Liv Strömquists astrologi är ett seriealbum där en rad mer eller mindre kända personer får stå ut med att illustrera stereotyper med personligheter från stjärntecknen i zodiaken. En oerhört underhållande bok!
Liv Strömquist har med sina seriealbum gått till botten med och folkbildat kring allt från ekonomi till kärlek. Med Liv Strömquists astrologi ger hon sig för första gången in på rent flum, som ju astrologin är. Fast självklart är det inte bara trams och flams! Här finns som alltid udd och skärpa. Med utgångspunkt från stjärntecknen i zodiaken skildrar Strömquist ett gäng otroliga livsöden, berättar om intressanta historiska personer och skojar om kändisar.
Det är mycket underhållande! Varje kapitel inleds med att Strömquist beskriver stjärntecknets stereotyp (”Lejonet – zodiakens bekräftelsehora”) med några meningar som naturligtvis inte kan användas för att beskriva personer födda mellan vissa datum, men som någonstans ändå känns mitt i prick för kändisar eller folk man träffat på i verkliga livet (om vattumannen: ”Konstig”, ”Kommer för sent”, ”Svarar inte på sms”, ”Presenterar sin flickvän som: ”det här är min polare Eva!””, ”Vill inte gå på fest, men är sedan festens centrum och står på ett bord och skriker”). Oavsett om vi vill det eller ej kan vi nog samtliga beskyllas för att allt för sortera in folk i fack. Det är sjukt kul beskrivet i det här seriealbumet.
Här flimrar det också förbi ett otroligt kul urval mer eller mindre kända personer som får finna sig i att illustrera olika stjärntecken: t.ex. Melania Trump, oxen (”zodiakens sega gubbe”) som Strömquist beskriver som ”vår tids absolut främsta stoiker”, prins Charles, skorpionen (”kåtast i zodiaken”) som ringde till sin älskarinna och yttrade de grovt osexiga orden: ”jag vill vara en tampong inne i dig”, och drottning Kristina, skytten (”zodiakens motvallskärring”) som utrustats med sin ”extremt störiga, ombytliga, frihetstörstande outside-the-box skytt-energi”.
Själv är jag för övrigt vattuman, ”zodiakens besserwisser/weirdo”, och kunde nog inte känna igen mig mindre. Och det ska jag nog vara glad över – det hade inte varit allt för smickrande att hamna i samma fack som Cristiano Ronaldo, en ”riktigt jävla konstig vattuman” som inte bara bildat familj genom att köpa tre barn utan också försökt köpa en mamma åt dem. En mycket kul bok!
Det sista fotografiet är en självbiografisk roman av Thorvald Steen. När han väntar sitt första barnbarn väcks behovet av att få veta mer om släktens historia och varför det hemlighethållits att flera av hans släktingar varit drabbade av en ärftlig muskelsjukdom.
Det sista fotografiet är en självbiografisk roman av den norske författaren Thorvald Steen. Steen har en medfödd, ärftlig sjukdom som orsakar muskelförtvining. Dottern är drabbad av samma sak och väntar nu sitt första barn, ett barn som också löper 50% risk att drabbas. Plötsligt känns det viktigt att få veta mer om släktens historia och vilka som drabbats. Det visar sig att Thorvalds mamma har ljugit och undanhållit information i alla år. Det finns en okänd morbror, som drabbats av samma sjukdom. Morfadern var också sjuk. Thorvald försöker att förstå varför han undanhållits information i alla fall, men mamman är ytterst ovillig att berätta något. Skammen sitter djupt.
Det sista fotografiet är en kort roman om klass, skam och familjehemligheter. Det jag främst tar med mig är dock något annat – att vägra skämmas. Det är en mörk historia och sjukdomen är brutal. Kanske just därför känns det så fint att läsa en bok om och med en man som kallar rullstolen för Sleipner och som vägrar att skämmas över att vara annorlunda. Hoppfullt.
Det sista fotografiet
Norsk titel: Det siste fotografiet. Översättare: Staffan Söderblom. Förlag: Heidruns förlag (2020). ISBN: 9789186699611.
Thorvald Steen
Thorvald Steen (född 1958) är en norsk författare.
Andromeda, av Therese Bohman, är en underbar roman om kärleken till litteraturen och om två själsfränder, en ung praktikant och en äldre chef, som träffas i ett förlagshus under förändring. Finns det plats för stor litteratur? Och för deras relation?
I Andromeda, av Therese Bohman, börjar en ung praktikant på det stora och ansedda förlaget Rydéns. Förlaget är fiktivt, men man anar inspiration från tjusiga Bonniers och deras omtalade förlagsfester på Nedre Manilla. Hos Rydéns hålls dock inte festerna i någon representationsvilla på Djurgården, utan på förlagshuset takterrass. Det är den årliga tillställning som alla författare drömmer om att gå på – det sägs att glasunderlägg från Rydéns hittats i Strindbergs kvarlåtenskap. Det är åtråvärt att få ges ut på Rydéns och allra tjusigast är att bli utvald till Andromeda-serien, den etikett som sätts på det allra bästa. Den litteräre chefen Gunnar är den som står bakom Andromeda och styr vad som får komma ut under detta särskilda kvalitetsmärke.
Den unga praktikanten kommer från en enkel bakgrund, är fortfarande student och känner sig inte hemma bland de självsäkra kollegorna på förlagshuset. Det enklaste är att hålla sig tyst. En dag blir hon ändå synlig: en kommentar vid kaffeautomaterna gör att Gunnar får upp ögonen för deras nytillskott, som oväntat vågar fälla en kritisk kommentarer om en nyutgiven roman. Ordväxlingen i fikarummet leder till fler diskussioner och det ena leder till det andra: praktikanten får ett vikariat, som övergår i en anställning. Samtalen om litteraturen och livet fortsätter och pågår inte bara på förlagshuset, utan fortsätter återkommande över en flaska vin och böljar vidare i textmeddelanden.
Det finns otaliga romaner, och berättelser från verkligheten, för den delen, om unga kvinnor som blir utnyttjade av äldre män de står i beroendeställning till. Därför läste jag Andromeda med en pockande oro över vilken vändning berättelsen måste ta. Jag vill inte avslöja för mycket om romanen, men jag kan säga att Therese Bohman återigen har skrivit en pricksäker och berörande roman om klass och kultur. I Den andra kvinnan lät hon bokens huvudperson, en ung kvinna med ett slitsamt arbete i bespisningen på sjukhuset, inleda en relation med en gift läkare. I Aftonland är huvudpersonen en nyskild professor i konsthistoria. Andromeda är något helt nytt, men ändå igenkännbart om man har läst Bohmans tidigare romaner.
Lunken i de akademiska korridorerna, som hon skildrade så roligt i Aftonland, är här utbytt mot förlagshuset Rydéns, men för mig finns det en gemensam nämnare i hur dessa åtråvärda ställen i slutändan kan visa sig vara rätt tomma. Jag minns själv hur det var att vara nyutexad och att, likt huvudpersonen i Andromeda, blygt ta stapplande kliv ut i arbetslivet. Det är lätt att ha stora tankar om akademin (som i mitt fall) eller förlagsvärlden (som i Andromeda). I den här boken blir den som en berusning. Huvudpersonen jobbar, jobbar och jobbar. Litteraturen är någonting större än livet självt. Undan för undan visar det sig att marknadsavdelningen, mellanchefer och ekonomer kan ha helt andra tankar om litteraturen. I någon mening kände jag igen mig precis, utan att någonsin ha jobbat på förlag. Det är så lätt att bryta förtrollningen. Här skildras dock även någonting mer än den där avförtrollningen. Vad har egentligen litteratur för plats i dagens samhälle? Vad har kulturen för roll i ett samhälle där flera av de styrande partierna i princip skulle vilja banta public service och låta privata aktörer bekosta kulturen? Och vad har samhället för plats för gamla gubbar, för den delen? Andromeda – böcker som ges ut baserat på en gubbes tyckande – kan det bli mossigare?
Kopplingarna till Den andra kvinnan är uppenbara, men utan att avslöja för mycket måste jag ändå säga att Andromeda är en helt annan berättelse. Vilket jag älskade! Det känns som att Therese Bohman, med detta totalt uttjatade tema (ung tjej träffar gammal gubbe), har lyckats göra någonting helt nytt, släppt fram helt nya röster. Det var både uppfriskande, berörande, störande och underbart på en gång.
Jag blev mycket förtjust i Andromeda och efter att ha lagt den ifrån mig kan jag bara konstatera att jag har läst den tredje fullträffen i rad från den här författaren. Vilken fantastisk författare hon är, Therese Bohman!
Andromeda
Förlag: Norstedts (2022). ISBN: 9789113121758.
Therese Bohman
Therese Bohman (född 1978) är en svensk författare och kulturjournalist.
Detaljerna, av Ia Genberg, är en fantastisk kortroman om livet och formande möten. Utrymme ges åt fyra personer som berättarrösten mött tidigare i livet och som lett henne mot en ny riktning. Fast kanske allra viktigaste är det andra, det konstanta mellan raderna.
Detaljerna, av Ia Genberg, inleds med att bokens berättare, en medelålders kvinna, drabbad av feber, ser tillbaka på händelser och möten i livet. I fyra delar återberättas skeenden som kretsar kring fyra olika personer, personer som tagit stor plats, men som inte längre finns kvar. Någonstans i bakgrunden finns det konstanta: vännen Sally, en karaktär som just inte ges något utrymme alls i boken, men som ändå finns där, som en röd tråd.
I fyra berättelser, som skulle kunna läsas fristående om man så vill, återberättas ett liv, så som det formats av de möten huvudpersonen hunnit med hittills. Det är fint. Precis så är livet: som en ström att följa med i och formas av. Författaren skriver om en hastigt uppblossad passion, som får hela livet att ändra riktning. Hon skriver om hur livet med en sambo kan gå från något självklart till något skavande och om hur en speciell vänskapsrelation kan fortsätta att väcka frågor resten av livet. Allra sist kommer bokens kanske starkaste del, en berättelse om huvudpersonens mamma och mammans livslånga kamp mot psykisk sjukdom och psykisk ohälsa.
Varje möte och varje händelse puffar livet i någon riktning. Kanske allra mest formande för bokens berättare är naturligtvis relationen med modern, en relation som tidigt försvåras av moderns sjukdom och oförmåga att ta hand om sitt barn. Andra möten och händelser är intensiva medan de pågår, för att sedan inte lämna mycket mer tydliga spår än läsupplevelser för evigt förknippade med då. Och ibland en undran av vad som egentligen hände?
Jag brukar uppskatta när författaren lämnar en del åt läsaren och här är det mycket att fylla i själv – det finns ingen kronologisk ordning att hänga upp berättelsen på och med de ca 150 sidorna är det inte direkt en tegelsten. Ändå är det ingen svårläst roman. Inte heller upplever jag den som tunn i någon negativ bemärkelse. Trots sitt ringa sidantal är den faktiskt fylld av det titeln skvallrar om: detaljer, inte minst i de pricksäkert valda tidsmarkörerna: ett millennieskifte som ska ringas in, telefonkataloger…
Detaljerna är en fantastisk liten roman. Jag älskar de till synes helt fristående berättelserna och allt de lyckas berätta om ett liv och de möten livet består av. Bokens fyra delar är otroligt bra var och en, men helheten som växer fram är också någonting stort. Det här gillade jag!
Detaljerna
Förlag: Weyler (2022). ISBN: 9789127175549.
Ia Genberg
Ia Genberg (född 1967) är en svensk journalist och författare.
Här om dagen postade jag ett inlägg med nyutkomna böcker jag är nyfiken på i oktober. Men det finns mer! Det här är faktiskt årets mesta julboksmånad. I god tid inför december kan du nu låna eller köpa böcker som kretsar kring snö, vinter och julmys. Kul! Här är de jag är mest sugen på!
I Mumintrollen och den första snön har Alex Haridi, Cecilia Davidsson och Maya Jönsson tolkat Tove Janssons berättelse ur Trollvinter. Jag älskar den underbara bildvärlden hos Mumintrollen. Fin bok!
Jag längtar tills vår dotter är tillräckligt stor för att uppskatta lite mer komplicerade julböcker! Nu firar vi jul känns precis som en sådan antologi jag vill ha hemma och plocka fram år efter år. Det utlovas berättelser, sånger, pyssel och recept. Här ryms Astrid Lindgren-klassiker som Titta Madicken, det snöar och Jujja Wieslanders och Sven Nordqvists berättelse om när Mamma Mu och Kråkan firar jul. Mys!
Jag är uppvuxen i norra Roslagen, en miljö inte helt olik den i Saltkråkan (Saltkråkan är faktiskt delvis inspelad i min hemort, Öregrund). Av Astrid Lindgrens berättelser känner jag lite extra för Saltkråkan, helt klart. Sedan några år tillbaka kommer berättelserna ut i bilderboksform. Det är fortfarande för mycket text för att läsa för dottern, men tids nog! Saltkråkan: Jul i Snickargården kan bli en ny julfavorit! Maria Nilsson Thore har illustrerat.
Julsäsongen är här! Jag har i alla fall druckit julmust sedan september..! Jag kan inte tänka mig en bättre julbok/vinterbok än Snöa på! av Anna-Clara Tidholm: en bilderbok i samma anda som klassikern Knacka på! Har du blivit förälder någon gång kring 1992 eller senare har du läst Knacka på!, visst har du?
Selma Lagerlöf, som så ofta väver in sägner och folktro i sina berättelser, är skickligare än de flesta på att få till riktigt stämningsfulla julberättelser. Nu kommer en hel samling med Selma Lagerlöfs jul. Innehåller bland annat En underlig julgäst, Tomten på Töreby och Julklappsboken.
Har man vuxit upp i närheten av Uppsala klappar hjärtat såklart lite extra för Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanslös och hans vänner. Jag tycker det är jättehärligt att berättelserna om Pelle Svanslös har kommit i nya, moderna versioner. Vinter med Pelle Svanslös innehåller ”vintriga sagor med julklappsrim, mumsiga recept och stämningsfulla sånger”. Det låter som en perfekt samling att ha hemma och plocka fram vid jultid. Maria Frensborg, Åsa Rönn, Michael Rönn, Lovisa Lesse och Ingrid Flygare har skrivit och illustrerat.
Jag älskar att bläddra i förlagens kataloger och längta efter nya böcker! Sedan kan det mycket väl hända att det dröjer år och dag innan jag läser dem (i den mån jag ens gör det :)). Men ändå! Här är några av de titlar som fångat mitt intresse i oktober:
Det man lyssnar på i tonåren kommer ofta att följa en genom livet och den musiken brukar också sätta särskilt djupa spår. För mig finns det en handfull artister som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta sedan den tiden och en av de är Lars Winnerbäck. Nu är han aktuell med en ny barnbok, Hej, jag heter Folke, illustrerad av Olle Eksell. Jag vet att Winnerbäck har illustrerat böcker tidigare, men jag har inte läst någon av hans böcker. Böckerna blir nu en ny kul grej att upptäcka tillsammans med min dotter.
Jag uppskattar poesi, men vill helst att den ska vara hyfsat lättillgänglig. Många har då tipsat mig om att läsa Kristina Lugn. Självklart är jag nyfiken på den postuma diktsamlingen Inte alls dåligt. Förlaget skriver: ”En av de sista gångerna Kristina Lugn och jag sågs över te och scones berättade hon om en pärm med dikter och diktutkast som hon inte sett i på mycket länge. ’Det var inte alls dåligt’, var hennes kommentar.” Generellt sett är jag inte superförtjust i postuma alster, men med den kommentaren måste man ju ändå tycka att det är fint att diktsamlingen har kunnat sammanställas och ges ut.
Mats-Eric Nilsson har skrivit ett flertal uppmärksammade reportageböcker, däribland Den hemlige kocken, om matfusk och tillsatsämnen i mat. Men han granskar även annat! Nu är han aktuell med Kåppi pejst, som är ett försök att svara på frågan ”håller Sverige på att bli världens mest amerikaniserade land?”. ”Hur gick det till när vi »tjugofyrasju« började »embrejsa« vartenda nytt amerikanskt»buzzword«?”
Det kommer en uppföljare på Miniatyrmakaren av Jessie Burton! Titeln är Lyckans hus. Jag tycker egentligen att Musan, av samma författare, är en större läsupplevelse /än Miniatyrakaren/, men ändå! Jag ser fram emot att få läsa om familjen Brandt och miniatyrmakaren en gång till.
Det pågår en satsning för att föra berättelserna om Mumintrollen in i framtiden. Kul! Nu kommer Mumintrollen på hattifnattarnas ö med återberättade episoder ur kapitelböckerna Småtrollen och den stora översvämningen och Trollkarlens hatt. Alex Haridi, Cecilia Davidsson och Cecilia Heikkilä har arbetat fram boken, baserad på Tove Janssons berättelser. Hoppas min dotter gillar!
För inte så länge sedan kastade en kollega ur sig en fråga på lunchen: ”Finns det någon avreglering som har lett till någon förbättring?”. Ingen kom på något. Exemplen på när privatiseringar och avreglering har blivit dyrt och lett till försämringar är däremot många, många. Friskolan är ett intressant exempel. Vill man fördjupa sig i frågan gissar jag att det finns mycket att hämta i Valfrihetens pris av Sofia Axelsson. Hon har granskat valfrihetens baksida…
Celeste Ng fick mycket uppmärksamhet för sin roman Små eldar överallt. Jag tror att många med mig är nyfikna på hennes nya roman i svensk översättning, Våra förlorade hjärtan. Förlaget skriver: ”Våra förlorade hjärtan” är en lika spänningsfylld som hjärtskärande roman om den okrossbara kärleken mellan en mor och hennes barn, i ett samhälle styrt av rädsla.”
Så är det oktober, årets kanske (näst) tristaste månad? Det är mörkt, kallt. Julen känns avlägsen samtidigt som arbetsåret känns närapå slut: jag tittar i kalendern och funderar över vad som kommer att hinnas med och vad som inte kommer att bli av. Vårt barn har börjat förskola, vilket på många sätt har gått långt över förväntan, samtidigt som det såklart är en stor omställning för oss alla. Förskola innebär oavsett att det blir ofrånkomlig VAB. Oklart vad som hinns med på jobbet, som sagt.
I september har jag rest omkring en del, både i tjänsten och privat. Superhärligt att komma iväg! Med barn med i bilden blir det dock lite knepigare än vanligt. Är barnet kvar hemma blir det saknad och dåligt samvete. Är hon med blir det rörigare än på hemmaplan (och ni kan ju tänka er att det inte är helt stillsamt att ha en snart 1,5-åring hemma!).
Som kontrast har jag just ingenting inplanerat i oktober, förutom en kortare tjänsteresa med övernattning, i och för sig. Ändå känns det faktiskt ganska skönt! Efter inskolning, resor och annat känns det skönt att få landa i en vardag med jobb, hämta/lämna på förskola och lagom dos fritidsaktiviteter. Jag har min dans. Jag hoppas på att få till en hel del löpning nu när vädret faktiskt har potential att vara perfekt för löpning (tycker jag!). Och så kan man ju såklart vara inne och läsa om det uppstår sällsynta tillfällen av läsro! Jag både tror och hoppas att inte mindre än tre reserverade biblioteksböcker kommer att finnas till upphämtning i oktober: Andromeda av Therese Bohman, De e kroniskt av Caroline Ringskog Ferrada-Noli och Liv Strömquists astrologi. Inte så dumt!
Japanese Woodblocks: Masterpieces of Art, av Michael Robinson, är en fin introduktion till japanska träsnitt från Edoperioden.
Japanese Woodblocks: Masterpieces of Art är en trevlig bok att bläddra i för den som är nyfiken på japanska träsnitt och blocktryck. Boken inleds med omkring 25 sidor introduktion och följs sedan av en mängd bilder på konst, indelade i kategorierna ”Beautiful Women”, ”Landscapes”, ”Kabuki Theatre” och ”Flora and Fauna”. Fokus ligger på Edoperioden (1603–1867), när japanskt vardagsliv gärna skildrades i konsten, Ukiyo-e, och då den japanska teaterformen Kabuki var stort. Bilderna följer i stort en speciell estetik, som för många är bekant genom exempelvis Under vågen utanför Kanagawa av Katsushika Hokusai. Men det finns mycket mer att upptäcka än Hokusais ikoniska konstverk.
Jag läste nyligen en bok om Gustav Klimt i samma serie och jag gillar verkligen båda Masterpieces of Art-böckerna. Det här är inga tegelstenar för den som vill fördjupa sig och det är heller inga rejäla coffeetable-böcker för den som vill inreda med böcker, men det är definitivt passande böcker för en intressant introduktion till konst. Vackra och trevliga böcker!
Japanese Woodblocks
Förlag: Flame Tree Publishing (2014). ISBN: 978-1-78361-212-3.
Michael Robinson
Michael Robinson är en brittisk skribent. Han undervisar även i konst och design.
Hjärtat, av Malin Kivelä, är en kort och drabbande roman där både liv och död känns obarmhärtigt nära: huvudpersonen har precis blivit mor till ett hjärtsjukt barn.
Hjärtat, av Malin Kivelä, är en roman om att bli mor till ett svårt sjukt barn. Det finns någonting alldeles speciellt i att just den kombinationen: ett nytt liv välkomnas till den här världen samtidigt som döden hotar och ställer allt på ända. Den alldeles speciella tiden, när band knyts till ett nytt liv, när en nyförlöst kropp börjar sin långa återhämtning och när allting liksom håller andan – så kände i alla fall jag när jag blev förälder och hela livet blev annorlunda i ett slag – blandas här med obarmhärtig väntan på en helt nödvändig hjärtoperation. Det lilla barnet, så nytt och främmande, kommer inte att överleva utan operationen .
Det är ingen lång bok, men den skapar en fantastisk känsla av den bubbla som huvudpersonen hamnar i under dessa långa, lågintensivt dramatiska, dagarna på sjukhuset. Samtidigt pågår en slags lunk på det sjukhus som bär upp det lilla barnets liv. Det är en miljö där modern till ett dödssjukt barn kan låna ett lakan, men inte fler, och en värld där läkare utför totat avgörande kirurgi för att sedan sluta för dagen och glömma alltihop. Det finns någonting både skrämmande och fint i Kiveläs berättelse om att spendera tid på sjukhus.
Fast alla mest drabbar Hjärtat naturligtvis som en roman om att bli mor och om att få ett barn som riskerar att ryckas ifrån en. Min dotter har hunnit bli drygt ett år, men graviditeten och hennes födelse finns som outplånliga och levande minnen. Det gör det otroligt drabbande att ta de av Kiveläs berättelse. Jag läser och tar del av Kiveläs förberedelser, däribland gravidyoga, som liksom inte hjälpte. För så obarmhärtigt är det. Jag tänker på hur jag själv omedelbart efter hennes födsel kunde hålla i min helt vakna, pigga flicka och jag inser att långt ifrån alla har en sådan upplevelse. Jag känner de som omedelbart skilts från sitt barn, som behövt förflyttas till intensivvårdsavdelning – en risk jag själv inte ens tänkt på inför förlossningen.
Hjärtat väckte mycket känslor hos mig. Det är en fint berättad bok och en oerhört drabbande berättelse. Liv och död.
Hjärtat
Förlag: Förlaget (2019). ISBN: 9789523332157.
Malin Kivelä
Malin Kivelä (född 1974) är en finlandssvensk författare och journalist.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
