Jag älskade Pettson och Findus-böckerna när jag var liten och även i vuxen ålder har jag känt mig orimligt sugen på att köpa När Findus var liten och försvann (Findus som kattunge!! Kattungar är det finaste jag vet).
Det är något speciellt med Sven Nordqvists illustrationer, tycker jag. Han har en sådan detaljrikedom och mycket fantasi i bilderna. Man kan sitta och titta på dem hur länge som helst och ändå inte upptäcka allt som händer i dem.
Underbart att böckerna fortfarande är så uppskattade och lästa!
I veckan handlar Tematrio om ”världslitteratur”: Berätta om tre intressanta texter från jordens alla hörn! Jag är otroligt dålig på att läsa böcker som kommer från mer exotiska platser än typ Sverige… I år har jag hittills läst 23 böcker från Sverige, 3 böcker från USA, 2 böcker från Kanada och sedan några spridda titlar från andra hörn av världen. Den kanske mest exotiska är nog Den stulna romanen av egyptiskan Nawal El Saadawi. Jag tyckte egentligen inte att det var en särskilt bra bok, eftersom den är så fruktansvärt tungläst och krävande, men El Saadawi är en mycket imponerande och inspirerande person, som kämpat och kämpar hårt för kvinnliga rättigheter.
El Saadawi brukar komma på tapeten när det spekuleras om nobelpristagare, har jag förstått. En nobelpristagare jag läste förra året är Mo Yan och hans Ximen Nao och hans sju liv. Vilken tegelsten! Och vilken resa genom Kinas moderna historia! Dock ej särskilt lättläst, den heller…
För att röra mig mot en tredje kontinent så tar jag Isabel Allende. Jag älskar Andarnas hus! Den berör bland annat Chiles blodiga 1900-talshistoria.
Ni vet väl att det är världsbokdagen idag? 🙂 En dag där det passar extra bra att påminna sig som om den viktiga rättigheten att få uttrycka sina åsikter i skrift.
Några favoriter bland de mer ”politiska” och historieskrivande böcker jag läst på sistone:
Jag ringer mina bröder. Fantastisk och storslagen bok i pytteformat. Handlar om rasism och främlingsfientlighet.
Bodil Malmstens loggböcker. Memoarer som inte alls saknar vass samhällskritik. Skrivet av Sveriges bästa författare som kan lägga varje ord rätt.
Oktober i fattigsverige och, för all del, Susanna Alakoskis övriga böcker där hon berättar om fattigdom i Sverige. Alla borde läsa detta! Frågan om utanförskap och fattigdom är för viktig för att raljeras bort i Uppdrag granskning…
Anna och Mats har precis skrivit på skilsmässopappren. Jag, som aldrig ens har varit sambo, har naturligtvis lite svårt att relatera till de känslor och tankar som kan dyka upp vid en skilsmässa, men för mig känns det här verkligen autentiskt. Jag har inte läst något av Helena von Zweigbergk tidigare, men jag lyssnar alltid på hennes Oförnuft och känsla i P1, radioprogrammet som kretsar kring känslor och upplevelser man kan ha som människa. Faktum är att det är ett av mina favoritprogram. Boken är inte lika bra som von Zweigbergks radioprogram, om ni frågar mig, men det är ju å andra sidan två jättekonstiga grejer att jämföra.
Det här är hur som helst en fin bok. Både Anna och Mats är måna om att barnen, som är runt 10 och 15 år, ska få det bra i sina två nya hem, men det svider ekonomiskt att ensam stå för kostnaderna för en hel bostad och Mats passar på att ta med barnens datorer till sitt nya hem, så hos Anna blir det inte samma underhållning som hos Mats. Och barnen är ju hemskt måna om att vara snälla mot både mamma och pappa, men för både Anna och Mats blir det lite som att lära känna barnen på nytt och faktiskt känna sig ganska otillräckliga.
Sedan kommer det ju till att gå vidare. Mats har redan träffat en ny, men förhållandet blir bara något han ägnar sig åt varannan vecka, när han inte har barnen. Den nya lägenheten blir varannanveckabostad, där hans nya kvinna inte riktigt får plats. Anna, å sin sida, testar att dejta en änklig på jobbet, men finner ganska snart att det är svårt att som vuxen och med ett bagage gå in i något nytt.
Det känns verkligen som att von Zweigbergk med den här boken har lyckats gå till botten med vilka svårigheter, men också lättnader, en skilsmässa kan leda till för ett par. Kanske är det inte en bok jag tänker på som en bok med jättestora litterära kvalitéer, men det är verkligen en insiktsfull och tankeväckande bok. Och det tycker jag alltså trots att jag ju tillhör helt fel målgrupp för den här läsningen. Faktum är att jag typ grät på slutet för att jag tyckte att den var så fin. Det är inte alltid man kan vara tillräcklig som människa, särskilt inte efter en skilsmässa, kanske. Inte heller är det någon som har lovat att livet skulle vara enkelt och fyllt med extravaganser. Men ändå finns det någonting himla fint i livet och någonting väldigt fint även i relationer som tagit slut och det här är något som von Zweigbergk skildrar väldigt bra. Hon lyckats även väldigt bra med att måla upp karaktärerna i den här boken, som den undvikande tonåringen Sebbe och som Molly, som är så mammig och pappig men som också har sina hemligheter. Hon är en människokännare, von Zweigbergk. Det är något som är säkert.
Häxringarna är en bok jag lånade ur mammas bokhylla på vinst och förlust och utan att egentligen ha någon aning om vad det är för bok. Jag måste säga att det blev en riktig fullträff. Den här boken har verkligen allt.
Det första som slog mig var att den är sjukt rolig, men absolut inte på ett pajigt och farsartat sätt, utan mer att man överraskas av det mellan raderna. Ekmans språk är finurligt och vindlande och med sitt berättande lyckas hon verkligen levandegöra karaktärerna. På bokens dryga 250 sidor hinner man lära känna huvudpersonerna och verkligen bry sig om dem. Inledningen sätter verkligen tonen:
”Detta var Sara Sabina Lans:
grå som en råtta, fattig som en lus, slankig och mager som en rävhona om sommaren. Ingen använde hennes förnamn. Han själv var inte mycket hemma. Han hade kommenderingarna och regementesmötena på Malmahed och han excerserade med korpralskeppet på Fyreö, en fasantupp i sin uniform. Hon hade ungarna och torpet med potatislandet, detta torp som med åren nästan kvävdes av syrener men där det inte fanns någon lycka, åtminstone inte före 1884 då tåget klippte benen av soldaten Lans.
Hon rökte skinkor åt bönderna. Det var hennes renligaste arbete. Annars fanns det ingenting så grovt, så skitigt och så slabbigt att hon inte åtog sig det. Hon skurade lagårdar om våren. Hon bykte och var behjälplig vid slakt. Hon tvättade lik. Hela sitt liv gnodde hon efter kvarlevor och fördelar. Hon var seg som gräset, ettrig som nässlan. Hennes gravsten är på Vallmsta kyrkogård. Där står:
Här hvilar Soldaten N:o 27 för Skebo rote
Johannes Lans
* 29 Juli 1833 † 12 Juni 1902
och hans maka
Denna Sara Sabina Lans alltså, som får ett helt hushåll att snurra, men som inte ens har sitt namn på sin gravsten! Boken är full av sådana kvinnor: kvinnor som går som piga, serverar och sliter, kvinnor som blir gravida, förlorar jobbet, men inte har något alternativ än att kämpa på ändå. Det är omväxlande så tragiskt att man vill gråta, men omväxlande så varmt och roligt berättat att man nästan skrattar högt. Boken utspelar sig i Vallmsta, ett stationssamhälle som i bokens början inte har många bekvämligheter. Efterhand städas alla lorthögar och annat snusk bort och en liten stad växer fram.
Jag älskar sådana här böcker som handlar om fascinerande kvinnor. Det fina med Häxringarna är också att det inte känns sökt eller krystat att den handlar så mycket om kvinnor, utan att det rätt och slätt känns som en genuin och autentisk berättelse om livet vid 1800-talets slut. Ganska ofta när jag läser böcker som utger sig för att skildra kvinnor i historien så tycker jag att det blir stolpigt; att författaren är så inne på att berätta om ett gripande livsöde att karaktärerna blir platta och allt för mycket målas upp som offer. Här är personerna alldeles levande. Deras tillvaro är alls inte lätt, men de beskrivs rakt igenom människor med humor, längtan och drömmar.
Det här är verkligen en fantastisk bok! Förstå min lycka när jag insåg att den är första delen i en hel svit som skildrar hur samhället växer fram. Jag ser fram emot att läsa övriga delar.
När jag var yngre så slukade jag ungdomsböcker som utspelade sig under Andra världskriget (t.ex. Michelle Magorians böcker eller Annika Thorsböcker om Steffi och Nelli). Idag är jag lite kluven till ”genren”. Naturligtvis är det ett hemskt angeläget tema och ju äldre jag blivit, desto viktigare har det känts att upplysas om vad som hände under de här mörka åren. Det finns snart inga vittnen kvar som har varit där och upplevt kriget och då känns det som en skyldighet att ta in så mycket som möjligt, så att man kan föra det vidare. Men, det är ju samtidigt så outsägligt sorgligt med dessa krigsberättelser! Det kanske också är något som har kommit med åldern. När jag var i tonåren så var det så abstrakt. Idag börjar jag typa gråta av tanken på krig. Ju mer medveten jag blivit om vad krig åstadkommer med människor och samhällen och ju mer jag kommit till insikt om hur skört allting är och hur privilegierad jag är, desto svårare är det att orka läsa om människor som går sådana här fruktansvärda öden till mötes.
I Julie Orringers tegelsten kretsar historien kring Andras, en judisk ungrare, som genom ett stipendium får chansen att ta sig till Paris för att utbilda sig till arkitekt. Året är 1937 och på tåget till Paris visar sig de första tecknen på det som komma skall: nazistflaggor på stationerna, ett café han inte får gå in på. Han hinner heller inte studera någon lång stund innan komplikationer uppstår med hans stipendium. Utbetalningarna stryps och han blir tvungen att arbeta hårt för att både finansiera sina studier och att hinna med skoluppgifterna. I Paris träffar han snabbt en landsmaninna, Karla, som har en dotter ungefär i Andras ålder. Andras blir handlöst förälskad, men inte i dottern, utan i Karla.
Och det är här det börjar bli sorgligt, som ni förstår. Hur skulle två judar under tidigt 40-tal kunna leva lyckliga i alla sina dagar? Nej, det är redan på förhand uppenbart att det inte kommer att sluta bra och löpa på utan komplikationer.
Nazisterna far fram i Europa och lägger fler länder under sig och får fler allierade. Snart kan inte Andras förnya sitt visum och måste överge studierna och sitt älskade Paris för att återvända till Ungern, där han omedelbart skickas till ett tufft arbetsläger.
Det här är en berörande och bra bok om några livsöden under Andra världskriget och indirekt ger den en för mig välbehövlig historielektion om hur Andra världskriget drabbade Ungern, som allierades med Tyskland 1940.
Jag kan tycka att boken är lite tjock, men det har både sina för- och nackdelar. Fördelen är att Orringer verkligen tar sig tid att måla upp miljöer och karaktärer. Parismiljöerna med teatrar, caféer och Andras lilla vindsrum i Quartier Latin är alldeles levande framför en. Flugorna, hettan på sommaren, kölden på vintern, stanken, leran och hopplösheten i arbetslägren likaså. Precis som svälten, umbärandena, sorgen och rädslan. På minuskontot tycker jag att böcker sällan vinner på att vara långa och utbroderade. Det blir lite för mycket sidorspår och en viss långsamhet i berättelsen. Här blir det nästan som två böcker: en bok om den relativt sorglösa tiden i Paris, där Klara och Andras träffas och deras relation utvecklas, och en bok som utspelar sig i Ungern och där krigets fasor rullas upp.
Men ärligt talat stör det mig inte tillräckligt mycket att boken är så tjock som den är, för det lilla minuset vägs upp många gånger om av att jag verkligen blev gripen, upplyst och fängslad av den här boken. Den väcker känslor och är svår att lämna ifrån sig. Jag vet med säkerhet att det här är en bok som jag kommer att ha levande i minnet länge. När jag väl läst ut den kändes det nästan som att stänga dörren för några vänner, så bra har Julie Orringer lyckats måla upp Andras och hans nära och kära.
I en del länder (eller är det bara Norge?) är påskkrim ett begrepp, så kanske är det många av er som passar på att plöja deckare nu under ledigheten. Själv betar jag av min hög med påbörjade böcker…
Oavsett vad ni läser, eller om ni läser, önskar jag er en god helg. 🙂
Jag hörde att Pulitzerpriset, i kategorin skönlitteratur, har gått till Donna Tartt i år. Tartt har ju skrivit den moderna klassikern Den hemliga historien, som jag läste för några år sedan och tyckte var okej, men inte så mycket mer. Jag tyckte fantastiskt mycket mer om Marisha PesslsFördjupade studier i katastroffysik, som påminner väldigt mycket om Tartts bok eftersom de båda handlar om ungdomar som skaffar sig en egen liten värld, med sina egna regler, och det i båda fallen får väldigt dramatiska konsekvenser.
Vad Pessl och Tartt också har gemensamt, i någon mening, är att de inte är speciellt produktiva… Tartt, som debuterade 1992, har tre böcker i sin bibliografi, där Steglitsan är den senaste och också den som hon fått Pulitzerpriset för. Pessl debuterade 2007 och hennes andra och senaste bok, som inte har kommit på svenska ännu, utkom förra året. Kanske är det en framgångssaga att låta berättelser växa fram långsamt.
Jag kommer nog vilja läsa Steglitsan så småningom, men mest av allt ser jag fram emot när Pessls senaste kommer på svenska.
Lycka! har varit denna omgångs bokcirkelbok och ärligt talat hade jag knappast läst den annars. Jag tror att faktaböcker i allmänhet gör sig bäst om man faktiskt är intresserad av ämnet och för min del har jag varken något direkt intresse för andlighet eller något behov av ”självhjälp”. Således har väl den läs läsningen varit lite mer av ett oengagerat bläddrande än intresserat läsande.
Jag tror för övrigt inte att det går att läsa sig till en quick fix till diverse psykiska problem. Nu är i och för sig Lycka! en bok man kan läsa med lite allmänt intresse och inte nödvändigtvis för att man är olycklig och tänker att en bok kommer att förändra detta, men jag tycker ändå att det känns viktigt att säga att jag inte har mycket till övers för korkade självhjälpsböcker. Det är lätt hänt att populärvetenskapliga ”faktaböcker” blir ganska oventenskapliga och att den som läser den också tar fasta på detaljer som kanske inte stämmer så bra överens med den rådande åsikten i forskningssamfundet. I fallet med Lycka! har jag dock svårt att se att det kan skada att läsa Lycka! och plocka till sig det man gillar. Den är i grunden oprovocerande och gör ingen skada. Det tackar jag för, faktiskt. Ett annat bokförslag till den här bokcirkelträffen var t.ex. en bok om healing (!), något som i sig kanske inte låter så farligt, men som liksom så många andra alternativmedicinska (d.v.s. overksamma) metoder kostar sjuka och desperata människor massor med pengar och till på köpet kan skada dem om de t.ex. avböjer riktig behandling på sjukhus. Jag tycker att att alternativmedicin borde förbjudas och att utövare borde straffas. Men det är såklart en helt annan diskussion.
Boken är inte skriven av Dalai Lama, det stora omslagsnamnet, om någon undrade, utan psykiatern (eller psykologen?) Howard C. Cutler, som har samtalat med Dalai Lama och låtit delar av boken bestå av återgivningar av dessa samtal. Boken handlar om hur man ska uppnå lycka genom att visa medlidande (är det en bra översättning? jag tycker det låter helt nedvärderande!), medkänsla och omtanke. Det är sympatiskt och sticks in lite forskningsresultat här och där (fast som forskare så har jag svårt att imponeras av populärvetenskapliga texter, som denna, för där är det alltid knepigt att göra sig en bild av vilka källorna egentligen är och hur heltäckande författaren är i sina sammanfattning.. Sedan är ju den här boken gammal och forskning går ju framåt…). Boken innehåller också ett avsnitt om att övervinna hinder, d.v.s. att hantera känslor som vrede och hat och innehåller några meditationsövningar.
Jag tycker att Dalai Lama verkar vara en mycket klok, öppensinnad och insiktsfull man. Det han säger är inte precis revolutionerande, utan ofta förvånansvärt självklart, men det är ingenting konstigt i sig. Jag gillade särskilt avsnittet där författaren skriver att vi i grunden är omtänksamma och vill göra altruistiska handlingar och mår bra av det. Jag kan bli oerhört provocerad när folk påstår att människan är självisk och att alla goda handlingar vi gör har en självisk grund. Så, liksom så många andra, tänker jag plocka russinen ur kakan och ta till mig av det jag personligen gillar, som den här teorin om den altruistiska människan. 😉
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
