvärda böcker med någon form av HBTQ-tema.
Jonas Gardell hör till de som länge har skrivit böcker där relationerna inte nödvändigtvis följer heteronormen. Passionsspelet är hans debut och en av hans bästa.
I Engelsforstrilogin görs det ingen stor sak av att en av kärleksberättelserna har två tjejer i huvudrollerna, även fast det råkar vara just så. Det är helt enkelt en klockren skildring av att vara (olyckligt) kär.
Som tredje bok väljer jag I väntan på liv, som också är en fantastiskt fin tonårsbok. Huvudpersonen känner sig ensam och sitter mest själv på sitt rum och drömmer sig bort. Sedan träffar hon Marta och upptäcker att hon är kär.
Nästa bokcirkelbok är Ru av den kanadensiska författaren Kim Thúy. Det var inte det bokförslag som jag röstade på, men alla andra var peppade, så nu blev det den. Jag har hört mycket om Kim Thúy, så jag tror/hoppas att jag har en fin läsupplevelse framför mig. Jag tycker dock att ganska många av bokcirkelböckerna den senaste tiden har varit besvikelser (Dumskallarnas sammansvärjning och Den stulna romanen var direkt dåliga och Tony och Susan och Dödens mästarinna tyckte jag var sådär), så jag börjar bli lite misstänksam och vågar inte ha för höga förväntningar… 😉
Det fördolda är Hjorth och Rosenfeldts debutdeckare och det första jag läser av författarduon. Den känns på väldigt många sätt som en standarddeckare, komplett med karaktärer som inte får det att funka på det privata planet och allt annat man känner igen från TV och sådant man läst tidigare.
Själva fallet kretsar kring mordet av en tonårig kille, som hittats mördad och med hjärtat utskuret. Pojken har varit mobbad, men bytt skola till samhällets (i det här fallet Västerås) lite ”finare” skola. Han verkar inte ha haft så många vänner, flickvännen som han påstås ha varit hos på mordkvällen ljuger om att de träffats och ingen runt omkring verkar direkt sörja honom. Mammans bekymmer är t.ex. i huvudsak hur mycket hon kan ta i betalt av pressen för att sälja en exklusiv intervju.
Det finns mycket i relationerna runt omkring som jag har lite svårt att köpa och även mordutredningen känns som en mindre trovärdig historia. Exempel på vad som händer i utredningen: en polis börjar privatspana eftersom han kopplas bort från fallet, en brottsplatsundersökare är så mån om att vara med där det händer att hon själv åker iväg för att göra en rättsmedicinsk undersökning, två poliser tar in en 16-åring för förhör och för att få honom att snacka så skrämmer de igång honom genom att visa bilder från fyndplatsen på kroppen och skadorna, en i utredningen ligger med flera av de som hörts om olika saker i utredningen, standardtillvägagångssättet på förhör är att poliserna hotar med att rota i vittnets privata angelägenheter för att sätta dit dem för någon småsak, vad som helst, ifall de inte pratar. Ja, det finns ganska mycket mer faktiskt, som jag skakar på huvudet åt.
Men visst, det ÄR spännande. Självklart vill man veta vem som ligger bakom mordet och därför är boken lite av en bladvändare, trots att jag tycker den är så klichéartad och dessutom saknar någon riktigt intressant och trovärdig karaktär. Den karaktär som författarna har lagt mest krut på är sexmissbrukaren Sebastian, som inte ens tillhör utredningen eller ens är polis, men som är gammal bekant med den som leder gruppen. Ett litet samtal senare så har han hux flux tagits med i arbetet. Han är för övrigt i Västerås för att göra sig av med ett hus han fått på halsen sedan hans föräldrar (som han inte sörjer det minsta) gått bort. Under utredningen tar han sig en del friheter och säger lite vad som helst som kan provocera fram den information han vill ha; ett arbetssätt som jag inte tror är så vanligt. Jag kan inte påstå att jag tycker Sebastian, heller, är en särskilt intressant eller trovärdig karaktär.
Spännande, som sagt, men ärligt talat inte så bra…
Veckans Tematrio handlar om systrar och bröder: Berätta om tre böcker som handlar om syskon.
En sådan bok (en novell, egentligen) lyssnade jag på här om dagen. Karin StrömsStamtavla är verkligen en pricksäker novell om en inte helt enkel syskonrelation. Hur beter man sig mot en syster som man inte står ut med?
Lyran nämner en av Marjaneh Bakhtiaris böcker in sin trio och då passar jag på att nämna min favorit bland hennes böcker: Kan du säga schibbolet?. Fantastisk rolig och intressant bok om invandring, rasism och om två systrar som åker till Iran för att ”hitta det riktiga Iran” (den äldre systern) och vara allmänt livrädd för att de ska åka fast för något (lillasystern).
Som tredje bok väljer jag Älskade syster, där Joyce Carol Oates målar upp ett skräckinjagande, och något överdrivet, porträtt av en dysfunktionell familj där allting är yta. Boken är inspirerad av ett verkligt fall där en barnmodell hittades mördad. I boken är det exploaterade barnet en konståkningstalang som pressas fruktansvärt hårt och en dag hittas mördad. Boken återberättas av hennes bror, som alltid levt i skuggan av den älskade systern.
I veckan har vi haft bokcirkelträff igen. Efter ett visst kraftigt manfall återstod bara jag och Nobelprisprojektet och en massa fika. Men vi tog oss an Den stulna romanen och plitade ned en hel sida i vår bokcirkelbok.
(brukar inte hänga ut bokcirkeln och det vi antecknar om bokcirkelböckerna, men den här gången var vi bara två bloggare på plats och jag gissar att ingen tar illa upp om jag delar med mig..)
Jag skulle särskilt vilja trycka på orden ”En besvikelse” och ”Tungläst”.
Det visade sig att jag inte var helt ensam om att ogilla den här boken. Tycker att Med näsan i en bok, som tyvärr var sjuk denna bokcirkelträff, verkligen ringade in det bra i sin blogg alltså.
Nu är det för övrigt bara några veckor kvar till Littfest, då vi ska gå på ett seminarium med Nawal El Saadawi. Trots att jag tyckte att boken var ganska dålig så ser jag faktiskt fram emot seminariet. Författaren har verkligen intressanta saker att berätta (även om det inte når fram till mig i boken…).
Det är inte alltid så lätt att förhålla sig till sina syskon. I Karin Ströms finfina novell Stamtavla har huvudpersonen alltid haft svårt för sin uppmärksamhetskrävande lillasyster. Innan lillasystern kom till världen var det huvudpersonen som var i centrum, men när lillasystern, Daria, kommer till världen förändras allt. Barndomen är över. Huvudpersonen har nu, till sin mammas förvåning blivit konstnär, men plötsligt erörvrar lillasystern även detta område. Från ingenstans slår hon igenom och blir vid 27 års ålder inbjuden att ställa ut på en stor utställning.
Jag känner inte igen Karin Ström sedan tidigare och var faktiskt tvungen att googla henne. Ström är både sångerska, skribent och författare. Jag hoppas att hon skriver mycket mer, för Stamtavla känns verkligen som en insiktsfull och välskriven novell där formuleringarna sitter perfekt och berättelsen verkligen ryms i novellformatet.
Det här är min första bekantskap med Jonas Karlssons noveller och jag tyckte faktiskt att den var riktigt bra!
Berättelsen kretsar kring ett par, Martin och Barbro, som slår sig ner i ett litet samhälle. De möts av en del misstänksamhet till en början, men sedan är det som att godkännandet kommer och, åtminstone Martin, blir accepterad och sedd som något mer än någon tok som flyttat hit från Stockholm. Barbro har det lite svårare att passa in och när så Martin träffar en annan och får barn med sin nya tjej så blir det extra svårt att inte sticka ut, inte minst eftersom Barbro vill ha hämnd.
Det är en bra novell med en del överraskningar. Dessutom är den fint inläst av författaren själv.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Det är inte alltid så lätt att förhålla sig till sina syskon. I Karin Ströms finfina novell Stamtavla har huvudpersonen alltid haft svårt för sin uppmärksamhetskrävande lillasyster. Innan lillasystern kom till världen var det huvudpersonen som var i centrum, men när lillasystern, Daria, kommer till världen förändras allt. Barndomen är över. Huvudpersonen har nu, till sin mammas förvåning blivit konstnär, men plötsligt erörvrar lillasystern även detta område. Från ingenstans slår hon igenom och blir vid 27 års ålder inbjuden att ställa ut på en stor utställning.