Vad är en essä? När jag började läsa den här essä-samlingen hade jag verkligen ingen aning, men efter en runda på Wikipedia lärde jag mig att det är en populärvetenskaplig, kort uppsats om något ämne. Här är det många ämnen och personer det handlar om (konstnären Lars Jonsson, slangord för kvinnans könsorgan, essäkonsten… Ja, det är väldigt brett!). En del essäer hinner också beröra ganska många ämnen innan författaren syr ihop säcken. Som i den inledande texten, där författaren hinner avverka fakta om en grotta i Tyskland, en känd leksakstillverkare, Andra världskriget och förgasare innan texten är klar. Jag imponeras över hur författaren håller den röda tråden, samtidigt som det faktiskt känns som att han verkligen kan mycket om det han berättar. Känslan är att han gör korta nedslag i något han hade kunnat prata om i timmar. Ja, kunnig är han väl inte inom precis alla områden han vågar sig på att uttala sig om, i och för sig. Man skäms ju t.ex. å Sjöbergs vägar när han viftar bort klimatfrågan som en ickefråga och som något som saknar koppling till mänskliga aktiviteter.
Vem är då Fredrik Sjöberg? Det hade jag inte heller någon aning om innan jag började läsa den här boken. Författare, kulturskribent, biolog och översättare har jag dock läst mig till. Biologbakgrunden poppar faktiskt upp lite här och där i texterna, för det lyser verkligen igenom att författaren har ett stort intresse för biologi, särskilt insekter.
Jag tycker om den här boken (minus klimatförnekelsen, som är enbart pinsam). Sjöberg skriver bra och lättsamt och texterna bubblar av fakta som han vill dela med sig av. Man blir både underhållen och får sin nyfikenhet väckt.
Lite undrar jag dock hur ett förlag kommer på att ge ut en sådan här bok. Inte så att jag misstycker och absolut inte menat som kritik, men det är ju varken en djupgående faktabok inom ett specifikt ämne (här är det snarare bredden som är fascinerande) eller ett skönlitterärt verk. Jag vet inte exakt vem som läser en sådan här bok, förutom jag då, uppenbarligen. Jag tycker hur som helst att det är kul att det ges plats för sådana här böcker i utgivningen.
För fem år sedan läste jag Köp inte den här boken, som handlar om Ann-Christin Grammings år med köpstopp. Boken är i princip hennes blogg i bokform. Gramming var nog lite före sin tid när hon redan 2007 utmanade sig själv till att ta ett år utan klädshopping, uteluncher, fika på stan och all annan shopping som inte var absolut nödvändig. Sedan dess har jag sett flera böcker som tar upp ungefär samma sak, t.ex. Modemanifestet, som handlar om ett år utan klädinköp, och nu senast: Shopstop, där kulturjournalisten Gunilla Brodrej skriver om hennes år utan annan shopping än mat, drivmedel, resor och underhållning. Jag hörde henne berätta i någon intervju att det t.ex. ledde till att hon plockade upp folks tappade vantar och tog hem…
Jag bryr mig oerhört mycket om miljö- och klimatfrågan och för mig känns det viktigt och bra att människor lyfter frågan om konsumtion och hållbar utveckling. Det är de rikas privilegium att köpa för mycket och samla på sig för mycket prylar. Det är nästan stötande att det ges ut böcker som berättar om hur utmanande och svårt det är att inte shoppa. Med tanke på hur många som knappast ens kan få mat för dagen! Men hur man än vrider och vänder på det så behövs sådana här reportage. Konsumtion har blivit en religion och jordens resurser räcker liksom inte till för att folk ska använda shopping som ett sätt att skapa identitet och hitta lyckan. Jag tycker också att Fredrik Lindström pratade väldigt fint om det i sitt vinterprat i Vinter i P1 från juldagen.
Viktiga frågor om sagt! Jag vet inte om jag kommer att komma mig för att läsa Brodrejs bok egentligen, men jag är glad att den har kommit ut och jag tror det vore bra om fler utmanade sig till köpstopp, om inte ett helt års köpstopp, så åtminstone en kortare period. Det kan nog behövas för att inse hur mycket vi i vår del av världen faktiskt köper på oss… Inte för att jag är något gott exempel själv, men… Jag försöker faktiskt att tänka till.
I bokbloggsvärlden så brukar för övrigt köpstopp poppa upp lite nu och då, men då syftas det specifikt på att undvika att köpa fler böcker. Och då finns det ändå bibliotek! 😉
Det känns lite som att Kjell Westö har varit nominerad till typ alla priser som finns, inklusive Augustpriset, det senaste året. Trägen vinner. 😉 Eller vad man ska säga! För nu har han faktiskt belönats med ett pris, Samfundet De Nios stora pris, med motiveringen:
”För ett episkt författarskap av stor bredd och hög intensitet, i vilket ett tragiskt förflutet ger en grundton åt ett svårtytt nu”
Spår är som vilken välskriven och engagerande deckare som helst. Det är bara det att det inte är en deckare, utan ett reportage, som beskriver händelserna kring utvisningen av egyptierna Ahmed Agiza och Muhammed Alzery. 2001 greps de de av polis och leddes försedda med handbojor, fotbojor och huvor in i ett chartrat amerikanskt plan, som tog dem till Egypten, där de omedelbart utsattes för grym tortyr.
Det här är alltså en grundlig genomgång över de mörkade uppgifter som Kalla fakta-reportrarna Fredrik Laurin, Joakim Dyfvermark och Sven Bergman kämpade för att kasta ljus över. Man får följa dem i arbetet och lära känna både utredarna och egyptierna som allt kretsar kring.
Det är intressant och upplysande och känns som ett väldigt gediget reportage. Eller ett reportage om reportaget, som det ju i någon mening är. Men utöver att berätta om egyptier-avvisningen, de inblandade personerna och alla kontroversiella, och på många sätt anmärkningsvärda, delar av händelserna så blir känslan ändå att det är lite som en deckare. Det är nog Sundströms val att skildra utredarnas arbete och privatliv som gör det. Det gör boken till en sann bladvändare samtidigt som boken också känns ännu lite närmare och verklig eftersom man verkligen får följa grävarbetet i med- och motgång. Tycker det här var en riktigt bra bok!
Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är SvD och hyllan.
Jag har ju ett antal gånger efterfrågat något nytt av Marisha Pessl, författare till Fördjupade studier i katastroffysik, som jag ju tyckte så himla mycket om. För ett tag sedan kom Night Film ut på engelska och nu har den visst redan översatts och kommit ut på svenska. Jippi! Det här är en av de böcker som jag längtar mest efter att läsa!
Baksidestext:
”Skräckfilmsregissören Stanislas Cordova har inte synts offentligt sedan 1977. För fansen är han en mörkrets överstepräst, onåbar och gåtfull. När hans dotter Ashley Cordova hittas död framställs händelsen som ett självmord, men journalisten Scott McGrath anar oråd och börjar gräva i vad som har hänt. Förra gången han försökte närma sig familjen slutade det i en privat katastrof. Nu sugs han återigen in i en jakt som för honom allt längre in mot det kraftcentrum som är Stanislas Cordova. Bilder, illusioner, speglar: varje gång han fått upp en dörr tycks den smälla igen bakom honom … Scott har redan förlorat allt och det enda som kan ge honom upprättelse är att få reda på sanningen. Även om det kräver att han möter sitt eget mörker.”
Boken lär för övrigt också komma med en app med extramaterial som aktiveras när man hittar igen en viss symbol i bokens illustrationer. Appen finns i och för sig inte på svenska, men när jag läser boken kommer jag absolut kolla in appen också.
Gaah. Jag är så peppad på att läsa! Så mycket böcker, så lite tid…!
För ganska länge sen läste jag Odjuret av Roslund och Hellström. Bra deckare! Även en intressant berättelse eftersom den handlar om att söka hämnd och vilja ta lagen i egna händer.
Roslund har tydligen börjat skriva med en ny författarkollega, såg jag. Nyligen kom deckaren Björndansen ut och den har Anders Roslund skrivit tillsammans med Stefan Thunberg, som tidigare skrivit manus (t.ex. till Jägarna 2). Lite lustigt att Roslund fortsätter att skriva i par, men med en ny kompanjon. Undrar vad Hellström gör?
Visste ni att Sju jävligt långa dagar håller på att filmatiseras? Jag läste om det idag. Kul! Jag tycker Tropper upprepar sig något oerhört, men någon enstaka bok är kul att läsa ibland. Han har ett bra flyt i språket och de dråpliga och humoristiska situationerna i hans böcker tror jag verkligen kommer att funka som komedifilm. Hoppas den kommer till Sverige. I USA har den premiär i september.
Redan tidigt i Kanada avslöjar Dell, bokens berättare, att hans föräldrar har begått ett brott och hamnat i fängelse. Långsamt, men inte tråkigt, återberättar Dell de skeenden som ledde fram till att hans familj, som kanske verkade så välfungerande, splittrades. Den slutliga separationen sker ungefär halvvägs i boken, som inte är speciellt tunn. Fram till dess läste jag fascinerat och kände mig oerhört nyfiken på utveckligen. Sedan är det som att boken tar en, för mig, märklig utveckling. Dell smugglas, enligt hans mammas önskemål, över till Kanada, för att bo hos en man som är bror till en av mammans vänner. Han rycks så ur sitt sammanhang och tas ur skolan för att bo hos en man som han inte känner, en man som också har ett skumt förflutet och som visar honom mycket lite intresse. För mig är det helt obegripligt att en mamma (eller pappa) vill att barnen ska bo hos kriminella, okända människor i ett land där de måste ljuga om sin identitet och hålla sig undan. Alternativet till mammans lösning anges lite vagt vara att ”bo på barnhem” eller ”skaka galler” (varför? Dell har ingenting med något brott att göra, inte i det skeendet i alla fall). Det kanske är detta boken handlar om; de logiska luckor man kan göra i desperation? Något slags kollektivt straff som drabbar en hel familj när någon halkar in på en kriminell bana? Själv fattar jag typ ingenting. Över huvud taget känns boken kryddad med scener som jag inte förstår. En incestscen. En illaluktande och sminkad nazist som Dell måste hänga med i Kanada, eftersom nazisten är den enda som verkar bry sig om honom. En syster som rymmer. Jag fattar att man ska förstå att det betyder något viktigt i berättelsen, men vad? För mig är boken en samling lösrycka scener som berättar något som far över mitt huvud.
Jag tyckte verkligen att boken var fantastisk fram tills den nådde Kanada (haha). Det är trots allt något i berättandet som är mycket fängslande. Ford skriver så mycket och långt om saker att det ständigt bygger upp en förväntan. Hela tiden strösslar han med ödesmättade meningar i stil med ”det var sista gången jag såg honom”, ”jag skulle aldrig mer återvända dit”. Mitt problem med boken är kanske att förväntningarna och spänningen aldrig landar i något intressant, utan mest rör ihop sig till något obegripligt.
Kanske hade jag för höga förväntningar på den här boken. Kanske var jag på fel humör. Men boken innehåller för många konstigheter för mig att haka upp mig på att jag faktiskt inte tyckte att den var så himla bra. Jag kan köpa alla möjliga sci fi-grejer och fantasyvarelser, men att skicka sin son till en trasig framtid..? Och att som Dell skiljas från hela sin familj och bara ta det med ett ”jaha” och inte fundera över rättegångar, påföljer, återförening? Den här boken känns helt orimlig.
Brinnande livet är den tredje novellsamlingen jag läser av Alice Munro och den är också den bok hon själv har sagt är hennes sista. Även författare har väl rätt att gå i pension, kan jag tycka, men visst är det lite speciellt att läsa en författares sista bok. Kan berättelser verkligen ta slut?
De sista novellerna i samlingen är att betrakta som självbiografiska och en av dem är Ögat, som jag faktiskt har läst tidigare eftersom den publicerades i DN i samband med tillkännagivandet att Nobelpriset i litteratur tilldelats Munro.
Liksom tidigare fascineras jag av Munros sätt att berätta. Det är ibland tvära kast i novellerna. Ibland tänker jag mig att författare bara skrapar på ytan i sina berättelser, men Munro gör inte så. Hon kan ägna en god stund åt att ingående beskriva en episod, en miljö eller någon händelse. Helt plötsligt kan hon kasta sig in i något som till synes inte hör ihop alls. Mot slutet hänger allt ihop.
Jag tycker verkligen om Munros noveller. Hon är verkligen en mästare på formatet och hennes berättelser, som inte sällan har kvinnor i huvudrollen, känns både angelägna, berörande och bra.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Vad är en essä? När jag började läsa den här essä-samlingen hade jag verkligen ingen aning, men efter en runda på Wikipedia lärde jag mig att det är en populärvetenskaplig, kort uppsats om något ämne. Här är det många ämnen och personer det handlar om (konstnären Lars Jonsson, slangord för kvinnans könsorgan, essäkonsten… Ja, det är väldigt brett!). En del essäer hinner också beröra ganska många ämnen innan författaren syr ihop säcken. Som i den inledande texten, där författaren hinner avverka fakta om en grotta i Tyskland, en känd leksakstillverkare, Andra världskriget och förgasare innan texten är klar. Jag imponeras över hur författaren håller den röda tråden, samtidigt som det faktiskt känns som att han verkligen kan mycket om det han berättar. Känslan är att han gör korta nedslag i något han hade kunnat prata om i timmar. Ja, kunnig är han väl inte inom precis alla områden han vågar sig på att uttala sig om, i och för sig. Man skäms ju t.ex. å Sjöbergs vägar när han viftar bort klimatfrågan som en ickefråga och som något som saknar koppling till mänskliga aktiviteter.
Redan tidigt i Kanada avslöjar Dell, bokens berättare, att hans föräldrar har begått ett brott och hamnat i fängelse. Långsamt, men inte tråkigt, återberättar Dell de skeenden som ledde fram till att hans familj, som kanske verkade så välfungerande, splittrades. Den slutliga separationen sker ungefär halvvägs i boken, som inte är speciellt tunn. Fram till dess läste jag fascinerat och kände mig oerhört nyfiken på utveckligen. Sedan är det som att boken tar en, för mig, märklig utveckling. Dell smugglas, enligt hans mammas önskemål, över till Kanada, för att bo hos en man som är bror till en av mammans vänner. Han rycks så ur sitt sammanhang och tas ur skolan för att bo hos en man som han inte känner, en man som också har ett skumt förflutet och som visar honom mycket lite intresse. För mig är det helt obegripligt att en mamma (eller pappa) vill att barnen ska bo hos kriminella, okända människor i ett land där de måste ljuga om sin identitet och hålla sig undan. Alternativet till mammans lösning anges lite vagt vara att ”bo på barnhem” eller ”skaka galler” (varför? Dell har ingenting med något brott att göra, inte i det skeendet i alla fall). Det kanske är detta boken handlar om; de logiska luckor man kan göra i desperation? Något slags kollektivt straff som drabbar en hel familj när någon halkar in på en kriminell bana? Själv fattar jag typ ingenting. Över huvud taget känns boken kryddad med scener som jag inte förstår. En incestscen. En illaluktande och sminkad nazist som Dell måste hänga med i Kanada, eftersom nazisten är den enda som verkar bry sig om honom. En syster som rymmer. Jag fattar att man ska förstå att det betyder något viktigt i berättelsen, men vad? För mig är boken en samling lösrycka scener som berättar något som far över mitt huvud.
